Gnostiska irrgångar och nygamla paradigmskiften

Jung: Alla världars system

 Livet på och för vår planet, Moder Jord, Gaia, är rejält skadeskjutet och vi befinner oss i begynnelsen av en meta-kris av svåröverskådliga eller rent av oöverskådliga proportioner (klimatkaos, naturförstörelse och massutdöende av såväl människor som andra arter). Vi lever i apokalyptiska tider, där hela existensen, som vi känner den, hotas, men där samtidigt illusionens slöjor lyfts och den sanna naturen hos saker och ting kan framträda. När människor upplever apokalyptiska hot förmår de gamla paradigmen (religioner, filosofier) inte längre ge några tillfredsställande svar, och i stället tränger nya insikter fram, både i det omedvetna och i det medvetna. Profeter, såväl äkta som falska, träder in på scenen och samlar människor omkring sig i mer eller mindre öppna, slutna och/eller bisarra sekter.

Med en metod som jag kallar andlig arkeologi har jag de senaste åren försökt gräva fram kunskap ur Drömtidens dolda dimensioner. Jag har grävt i kristen ortodoxi och judisk mystik, tidigkristen och ickekristen gnosticism, i gnostiska evangelier och samtida gnosticism, i europeiska drömtidsmyter och i amerikanska urfolkstolkningar av Yeshua och hans sanna revolutionära budskap.

När jag under årets längsta nätter kände att jag höll på att fastna i en ständig rundgång bland försvunna och återfunna högintressanta tidigkristna och gnostiska texter dök det upp en fotnot om den gnostiske Jung, alltså min gamle hjälte Carl Gustav Jung, och i samma ögonblick fick jag en stark upplevelse av Gnosis, alltså en allomfattande och bortomspråklig kunskap. Både subtilt och sublimt ”strömmade” något större (kosmiskt?) genom min organism och jag visste att Jung var den ”energi” som skulle öppna den deprimerande rundgången och i stället skicka ut mig i en virvelrörelse (en spiral) av kunskap och kraft, användbar i och för vår egen tid. Hjälpen från Jung stod faktiskt redan i min bokhylla (jag återkommer till den) men den kunde bara erbjuda en tillfällig draghjälp – också Jung måste överskridas i ett apokalyptiskt kvantsprång, in i ett nytt, eller kanske rentav nygammalt, paradigmskifte.

Kan det finnas ett allmänintresse i dessa mina upplevelser? Jag tror det, men för att inte plåga läsarna med en alltför långrandig text ska jag försöka sammanfatta min tankeprocess i ett antal korta sentenser. Efter dessa publicerar jag en lista över den mest givande litteraturen som hjälpt mig i allt detta.

Yeshua var en judisk profet och betraktade sig aldrig som något annat. Yuhannan mamdana (Johannes döparen) var hans mentor och båda två kan betraktas som shamanska arketyper och sociala revolutionärer, som ville befria Israel från det romerska kolonialväldet och den inhemska världsliga och religiösa överklassen och skapa ett socialt rättvist samhälle där och då (”Guds kungarike”). Yeshuas bror Yaakov förvaltade arvet efter Yeshua – fortfarande som en rörelse inom judendomen.

Kristendomen, som vi känner den, har sitt upphov hos Paulus som verkligen ville, och även lyckades skapa en ny religion för icke-judar av berättelserna och myterna om Yeshua. Denna nya religion formerades efterhand som ett dogmatiskt och hierarkiskt tros- och maktsystem bland annat genom nyskapade och paradoxala myter. Där förvandlades den historiske Jesus från Nasaret till en kosmisk princip (Kristus) som inkarnerat i mänsklig kropp genom en jungfrufödsel och därmed samtidigt var både gud och människa. Där skapades också den paradoxala dogmen om gud som en i tre och tre i en – den patriarkala triaden Fadern, Sonen och Den helige ande. Denna paulinska kristendom bröt inte bara med den judiska traditionen, den kom också att få en mycket påtaglig antijudisk dimension.

Flera tidigkristna grupper höll fast vid synen på Yeshua som en mänsklig lärare, profet och social revolutionär, men de manövrerades bort från allt inflytande. Huvuddelen av deras texter är försvunna och eftervärlden har huvudsakligen fått sin bild av dessa genom deras fiender inom Kristuskyrkan. De arkeologiska fynden av de så kallade Döda havs-rullarna och Nag Hammadi-texterna har dock gett helt nya inblickar i dessa tidigkristna (och utrensade) grupper liksom i röran av olika gnostiska grupper, både kristna och icke-kristna.

Det primära för gnostikerna (som fanns i många olika varianter) var synen på världen som imperfekt eller rentav ond – skapad av en ofullkomlig (eller ond) gudom som förekom under flera olika namn, t ex Demiurgen eller Abraxas. Allt skapat har dock en gnista från det högsta gudomliga inom sig och denna gnista vill återförenas med sitt ursprung, något som kan ske genom Gnosis, alltså kunskapen om alltings väsen och om det gudomliga. Den som vill kan självfallet finna likheter med den judiska mystikens tikkun olam (=att laga världen). Kristna gnostiker såg Jesus/Yeshua som lärare men inte som frälsare och de underkände dogmen om att Jesus skulle ha dött på korset för människornas synder. I korthet kan vi säga att de tidigkristna gnostikerna försökte adressera problemen med ondskans upp- och förekomst och med den feminina aspekten hus gudomen (de underkände den patriarkala treenighetsläran) samtidigt som de betonade att direktkunskap om gudomen var vägen till befrielse. Det är ju något helt annat än att bli frälst genom någon annans offer.

Carl Gustav Jung kom tidigt i kontakt med både gnosticism och alkemi. Hans sätt att i drömmar, visioner och aktiva imaginationer djupdyka i sitt eget och det kollektiva omedvetna – till att börja med som ett sätt att bearbeta traumat efter brytningen med Freud – kan med rätta betecknas som ett gnostiskt arbete och en process av Gnosis. Denna process nedtecknade han kalligrafiskt i gammaltyskt typsnitt kompletterad med egenhändiga målningar av gestalter och symboler (många mandalas) som han mött i det omedvetna. Jung ville aldrig publicera detta fantastiska material men det gavs ut i storformat av Jungstiftelsen år 2009 som The Red Book. Ett imponerande verk där man bland mycket annat kan följa hur Jung undervisades av den drömtida mentorn Philemon (en gnostiker som sägs vara identisk med Simon Magus – i Apostlagärningarna beskriven som en ”trollkarl i Samaria”). Jung var säker på att undervisningen från Philemonoch symbolerna/arketyperna som han konfronterades med i det omedvetna inte skapades av honom själv, alltså inte var någon projicering, utan verkligen kom ur det kollektiva omedvetna.

Jungs möte med Philemon

När gnostikerna utformade sina intrikata kosmologier och spekulationer om gudomen menade Jung att de i själva verket sysslade med att analysera symboler ur det kollektiva omedvetna. Han psykologiserade därmed gnostikernas metafysiska spekulationer och menade att de omvandlade sina inre psykiska processer till metafysiska draman. De projicerade helt enkelt sitt undermedvetna på kosmos. Samma omdömen gjorde Jung om den medeltida alkemin. För honom var såväl gnostiker som alkemister i själva verket djuppsykologer även om de inte förstod det i vår bemärkelse. De använde helt enkelt sin tids språk och paradigm för att egentligen beskriva inre processer och transformationer. Alkemin utgjorde en länk mellan gnosticismen och den moderna djuppsykologin. För Jungs egen del medförde sådana teorier att han av sina kritiker blev beskylld för att själv vara gnostiker, beskyllningar som han fullständigt avvisade med motiveringen att man ju inte blir gnostiker bara för att man studerar gnosticismen. Det han sysslade med var att empiriskt och vetenskapligt undersöka de symboler och upplevelser som beskrevs av gnostiker och alkemister liksom av människor under psykoterapeutisk behandling. Detta var för Jung en vetenskap om det kollektiva omedvetna och samspelet mellan det omedvetna och det medvetna, även om vi så här i backspegeln lutar åt att se Jungs begrepp som inexakta metaforer i stället för exakta vetenskapliga begrepp.

Jung hade naturligtvis rätt i att avvisa beskyllningarna om att själv vara en gnostiker och han betonade ständigt att han varken var metafysiker eller filosof och absolut inte ägnade sig åt religiösa spekulationer. Samtidigt är det uppenbart att hans djuppsykologi också öppnar upp för, eller rentav kan bana väg för djupa andliga upplevelser och upplevelsebaserad kunskap, alltså Gnosis. Jungs eget privata sökande, som skildras i The Red Book, måste betecknas som gnostiskt och i den ingår en alldeles speciell text som med Jungs tillåtelse också publicerades medan han ännu levde, som ett appendix till Aniela Jaffés Jungbiografi Mitt liv. Texten betecknades av Jung som en ”ungdomssynd” – han var bara 41 när han skrev den! – och är en sorts avancerad lek med gnostiska begrepp under titeln Septem Sermones ad Mortuos (Sju tal till de döda).

Jung hade åtminstone delvis rätt i att gnostikerns och alkemisternas (ofta) bisarra begrepp och symboler handlade mer om deras inre upplevelser (av det kollektiva omedvetna) än om den yttre världens essens och transformationer. Men antagligen handlade det snarare om både och. Och det gör ju även Jungs begrepp; hans teorier om det kollektiva omedvetna har självfallet också andliga och kosmiska dimensioner (as below, so above). Likväl behöver de överskridas eftersom det jungska perspektivet var antropocentriskt så till vida att han betraktade det omedvetna som bundet till eller utgående från människan, alltså att han i viss mening använde människan som mått även för det kosmiska. Men det finns ju många fler medvetanden och omedvetanden än människans, såsom andra arters omedvetna, jordens omedvetna och hela det kosmiskt omedvetna, det som Carlos Castaneda och hans mentor don Juan Matus kallade Nagualen, som traditionella lakotas kallar Wakan-Tanka, dvs Det stora mysteriet, och som en del moderna kvantfysiker kallar Potentialitetsfältet och som jag föredrar att kalla Det ovetbara. Castaneda kan för övrigt och tvivelsutan betecknas som en modern gnostiker genom sitt fokus på att nå kunskap genom att direktuppleva den kosmiska energin.

Där gnostikerna definitivt hade rätt (och Jung själv framstod som oklar) är uppfattningen att medvetande/ande föregår materia. Materien föds ur medvetandet/anden. Det innebär också att de hade rätt om att allt skapat innehåller en andlig ”gnista” med en inneboende strävan att åter förena sig med den stora anden och att detta kan ske genom direktupplevelse av det kosmiska medvetandet, eller den kosmiska energin. Alltså äkta Gnosis, dit det finns många vägar och där den väg jag själv pekar på – runorna – är en av de minst komplicerade, icke-hierarkiska och icke-dogmatiska. Och, som Jung påpekade: ”all stor sanning är enkel”.

En slutsats av allt detta är att dagens shamaner kan hämta både kunskap och inspiration hos historiska profeter som Yeshua, Yuhannan och Yaakov; hos dåtida och nutida gnostiker; hos alkemister och judiska mystiker; hos heliga män och kvinnor bland amerikanska ursprungsfolk; hos völvor och vismän i vår egen europeiska drömtid; men, inte minst viktigt, det gäller att också överskrida dem. Och: den viktigaste kunskapskällan är, som alltid, den kosmiska urkällan, Det ovetbara.

Finns några tecken i tiden på att sådan kunskap håller på att sippra in hos nya grupper som en sorts apokalyptisk föraning om ett mer omfattande paradigmskifte? Det är ju känt sedan ganska länge att det t ex bland forskare inom kvantfysiken har funnits sådana som har sett sambanden mellan en gnostisk andlighet och teorier om kvantfält, universums icke-lokalitet och icke-kausalitet (allt är ett och hänger samman). Ett sådant tecken är en nyligen publicerad text av Maria Strömme, professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, med rubriken Universal Consciousness as Foundational Field: A Theoretical Bridge Between Quantum Physics and Non-dual Philosoph (finns på hemsidan för American Institute of Physics -  https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:2015746/FULLTEXT01.pdf).

En ny treenighet?

Strömme gör ett försök att integrera medvetande med kvantfysik när hon skriver att medvetande inte är något som uppstår ur nervprocesser, alltså ur hjärnan, utan är en grundläggande aspekt av verkligheten. Hennes modell beskriver en treenighet (!) av en underliggande formlös intelligens (universal mind), en förmåga till medvetande (universal consciousness) och en dynamisk mekanism som skapar upplevelse och differentiering (universal thought). Det universella medvetandet ses som ett grundläggande fält som rumtiden och individuella medvetanden har uppstått ur, genom fysikaliska processer som symmetribrott och kvantfluktuationer (i varje tid används tidsspecifika begrepp). Strömme anknyter också till tidigare teorier inom kvantmekaniken som David Bohm’s implicita ordning (implicate order) och Werner Heisenbergs potentia. Om rumtiden och all upplevelse kommer ur ett universellt, formlöst fält så är ju åtskillnaden mellan olika existenser och individuella medvetanden en illusion (ja, allt är ju ett och hänger samman). Strömme ser framför sig att sådan kunskap kan bana väg för ett djupare erkännande av universums grundläggande enhet och uppmuntra till empati, samarbete och ansvarskänsla. Jag antar att hon menar inte bara människor emellan utan också mellan människor och övriga skapelsen.

Hur som helst kan man nog betrakta Strömmes text som ett tecken på ett begynnande paradigmskifte också inom akademiska kretsar, även om de vetenskapliga inkvisitorerna på hennes universitet gick i taket när de fick nys om publiceringen. Strömme gör för övrigt en del hänvisningar till vedaskrifter och buddhistisk filosofi i sin text, men hon hade ju lika gärna kunnat hänvisa till gnostiska evangelier, lakota-profeter eller fragment i Den poetiska Eddan. Allt är ett och hänger samman. Allt är liv, allt är medvetande, vi ingår alla i den kosmiska väven som också finns i oss alla. Och när vi vet det (Gnosis) är det bara att handla i enlighet därmed, ty ”den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan” (Yaakov i Jakobsbrevet) och Gnosis kommer ju ur själva handlingen.

(Mer om detta i min skrift Shamanistiska manifestet 2.0).

Hjälpsam litteratur:
Steven Charleston: The Four Vision Quests of Jesus (2015)
Steven Charleston: We Survived the End of the World – Lessons From Native America on Apocalypse and Hope (2023)
Diar Al-Haydar: Mandeismen – De sista gnostikerna, Johannes döparens lärjungar (2012)
Bart D Ehrman: Lost Christianities: The Battles for Scripture and the Faiths We Never Knew (2003)
Black Elk, Joseph Epes Brown: Den heliga pipan – Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (1978)
Paul Dordal: In Search of Jesus the Anarchist (2017)
C.G. Jung/Aniela Jaffé: Mitt liv: Minnen, drömmar, tankar (1994)
C.G. Jung: The Red Book (2009)
Jean-Yves Leloup: The Gospel of Mary Magdalene (2002)
Jean-Yves Leloup: The Gospel of Thomas (2005)
James F. McGrath: Christmaker – A Life of John the Baptist (2024)
Nya testamentet (2000)
Alfred Ribi: The Search for Roots: C.G. Jung and the Tradition of Gnosis (2013)
Robert A. Segal: The Gnostic Jung (1992)
David Mevorach Seidenberg: Kabbalah and Ecology – God’s Image in the More-Than-Human World (2015)
Ched Myers: Healing Affluenza and Resisting Plutocracy – Luke’s Jesus and Sabbath Economics (2025)
Barrie Wilson: How Jesus Became Christian (2008)

 

Jung, Castaneda och det ovetbara

1936 och 1937 höll C.G. Jung en serie föreläsningar i USA där han i detalj analyserade ett antal av kvantfysikern Wolfgang Paulis drömmar. Eftersom Jung talade fritt ur hjärnan och hjärtat på engelska, som ju inte är hans förstaspråk, är föreläsningarna på sätt och vis betydligt mer konkreta och lättförståeliga än hans vanliga texter som ju är författade på en mer vetenskaplig och abstrakt tyska. Referaten av föreläsningarna kan därför fungera som en överskådlig introduktion till Jungs tänkande och det är glädjande att det nu, drygt 80 år efteråt, går att ta del av föreläsningarna i bokform – Dream Symbols of the Individuation Process (Princeton University Press, 2019) – under redaktörskap och med ytterst sakkunnig inledning av den svenska terapeuten Suzanne Gieser. Det tackar vi för och speciellt tackar vi de kvinnor ur den amerikanska arrangörsstaben som tog stenografiska referat av föreläsningarna.

I och för sig är det kanske först och främst Jung-fantaster och terapeuter som kan tilltalas av denna bok, men jag tror att också shamanskt och alkemiskt intresserade personer kan ha stort utbyte av den. Det jag riktar in mig på i denna text är just de aspekter i Jungs föreläsningar som berör en shamansk praxis och kosmologi. Läsaren bör ha i åtanke att Jungs tänkande var ett kontinuerligt pågående arbete och att han vid den här tidpunkten egentligen bara hade påbörjat sin grundliga djupdykning i de alkemiska traditionerna. Det gör att hans analyser av Paulis drömmar är väldigt fokuserade på mandala-symbolik samtidigt som man ändå kan skönja det ökande inslaget av alkemiskt tankegods.

Den individuationsprocess som Jung behandlar i föreläsningarna är den process som för de flesta människor blir möjlig i mogen ålder, under den andra halvan av människolivet, då våra inre motsättningar behöver försonas så att vi kan bli det vi är, eller kanske snarare har potential att vara. Det är en process som pågår kontinuerligt i det omedvetna, vare sig vi vill eller ej. Det omedvetna kommer till oss, som Jung betonar. Det är inget som vi behöver söka upp. De viktiga psykologiska processerna pågår i det omedvetna, de är omedvetna men producerar resultat, bl a i form av drömmar. Det finns alltså, enligt Jung, en inbyggd tendens till självläkning i vårt drömmande, men drömmarna säger inte åt oss vad vi ska göra; de ger inga råd. ”Drömmen är inte en sorts välmenande lärare, en pappa eller något liknande, som säger åt en vad man borde göra. Drömmen är ett symptom, en manifestation, en naturlig händelse. Den är som, i själva verket väldigt mycket som, en kompass. Kompassen säger inte vilket mål man ska segla mot.” Så vad vi som drömmare kan göra är att helt enkelt observera våra drömmar, meditera på de bilder som dyker upp och se vad som händer. Det balanserande arbetet sker i det omedvetna som är drömmarnas hemvist och upphov.

Som Jung ser det är det omedvetna en kontinuerlig process utan början och slut och det är en process som vi inte vet något om – det är ju därför vi använder uttrycket det omedvetna. Vi kan bara se effekterna av det omedvetna, t ex i form av drömsymboler, men vad som ligger bakom dessa processer vet vi inget om. Drömsymbolerna har sitt upphov i det som Jung kallar arketyper, alltså en sorts ordnande strukturer i det omedvetna som tycks ha ett eget liv. De arketypiska symbolerna uttrycks individuellt olika i olika personers drömmar och därför är tolkningen av dem helt beroende av sammanhanget. Det finns alltså inga allmänt fastställda betydelser av olika drömsymboler och vår tids olika drömlexikon utgör därför en väldig vulgarisering av såväl drömmandet som drömtolkningarna. Något som ytterligare komplicerar drömanalyser är att våra drömmar mycket väl kan innehålla element från vår omgivning, som ju också är uppkopplad till det omedvetna, understryker Jung; ”vi kan drömma andras problem i stället för våra egna”. Men det trösterika när det gäller drömarbetet är att när man än står inför svåra problem (vilket Wolfgang Pauli definitivt gjorde), så uppstår hjälpsamma krafter ur det omedvetna: ”… det är som om det fanns en intelligent kraft som är verksam i vår omedvetna och som åstadkommer den läkande effekten”.

Denna intelligenta kraft är det som Carlos Castaneda kallade ”oändlighetens aktiva sida” och jag ser flera likheter mellan Castanedas och Jungs kosmologiska tankar. Det handlar t ex om vad det omedvetna är och vari skillnaderna består mellan vårt medvetna och det personliga omedvetna respektive det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung) eller mellan tonalen och nagualen (för att tala med Castaneda). Jung definierar det kollektiva omedvetna på liknande sätt som Castaneda definierar nagualen, nämligen som det ovetbara. När Jung säger att vårt mänskliga medvetande bara är en ljusprick ”omgiven av en intensitet av mörker, som vi inte är medvetna om eftersom vi inte ser det” känner jag direkt igen Castanedas resonemang om tonalen, det ordinära, som en ö omgiven av den oändliga nagualen, det fullkomligt icke-ordinära. I en av föreläsningarna konkretiserar sig Jung och beskriver vårt medvetande som en liten cirkel som finns inuti det omedvetnas större cirkel. Även om Jung har en tendens att betona det statiska hos arketyperna och det kollektiva omedvetna så är han ändå medveten om att även det kollektiva omedvetna förändras och utvecklas, där varje tidsepok ”avsätter ett nytt skikt i det omedvetna”. Senare kommer Jung att tydligare se det dynamiska också i det kollektiva omedvetna och formulera sig som att det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och springer fram som en källa när det är dags. Här, i de amerikanska föreläsningarna, nöjer sig Jung med att säga att det kollektiva omedvetna, som finns överallt och alltid, är den odödliga substansen i människan. Det medvetna däremot är dödligt och ”vi kommer att upptäcka att inget kommer att återstå av det som vårt medvetande har uppnått”. Här måste jag låta Castaneda anmäla en avvikande uppfattning: de som förmår hålla samman sitt medvetande i dödsögonblicket kan med bibehållen identitet smita förbi den kosmiska Örnen och transformeras till rent medvetande och ren energi som en sorts icke-organiska ”höghastighetsvarelser”. (Den som är intresserad av en djupare analys av Castanedas tankar hänvisas till min bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen).

Om vi applicerar allt detta på vår tids shamanska själsresor kan man nog säga att det båtar föga att försöka styra sina resor i enlighet med kärnshamanismens metoder. Det omedvetna, det icke-ordinära, finns ju redan överallt och alltid och kommer till oss på det sätt som det själv vill. Det handlar alltså helt enkelt om att öppna sin perceptionsbubbla och göra sig mottaglig för det omedvetna, ge akt på vilka symboler det visar sig i och meditera över dem. Då befinner sig den shamanska själsresenären i samma skikt av det omedvetna som den jungianskt inspirerade kan nå med ”aktiv imagination”. För den som vill gå djupare in i det omedvetna, in i det kollektiva omedvetna, in i alkemisternas Unus Mundus och uppnå verklig transformation behövs något mycket mer. Och detta mycket mer kan inte ske när som helst utan just när Oändlighetens aktiva sida är redo att släppa in oss i nagualen, det ovetbara.

Om Drömtiden, tonal och nagual

I Tales of Power lägger Carlos Castaneda, eller snarare hans mentor don Juan Matus, ut texten om tonal och nagual och relationen mellan dem. Detta gäller framför allt bokens näst sista kapitel med rubriken The Bubble of Perception (= Varseblivningens bubbla). Don Juans utläggning ingår i den sista förberedelsen inför Castanedas slutliga avsked från sin mentor. Nu är det dags för den verkliga initiationen för att fortsättningsvis klara sig helt på egen hand som en impeccable warrior (= otadlig krigare). 

Här är några citat ur don Juans utläggning: "Nagualen är det outsägliga". "Det finns inget sätt att referera till det okända, man kan bara uppleva det." "Nagualen är det obeskrivbara tomrum som innehåller allting". Här finns onekligen många likheter med Jungs kollektiva omedvetna som vi enligt Jung ju bara kan se effekterna av när det påverkar vårt medvetna. Om vi kunde beskriva själva det omedvetna vore det ju inte omedvetet utan medvetet! Ännu fler likheter finns med Jungs alkemiska begrepp Unus Mundus, alltså beteckningen på det som allting kommer ur och där allt bara finns som Det Enda, alltså före uppdelningen i ande och materia, ljus och mörker, liv och död; före utvecklingen av tid och rum. Det ännu oskapade finns där bara i sin potentialitet Jag ser tydliga paralleller till det som en del kvantfysiker kallar potentialitetsfältet (= möjlighetsfältet) och till det begrepp som jag själv föredrar att använda, nämligen Drömtiden. 

Castaneda själv talade i sina tidiga böcker om den ordinära kontra den icke-ordinära verkligheten. I hans senare texter tycks då nagualen vara mer eller mindre liktydig med den icke-ordinära verkligheten och tonalen med den ordinära verkligheten. Men det är mer komplext än så. Don Juan förklarar att vi alla har ett centrum varifrån vi kan bevittna eller uppleva nagualen. Han kallar detta centrum för vilja. Med hjälp av denna vilja kan den andlige krigaren bege sig in i nagualen och där låta sitt medvetandekluster omforma sig på alla möjliga sätt så att hen kan "beröra andra medvetanden", t ex en kråkas, en coyotes eller en syrsas. Jag tolkar detta som att det är möjligt att "gå in i och uppleva" andra varelsers medvetande inifrån, som en sorts sammansmältning. Kanske var det så bärsärkarna och ulvhednarna upplevde sin sammansmältning med björnar resp vargar? 

Med don Juans ord: I nagualen "flyter alla möjliga känslor, medvetanden, väsen och själv (obs pluralform) omkring som 'pråmar' - fredligt, oföränderliga, för alltid. När livets lim binder samman dessa känslor så skapas en varelse som då förlorar känslan för sin sanna natur och blir förblindad av glansen och larmet från det område där varelser håller till, tonalen." Tonalen är alltså den sfär eller värld där vi existerar. Vår egen tonal börjar när vi föds och slutar vid döden. "Så snart som livskraften lämnar kroppen så upplöses alla dessa enskilda medvetanden och återvänder dit de kom ifrån, nagualen". När krigaren reser in i nagualen är det väldigt likt att dö förutom att krigarens kluster av medvetande och känslor inte upplöses utan i stället utvidgas utan att förlora sin sammanhållning. Det där klustret kallar don Juan för "förnimmelsens bubbla". För de flesta öppnas denna bubbla bara när man dör men krigaren kan medvetet öppna bubblan och resa in i nagualen. 

Detta påminner mig starkt om den judiska mystikens uttryck "att lyfta illusionens slöja". Vad krigaren kan åstadkomma med sin resa in i nagualen (som alltså befinner sig bortom det som går att beskriva) är att "bygga om" sitt kluster och t ex uppleva sådant som sker på flera ställen samtidigt eller sådant som andra varelser upplever. Med det som don Juan kallar vilja kan krigaren bevittna/uppleva nagualens effekter utan att dock kunna beskriva vad nagualen egentligen är; alltså lika lite som Jung ansåg att det var möjligt att beskriva vad det kollektiva omedvetna egentligen är. När det gäller tonalen säger don Juan att vi bara kan bevittna/uppleva den med hjälp av förnuftet. Men i båda fallen, betonar han, finns inget hopp om att vi verkligen ska kunna förstå eller förklara vad det är som vi bevittnar. Tonalen tycks alltså vara lika komplex och svår att förstå som nagualen även om det är i tonalen som vi lever. Don Juan avslutar utläggningen med att peka på den paradox som alla "lysande varelser" ställs inför, nämligen: "Tonalen hos var och en av oss är inget annat än en återspegling av det obeskrivbara okända som är fyllt med ordning; nagualen hos var och en av oss är bara en återspegling av det obeskrivbara tomrum som innehåller allt."

Det här resonemanget öppnar för en mer komplex uppdelning av existensen än den mellan ordinär och icke-ordinär verklighet. Att nagualen är det icke-ordinära, det totalt okända är ju helt klart. Men även tonalen tycks innehålla en icke-ordinär aspekt eller dimension. Det understryks av vad don Juan säger om de psykoaktiva växter som Castaneda fick sätta i sig i begynnelsen av deras bekantskap:”De öppnade upp dig genom att sätta stopp för din bild av världen. I det hänseendet har kraftväxter samma effekt på tonalen som det rätta sättet att gå. Båda översvämmar den med information och tvingar den inre dialogen att stanna av. Växterna är utmärkta för detta, men till ett väldigt högt pris. De orsakar kroppen outsäglig skada.” Castaneda själv lägger till att det inte var förrän under de sista åren av sin lärotid hos don Juan som han insåg att shamanernas meningsfulla transformationer och upptäckter alltid gjordes i tillstånd av ”nyktert medvetande”.

I Castanedas världsbild har vi alltså att göra med både en ordinär som en icke-ordinär aspekt av tonalen och med den fullständigt icke-ordinära nagualen (som definitivt inte har någon ordinär aspekt över huvud taget). I The Bubble of Perception gör han också ett par försök att beskriva upplevelsen av att resa in i nagualen. Det låter först som en sorts initiationsupplevelse där han upplever att han faller i en rasande fart och där kläder och kött slits av honom för att sedan explodera i ”tusen bitar” där hans jag inte längre finns. ”Det fanns ingenting och ändå var detta ingenting fyllt. Det var inte ljus eller mörker, hetta eller köld, behagligt eller obehagligt… Jag var en myriad av själv, som alla var ’jag’… Det var inte så att jag visste detta bortom skuggan av ett tvivel för det fanns ingenting som jag kunde ha ’vetat’ med, men alla mina enskilda medvetanden ’visste’ att ’jaget’ i min bekanta värld var en koloni, en hopgyttring av åtskilda och oberoende känslor som hade en obändig solidaritet med varandra. Den obändiga solidariteten hos mina oräkneliga medvetanden, den lojalitet som dessa delar hade gentemot varandra var min livskraft.” Och det är denna solidaritet och lojalitet som återför alla delar till ett helt, till Castanedas jag. Det han har upplevt är sin egen totalitet som don Juan uttrycker saken.

Castaneda har medvetet lyckats öppna sin perceptionsbubbla, rest in i nagualen, expanderat sitt medvetandekluster och sedan återvänt till tonalen. Den beskrivning han i efterhand gör av resan är egentligen ingen beskrivning av själva nagualen eftersom den är det obeskrivbara, Det Enda, enbart potentialitet. Det är inte ens hans ”jag” som registrerar det som händer utan ”något någonstans” som gör det. I min terminologi skulle det kanske kunna formuleras som att det är själva Drömtiden, eller drömmandet, som registrerar.

Hur som helst beskriver don Juan dessa upplevelser som att Castaneda till slut har mött kraften, eller kanske snarare inte flytt undan när kraften har sökt honom. Carlos beskrivs i och med detta som redo för friheten och att axla den krigarens uppgift som kraften kommer att ge honom.

Även om don Juans och Castanedas utläggningar är mångordiga så är de ändå inexakta och saknar i mångt och mycket användbara konkretioner. Det är kanske inte heller särskilt viktigt att försöka analysera mer exakt vad de la in i begreppen. Det är ju upplevelsen som är det intressanta, inte den intellektuella beskrivningen av upplevelsen. Jag vill därför snarare använda deras resonemang som en avstamp för mitt eget sökande, baserat på mina egna shamanska erfarenheter och likheterna med andra andliga traditioner.

Inom shamanismen talas om det inre ljus som kan uppfylla ens hela organism i samband med initiationer eller övningar som utesittning, själsresa, extastrumning och dans. Det är en extatisk upplevelse av att helt och hållet uppfyllas av ett starkt ljus där ens egna gränser gentemot omvärlden upplöses, i alla fall för en stund. Den har sin motsvarighet inom alkemins heliga giftermål mellan himmel och jord, mellan det maskulina och det feminina. Det brukar bildmässigt skildras som ett samlag mellan arketyperna kungen och drottningen men är en inre process som ska frambringa det inre guldet, de vises sten, den filosofiska sonen – kort sagt upplysning och visdom. 

När en shamansk själsresa eller ett alkemiskt giftermål verkligen äger rum på djupet och inte bara som en tankefigur hos utövaren så föreställer jag mig att processen äger rum i nagualen och då är den bara möjlig att uppleva, inte att beskriva. När upplevelsen är mer av en tankekonstruktion rör sig utövaren fortfarande i tonalen, om än kanske i tonalens icke-ordinära aspekt. Jag är övertygad om att detta gäller för majoriteten av nyshamanismens så kallade trumresor och alkemisternas aktiva imaginationer. Att dessa upplevelser av möten med kraftdjur, avlidna personer och andliga lärare från andra dimensioner i själva verket äger rum i den ordinära verkligheten gör dem dock inte meningslösa eller verkningslösa, men de bryter inte igenom utövarens egen perceptionsbubbla, de sätter inte stopp för den inre dialogen och kan därmed inte heller ingripa i eller påverka nagualen, dvs möjlighetsfältet. Å andra sidan: i drömmar och även i samband med trumresor och imaginationer kan en ibland uppleva sådant som flyr undan försöken att sätta ord på dem. I efterhand tycks det omöjligt att ens få grepp om vad det är som en har varit med om – det försvinner ur medvetandet ungefär som vatten kan rinna mellan fingrarna när en försöker gripa tag om det. Sådana upplevelser kan vara följden av att den egna perceptionsbubblan har öppnats och att en faktiskt har lyckats doppa en tå i det outsägligas ocean, i nagualen. Och sådana perceptionsöppningar kan ibland komma opåkallat och överraskande för den som råkar befinna sig på rätt plats och tid.

För att kunna medverka i djupgående magiska förändringar tycks det nödvändigt att röra sig in i nagualen – annars stannar ansträngningen kvar i tonalen. Även där kan den i och för sig utöva en starkt transformerande effekt på utövarens personlighet, men den kan också vara en betydligt mer trivial händelse som saknar djupare mening. Så frågan för den seriösa shamaneleven är hur hen kan öppna sin perceptionsbubbla och resa in i nagualen, Drömtiden. Eller kanske snarare hur en kan öppna sin perceptionsbubbla och släppa in nagualen i sitt medvetande och sitt liv. Och huruvida hen är beredd att verkligen möta kraften. Det är först då som begreppet Drömtidens portar får sin verkligt djupgående betydelse.

I Tales of Power sammanfattar don Juan Matus några av de metoder som han låtit Castaneda praktisera för att nå detta tillstånd. Det handlar om att 1) stoppa den inre dialogen genom att tillämpa det rätta sättet att gå (= maktens gångart) och genom att handla utan att tro och utan att vänta sig belöning, 2) utplåna den personliga historien genom att släppa självviktighet, axla ansvar och använda döden som rådgivare och 3) tillämpa drömmandet. Som synes en inte särskilt kodifierad eller dogmatiserad visdomsväg. Min uppfattning är att kodifiering av den andliga vägen snarast kan fungera som hinder i stället för hjälpmedel för att få kraft och kunskap. Ju mer kodifierad och noggrant utstakad vägen beskrivs desto större hinder kan den bli. Några exempel på detta: instruktionerna i Michael Harners kärnshamanism om hur resor till ”undervärlden” resp ”övervärlden” bör ske; de väldigt detaljerat beskrivna rörelsemomenten i den tensegrity som Carlos Castaneda utvecklade, påminnande om tai chi men betydligt mer kraftfull; alkemisternas oändliga imaginationer om vad som bör göras i det mentala laboratoriet. Mot detta sätter jag den ursprungliga shamanismens mer anarkistiska hållning: det handlar helt enkelt om att göra sig mottaglig för kraft och kunskap genom att släppa sin självviktighet, stoppa den inre dialogen och ödmjukt ge akt.

Denna text är del i ett pågående arbete med nagualen och tonalen. Om du vill bidra till detta är du välkommen att mejla synpunkter till: norrshaman@gmail.com.

Alkemin som port eller återvändsgränd

Den 615 sidor tjocka Alkemi: Det gudomliga verket (Alkemiska Akademin 2018) av Katarina Falkenberg och Tommy Westlund är ett imponerande arbete. För den allmänintresserade andlige sökaren erbjuder den en grundlig introduktion till både alkemins historia och filosofi med en mängd fina illustrationer från gamla alkemiska verk. För den som bestämt sig för att vandra alkemistens väg kan den fungera som en manual för många kommande år. Den som vill få en mer kritisk infallsvinkel på alkemin bör dock vända sig åt annat håll, t ex C. G. Jungs två djuplodande verk Psykologi och alkemi och Mysterium Coniunctionis som jag tidigare recenserat här och här.

Jung ansåg att alkemisterna huvudsakligen rörde sig inom ett kristet paradigm även om dess rötter fanns i gnosticismen och han betraktade alkemin som en sorts korrektiv till kristendomen. Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slog Jung fast. Falkenbergs/Westlunds bok bär syn för sägen. Den är väldigt inspirerad av Jungs syn på alkemin – minus den kritiska distansen – och jag skulle beteckna deras alkemi som en alltigenom kristen, psykologisk alkemi. I bokens omfattande praktik-kapitel finns egentligen ingenting om verkligt laboratoriearbete med mineraler, metaller eller örter – däremot en väldig mängd imaginationsövningar i ett tänkt mentalt laboratoriet. Jesus beskrivs som mästeralkemisten som ska ha ”visat hur, varför och på vad sätt denna mest heliga alkemi kan fullbordas”. Alkemins målsättning sägs vara att möjliggöra ”det gudomliga rikets manifestation på jorden”, ”det förlorade paradisets återkomst” och skapa ”den nya världen, det himmelska Jerusalem och den gudomliggjorda människan”. Författarna rör sig här helt och hållet inom en kristen mytologi, som de till skillnad från Jung inte försöker avkoda utan snarare excellerar i. 

Det är fluffigt värre men vad innebär det mer konkret i dagens värld av klimatförändring och exploatering av naturresurser? Kan vi räkna med alkemisternas stöd i arbetet med att värna Moder Jord? Och alkemisternas eviga tjat om att rena och förädla allt möjligt i tillvaron. Finns kanske rentav en likhet mellan alkemins och industricivilisationens förädlingsiver? 

Jag vill dock betona att läsaren av Alkemi: Det gudomliga verket ändå kan hitta ett antal givande och kreativa uppslag och beröringspunkter oavsett vilken andlig tradition hen kommer från. Här är några av dem:

·        Den alkemiska vägen frambringar visioner, mystika upplevelser, kollektiva arketyper och ett omfamnande av paradoxen mellan människans himmelska och jordiska natur.

·        Det ligger en fara i att intellektualisera arbetet i stället för att leva det och att särskilja det andliga arbetet från sig självt och från det egna livet.

·        En stor del av det andliga arbetet består i att beröra, älska och heliggöra allt.

·        Det gäller att lära sig se bortom ytan, genomtränga det illusoriska skalet av separation som vi tolkar som verklighet.

·        Målet är att nå det oskapade medvetandet där allt bara finns i sin potentialitet.

·        Arbetet innebär ett ständigt vävande av rumstidens trådar där alkemisten är både den som väver och det som vävs.

·        Det alkemiska bröllopet, giftermålet mellan himmel och jord kan ske inom varje människa och det leder till ny skapelse i både makro- och mikrokosmos.

Det här är ju sympatiska attityder som återfinns inom många esoteriska traditioner och som vi alla kan lära mycket av. Jag vidhåller min inställning att fler inom den nyshamanska rörelsen borde lära sig av alkemin och ta till sig delar av dess filosofi. Frågan är dock om vår tids alkemister å sin sida är villiga att ta till sig lärdomar från t ex shamanismen och kvantfysiken? Falkenberg/Westlund gör visserligen en del referenser till modern kosmologi men det känns mer som påklistrat bling-bling än djupare införlivanden. Eftersom kosmos befinner sig i en ständig dynamisk förändring kan man tycka att dagens alkemi borde skilja sig mer från den medeltida än vad den gör i Alkemi: Det gudomliga verket.

Ett annat problem med Falkenbergs/Westlunds bok, med alkemin i stort och, för övrigt också med många andra andliga läror, hänger samman med kodifieringen av det mystika. Mystika upplevelser (och den magi som kan följa av dem) går ju bortom och överskrider logikens och språkets begränsningar. Risken är påtaglig när en försöker stadfästa, kodifiera eller dogmatisera andliga praktiker, dvs vägarna till de mystika upplevelserna. De många och detaljerade anvisningarna blir lätt ett hinder i stället för ett hjälpmedel. Inom alkemin är anvisningarnas mängd rent avskräckande, men problemet finns också inom t ex Michael Harners kärn-shamanism. Upplevelser av det mystika, av Drömtiden, av det kosmiska möjlighetsfältet kan nås med mycket enkla och odogmatiska hjälpmedel, t ex en trumma, en uppsättning runor, en helig plats och, framför allt, en öppen och ödmjuk attityd. 

Kort sagt: Alkemisterna krånglar i onödan till det som kan vara mycket enkelt. Och det gjorde även en man som Carlos Castaneda. Min läsning av Alkemi: Det gudomliga verket förde mig (oväntat) till en omläsning av Castanedas Tales of Power. I en kommande bloggtext ska jag utifrån den fördjupa mig i skillnaden mellan tonal och nagual och vad denna insikt kan innebära för andligt arbete i världen av idag.

Runorna är ett inkluderande kunskapssystem

Ju längre jag arbetar med runor desto mer inser jag deras inkluderande karaktär. Det gäller såväl människor som traditioner. I och för sig kan runor kännas lättare och mer självklara att ta till sig för dem som är uppväxta i våra nordliga trakter – runornas kärnområde. Men eftersom runorna kommer ur den icke-lokala urgrunden för all existens – Drömtiden, Unus Mundus, det kosmiska potentialitetsfältet – så innebär det att de finns allmänt tillgängliga. Runorna kommer till alla som gör sig mottagliga för deras kunskap och kraft, oavsett var personerna råkar vara uppväxta eller bosatta. Förutsättningen är rätt attityd; att man närmar sig runorna utan självviktighet och behandlar dem med respekt och ödmjukhet – utan att förfalska eller fördärva dem som det heter i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan. Runorna är vare sig patriotiska eller nationalistiska. De är kosmiska och erkänner inga gränser, vare sig geografiska, politiska, etniska eller kulturella.

Den inkluderande karaktären gäller också runornas relation till andra andliga och kosmologiska system. Eftersom runorna innehåller den kosmiska matrisen och både innehåller och speglar världen så speglar de också andra andliga traditioners väsen. Ju mer jag går på djupet i andra traditioner desto mer lär jag mig om runorna och desto mer ser jag likheterna och beröringspunkterna med andra system. Här följer några exempel:

Runor och shamanism. Runorna som extasmetod och färdmedel in i Drömtiden tillsammans med eller i stället för trumma. Enskilda runor motsvarar shamanismens kraftdjur och andehjälpare. Runmagins väsen är att bringa balans i tillvaron och det är ju shamanens huvuduppgift.

Runor och navajo-andlighet. Navajos grundläggande föreställning om hozho, att vandra i skönhet, finns inbyggt i runsystemet. Den healingceremoni som går under namnet Blessingway motsvaras av att sjunga alla utharkens 24 runor. Såväl navajos andlighet som utharken genomsyras av det heliga fyrtalet.

Runor och samisk tradition. Precis som jojken saknar utharken början och slut. Att jojka eller sjunga runor är ett sätt att sjunga landskapet och därmed balansera sig i de stora kretsloppen. Bilderna på de samiska shamantrummorna har många grundläggande likheter med runorna, som ett sätt att beskriva och orientera sig i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten.

Runor och judisk mystik. Precis som det hebreiska alfabetet är runorna en gudomlig gåva som kommit till människorna direkt från den kreativa kosmiska urkraften. Båda systemen har intrikata och heliga talmagiska sammanhang och innebörder. Såväl den judiske mystikern som runmagikern kan genom bön och sång lyfta illusionens slöja och se tillvaron sådan den är. Den judiska bönen har liksom runsången funktionen ”att laga världen”. Liksom Elohim har utharken en kosmisk kreativ dimension. Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.

Runor och Jung. Alla runor rymmer yttre och inre dimensioner och kan liksom Jungs aktiva imagination föra oss i kontakt med våra djupast liggande skikt i det personliga och det kollektiva omedvetna. Att använda aktiv imagination eller runor har en helande djuppsykologisk effekt. Runorna är arketyper som genom användning kan frambringa synkroniciteter, alltså sammanfallande händelser i det inre och yttre som ger oss vägledning i det andliga arbetet.

Runor och kvantfysik. Runorna har frambringats ur den ursprungliga kosmiska matrisen. De är manifestationer av det kosmiska potentialitetsfältet och är i grunden icke-lokala mönster av relationer stadda i en ständig dynamisk förändring och förvandling. Runorna uttrycker den pågående kosmiska skapelsen och deras användning kan ha en ögonblicklig och kosmisk påverkan. Det som händer på en plats i väven händer samtidigt överallt i väven; som i det inre, så i det yttre; som där uppe, så här nere. 

Runor och alkemi. Det heliga giftermålet mellan ande och materia, mellan himmel och jord, mellan kungen och drottningen kan åstadkommas med utharken. Varje runa har en ljus och en mörk sida, en manlig och en kvinnlig, en andlig och en materiell, en inre och en yttre. Att viga samman polära runor är ett sätt att frambringa de vises sten, det alkemiska guldet, visdomen. Transformationen på individuell nivå kan få en spridning till kosmisk nivå i den process som alkemisterna kallar multiplicatio, och som finns inneboende i utharkens talmagi.

Runor och Maya-kosmologin. Carl Johan Callemans tolkning av Mayas nio kosmiska skapelsevågor har många beröringspunkter med utharken. De nio första runorna är matrisrunor som representerar nio olika aspekter (även kronologiska) av den kosmiska skapelsen. Den nionde runan, Naud, som är nornornas runa representerar den kosmiska nödvändigheten. Den nionde skapelsevågen har frambringat ett kosmiskt paradigm som kännetecknas av enhetstänkande och balans och det är precis vad nornornas runa är ett uttryck för.

Runor och Castaneda. Kärnan i Castanedas system är att uppleva energin direkt och bli en otadlig andlig krigare. Runorna är portar eller virvlar in i denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin. Runa nummer 16, Tyr-runan, är den andlige krigarens runa. Otadlig? Ja! Och Castanedas ”örn” som sitter i kosmos mitt och slukar avlidnas medvetande är för mig detsamma som Den Tomma, alltså den icke-runa, den Tomhet, som allt skapats ur och som allt återgår till.

Runorna talar till var och en på ett individanpassat sätt och de hjälper alla som respektfullt och ödmjukt samarbetar med dem att hitta sin egen väg. Runmagin innehåller ingen dogmatism. I runmagin är det runorna själva som är lärarna och utharken är ett självinstruerande system. Min erfarenhet säger mig dock att den som verkligen vill nå djup kunskap och även kunna medverka kreativt i den kosmiska skapelseprocessen bör arbeta med den 24-typiga utharken, alltså den runcykel som inleds med Ur-runan och som har Den Tomma som en underliggande potential. Det finns visserligen runmagiska skolor som arbetar med 16 runor (den yngre futharken) eller 18 runor (baserat på en tysk feltolkning av Havamal) men utövarna riskerar att gå miste om den mer fullödiga kraft och kunskap som kan utvecklas genom samverkan med de 24 runorna i utharken – oavsett hur högt man ropar eller hur mycket man rör på armar och ben medan man ropar.

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.

Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.

Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”

Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.

Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.

Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.

Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

Om C G Jungs strövtåg i Drömtiden

Åren mellan 1913 och 1916 var tumultartade för psykiatrikern C G Jung. Han hade brutit med sin mentor och kollega Sigmund Freud (det tackar vi för!) och hamnade därmed i det psykoanalytiska kylskåpet. Han hade haft starka drömmar som förebådade första världskrigets katastrofer och våldsamheter. Jung var inne i en kaotisk kris som han försökte bearbeta med egen drömanalys och genom att utveckla den metod som han kallade aktiv imagination. Under en treårsperiod steg han ner i sin eget innersta djupa mörker, skrev ner alla upplevelser och budskap och fångade också många av visionerna i målningar. Allt detta samlade han i sina svarta anteckningsböcker, bearbetade materialet och förde över det i vackert handskrivet skick till en bok med röda pärmar.

Denna röda bok kom Jung att arbeta med i 16 år alltså fram till 1929/30. I en epilog som han hade tänkt sig skulle avsluta boken avbryter han sig mitt i en mening och lägger hela projektet åt sidan. Förklaringen finns i denna ofärdiga epilog där Jung skriver att det var bekantskapen med alkemin som förde honom bort från boken. Det var alkemin som gjorde det möjligt för honom ”att absorbera den överväldigande kraften i de ursprungliga upplevelserna. Med hjälp av alkemin kunde jag slutligen ordna dem till en helhet.”

Alkemin hjälpte Jung att få någon sorts ordning på de märkvärdiga och starka upplevelserna men det var upplevelserna i sig som gjorde det möjligt för honom att utveckla sin egen variant av djuppsykologi och teorierna om individuationen, självet, symboler, arketyper, synkroniciteter och det kollektiva omedvetna. I boken Mitt liv berättar Jung ganska ingående och öppenhjärtigt om de intensiva åren som gav upphov till Röda boken. Han säger där att det tog honom 45 år att kunna ”infånga de ting som jag då upplevde och skrev ned”. Han beskriver upplevelserna som en lavaström som tvingade sig på honom. ”De år då jag helt var upptagen av de inre bilderna var de viktigaste i mitt liv, varunder allt väsentligt avgjordes. Därmed tog det hela sin början, och de senare detaljerna är endast kompletteringar och förtydliganden. Mitt senare livsverk bestod i att utarbeta det som under dessa år hade brutit fram ur det omedvetna och sånär hade dränkt mig. Det var råmaterialet för ett livsverk.”

Jung själv hittade aldrig fram till någon vettig form att publicera Röda boken i och det beror säkert delvis på att han fruktade att hans vetenskapliga renommé skulle ta skada av ett offentliggörande av de flummiga upplevelserna och mötena i det omedvetnas sfär. Hela Röda boken kan betraktas som en väldigt personlig och lång katarsis och initiation i andlig kunskap och vem vill väl skylta med att visa upp sina skuggsidor på detta sätt? När Jung avled 1961 var boken fortfarande opublicerad och skulle så förbli ända till 2009 sedan hans efterlevande efter lång tvekan gått med på publicering. Nu finns The Red Book i två olika versioner, dels som en vacker faksimilutgåva med alla Jungs målningar och hans egen gammaltyskt handskrivna text, dels som A Reader’s Edition med enbart textenöversatt till engelska och transformerad till normalt typsnitt. Båda versionerna har en lång och väldigt bra inledande text av Jung-kännaren Sonu Shamdasani. Det kalligrafiska konstverket kostar cirka 2000 kr medan läsupplagan går på 400 kr. Den är på 580 sidor och det är den som jag nu har tagit mig igenom – med viss möda. För mig är det obegripligt att förlaget (W.W. Norton & Company) inte har lagt in några målningar alls i A Reader’s Edition. Som läsare känner jag mig lämnad i sticket när redaktör Shamdasani med liv och lust i långa fotnoter analyserar bilder som jag inte kan se.

Det är självfallet oerhört svårt att i en recension ge någon sorts rättvis beskrivning av detta ytterst märkliga verk. Vad är det som ska recenseras? Jungs litterära stil? Kvaliteten på hans möten med arketyper ur det kollektiva omedvetna? Innehållet i budskapen från de andliga budbärarna? Jungs egna slutsatser av mötena – i den mån de går att särskilja från de andliga gestalternas åsikter? Finns det över huvud taget något som är allmängiltigt i Jungs upplevelser?

För min del väljer jag att sikta in mig på sådant som tangerar shamanism och magi – och det är faktiskt en hel del. Jungs metod med aktiv imagination påminner väldigt starkt om nyshamanismens själsresor. I stället för trumma använder Jung helt enkelt inre bilder för att stiga ned i sitt inre mörker. Och hans upplevelser där skulle kunna vara hämtade ur Michael Harners böcker om core shamanism. Jung rör sig in i märkliga landskap där han möter andliga gestalter som genom långa dialoger förser honom med floder av andliga insikter. Till att börja med sker mötena huvudsakligen med Jungs egen kvinnliga själ men efterhand dyker allt fler andra gestalter upp – ofta modellerade efter bibliska gestalter som Elijah, Salome och Kristus, eller från andra klassiska traditioner som Ammonius, Izdubar och Philemon, som också blir huvudläraren. Till och med gnostikernas högste gud Abraxas kommer med på ett hörn.

Jung överöses med information från dessa varelser och det är lätt att föreställa sig hans känsla av att bli överväldigad och rent av vara på väg in i galenskap. Samtidigt är det mödosamt att ta sig igenom alla dessa budskap – efter ett tag får jag en stark känsla av att allt tuggas om gång på gång, hela tiden. Ibland känns The Red Book som en neverending story och här finns ytterligare en likhet med nyshamanismens själsresor. Den som har hållit på med själsresor ett tag märker att det mesta kommer igen och upprepas, om än med lätta variationer. Och en fråga som inställer sig är: upplever Jung (och nyshamanen) det som han vill uppleva, får han de budskap som han vill ha; eller kommer allt från en källa utanför och bortom?

Ur Jungs lavaström av upplevelser där själva kärnan är den eftersträvade inre föreningen av manligt och kvinnligt, ljus och mörker, intellekt och känsla, plockar jag upp några citat av intresse för shamaner och magiker:

”Det som var mest väsentligt var inte att tolka eller förstå fantasierna utan att uppleva dem.” (Läsaren ser säkert parallellen till Castanedas tes om att ”uppleva energin direkt”.)

”Min väg är inte er väg, därför kan jag inte undervisa er. Vägen finns inom oss, och inte i gudar, lärdomar eller lagar… Det finns bara en väg och det är din väg… Må var och en gå sin egen väg.”

”Hur kan jag uppnå hjärtats kunskap? Man kan uppnå denna kunskap enbart genom att leva sitt liv fullt ut.”

”Du ska öppna själens portar för att låta den mörka floden av kaos strömma in i din ordning. Om du förenar det ordnade med kaos frambringar du det gudomliga barnet, den högsta meningen bortom mening och meningslöshet.” (Alkemi i superkort sammanfattning.)

”Du, man, ska inte söka det feminina i kvinnor, utan söka och erkänna det i dig själv, eftersom du äger det från början. Du, kvinna, ska inte söka det maskulina i män, utan ta på dig det maskulina i dig själv, eftersom du äger det från början.”

”Vi behöver dödens kylighet för att se klart. Livet vill leva och dö, börja och sluta… Döden lär mig hur jag ska leva. Utan döden skulle livet vara meningslöst.” (Kanske kommer även andra än jag att åter tänka på Castaneda och hans resonemang om döden som den bästa rådgivaren?)

”Det finns inte många sanningar, bara några få. Deras mening är för djup att förstå annat än i symboler.”

”Kristus levde bara sitt eget liv och imiterade ingen. Han försökte inte efterlikna någon modell. Om jag således verkligen imiterar Kristus så imiterar jag ingen utan jag går min egen väg och jag kommer inte längre att kalla mig kristen.”

”Det finns bara en väg och det är din väg; det finns bara en frälsning och det är din frälsning… Du måste fullfölja den väg som finns inom dig… På denna väg växer himmel och helvete samman och på denna väg förenas kraften i det undre och kraften i det övre. Vägens natur är magisk.”

”Vår frihet ligger inte utanför oss, utan inom oss… Man skapar inre frihet bara genom symbolen… Frälsningen är en lång väg som leder genom många portar. Dessa portar är symboler.”

”Det är ett misstag att tro att det finns magiska metoder som man kan lära sig. Man kan inte förstå magi. Magi stämmer överens med oförnuft som man inte kan förstå. Det magiska är gott och ont och varken gott eller ont… Vi behöver magi för att kunna ta emot eller framkalla budbäraren och kommunikationen med det obegripliga… Den magiska vägen uppstår av sig själv. Om man öppnar upp för kaos uppstår också magi. Man kan lära ut den väg som leder till kaos, men man kan inte lära ut magi… Magi är ett sätt att leva… Man kan inte säga vad effekten av magi kommer att vara, eftersom ingen kan veta det i förväg därför att det magiska är det laglösa, som uppstår utan regler och av en slump.” (Detta pekar fram mot Jungs teorier om synkroniciteter som dock inte är slumpartade utan snarare uttryck för en icke-kausal ordning.)

Jung får ett uppdrag från det omedvetna att skapa en ny sorts religion och genom hela Röda boken brottas han med kristna symboler, vilket säkert kan förklaras inte bara av hans uppväxt i en prästfamilj utan också av den tidens allmänt omfattade paradigm i Europa. Bokens sista kapitel avslutas med en dialog mellan Philemon och Skuggan, som i själva verket är Jesus. Slutrepliken från Jesus blir: ”Jag bringar er lidandets skönhet”. Men dessförinnan för Jung själv ett långt resonemang om Guden som han betraktar som en arketyp i det kollektiva omedvetna. Här följer ett kort citat ur detta resonemang:

"Genom att förenas med självet når vi Guden, som i sig förenar Himmel och Helvete... Jag har upplevt detta. Det har hänt i mig. Och det hände definitivt på ett sätt som jag varken väntade mig eller önskade mig. Upplevelsen av Guden i denna form var oväntad och oönskad... Självet är inte Guden, fastän vi når Guden genom självet. Guden är bakom självet, ovan självet, självet i sig självt, när han framträder. Men han framträder som vår sjukdom, som vi måste hela oss själva ifrån. Vi måste hela oss själva från Guden, eftersom han också är vårt tyngsta sår... Om jag bär mig själv befriar jag mänskligheten från mig själv och helar mig själv från Guden."

Märk väl att Jung skriver Guden och inte Gud. Eftersom Guden är en allomfattande arketyp (annars vore den ju inte Guden) innehåller den också Djävulen. Jungs The Red Book är en rapport från Drömtiden och själens mörka skrymslen och den handlar primärt om att finna sin egen unika väg till att bli en fullödig människa.

"Tiden har kommit när var och en måste göra sitt eget frälsningsarbete".

Räcker det med lite alkemi?

Wolfgang Paulis världsur

C G Jungs bok Psykologi och alkemi kom ut på tyska 1942 och på svenska 1999 (Natur och Kultur). I år, 2016, har den hittat hem till mig. Jag har tangerat alkemin bl a i mina studier av synkronicitetsfenomenet. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte utarbeta en ny teori där de sammanfogade kvantfysik, djuppsykologi och alkemi – dock utan att lyckas. Andra har fortsatt med de försöken och det har gjort mig nyfiken på alkemin i sig. Och vad kan vara en bättre introduktion till detta komplexa område än Jungs bok?

Som alltid är Jung väldigt grundlig. Han fullkomligt frossar i citat och bilder från alkemistiska skrifter, framför allt från perioden 1500-1700. Den inledande halvan av boken utgörs av drömanalyser och känns kanske inte helt självklar i en bok om alkemi om det inte vore för att drömmarna kommer från en enda person, nämligen Wolfgang Pauli. Han hade ett otroligt rikt drömliv och en underbar förmåga att minnas detaljer ur drömmarna som rör sig på en väldigt arketypisk nivå och därmed också har beröringspunkter med alkemin. Jung har haft tillgång till flera hundra av Paulis drömmar men har här nöjt sig med att analysera 59. Den 59:e är den dröm som mynnar ut i visionen av världsuret som kanske bäst kan beskrivas som en kvantfysikers drömbeskrivning av den kosmiska symmetrin.

Den västerländska alkemin rör sig huvudsakligen inom ett kristet paradigm även om Jung betonar att den inte har sin grund i kristendomen utan i gnosticismen. Han skriver att alkemin vill fylla de luckor som kristendomen lämnat öppna och på så sätt är alkemin en sorts korrektiv till kristendomen. Den bygger på både tre-och fyrtalet och ser sin uppgift inte som att frälsa människan utan att frälsa materien, att frigöra Gud och det gudomliga ur materien. Det sker genom att alkemisten i sitt hermetiska kärl – som måste vara runt och efterlikna kosmos – frambringar det som brukar kallas lapis, de vises sten, guldet, den filosofiske sonen m m. Jung ser klara paralleller mellan Kristusgestalten och stenen. Alkemisten förlossar med sitt verk den gudomliga energin ur sin smältugn och genomgår då också själv en transformation där stenen föds i hens inre och det sker en sammansmältning av det medvetna och det omedvetna, för att tala med Jung. När den naturvetenskapliga kemin började utvecklas på 1700-talet avvecklades samtidigt den materiella dimensionen av alkemin. Dagens alkemister arbetar därför i allmänhet inte med smältugnar och metaller utan enbart med den inre transformationen.

Jung tolkar alkemin med hjälp av sina teorier om arketyper och människans individuationsprocess. Arketypen är en evig närvaro i det kollektiva omedvetna som tar sig ständigt föränderliga och symboliska uttryck. Kristusgestalten är en arketyp, de vises sten en annan. Utvecklingen av symbolerna är en läkeprocess och enligt Jungs sätt att se på saken så är såväl drömmar som alkemistens verk olika sätt att söka själslig jämvikt och transformation. Han formulerar det ibland helt lysande, som att ”ens drömmar natt efter natt bedriver filosofi på egen hand” och att ”alkemisten har projicerat individuationsprocessen i de kemiska förvandlingsprocesserna”.

Samtidigt betonar Jung att det aldrig har funnits någon enhetlig alkemi. De forna alkemisterna var extremt individualistiska och hemlighetsfulla av sig. Terminologin i de alkemistiska skrifterna är så komplex, vag och disparat att det är mycket svårt, eller rent av omöjligt att veta hur de gick till väga i sitt verk. När folk med alkemistiska intressen småningom slöt sig samman i hemliga sällskap, som t ex rosencreutzarna, så var det enligt Jung ”beviset på att alkemins hemlighet hade uttömt sig själv!” Den har alltså blivit mer eller mindre obsolet.

Men det måste väl finnas något i alkemin som är användbart även för den som söker visdom och transformation idag? Jung skriver inte så mycket om just det men för egen del tror jag att vi kan lära en del viktiga saker av alkemisternas attityd. I flera av skrifterna betonas att verket måste inledas med en ”fri och tom själ”, att anden måste överensstämma med verket vilket kan ske genom att ”öppna andens och själens ögon ordentligt och skåda och begrunda med det inre ljus som Gud från begynnelsen tänt i naturen och i våra hjärtan”. Alkemisten får inte vara arrogant sägs på ett ställe och det är ju samma sak som att vi måste släppa självviktigheten för att kunna nå visdom. Samstämmighet tycks ha rått om att verket bara kan fullbordas med Guds hjälp och det är väl ungefär detsamma som att transformationen bara kan äga rum när vi rör oss med den stora kosmiska avsikten.

Hur kan då en alkemisk inre transformation äga rum idag, hur kan det heliga famntaget mellan ande och materia, manligt och kvinnligt, medvetet och omedvetet åstadkommas i vårt inre? Jag har frågat runt en del men har inte fått något bra svar. Jag misstänker att många alkemiskt intresserade idag nöjer sig med att helt enkelt tänka att transformationen äger rum. Men det räcker inte! Kanske kan Jungs metod med aktiv imagination åstadkomma denna process? Jag tror att det måste till ännu mera och Jung pekar själv i den riktningen i slutet av boken:

”Inte för inte betecknar sig alkemin som ’konst’, i den rättmätiga känslan av att det handlar om gestaltningsprocesser som endast kan fattas genom upplevelsen men vilka intellektet blott kan ge en beteckning.”

Detta resonemang ligger nära Carlos Castanedas tankar om att uppleva energin direkt. Alkemin kan, precis som andra visdomsdiscipliner, vara ett första steg på väg mot detta – eller ett hinder. Arketyper kan vara en ingång eller port in i det fördolda, i Drömtiden, där vi kan uppleva den heliga transformationen och då är vi inne i en process som befinner sig långt bortom språk och intellekt.