Folktro i Nederkalix 1927 (3)

Personer som var maktbegåvade, seende eller mångkunniga hade ofta fått sina förmågor genom någon sorts kontakt med de dödas sfär. Med Per Hedmans ord: ”Seende kunde vem som helst bli, t ex genom att torka sig i ögonen med bårdukar eller genom att titta under likkistan.”

”De avlidnas andar kallas stundom ’dödfolk’. Enligt beskrivning som jag fått äro de småväxta av ungefär en meters längd, ha ingen egentlig form utan se ut som slöjor. Somliga ha huvud, andra äro utan. Vidare ha de vit klädnad, om de dött saliga; svart om de dött osaliga.”

”Den som är synande kan ibland möta så fullt av dödfolk att han måste gå rakt igenom dem. De vika då åt sidan och lämna rum. I synnerhet samlas dessa på kyrkogårdar, vid likkistor, i hus där någon håller på att dö osv. Ofta skrämmer de hästar och kor och hindra dem från att komma fram. De båda då någons död.”

En av Hedmans namngivna källor, folkskollärare Eriksson i Vånafjärden berättar om hamnföreställningarna i hembyn Ryssbält:

”Hamnen är människans andliga dubbelgångare, som följer henne under livstiden, men som även kan visa sig efter människans död. Vidare kan hamnen avlägsna sig från den levande människan och uppenbara sig för någon. När hamnen av någon levande visar sig, anses det att den antingen bådar olycka eller också att man snart kommer i beröring med dess ägare.

Ett mycket vanligt uttryck är också, då man möter någon helt oväntat: ’Är det du eller din hamn?’

Visar sig hamnen efter någon död, t ex när man är ute på sjön i hårt väder, betyder det att man är i stor livsfara och man bör då vara på sin vakt.”

”Hos löjtnant Kants föräldrar på Johannesberg i Kalix (1860-talet) hade en dräng dött. Sedan liket blivit svept och inflyttat i ett uthus, hände en klar månskensnatt att den döde kom till en man, som bodde i gården intill, och visade sig för honom. Med ett drag av smärta hade vålnaden fört handen mot sin hals, liksom om den ville dra ut något föremål, som fastnat där. Strax därpå försvann synen. Husbondfolket blev genast varskott om händelsen och man lät undersöka liket. Det visade sig då, att vid svepningen en knappnål hade blivit instucken i halsen på den döde. Nålen avlägsnades och den döde spökade inte vidare.”

Hedman rapporterar om landan, landrået som anses uppträda som en liten rödklädd gumma, i djurgestalt, som en hund eller en vit fågel eller helt utan gestalt. Hon var än illasinnad, än välvillig. Det gällde att inte äta av landans mat, för då kunde man bli landtagen och försvinna från den ordinära världen.

Den 84-årige Enbom i Målsön filosoferar inför Hedman om tro och tvivel när det gällerupplevelserna av det fördolda: ”Världen har inte förändrat sig någonting, utan allt vad vi trodde på och såg med våra egna ögon, såsom landan, sjörået och andra övernaturliga väsen, kunna inte ha försvunnit, utan måste ännu finnas kvar. Att de inte numera visa sig beror väl på att människorna inte längre tro på dem eller bry sig om dem, men förr fingo vi se dem och kommo jämt i beröring med dem.”

Alltså: rent shamanska föreställningar och insikter så sent som 1927.

Folktro i Nederkalix 1927 (2)

”Att stilla blod vid sår, näsblödning och dylikt har varit ganska vanligt”, skriver Per Hedman i sin uppsats från 1927 och fortsätter: ”Blod kan ställas både på nära håll och långt håll. Detsamma gäller värk.”

”Somliga botare var särskilt maktbegåvade, berömda och kända inom stora områden.” Att vara maktbegåvad innebar att ha förmågor utöver det vanliga på många områden – förutom att bota sjukdomar kunde maktbegåvade personer också leta reda på drunknade personer och söka upp tjuvgods.

Bland de metoder som Hedman nämner är användning av stål (för det mesta i form av en kniv) och det heliga tretalet samt överföring av sjukdomar till så kallade värkträd eller kyrkogårdsmull:

”Står man t ex på en plats och det plötsligt börjar göra ont och värka någonstans i kroppen kallas detta jordskott. För att upphäva det onda tager man en kniv, som strykes i en rundel tre gånger motsols kring det onda stället.”

”Man kan även mot jordskott taga jord från kyrkogården till låns och trycka den mot det sjuka stället eller blanda den med vatten och gnida. Härvid är det viktigt att man sedan återställer jorden till kyrkogården, ty annars får man jordskottet själv.”

”Från Börjelsbyn berättas om en klok gubbe, att han för att igenskaffa ett stulet lås frammanade andar. Tjuven tvingades därigenom att återställa låset. Men gubben själv blev så hårt ansatt av andarna, att han måste tillkalla en annan klok, med vars hjälp han lyckades driva bort dem.”

I morgon avslutas utdragen ur Per Hedmans uppsats med uppgifter om hur en kunde bli seende, skifta hamn och umgås med de dödas andar.