Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 28 januari 2021

När Carlos Castaneda tappade bort sig

En bok med titeln Shaman: The Mysterious Life and Impeccable Death of Carlos Castaneda känns ju oemotståndligt lockande att sätta tänderna i för gamla Castaneda-läsare. Bok och bok förresten – den är på bara 60 sidor och ska nog snarare beskrivas som ett journalistiskt reportage. Upphovsmannen Mike Sager är i USA känd som skribent i tidningar som Washington Post och Rolling Stone. På ett försättsblad beskrivs han som ”the beat poet of American journalism” och då anar ni vilken karaktär texten har. Den är flyhänt och personcentrerad – om än inte helt fokuserad på själva Castaneda – och tycks i någon version ha varit publicerad redan 2003. Det kan förklara varför den inte säger något om de allra senaste årens utveckling av Castaneda-organisationen Cleargreen där Carol Tiggs har återuppstått som någon sorts mastermind bakom scenen.

Den som väntar sig några svar på de där ständiga frågorna om vad Castaneda egentligen gjorde i Mexiko och vem hans mentor don Juan Matus verkligen var eller om han över huvud taget har existerat får inte heller några svar i denna lilla bok. Den beskriver ytterst knapphändigt innehållet i Castanedas tankesystem utan fokuserar i stället på vad som hände i den sektliknande verksamhet som utgick från högkvarteret i Castanedas stora villa i korsningen mellan Pandora och Eastborne Avenues i Los Angeles. Det var en villa som han kunde köpa i början av 1970-talet med inkomsterna från de första succéböckerna om don Juan och där bodde han tillsammans med de tre ”häxorna” Florinda Donner, Taisha Abelar och Carol Tiggs och efterhand också andra kvinnor som fick titlar som The Blue Scout och The Electric Warrior. Där fanns också en grupp yngre kvinnor som kallades chacmoolerna och fungerade som en sorts livvaktsstyrka. Castanedas rykte som en vivör eller womanizer får knappast något stöd i Sagers reportage. Han tycks inte ha varit särskilt intresserad av fysiskt sex utan mer av vilka energier som han kunde utvinna ur andra. En av de kvinnor, Gloria Garvin, som uppvaktades av Castaneda beskriver hur ett möte med honom på en strand utanför Malibu slutade i en romantisk kyss men att där också fanns något djupare: ”Garvin felt herself giving something away to him, something very deep, something of herself she’d never reclaim.” Det var ju inte för inte som Castaneda av don Juan (och av sig själv) beskrevs som en coyote-magiker vars beröring kunde vara destruktiv eftersom ”hans ande tar andra till fånga” och förslavar dem.

Bland de mer eller mindre bisarra personer runt Castaneda som Sager skildrar mer ingående finns ett medelålders par som själva kallade sig The Followers. De var devota anhängare som läste allt som Castaneda skrev, som dök upp så fort han höll någon föreläsning (och de kunde pågå i timtal) och som verkligen försökte utöva allt som hörde till krigarens väg, inklusive tensegrity, det system av magiska rörelser som Castaneda och de tre ”häxorna” hade utvecklat. I början av 1990-talet anade The Followers oråd om vad som pågick i den inre kretsen och de började därför bevaka Castanedas villa och till och med gå igenom husets soptunnor för att få en bättre bild av vad som skedde i det som syntes ske. Soporna avslöjade en livsstil med bl a hög konsumtion av dyr hämtmat och lyxkläder men också, och mer oroväckande, spår som tydde på att någon i huset (gissa vem) behandlades för diabetes och eventuellt också cancer. Efter 1996 gjorde Castaneda inga offentliga framträdanden alls och i februari 1998 kunde The Followers från sin smygparkerade bil med egna ögon se en kraftigt avmagrad och försvagad Castaneda ledas in i huset (antagligen efter ett sjukhusbesök) omgiven och stöttad av flera chacmooler. De förstod att slutet var nära och den 27 april 1998 avled Castaneda i sviterna av levercancer.

I allt som Castaneda och hans inre krets sa i böcker, föredrag och i de många tensegrity-grupperna betonades att en oklanderlig krigare inte dör som vanliga människor. Hen förtärs i stället av den inre elden, kroppen försvinner helt enkelt och medvetandet tar språnget in i den tredje uppmärksamheten. Även The Followers hade trott på detta men kände allt starkare tvivel inte minst sedan Castanedas villa hastigt och lustigt övergivits och den inre kretsen upplösts och försvunnit. Mannen i paret, Greg Mamishian, bestämde sig för att gå till botten med frågan och lyckas hitta den begravningsbyrå i den lilla staden Culver City som hade utfört kremeringen av Castaneda. Men hur förhöll det sig egentligen? Brann han inifrån eller eldade begravningsbyrån upp kroppen? Den äldre, elegant klädda damen på byrån satte sig i en soffa bredvid den förvirrade Greg, la armen om honom och sa: ”He has gone to a better place.” Jo, jag vet, sa Greg, men till vilken bättre plats? ”Are you sure you cremated him?” ”I watched it myself”, svarade damen och fortsatte: ”His spirit is gone, baby.” Greg kände sig både besviken och lättad och insåg att det nu var dags att gå vidare.

Det mest gripande i denna lilla bok är avsnitten om Castanedas ex-hustru Margaret Runyan (som ju skrivit en egen bok om livet med Castaneda) och hennes son C.J. Castaneda som adopterades av Carlos. C.J. och Carlos hade under många år en tät och väldigt positiv relation men under 1990-talet upphörde den helt trots många försök av C.J. att återupprätta kontakten med styvfadern.  ”Häxorna” och chacmoolerna såg hela tiden till att telefonsamtal och brev inte kom fram eller besvarades och när C.J. i sin desperation anmälde sig till en kurs i tensegrity för att komma i Castanedas närhet blev han helt enkelt utkastad av chacmoolerna när han dök upp. Detta väcker onekligen frågor om hur mycket av verksamheten på 90-talet, inklusive de sista böckerna, som i praktiken styrdes av Donner-Abelar-Tiggs och inte av den sjuke Castaneda. Att såväl ex-hustrun som sonen gjordes arvslösa i det testamente Castaneda undertecknade alldeles före sin död bidrar knappast till att räta ut frågetecknen. Den täta relationen mellan styvfar och son blev ändå högst påtaglig natten till den 27 april 1998. Mitt i natten ringde väckarklockan hemma i sonens sovrum i Atlanta och eftersom C.J. trodde att det var morgon satte han sig upp i sängen. På en stol i ett hörn i sovrummet såg han då Carlos Castaneda sitta, omgiven av ett blått ljus. Carlos log och blinkade med ena ögat och sedan var han borta. C.J. väckte hustrun med orden: ”I think Carlos is dead.”

Shaman av Mike Sager känns trots några smärre sakfel väldigt trovärdig men är den av intresse för andra än Castaneda-freaks? Jag ser ett stort läsvärde i att den visar på farorna med att bygga en organisation kring en karismatisk visman även om denne vill framstå som en oklanderlig krigare som har detroniserat sin självviktighet. Anhängarnas eftersträvade totala kunskap och totala frihet kan då resultera i motsatsen, dvs nya illusoriska slöjor och ett bisarrt andligt slaveri. Det mest lärorika som jag finner i denna bok är Castanedas eget svar när Melissa Ward, The Electric Warrior, 1994 frågar honom om den tilltagande stämningen av slöhet och inaktivitet i den inre kretsen: ”We don’t know what to do. We don’t know where to go. We don’t know what’s happening.” Castaneda och hans grupp hade helt enkelt kört in i en återvändsgränd med sin individualistiska variant av shamanism. De hade tappat kontakten med det kosmiska energiflödet. Det stärker mig i min syn på att shamaner i vår tid har viktiga globala och kosmiska uppgifter – att överskrida individualismen och bidra till att laga världen. 

Avslutningsvis: Den som vill få en djupare analys av Castanedas tänkande och lite idéer om hur man idag kan hämta inspiration ur hans verk vill jag hänvisa till min egen bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen.