Denna röda bok kom Jung att arbeta med i 16 år alltså fram till 1929/30. I en epilog som han hade tänkt sig skulle avsluta boken avbryter han sig mitt i en mening och lägger hela projektet åt sidan. Förklaringen finns i denna ofärdiga epilog där Jung skriver att det var bekantskapen med alkemin som förde honom bort från boken. Det var alkemin som gjorde det möjligt för honom ”att absorbera den överväldigande kraften i de ursprungliga upplevelserna. Med hjälp av alkemin kunde jag slutligen ordna dem till en helhet.”
Alkemin
hjälpte Jung att få någon sorts ordning på de märkvärdiga och starka upplevelserna
men det var upplevelserna i sig som gjorde det möjligt för honom att utveckla
sin egen variant av djuppsykologi och teorierna om individuationen, självet,
symboler, arketyper, synkroniciteter och det kollektiva omedvetna. I boken Mitt liv berättar Jung ganska ingående
och öppenhjärtigt om de intensiva åren som gav upphov till Röda boken. Han
säger där att det tog honom 45 år att kunna ”infånga de ting som jag då
upplevde och skrev ned”. Han beskriver upplevelserna som en lavaström som
tvingade sig på honom. ”De år då jag helt var upptagen av de inre bilderna var
de viktigaste i mitt liv, varunder allt väsentligt avgjordes. Därmed tog det
hela sin början, och de senare detaljerna är endast kompletteringar och
förtydliganden. Mitt senare livsverk bestod i att utarbeta det som under dessa
år hade brutit fram ur det omedvetna och sånär hade dränkt mig. Det var
råmaterialet för ett livsverk.”
Jung
själv hittade aldrig fram till någon vettig form att publicera Röda boken i och
det beror säkert delvis på att han fruktade att hans vetenskapliga renommé
skulle ta skada av ett offentliggörande av de flummiga upplevelserna och mötena
i det omedvetnas sfär. Hela Röda boken kan betraktas som en väldigt personlig och
lång katarsis och initiation i andlig kunskap och vem vill väl skylta med att
visa upp sina skuggsidor på detta sätt? När Jung avled 1961 var boken
fortfarande opublicerad och skulle så förbli ända till 2009 sedan hans
efterlevande efter lång tvekan gått med på publicering. Nu finns The Red Book i två olika versioner, dels
som en vacker faksimilutgåva med alla Jungs målningar och hans egen gammaltyskt
handskrivna text, dels som A Reader’s
Edition med enbart textenöversatt till engelska och transformerad till
normalt typsnitt. Båda versionerna har en lång och väldigt bra inledande text
av Jung-kännaren Sonu Shamdasani. Det kalligrafiska konstverket kostar cirka
2000 kr medan läsupplagan går på 400 kr. Den är på 580 sidor och det är den som
jag nu har tagit mig igenom – med viss möda. För mig är det obegripligt att
förlaget (W.W. Norton & Company) inte har lagt in några målningar alls i A Reader’s Edition. Som läsare känner
jag mig lämnad i sticket när redaktör Shamdasani med liv och lust i långa
fotnoter analyserar bilder som jag inte kan se.
Det
är självfallet oerhört svårt att i en recension ge någon sorts rättvis
beskrivning av detta ytterst märkliga verk. Vad är det som ska recenseras?
Jungs litterära stil? Kvaliteten på hans möten med arketyper ur det kollektiva
omedvetna? Innehållet i budskapen från de andliga budbärarna? Jungs egna
slutsatser av mötena – i den mån de går att särskilja från de andliga
gestalternas åsikter? Finns det över huvud taget något som är allmängiltigt i
Jungs upplevelser?
För
min del väljer jag att sikta in mig på sådant som tangerar shamanism och magi –
och det är faktiskt en hel del. Jungs metod med aktiv imagination påminner väldigt starkt om nyshamanismens
själsresor. I stället för trumma använder Jung helt enkelt inre bilder för att
stiga ned i sitt inre mörker. Och hans upplevelser där skulle kunna vara
hämtade ur Michael Harners böcker om core
shamanism. Jung rör sig in i märkliga landskap där han möter andliga
gestalter som genom långa dialoger förser honom med floder av andliga insikter.
Till att börja med sker mötena huvudsakligen med Jungs egen kvinnliga själ men
efterhand dyker allt fler andra gestalter upp – ofta modellerade efter bibliska
gestalter som Elijah, Salome och Kristus, eller från andra klassiska
traditioner som Ammonius, Izdubar och Philemon, som också blir huvudläraren.
Till och med gnostikernas högste gud Abraxas kommer med på ett hörn.
Jung
överöses med information från dessa varelser och det är lätt att föreställa sig
hans känsla av att bli överväldigad och rent av vara på väg in i galenskap.
Samtidigt är det mödosamt att ta sig igenom alla dessa budskap – efter ett tag
får jag en stark känsla av att allt tuggas om gång på gång, hela tiden. Ibland
känns The Red Book som en neverending story och här finns
ytterligare en likhet med nyshamanismens själsresor. Den som har hållit på med
själsresor ett tag märker att det mesta kommer igen och upprepas, om än med
lätta variationer. Och en fråga som inställer sig är: upplever Jung (och
nyshamanen) det som han vill uppleva,
får han de budskap som han vill ha;
eller kommer allt från en källa utanför och bortom?
Ur
Jungs lavaström av upplevelser där själva kärnan är den eftersträvade inre
föreningen av manligt och kvinnligt, ljus och mörker, intellekt och känsla, plockar
jag upp några citat av intresse för shamaner och magiker:
”Det
som var mest väsentligt var inte att tolka eller förstå fantasierna utan att
uppleva dem.” (Läsaren ser säkert parallellen till Castanedas tes om att
”uppleva energin direkt”.)
”Min
väg är inte er väg, därför kan jag inte undervisa er. Vägen finns inom oss, och
inte i gudar, lärdomar eller lagar… Det finns bara en väg och det är din väg…
Må var och en gå sin egen väg.”
”Hur
kan jag uppnå hjärtats kunskap? Man kan uppnå denna kunskap enbart genom att
leva sitt liv fullt ut.”
”Du
ska öppna själens portar för att låta den mörka floden av kaos strömma in i din
ordning. Om du förenar det ordnade med kaos frambringar du det gudomliga
barnet, den högsta meningen bortom mening och meningslöshet.” (Alkemi i
superkort sammanfattning.)
”Du,
man, ska inte söka det feminina i kvinnor, utan söka och erkänna det i dig
själv, eftersom du äger det från början. Du, kvinna, ska inte söka det
maskulina i män, utan ta på dig det maskulina i dig själv, eftersom du äger det
från början.”
”Vi
behöver dödens kylighet för att se klart. Livet vill leva och dö, börja och
sluta… Döden lär mig hur jag ska leva. Utan döden skulle livet vara
meningslöst.” (Kanske kommer även andra än jag att åter tänka på Castaneda och
hans resonemang om döden som den bästa rådgivaren?)
”Det
finns inte många sanningar, bara några få. Deras mening är för djup att förstå
annat än i symboler.”
”Kristus
levde bara sitt eget liv och imiterade ingen. Han försökte inte efterlikna
någon modell. Om jag således verkligen imiterar Kristus så imiterar jag ingen
utan jag går min egen väg och jag kommer inte längre att kalla mig kristen.”
”Det
finns bara en väg och det är din väg; det finns bara en frälsning och det är
din frälsning… Du måste fullfölja den väg som finns inom dig… På denna väg
växer himmel och helvete samman och på denna väg förenas kraften i det undre
och kraften i det övre. Vägens natur är magisk.”
”Vår
frihet ligger inte utanför oss, utan inom oss… Man skapar inre frihet bara
genom symbolen… Frälsningen är en lång väg som leder genom många portar. Dessa
portar är symboler.”
”Det
är ett misstag att tro att det finns magiska metoder som man kan lära sig. Man
kan inte förstå magi. Magi stämmer överens med oförnuft som man inte kan
förstå. Det magiska är gott och ont och varken gott eller ont… Vi behöver magi
för att kunna ta emot eller framkalla budbäraren och kommunikationen med det
obegripliga… Den magiska vägen uppstår av sig själv. Om man öppnar upp för kaos
uppstår också magi. Man kan lära ut den väg som leder till kaos, men man kan
inte lära ut magi… Magi är ett sätt att leva… Man kan inte säga vad effekten av
magi kommer att vara, eftersom ingen kan veta det i förväg därför att det
magiska är det laglösa, som uppstår utan regler och av en slump.” (Detta pekar
fram mot Jungs teorier om synkroniciteter som dock inte är slumpartade utan
snarare uttryck för en icke-kausal ordning.)
Jung
får ett uppdrag från det omedvetna att skapa en ny sorts religion och genom
hela Röda boken brottas han med kristna symboler, vilket säkert kan förklaras
inte bara av hans uppväxt i en prästfamilj utan också av den tidens allmänt
omfattade paradigm i Europa. Bokens sista kapitel avslutas med en dialog mellan
Philemon och Skuggan, som i själva verket är Jesus. Slutrepliken från Jesus
blir: ”Jag bringar er lidandets skönhet”. Men dessförinnan för Jung själv ett långt
resonemang om Guden som han betraktar som en arketyp i det kollektiva omedvetna.
Här följer ett kort citat ur detta resonemang:
"Genom
att förenas med självet når vi Guden, som i sig förenar Himmel och Helvete...
Jag har upplevt detta. Det har hänt i mig. Och det hände definitivt på ett sätt
som jag varken väntade mig eller önskade mig. Upplevelsen av Guden i denna form
var oväntad och oönskad... Självet är inte Guden, fastän vi når Guden genom
självet. Guden är bakom självet, ovan självet, självet i sig självt, när han
framträder. Men han framträder som vår sjukdom, som vi måste hela oss själva
ifrån. Vi måste hela oss själva från Guden, eftersom han också är vårt tyngsta
sår... Om jag bär mig själv befriar jag mänskligheten från mig själv och helar
mig själv från Guden."
Märk
väl att Jung skriver Guden och inte Gud. Eftersom Guden är en allomfattande
arketyp (annars vore den ju inte Guden) innehåller den också Djävulen. Jungs The Red Book är en rapport från Drömtiden
och själens mörka skrymslen och den handlar primärt om att finna sin egen unika
väg till att bli en fullödig människa.
"Tiden
har kommit när var och en måste göra sitt eget frälsningsarbete".
