Jung, Castaneda och det ovetbara

1936 och 1937 höll C.G. Jung en serie föreläsningar i USA där han i detalj analyserade ett antal av kvantfysikern Wolfgang Paulis drömmar. Eftersom Jung talade fritt ur hjärnan och hjärtat på engelska, som ju inte är hans förstaspråk, är föreläsningarna på sätt och vis betydligt mer konkreta och lättförståeliga än hans vanliga texter som ju är författade på en mer vetenskaplig och abstrakt tyska. Referaten av föreläsningarna kan därför fungera som en överskådlig introduktion till Jungs tänkande och det är glädjande att det nu, drygt 80 år efteråt, går att ta del av föreläsningarna i bokform – Dream Symbols of the Individuation Process (Princeton University Press, 2019) – under redaktörskap och med ytterst sakkunnig inledning av den svenska terapeuten Suzanne Gieser. Det tackar vi för och speciellt tackar vi de kvinnor ur den amerikanska arrangörsstaben som tog stenografiska referat av föreläsningarna.

I och för sig är det kanske först och främst Jung-fantaster och terapeuter som kan tilltalas av denna bok, men jag tror att också shamanskt och alkemiskt intresserade personer kan ha stort utbyte av den. Det jag riktar in mig på i denna text är just de aspekter i Jungs föreläsningar som berör en shamansk praxis och kosmologi. Läsaren bör ha i åtanke att Jungs tänkande var ett kontinuerligt pågående arbete och att han vid den här tidpunkten egentligen bara hade påbörjat sin grundliga djupdykning i de alkemiska traditionerna. Det gör att hans analyser av Paulis drömmar är väldigt fokuserade på mandala-symbolik samtidigt som man ändå kan skönja det ökande inslaget av alkemiskt tankegods.

Den individuationsprocess som Jung behandlar i föreläsningarna är den process som för de flesta människor blir möjlig i mogen ålder, under den andra halvan av människolivet, då våra inre motsättningar behöver försonas så att vi kan bli det vi är, eller kanske snarare har potential att vara. Det är en process som pågår kontinuerligt i det omedvetna, vare sig vi vill eller ej. Det omedvetna kommer till oss, som Jung betonar. Det är inget som vi behöver söka upp. De viktiga psykologiska processerna pågår i det omedvetna, de är omedvetna men producerar resultat, bl a i form av drömmar. Det finns alltså, enligt Jung, en inbyggd tendens till självläkning i vårt drömmande, men drömmarna säger inte åt oss vad vi ska göra; de ger inga råd. ”Drömmen är inte en sorts välmenande lärare, en pappa eller något liknande, som säger åt en vad man borde göra. Drömmen är ett symptom, en manifestation, en naturlig händelse. Den är som, i själva verket väldigt mycket som, en kompass. Kompassen säger inte vilket mål man ska segla mot.” Så vad vi som drömmare kan göra är att helt enkelt observera våra drömmar, meditera på de bilder som dyker upp och se vad som händer. Det balanserande arbetet sker i det omedvetna som är drömmarnas hemvist och upphov.

Som Jung ser det är det omedvetna en kontinuerlig process utan början och slut och det är en process som vi inte vet något om – det är ju därför vi använder uttrycket det omedvetna. Vi kan bara se effekterna av det omedvetna, t ex i form av drömsymboler, men vad som ligger bakom dessa processer vet vi inget om. Drömsymbolerna har sitt upphov i det som Jung kallar arketyper, alltså en sorts ordnande strukturer i det omedvetna som tycks ha ett eget liv. De arketypiska symbolerna uttrycks individuellt olika i olika personers drömmar och därför är tolkningen av dem helt beroende av sammanhanget. Det finns alltså inga allmänt fastställda betydelser av olika drömsymboler och vår tids olika drömlexikon utgör därför en väldig vulgarisering av såväl drömmandet som drömtolkningarna. Något som ytterligare komplicerar drömanalyser är att våra drömmar mycket väl kan innehålla element från vår omgivning, som ju också är uppkopplad till det omedvetna, understryker Jung; ”vi kan drömma andras problem i stället för våra egna”. Men det trösterika när det gäller drömarbetet är att när man än står inför svåra problem (vilket Wolfgang Pauli definitivt gjorde), så uppstår hjälpsamma krafter ur det omedvetna: ”… det är som om det fanns en intelligent kraft som är verksam i vår omedvetna och som åstadkommer den läkande effekten”.

Denna intelligenta kraft är det som Carlos Castaneda kallade ”oändlighetens aktiva sida” och jag ser flera likheter mellan Castanedas och Jungs kosmologiska tankar. Det handlar t ex om vad det omedvetna är och vari skillnaderna består mellan vårt medvetna och det personliga omedvetna respektive det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung) eller mellan tonalen och nagualen (för att tala med Castaneda). Jung definierar det kollektiva omedvetna på liknande sätt som Castaneda definierar nagualen, nämligen som det ovetbara. När Jung säger att vårt mänskliga medvetande bara är en ljusprick ”omgiven av en intensitet av mörker, som vi inte är medvetna om eftersom vi inte ser det” känner jag direkt igen Castanedas resonemang om tonalen, det ordinära, som en ö omgiven av den oändliga nagualen, det fullkomligt icke-ordinära. I en av föreläsningarna konkretiserar sig Jung och beskriver vårt medvetande som en liten cirkel som finns inuti det omedvetnas större cirkel. Även om Jung har en tendens att betona det statiska hos arketyperna och det kollektiva omedvetna så är han ändå medveten om att även det kollektiva omedvetna förändras och utvecklas, där varje tidsepok ”avsätter ett nytt skikt i det omedvetna”. Senare kommer Jung att tydligare se det dynamiska också i det kollektiva omedvetna och formulera sig som att det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och springer fram som en källa när det är dags. Här, i de amerikanska föreläsningarna, nöjer sig Jung med att säga att det kollektiva omedvetna, som finns överallt och alltid, är den odödliga substansen i människan. Det medvetna däremot är dödligt och ”vi kommer att upptäcka att inget kommer att återstå av det som vårt medvetande har uppnått”. Här måste jag låta Castaneda anmäla en avvikande uppfattning: de som förmår hålla samman sitt medvetande i dödsögonblicket kan med bibehållen identitet smita förbi den kosmiska Örnen och transformeras till rent medvetande och ren energi som en sorts icke-organiska ”höghastighetsvarelser”. (Den som är intresserad av en djupare analys av Castanedas tankar hänvisas till min bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen).

Om vi applicerar allt detta på vår tids shamanska själsresor kan man nog säga att det båtar föga att försöka styra sina resor i enlighet med kärnshamanismens metoder. Det omedvetna, det icke-ordinära, finns ju redan överallt och alltid och kommer till oss på det sätt som det själv vill. Det handlar alltså helt enkelt om att öppna sin perceptionsbubbla och göra sig mottaglig för det omedvetna, ge akt på vilka symboler det visar sig i och meditera över dem. Då befinner sig den shamanska själsresenären i samma skikt av det omedvetna som den jungianskt inspirerade kan nå med ”aktiv imagination”. För den som vill gå djupare in i det omedvetna, in i det kollektiva omedvetna, in i alkemisternas Unus Mundus och uppnå verklig transformation behövs något mycket mer. Och detta mycket mer kan inte ske när som helst utan just när Oändlighetens aktiva sida är redo att släppa in oss i nagualen, det ovetbara.

Om Drömtiden, tonal och nagual

I Tales of Power lägger Carlos Castaneda, eller snarare hans mentor don Juan Matus, ut texten om tonal och nagual och relationen mellan dem. Detta gäller framför allt bokens näst sista kapitel med rubriken The Bubble of Perception (= Varseblivningens bubbla). Don Juans utläggning ingår i den sista förberedelsen inför Castanedas slutliga avsked från sin mentor. Nu är det dags för den verkliga initiationen för att fortsättningsvis klara sig helt på egen hand som en impeccable warrior (= otadlig krigare). 

Här är några citat ur don Juans utläggning: "Nagualen är det outsägliga". "Det finns inget sätt att referera till det okända, man kan bara uppleva det." "Nagualen är det obeskrivbara tomrum som innehåller allting". Här finns onekligen många likheter med Jungs kollektiva omedvetna som vi enligt Jung ju bara kan se effekterna av när det påverkar vårt medvetna. Om vi kunde beskriva själva det omedvetna vore det ju inte omedvetet utan medvetet! Ännu fler likheter finns med Jungs alkemiska begrepp Unus Mundus, alltså beteckningen på det som allting kommer ur och där allt bara finns som Det Enda, alltså före uppdelningen i ande och materia, ljus och mörker, liv och död; före utvecklingen av tid och rum. Det ännu oskapade finns där bara i sin potentialitet Jag ser tydliga paralleller till det som en del kvantfysiker kallar potentialitetsfältet (= möjlighetsfältet) och till det begrepp som jag själv föredrar att använda, nämligen Drömtiden. 

Castaneda själv talade i sina tidiga böcker om den ordinära kontra den icke-ordinära verkligheten. I hans senare texter tycks då nagualen vara mer eller mindre liktydig med den icke-ordinära verkligheten och tonalen med den ordinära verkligheten. Men det är mer komplext än så. Don Juan förklarar att vi alla har ett centrum varifrån vi kan bevittna eller uppleva nagualen. Han kallar detta centrum för vilja. Med hjälp av denna vilja kan den andlige krigaren bege sig in i nagualen och där låta sitt medvetandekluster omforma sig på alla möjliga sätt så att hen kan "beröra andra medvetanden", t ex en kråkas, en coyotes eller en syrsas. Jag tolkar detta som att det är möjligt att "gå in i och uppleva" andra varelsers medvetande inifrån, som en sorts sammansmältning. Kanske var det så bärsärkarna och ulvhednarna upplevde sin sammansmältning med björnar resp vargar? 

Med don Juans ord: I nagualen "flyter alla möjliga känslor, medvetanden, väsen och själv (obs pluralform) omkring som 'pråmar' - fredligt, oföränderliga, för alltid. När livets lim binder samman dessa känslor så skapas en varelse som då förlorar känslan för sin sanna natur och blir förblindad av glansen och larmet från det område där varelser håller till, tonalen." Tonalen är alltså den sfär eller värld där vi existerar. Vår egen tonal börjar när vi föds och slutar vid döden. "Så snart som livskraften lämnar kroppen så upplöses alla dessa enskilda medvetanden och återvänder dit de kom ifrån, nagualen". När krigaren reser in i nagualen är det väldigt likt att dö förutom att krigarens kluster av medvetande och känslor inte upplöses utan i stället utvidgas utan att förlora sin sammanhållning. Det där klustret kallar don Juan för "förnimmelsens bubbla". För de flesta öppnas denna bubbla bara när man dör men krigaren kan medvetet öppna bubblan och resa in i nagualen. 

Detta påminner mig starkt om den judiska mystikens uttryck "att lyfta illusionens slöja". Vad krigaren kan åstadkomma med sin resa in i nagualen (som alltså befinner sig bortom det som går att beskriva) är att "bygga om" sitt kluster och t ex uppleva sådant som sker på flera ställen samtidigt eller sådant som andra varelser upplever. Med det som don Juan kallar vilja kan krigaren bevittna/uppleva nagualens effekter utan att dock kunna beskriva vad nagualen egentligen är; alltså lika lite som Jung ansåg att det var möjligt att beskriva vad det kollektiva omedvetna egentligen är. När det gäller tonalen säger don Juan att vi bara kan bevittna/uppleva den med hjälp av förnuftet. Men i båda fallen, betonar han, finns inget hopp om att vi verkligen ska kunna förstå eller förklara vad det är som vi bevittnar. Tonalen tycks alltså vara lika komplex och svår att förstå som nagualen även om det är i tonalen som vi lever. Don Juan avslutar utläggningen med att peka på den paradox som alla "lysande varelser" ställs inför, nämligen: "Tonalen hos var och en av oss är inget annat än en återspegling av det obeskrivbara okända som är fyllt med ordning; nagualen hos var och en av oss är bara en återspegling av det obeskrivbara tomrum som innehåller allt."

Det här resonemanget öppnar för en mer komplex uppdelning av existensen än den mellan ordinär och icke-ordinär verklighet. Att nagualen är det icke-ordinära, det totalt okända är ju helt klart. Men även tonalen tycks innehålla en icke-ordinär aspekt eller dimension. Det understryks av vad don Juan säger om de psykoaktiva växter som Castaneda fick sätta i sig i begynnelsen av deras bekantskap:”De öppnade upp dig genom att sätta stopp för din bild av världen. I det hänseendet har kraftväxter samma effekt på tonalen som det rätta sättet att gå. Båda översvämmar den med information och tvingar den inre dialogen att stanna av. Växterna är utmärkta för detta, men till ett väldigt högt pris. De orsakar kroppen outsäglig skada.” Castaneda själv lägger till att det inte var förrän under de sista åren av sin lärotid hos don Juan som han insåg att shamanernas meningsfulla transformationer och upptäckter alltid gjordes i tillstånd av ”nyktert medvetande”.

I Castanedas världsbild har vi alltså att göra med både en ordinär som en icke-ordinär aspekt av tonalen och med den fullständigt icke-ordinära nagualen (som definitivt inte har någon ordinär aspekt över huvud taget). I The Bubble of Perception gör han också ett par försök att beskriva upplevelsen av att resa in i nagualen. Det låter först som en sorts initiationsupplevelse där han upplever att han faller i en rasande fart och där kläder och kött slits av honom för att sedan explodera i ”tusen bitar” där hans jag inte längre finns. ”Det fanns ingenting och ändå var detta ingenting fyllt. Det var inte ljus eller mörker, hetta eller köld, behagligt eller obehagligt… Jag var en myriad av själv, som alla var ’jag’… Det var inte så att jag visste detta bortom skuggan av ett tvivel för det fanns ingenting som jag kunde ha ’vetat’ med, men alla mina enskilda medvetanden ’visste’ att ’jaget’ i min bekanta värld var en koloni, en hopgyttring av åtskilda och oberoende känslor som hade en obändig solidaritet med varandra. Den obändiga solidariteten hos mina oräkneliga medvetanden, den lojalitet som dessa delar hade gentemot varandra var min livskraft.” Och det är denna solidaritet och lojalitet som återför alla delar till ett helt, till Castanedas jag. Det han har upplevt är sin egen totalitet som don Juan uttrycker saken.

Castaneda har medvetet lyckats öppna sin perceptionsbubbla, rest in i nagualen, expanderat sitt medvetandekluster och sedan återvänt till tonalen. Den beskrivning han i efterhand gör av resan är egentligen ingen beskrivning av själva nagualen eftersom den är det obeskrivbara, Det Enda, enbart potentialitet. Det är inte ens hans ”jag” som registrerar det som händer utan ”något någonstans” som gör det. I min terminologi skulle det kanske kunna formuleras som att det är själva Drömtiden, eller drömmandet, som registrerar.

Hur som helst beskriver don Juan dessa upplevelser som att Castaneda till slut har mött kraften, eller kanske snarare inte flytt undan när kraften har sökt honom. Carlos beskrivs i och med detta som redo för friheten och att axla den krigarens uppgift som kraften kommer att ge honom.

Även om don Juans och Castanedas utläggningar är mångordiga så är de ändå inexakta och saknar i mångt och mycket användbara konkretioner. Det är kanske inte heller särskilt viktigt att försöka analysera mer exakt vad de la in i begreppen. Det är ju upplevelsen som är det intressanta, inte den intellektuella beskrivningen av upplevelsen. Jag vill därför snarare använda deras resonemang som en avstamp för mitt eget sökande, baserat på mina egna shamanska erfarenheter och likheterna med andra andliga traditioner.

Inom shamanismen talas om det inre ljus som kan uppfylla ens hela organism i samband med initiationer eller övningar som utesittning, själsresa, extastrumning och dans. Det är en extatisk upplevelse av att helt och hållet uppfyllas av ett starkt ljus där ens egna gränser gentemot omvärlden upplöses, i alla fall för en stund. Den har sin motsvarighet inom alkemins heliga giftermål mellan himmel och jord, mellan det maskulina och det feminina. Det brukar bildmässigt skildras som ett samlag mellan arketyperna kungen och drottningen men är en inre process som ska frambringa det inre guldet, de vises sten, den filosofiska sonen – kort sagt upplysning och visdom. 

När en shamansk själsresa eller ett alkemiskt giftermål verkligen äger rum på djupet och inte bara som en tankefigur hos utövaren så föreställer jag mig att processen äger rum i nagualen och då är den bara möjlig att uppleva, inte att beskriva. När upplevelsen är mer av en tankekonstruktion rör sig utövaren fortfarande i tonalen, om än kanske i tonalens icke-ordinära aspekt. Jag är övertygad om att detta gäller för majoriteten av nyshamanismens så kallade trumresor och alkemisternas aktiva imaginationer. Att dessa upplevelser av möten med kraftdjur, avlidna personer och andliga lärare från andra dimensioner i själva verket äger rum i den ordinära verkligheten gör dem dock inte meningslösa eller verkningslösa, men de bryter inte igenom utövarens egen perceptionsbubbla, de sätter inte stopp för den inre dialogen och kan därmed inte heller ingripa i eller påverka nagualen, dvs möjlighetsfältet. Å andra sidan: i drömmar och även i samband med trumresor och imaginationer kan en ibland uppleva sådant som flyr undan försöken att sätta ord på dem. I efterhand tycks det omöjligt att ens få grepp om vad det är som en har varit med om – det försvinner ur medvetandet ungefär som vatten kan rinna mellan fingrarna när en försöker gripa tag om det. Sådana upplevelser kan vara följden av att den egna perceptionsbubblan har öppnats och att en faktiskt har lyckats doppa en tå i det outsägligas ocean, i nagualen. Och sådana perceptionsöppningar kan ibland komma opåkallat och överraskande för den som råkar befinna sig på rätt plats och tid.

För att kunna medverka i djupgående magiska förändringar tycks det nödvändigt att röra sig in i nagualen – annars stannar ansträngningen kvar i tonalen. Även där kan den i och för sig utöva en starkt transformerande effekt på utövarens personlighet, men den kan också vara en betydligt mer trivial händelse som saknar djupare mening. Så frågan för den seriösa shamaneleven är hur hen kan öppna sin perceptionsbubbla och resa in i nagualen, Drömtiden. Eller kanske snarare hur en kan öppna sin perceptionsbubbla och släppa in nagualen i sitt medvetande och sitt liv. Och huruvida hen är beredd att verkligen möta kraften. Det är först då som begreppet Drömtidens portar får sin verkligt djupgående betydelse.

I Tales of Power sammanfattar don Juan Matus några av de metoder som han låtit Castaneda praktisera för att nå detta tillstånd. Det handlar om att 1) stoppa den inre dialogen genom att tillämpa det rätta sättet att gå (= maktens gångart) och genom att handla utan att tro och utan att vänta sig belöning, 2) utplåna den personliga historien genom att släppa självviktighet, axla ansvar och använda döden som rådgivare och 3) tillämpa drömmandet. Som synes en inte särskilt kodifierad eller dogmatiserad visdomsväg. Min uppfattning är att kodifiering av den andliga vägen snarast kan fungera som hinder i stället för hjälpmedel för att få kraft och kunskap. Ju mer kodifierad och noggrant utstakad vägen beskrivs desto större hinder kan den bli. Några exempel på detta: instruktionerna i Michael Harners kärnshamanism om hur resor till ”undervärlden” resp ”övervärlden” bör ske; de väldigt detaljerat beskrivna rörelsemomenten i den tensegrity som Carlos Castaneda utvecklade, påminnande om tai chi men betydligt mer kraftfull; alkemisternas oändliga imaginationer om vad som bör göras i det mentala laboratoriet. Mot detta sätter jag den ursprungliga shamanismens mer anarkistiska hållning: det handlar helt enkelt om att göra sig mottaglig för kraft och kunskap genom att släppa sin självviktighet, stoppa den inre dialogen och ödmjukt ge akt.

Denna text är del i ett pågående arbete med nagualen och tonalen. Om du vill bidra till detta är du välkommen att mejla synpunkter till: norrshaman@gmail.com.

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.

Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.

Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”

Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.

Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.

Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.

Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

Sheldrake om vetenskapens illusioner

För några veckor sedan lyssnade jag till ett föredrag av Rupert Sheldrake i Stockholm. Det hade temat The Science Delusion precis som hans senaste bok och handlade om den västerländska vetenskapens begränsande dogmer. Sheldrake, som i grunden är biokemist, är mest känd för sina teorier om morfisk resonans som formgivande mönster för all existens. När hans bok A New Science of Life kom 1981 fick den av tidskriften Nature omdömet "the best candidate for burning there has been for many years”.

Föredraget i Stockholm var arrangerat av Sällskapet för parapsykologisk forskning och det ger ju en vink om i vilken riktning Sheldrakes egen forskning har rört sig. Förutom jag så var det mestadels folk med parapsykologiska intressen i publiken och vi fick höra ett briljant föredrag på tydlig och behaglig engelska om nödvändigheten att frigöra vetenskapen från dess hämmande dogmer. Sheldrakes teorier om morfisk resonans har uppenbara beröringspunkter med begrepp som Urds väv, Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet, the implicate order etc så därför beslöt jag mig för att läsa boken The Science Delusion. Den som verkligen vill få ett grepp om den morfiska resonansen kanske snarare ska läsa de uppdaterade utgåvorna av Morphic Resonance eller The Presence of the Past men The Science Delusion räcker också långt.

Sheldrake betonar att han är pro-science och att han framför allt vill bidra till att befria vetenskapen så att den blir mindre dogmatisk och mer vetenskaplig. Med den avsikten går han igenom de tio dogmer som formar den etablerade vetenskapen och som fått status av bevisade axiom trots att de i själva verket är antaganden som kan ifrågasättas. De tio dogmer som Sheldrake analyserar och problematiserar och i vissa fall också visar är felaktiga är:

1. Allt är mekaniskt.
2. Materien saknar medvetande.
3. Summan av materia och energi är alltid densamma.
4. Naturlagarna är oföränderliga.
5. Naturen saknar ändamål.
6. Det biologiska arvet är materiellt.
7. Medvetandet finns enbart i hjärnan.
8. Minnen bevaras som materiella spår i hjärnan.
9. Oförklarade fenomen som telepati är illusoriska.
10. Mekanistisk medicin är den enda som fungerar.

Visst ger detta en bitvis påver bild av västerländsk vetenskap och Sheldrake lyfter under varje punkt fram sådana forskningsresultat som pekar i andra riktningar. Fram träder en bild av universum som en växande superorganism bestående av helheter som i sin tur består av helheter etc etc. Vi befinner oss i ett universum av ständigt pågående processer där såväl ny materia som ny energi skapas. Naturlagarna är vanor som befinner sig i utveckling och naturen rymmer ett inbyggt minne som ur det förflutnas erfarenheter formger det nuvarande och det kommande. Denna morfiska resonans gäller alla självorganiserande system, betonar Sheldrake, allt bygger på ett kollektivt minne och bidrar samtidigt till utvecklingen av detta minne. På vilket sätt verkar då denna morfiska resonans? Om det vet vi, och Sheldrake, inte så mycket, men han försöker beskriva den som ett mönster av aktivitet som samspelar med systemets elektromagnetiska fält och kvantfält. Kanske kommer vi aldrig att komma närmare tillvarons innersta än att kunna beskriva det i form av liknelser – som svängningar, fält eller pågående processer.

Evolutionen är för Sheldrake en kombination av vana och kreativitet. Kreativiteten är verklig, nya organisationsmönster dyker upp när världen utvecklas och i den pågående skapelsen är den mänskliga kreativiteten en del av den stora kreativa processen. I detta finns självfallet ett hopp om och för framtiden även om Sheldrake själv inte ger särskilt konkreta svar på frågan om vilken roll det mänskliga medvetandet spelar och kan spela i den kosmiska evolutionen.

Det är väldigt mycket som vi inte vet och Sheldrake manar vetenskapen till ödmjukhet i stället för arrogans, till öppenhet i stället för dogmatism. Bokens slutord känns väldigt sympatiska: ”Mycket återstår att bli upptäckt och återupptäckt, inklusive visdom.”

En gyllene väg till det kollektiva omedvetna

Det var psykiatrikern C. G. Jung som initierade teoribygget om synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden. De viktigaste stegen kunde han ta genom samarbetet med kvantfysikern Wolfgang Pauli som på ett helt nytt sätt kunde förankra tankarna om synkroniciteter i kvantfysikens nya framväxande världsbild. Senare har såväl jungianska psykologer som forskare och filosofer med rötterna i kvantfysiken vidareutvecklat Jungs banbrytande insatser. En av dem är Jeff Vézina som är verksam som jungiansk terapeut i Quebec City i Kanada och som sammanfattat sina rön i boken Necessary Chances: Synchronicity in the Encounters that Transform Us (Pari Publishing 2009).

Vézina behandlar egentligen bara en aspekt av synkroniciteten, nämligen den som handlar om möten – sådana möten med personer, litteratur, teater, film och musik som kan innebära omvälvande personlig transformation och ny inriktning i livet. Han bygger mycket på sina egna och sina patienters erfarenheter och ägnar rätt stort utrymme åt att knyta samman teorin om synkroniciteter med moderna kaosteorier. Personligen anser jag att kvantfysiken har en större potential när det gäller att förstå och utveckla synkronicitetstänkandet – i synnerhet för vårt sätt att samspela med världen – men Vézina har ändå många skickligt formulerade tankar som är väl värda att uppmärksammas.

I Jungs anda definierar Vézina synkroniciteter som sammanträffanden mellan inre och yttre verklighet där händelser binds samman på ett icke-kausalt sätt genom mening. Det handlar om sammanträffanden som kan inträffa vid kriser, fastlåsta lägen och kaotiska situationer och som kan leda till djupgående transformationer. Vézina beskriver det som att synkroniciteter förbinder oss med en djupare ordning som på mystisk väg försöker omorganisera vårt liv. Detta sätt att uppfatta händelser bygger på en världsbild där allt är relaterat till allt annat ”som om materia och medvetande är delar av samma träd”.  Synkroniciteter erbjuder en öppning in i det kollektiva omedvetna, en öppning till det som förbinder individen med det hela. Jag själv brukar tala om synkroniciteter som portar eller virvlar in i Drömtiden.

För Vézina tycks det kollektiva omedvetna ha en egen tendens, ”vilja” eller ”omtanke” som via impulser drar oss till vissa personer, platser och situationer. Synkroniciteter representerar därmed en gyllene väg som ger oss tillgång till det kollektiva omedvetna och dess arketyper. Med Vézinas egna ord är det Självet som skapar arketypiska bilder (symboler) i drömmar och även genererar symboliska händelser (synkroniciteter) i det verkliga livet. De arketyper som är närvarande i synkronistiska händelser är framför allt Självet och Trickstern, skriver han. Det är dock inte arketyperna som skapar synkroniciteter men de är ”den organiserande principen därbakom”.

Synkroniciteter är alltså ett sätt för oss att få tillgång till visdomen i det kollektiva omedvetna, vare sig det handlar om möten med andra människor eller med kulturprodukter som litteratur, musik och film. Dessa möten kan ”avslöja oss för oss själva” och leda till en förändrad världsbild där allt hänger samman och till en akt av spontant skapande och personlig transformation. Synkroniciteter är alltså något som kan föra in kreativitet och transformation i våra liv.

Även om Vézina betonar att alla sammanträffanden – alltså även meningsfulla sådana – inte behöver vara synkroniciteter så tycker jag att han övertolkar förekomsten av synkroniciteter. Det gäller t ex hans redovisning av hur vissa datum och årsdagar tycks styra händelserna i en del familjer. Även om Vézina hos några av sina patienter tycker sig hitta sådana sammanträffanden över generationerna så är dessa likväl en försvinnande minoritet – och vad säger då att de är en synkronicitet och inte en slump?

En annan fråga som infinner sig är huruvida det kollektiva omedvetna, alltså Drömtiden, eller Unus Mundus som alkemisterna talar om, verkligen kan ha en ”avsikt” för olika individer och deras behov av synkroniciteter. I mina öron har detta drag av en söndagsskoleversion av synkronicitetstänkandet. Synkroniciteter inträffar helt enkelt, och det som de i första hand signalerar är en uppmaning till oss (och alla andra varelser) att vara uppmärksamma. Något händer i Drömtiden och för den som är vaken finns kunskap att utvinna – utan att Drömtiden för den skull har någon avsikt med enskilda individer och deras behov.

En av Vézinas tankar som jag däremot instämmer i till fullo är att synkroniciteter kan vara verksamma och förändra oss utan att vi är medvetna om dem – precis som drömmar kan. Ibland blir vi medvetna om dem först efterhand som vi förändrar våra liv. Det är inte heller alltid möjligt att söka efter eller att finna mening i synkroniciteter. Delar av meningen kommer alltid att undgå oss eftersom de kommer ur alltings gemensamma grund, Drömtiden, Unus Mundus, där materia och ande fortfarande är en odelbar enhet och som vårt mänskliga tänkande inte kan greppa i dess totalitet. Det stora mysteriösa som traditionella lakotas kallar det.