Gnostiska irrgångar och nygamla paradigmskiften

Jung: Alla världars system

 Livet på och för vår planet, Moder Jord, Gaia, är rejält skadeskjutet och vi befinner oss i begynnelsen av en meta-kris av svåröverskådliga eller rent av oöverskådliga proportioner (klimatkaos, naturförstörelse och massutdöende av såväl människor som andra arter). Vi lever i apokalyptiska tider, där hela existensen, som vi känner den, hotas, men där samtidigt illusionens slöjor lyfts och den sanna naturen hos saker och ting kan framträda. När människor upplever apokalyptiska hot förmår de gamla paradigmen (religioner, filosofier) inte längre ge några tillfredsställande svar, och i stället tränger nya insikter fram, både i det omedvetna och i det medvetna. Profeter, såväl äkta som falska, träder in på scenen och samlar människor omkring sig i mer eller mindre öppna, slutna och/eller bisarra sekter.

Med en metod som jag kallar andlig arkeologi har jag de senaste åren försökt gräva fram kunskap ur Drömtidens dolda dimensioner. Jag har grävt i kristen ortodoxi och judisk mystik, tidigkristen och ickekristen gnosticism, i gnostiska evangelier och samtida gnosticism, i europeiska drömtidsmyter och i amerikanska urfolkstolkningar av Yeshua och hans sanna revolutionära budskap.

När jag under årets längsta nätter kände att jag höll på att fastna i en ständig rundgång bland försvunna och återfunna högintressanta tidigkristna och gnostiska texter dök det upp en fotnot om den gnostiske Jung, alltså min gamle hjälte Carl Gustav Jung, och i samma ögonblick fick jag en stark upplevelse av Gnosis, alltså en allomfattande och bortomspråklig kunskap. Både subtilt och sublimt ”strömmade” något större (kosmiskt?) genom min organism och jag visste att Jung var den ”energi” som skulle öppna den deprimerande rundgången och i stället skicka ut mig i en virvelrörelse (en spiral) av kunskap och kraft, användbar i och för vår egen tid. Hjälpen från Jung stod faktiskt redan i min bokhylla (jag återkommer till den) men den kunde bara erbjuda en tillfällig draghjälp – också Jung måste överskridas i ett apokalyptiskt kvantsprång, in i ett nytt, eller kanske rentav nygammalt, paradigmskifte.

Kan det finnas ett allmänintresse i dessa mina upplevelser? Jag tror det, men för att inte plåga läsarna med en alltför långrandig text ska jag försöka sammanfatta min tankeprocess i ett antal korta sentenser. Efter dessa publicerar jag en lista över den mest givande litteraturen som hjälpt mig i allt detta.

Yeshua var en judisk profet och betraktade sig aldrig som något annat. Yuhannan mamdana (Johannes döparen) var hans mentor och båda två kan betraktas som shamanska arketyper och sociala revolutionärer, som ville befria Israel från det romerska kolonialväldet och den inhemska världsliga och religiösa överklassen och skapa ett socialt rättvist samhälle där och då (”Guds kungarike”). Yeshuas bror Yaakov förvaltade arvet efter Yeshua – fortfarande som en rörelse inom judendomen.

Kristendomen, som vi känner den, har sitt upphov hos Paulus som verkligen ville, och även lyckades skapa en ny religion för icke-judar av berättelserna och myterna om Yeshua. Denna nya religion formerades efterhand som ett dogmatiskt och hierarkiskt tros- och maktsystem bland annat genom nyskapade och paradoxala myter. Där förvandlades den historiske Jesus från Nasaret till en kosmisk princip (Kristus) som inkarnerat i mänsklig kropp genom en jungfrufödsel och därmed samtidigt var både gud och människa. Där skapades också den paradoxala dogmen om gud som en i tre och tre i en – den patriarkala triaden Fadern, Sonen och Den helige ande. Denna paulinska kristendom bröt inte bara med den judiska traditionen, den kom också att få en mycket påtaglig antijudisk dimension.

Flera tidigkristna grupper höll fast vid synen på Yeshua som en mänsklig lärare, profet och social revolutionär, men de manövrerades bort från allt inflytande. Huvuddelen av deras texter är försvunna och eftervärlden har huvudsakligen fått sin bild av dessa genom deras fiender inom Kristuskyrkan. De arkeologiska fynden av de så kallade Döda havs-rullarna och Nag Hammadi-texterna har dock gett helt nya inblickar i dessa tidigkristna (och utrensade) grupper liksom i röran av olika gnostiska grupper, både kristna och icke-kristna.

Det primära för gnostikerna (som fanns i många olika varianter) var synen på världen som imperfekt eller rentav ond – skapad av en ofullkomlig (eller ond) gudom som förekom under flera olika namn, t ex Demiurgen eller Abraxas. Allt skapat har dock en gnista från det högsta gudomliga inom sig och denna gnista vill återförenas med sitt ursprung, något som kan ske genom Gnosis, alltså kunskapen om alltings väsen och om det gudomliga. Den som vill kan självfallet finna likheter med den judiska mystikens tikkun olam (=att laga världen). Kristna gnostiker såg Jesus/Yeshua som lärare men inte som frälsare och de underkände dogmen om att Jesus skulle ha dött på korset för människornas synder. I korthet kan vi säga att de tidigkristna gnostikerna försökte adressera problemen med ondskans upp- och förekomst och med den feminina aspekten hus gudomen (de underkände den patriarkala treenighetsläran) samtidigt som de betonade att direktkunskap om gudomen var vägen till befrielse. Det är ju något helt annat än att bli frälst genom någon annans offer.

Carl Gustav Jung kom tidigt i kontakt med både gnosticism och alkemi. Hans sätt att i drömmar, visioner och aktiva imaginationer djupdyka i sitt eget och det kollektiva omedvetna – till att börja med som ett sätt att bearbeta traumat efter brytningen med Freud – kan med rätta betecknas som ett gnostiskt arbete och en process av Gnosis. Denna process nedtecknade han kalligrafiskt i gammaltyskt typsnitt kompletterad med egenhändiga målningar av gestalter och symboler (många mandalas) som han mött i det omedvetna. Jung ville aldrig publicera detta fantastiska material men det gavs ut i storformat av Jungstiftelsen år 2009 som The Red Book. Ett imponerande verk där man bland mycket annat kan följa hur Jung undervisades av den drömtida mentorn Philemon (en gnostiker som sägs vara identisk med Simon Magus – i Apostlagärningarna beskriven som en ”trollkarl i Samaria”). Jung var säker på att undervisningen från Philemonoch symbolerna/arketyperna som han konfronterades med i det omedvetna inte skapades av honom själv, alltså inte var någon projicering, utan verkligen kom ur det kollektiva omedvetna.

Jungs möte med Philemon

När gnostikerna utformade sina intrikata kosmologier och spekulationer om gudomen menade Jung att de i själva verket sysslade med att analysera symboler ur det kollektiva omedvetna. Han psykologiserade därmed gnostikernas metafysiska spekulationer och menade att de omvandlade sina inre psykiska processer till metafysiska draman. De projicerade helt enkelt sitt undermedvetna på kosmos. Samma omdömen gjorde Jung om den medeltida alkemin. För honom var såväl gnostiker som alkemister i själva verket djuppsykologer även om de inte förstod det i vår bemärkelse. De använde helt enkelt sin tids språk och paradigm för att egentligen beskriva inre processer och transformationer. Alkemin utgjorde en länk mellan gnosticismen och den moderna djuppsykologin. För Jungs egen del medförde sådana teorier att han av sina kritiker blev beskylld för att själv vara gnostiker, beskyllningar som han fullständigt avvisade med motiveringen att man ju inte blir gnostiker bara för att man studerar gnosticismen. Det han sysslade med var att empiriskt och vetenskapligt undersöka de symboler och upplevelser som beskrevs av gnostiker och alkemister liksom av människor under psykoterapeutisk behandling. Detta var för Jung en vetenskap om det kollektiva omedvetna och samspelet mellan det omedvetna och det medvetna, även om vi så här i backspegeln lutar åt att se Jungs begrepp som inexakta metaforer i stället för exakta vetenskapliga begrepp.

Jung hade naturligtvis rätt i att avvisa beskyllningarna om att själv vara en gnostiker och han betonade ständigt att han varken var metafysiker eller filosof och absolut inte ägnade sig åt religiösa spekulationer. Samtidigt är det uppenbart att hans djuppsykologi också öppnar upp för, eller rentav kan bana väg för djupa andliga upplevelser och upplevelsebaserad kunskap, alltså Gnosis. Jungs eget privata sökande, som skildras i The Red Book, måste betecknas som gnostiskt och i den ingår en alldeles speciell text som med Jungs tillåtelse också publicerades medan han ännu levde, som ett appendix till Aniela Jaffés Jungbiografi Mitt liv. Texten betecknades av Jung som en ”ungdomssynd” – han var bara 41 när han skrev den! – och är en sorts avancerad lek med gnostiska begrepp under titeln Septem Sermones ad Mortuos (Sju tal till de döda).

Jung hade åtminstone delvis rätt i att gnostikerns och alkemisternas (ofta) bisarra begrepp och symboler handlade mer om deras inre upplevelser (av det kollektiva omedvetna) än om den yttre världens essens och transformationer. Men antagligen handlade det snarare om både och. Och det gör ju även Jungs begrepp; hans teorier om det kollektiva omedvetna har självfallet också andliga och kosmiska dimensioner (as below, so above). Likväl behöver de överskridas eftersom det jungska perspektivet var antropocentriskt så till vida att han betraktade det omedvetna som bundet till eller utgående från människan, alltså att han i viss mening använde människan som mått även för det kosmiska. Men det finns ju många fler medvetanden och omedvetanden än människans, såsom andra arters omedvetna, jordens omedvetna och hela det kosmiskt omedvetna, det som Carlos Castaneda och hans mentor don Juan Matus kallade Nagualen, som traditionella lakotas kallar Wakan-Tanka, dvs Det stora mysteriet, och som en del moderna kvantfysiker kallar Potentialitetsfältet och som jag föredrar att kalla Det ovetbara. Castaneda kan för övrigt och tvivelsutan betecknas som en modern gnostiker genom sitt fokus på att nå kunskap genom att direktuppleva den kosmiska energin.

Där gnostikerna definitivt hade rätt (och Jung själv framstod som oklar) är uppfattningen att medvetande/ande föregår materia. Materien föds ur medvetandet/anden. Det innebär också att de hade rätt om att allt skapat innehåller en andlig ”gnista” med en inneboende strävan att åter förena sig med den stora anden och att detta kan ske genom direktupplevelse av det kosmiska medvetandet, eller den kosmiska energin. Alltså äkta Gnosis, dit det finns många vägar och där den väg jag själv pekar på – runorna – är en av de minst komplicerade, icke-hierarkiska och icke-dogmatiska. Och, som Jung påpekade: ”all stor sanning är enkel”.

En slutsats av allt detta är att dagens shamaner kan hämta både kunskap och inspiration hos historiska profeter som Yeshua, Yuhannan och Yaakov; hos dåtida och nutida gnostiker; hos alkemister och judiska mystiker; hos heliga män och kvinnor bland amerikanska ursprungsfolk; hos völvor och vismän i vår egen europeiska drömtid; men, inte minst viktigt, det gäller att också överskrida dem. Och: den viktigaste kunskapskällan är, som alltid, den kosmiska urkällan, Det ovetbara.

Finns några tecken i tiden på att sådan kunskap håller på att sippra in hos nya grupper som en sorts apokalyptisk föraning om ett mer omfattande paradigmskifte? Det är ju känt sedan ganska länge att det t ex bland forskare inom kvantfysiken har funnits sådana som har sett sambanden mellan en gnostisk andlighet och teorier om kvantfält, universums icke-lokalitet och icke-kausalitet (allt är ett och hänger samman). Ett sådant tecken är en nyligen publicerad text av Maria Strömme, professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, med rubriken Universal Consciousness as Foundational Field: A Theoretical Bridge Between Quantum Physics and Non-dual Philosoph (finns på hemsidan för American Institute of Physics -  https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:2015746/FULLTEXT01.pdf).

En ny treenighet?

Strömme gör ett försök att integrera medvetande med kvantfysik när hon skriver att medvetande inte är något som uppstår ur nervprocesser, alltså ur hjärnan, utan är en grundläggande aspekt av verkligheten. Hennes modell beskriver en treenighet (!) av en underliggande formlös intelligens (universal mind), en förmåga till medvetande (universal consciousness) och en dynamisk mekanism som skapar upplevelse och differentiering (universal thought). Det universella medvetandet ses som ett grundläggande fält som rumtiden och individuella medvetanden har uppstått ur, genom fysikaliska processer som symmetribrott och kvantfluktuationer (i varje tid används tidsspecifika begrepp). Strömme anknyter också till tidigare teorier inom kvantmekaniken som David Bohm’s implicita ordning (implicate order) och Werner Heisenbergs potentia. Om rumtiden och all upplevelse kommer ur ett universellt, formlöst fält så är ju åtskillnaden mellan olika existenser och individuella medvetanden en illusion (ja, allt är ju ett och hänger samman). Strömme ser framför sig att sådan kunskap kan bana väg för ett djupare erkännande av universums grundläggande enhet och uppmuntra till empati, samarbete och ansvarskänsla. Jag antar att hon menar inte bara människor emellan utan också mellan människor och övriga skapelsen.

Hur som helst kan man nog betrakta Strömmes text som ett tecken på ett begynnande paradigmskifte också inom akademiska kretsar, även om de vetenskapliga inkvisitorerna på hennes universitet gick i taket när de fick nys om publiceringen. Strömme gör för övrigt en del hänvisningar till vedaskrifter och buddhistisk filosofi i sin text, men hon hade ju lika gärna kunnat hänvisa till gnostiska evangelier, lakota-profeter eller fragment i Den poetiska Eddan. Allt är ett och hänger samman. Allt är liv, allt är medvetande, vi ingår alla i den kosmiska väven som också finns i oss alla. Och när vi vet det (Gnosis) är det bara att handla i enlighet därmed, ty ”den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan” (Yaakov i Jakobsbrevet) och Gnosis kommer ju ur själva handlingen.

(Mer om detta i min skrift Shamanistiska manifestet 2.0).

Hjälpsam litteratur:
Steven Charleston: The Four Vision Quests of Jesus (2015)
Steven Charleston: We Survived the End of the World – Lessons From Native America on Apocalypse and Hope (2023)
Diar Al-Haydar: Mandeismen – De sista gnostikerna, Johannes döparens lärjungar (2012)
Bart D Ehrman: Lost Christianities: The Battles for Scripture and the Faiths We Never Knew (2003)
Black Elk, Joseph Epes Brown: Den heliga pipan – Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (1978)
Paul Dordal: In Search of Jesus the Anarchist (2017)
C.G. Jung/Aniela Jaffé: Mitt liv: Minnen, drömmar, tankar (1994)
C.G. Jung: The Red Book (2009)
Jean-Yves Leloup: The Gospel of Mary Magdalene (2002)
Jean-Yves Leloup: The Gospel of Thomas (2005)
James F. McGrath: Christmaker – A Life of John the Baptist (2024)
Nya testamentet (2000)
Alfred Ribi: The Search for Roots: C.G. Jung and the Tradition of Gnosis (2013)
Robert A. Segal: The Gnostic Jung (1992)
David Mevorach Seidenberg: Kabbalah and Ecology – God’s Image in the More-Than-Human World (2015)
Ched Myers: Healing Affluenza and Resisting Plutocracy – Luke’s Jesus and Sabbath Economics (2025)
Barrie Wilson: How Jesus Became Christian (2008)

 

Sejd 7.0: Shamanism i det 21:a århundradet

Nu är den klar - den sjunde utgåvan av Sejd – 37 år efter den första publiceringen. Titeln är Sejd 7.0: Shamanism i det 21:a århundradet. Jämförd med tidigare upplagor är den betydligt uppdaterad och utvidgad, bland annat med nya kapitel om heliga platser och om Carlos Castanedas bidrag till shamanismen. Utgångspunkten är fortfarande den nordiska shamanska traditionen med beskrivningar av metoder som utesittning, själsresor, sejd, runor, extasdanser och ceremonier – shamanens portar till Drömtiden. Jag djupdyker även i shamansk filosofi och kosmologi och reder ut sambanden mellan shamanism och kvantfysik, djuppsykologi och alkemi. 

Sejd 7.0 kan beskrivas som en manual för hur man kan överskrida den traditionella shamanismens begränsningar, utveckla en illusionsfri shamanism och bli en kreativ medaktör i det kosmiska kretsloppets dynamiska process. Shamanens uppgifter i dagens värld går långt utöver och bortom vad tidigare generationers shamaner föreställde sig. Det handlar om inget mindre än att bidra till global och kosmisk balans.

Bokens ISBN: 978-91-519-9204-4
Bindning: limhäftat mjukband
Omfång: 124 sidor
Finns från den 7 september på Bokus, Adlibris, Bokbörsen eller direkt från norrshaman@gmail.com. Vid beställning från norrshaman är priset 180 kr plus porto.

Kosmisk magi - Att bli ett med uppsåtet

 Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Coniunctio är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom. Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och enligt många alkemister leder äkta coniunctio alltid till multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta. Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.

Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd, Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se och uppleva effekterna av i den ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är helt enkelt effekterna av flödet från Nagualen, i form av energifakta.

Min egen sammanfattning av dessa kosmiska energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång och utesittning kan man åstadkomma coniunctio och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism, alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom – och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.

Hur ska man då bete sig för att få del av denna kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools Crow bli ett ”hollow bone” för Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet? Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:

·         Vandringen på en shamansk stig måste ske disciplinerat och uthålligt.

·         Grunden för att över huvud taget kunna få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.

·         Man behöver kunna bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.

·         Då kan man öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed. Vad vill platsen själv egentligen?

·         Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.

·         Därför behöver allt betraktas som en utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.

·         Insikten om att livet är ändligt måste omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.

·         Shamanen behöver inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi finna vår egen stig och vår egen uppgift.

·         Shamanen vill manifestera magisk kraft och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande kan omsättas i fokuserad handling.

Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i möjlighetsfältet.

En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!

Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.

Svenska Castaneda-boken är nu slutsåld

Oändlighetens aktiva sida: Castaneda och shamanismen som är min introduktion, sammanfattning och analys av Carlos Castanedas bokserie om sin lärotid med den mexikanske magikern don Juan Matus är nu slutsåld. Ingen nytryckning är planerad, men boken finns fortfarande på engelska - The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism. Den kan beställas från norrshaman@gmail.com eller från bokhandlar på webben. 

Kosmisk magi – överallt och alltid

Förutsättningen för att utöva en kosmisk magi är den totala kunskap som ryms i den kosmiska extasen som jag skisserade i den föregående artikeln, Kosmisk extas - vårt grundtillstånd. Den magi som jag tecknar konturerna av i den här tankeskissen är en magi som samverkar med, eller annorlunda uttryckt, som är i resonans med det kosmiska energiflödet – den medvetandeström som flödar fram ur Det ovetbara och som är urgrunden för allt som skapats, allt som skapas och allt som kommer att skapas. Den totala kunskapen flödar fram genom impulser som kan avläsas i form av synkronistiska händelser och den flödar fram när den ”vill bli” manifesterad. De synkronistiska impulserna signalerar alltså inte bara att det finns ny och essentiell kunskap tillgänglig utan också att denna kunskap ”vill” och kan materialiseras. De uppmärksamma kan alltså tolka synkroniciteter som signaler om att det kan vara dags för magi och deltagande i universums stora kreativa process. De säger på ett ungefär när något bör ske, men inte var eller hur, som ju är minst lika viktigt. Jag ska i den här texten peka på några viktiga faktorer att ta hänsyn till för den som vill medverka i den stora processen.

Jag utgår från en traditionell shamansk världsbild som bygger på att universum är en sammanhållen helhet där delen speglar helheten. Allt är ett och hänger samman med allt annat, allt är relationer och rörelse och det som händer på ett ställe i den kosmiska väven sker samtidigt på alla andra ställen. Allt är energi och allt är medvetande och därmed möjligt att kommunicera med. Den moderna fysikens insikter om kvantmekanisk sammanflätning och kvantfältets icke-lokala egenskaper, observatörens inflytande på materiens sannolika eller osannolika valmöjligheter och själva rumtidens undflyende och rentav paradoxala dimensioner kan ses som mer pregnanta och uppdaterade metaforer för en uråldrig intuitiv kunskap.

Eftersom vi ingår i den kosmiska väven och medvetandeströmmen så innebär det att våra tankar, intentioner och handlingar också spelar roll i de stora kosmiska kretsloppen. Som det är idag när det mesta som mänskligheten företar sig utgår från illusoriska världsbilder strider mycket av det mänskliga handlandet mot den kosmiska medvetandeströmmens rörelse med obalanser och kaos som resultat – i alla fall för jorden och livet i vår lilla del av universum. Magi som rör sig med och inte mot flödet från Det ovetbara kan hjälpa till att skapa, eller återskapa, balans i de jordiska kretsloppen – något som kommer att få återverkan även på de större kretsloppen i kosmos.

Magisk medverkan är inte möjlig utan en impuls från Nagualen/Det ovetbara. Att tro något annat är uttryck för mänsklig hybris och/eller naivitet. Jag brukar citera den samiske shamanen Eirik Myrhaug i detta avseende: ”Vi kan inte bestämma, men vi kan be och ibland inträffar mirakel”. Det gäller alltså för den esoteriska shamanen att lära sig att läsa av den kosmiska klockan och observera när de kosmiska impulserna inträffar. Det kan också vara väsentligt att stämma sitt magiska ingripande i resonans med andra viktiga kretslopp som solens och månens faser och – vilket jag själv numera gör – mayakalenderns skapelsevågor enligt Carl Johan Callemans system.

Då har vi kommit till frågan om var; alltså lämplig plats för en magisk ceremoni. Eftersom allt, inklusive vi människor, ingår i samma kosmiska väv och faktiskt är del av väven behöver vi strängt taget inte fundera så mycket över frågan om plats. Var vi än befinner oss kan vi fokusera på den magiska intentionen och så fort som intentionen är skapad – i samma ögonblick – når den överallt i väven. Vi behöver alltså inte ”sända” magin någonstans – den blir verksam överallt i och med att den uppsåtas. Det är det som är essensen i kosmos icke-lokala design – allt är närvarande överallt och hela tiden. Inom traditionell shamanism brukar man säga att alla platser är heliga men att en del platser faktiskt är mer heliga än andra, så även om universum är icke-lokalt så kan en helig plats i dess egenskap av port till Drömtiden göra det enklare för oss att samverka med det stora kretsloppet. Det väsentligaste med platsbegreppet är dock den inre plats som magin utförs från. Magikern måste vara i samstämning, samvibration eller resonans med det kosmiska energiflödet. Och förutsättningen för det är att man har släppt sin självviktighet och handlar utifrån en position av icke-jag, dvs med ett uppsåt som överskrider egot och uttrycker en större eller högre målsättning än det egna välbefinnandet – t ex jordens välmåga.

Därmed är vi inne på den tredje aspekten, nämligen hur magin kan utföras. Den magiska intentionen behöver vara strikt fokuserad och det räcker inte med att uttala böner eller goda ord på ett slentrianmässigt eller ytligt sätt. Shamanen måste agera på ett sådant sätt att hen blir ett med uppsåtet, eller annorlunda uttryckt: att shamanen blir det hen åkallar eller sjunger. Sjunger man t ex runor så behöver de sjungas fram så att man blir ett med de aktuella runornas energi. Lätt att säga kanske men svårare att hitta fram till för oss som är socialiserade in i en kultur där människan ses som skild från och därmed också överordnad allt annat i skapelsen. Som med allt annat i esoterisk shamanism: var och en måste finna sin egen väg till att sammansmälta med det magiska uppsåtet. Och man måste komma ihåg att magi är icke-kausal, dvs att det inte finns några klara eller enkla samband mellan orsak och verkan, typ om jag gör A inträffar B. Vi kan inte heller veta exakt vilka förändringar som är möjliga att bidra till – kanske inte ens efteråt. Ödmjukhet inför den egna magin anbefalles, för visserligen kan mirakel inträffa men vi kan inte bestämma när och hur och det är inte vi som åstadkommer miraklet. I bästa fall fungerar magin om vi likt Frank Fools Crow har lyckats i att göra oss till ett ”hollow bone” för kraften från Det stora mysteriet. Vi har då förhoppningsvis medverkat i processen med att frambringa och förändra universums verklighet på det sätt som det själv önskar. I vår del av universum handlar det enligt min förståelse primärt om att försvara, skydda och stärka Moder Jord och hennes heliga platser och samtidigt bidra till ett dynamiskt balanserat leverne för alla som bygger och bor på denna planet. Detta kommer i sin tur att återverka på Nagualen/Det ovetbara/Möjlighetsfältet även om vi omöjligt kan säga hur mycket eller på vilket sätt. Även om vi inte kan definiera vad urkällan är så vet vi att den inte är någon konstant, en gång för alla given. Även den befinner sig i en ständig dynamisk förändring, driven av sin egen energi, sin egen dröm och mottaglig för energipåverkan. Det är energifakta, som Carlos Castaneda kanske skulle ha uttryckt saken.

Denna tankeskiss utgår liksom den tidigare texten Kosmisk extas som grundtillstånd från analyserna i min senaste bok Esoterisk shamanism – En kosmisk magi. Den som vill gå djupare och få mer kött på benen hänvisas till denna bok.

  

Kosmisk extas – vårt grundtillstånd

Hos allt levande är den kosmiska extasen egentligen ett grundtillstånd. Den kan beskrivas som ett tillstånd av enhetskänsla – att allt är ett och hänger samman och att vi är oskiljaktiga delar av detta allt. Det är ett tillstånd där den existentiella alienationen är upphävd; alltså den alienation som hänger samman med att människan (de flesta i alla fall) har utsöndrat sig ur alltets gemenskap genom att skapa samhällen som bygger på exploatering inte bara av människan själv utan – och kanske framför allt – av andra arter och av Moder Jord och hennes kropp och rikedomar. Den ursprungliga enhetskänsla som kännetecknar all skapelse, allt skapande och allt skapat är hos människan i allmänhet ”beslöjad” genom den process av socialisering, disciplinering och utbildning som tar sin början i den allra spädaste barndomen. Hos de flesta vuxna människor ligger den kosmiska extasen dold under flera slöjor eller lager, såväl i medvetandet som i den fysiska kroppen. Att lyfta illusionens slöjor, att kasta av sig illusionens ok, är att avtäcka och släppa fram den kosmiska extasen och att skåda in i den stora kosmiska tomheten, medvetandets mörka hav.

Denna upplevelse av skådande in i Det ovetbara, det kosmiska möjlighetsfältet, befinner sig bortom syntax och kan inte beskrivas på något exakt sätt med vårt mänskliga språk. Enda sättet att närma sig det – förutom genom själva upplevelsen – är genom språkliga metaforer och liknelser. På sätt och vis handlar det också om att försöka beskriva den kosmiska extasen genom att definiera vad den inte är. Den är t ex inte den känsla av upprymdhet och hänförelse som hänger samman med musik, dans, sex, trumning, sinnesvidgande drycker och droger, masshänryckning vid arenaarrangemang som konserter och fotbolls- eller hockeymatcher. Alla sådana upplevelser rymmer visserligen en dimension av att gå ”utom sig” och överskrida jagets gränser, men den kosmiska extasen är något mer, och framför allt något annorlunda. Den kan vara subtil och ska vi säga – avskalad, naken, karg – samtidigt som den är allomfattande och kan fylla hela ens organism med ett vitt inre ljus, som egentligen inte är något ljus; eller med en tomhet som egentligen inte är en tomhet. Det allomfattande innebär att man kan uppleva sig som en mycket liten beståndsdel av en oändligt stor kosmisk väv samtidigt som man inom sig rymmer hela denna kosmiska väv. Att samtidigt ha dessa känslor av icke-jag och jag, av tomhet och fullhet, tidlöshet och tidsmanifestation, ljus och mörker, icke-medvetande och medvetande har jag försökt sammanfatta med begreppet all-medvetande. Detta all-medvetande är en essentiell del av den kosmiska extasen och den innebär alltså en extas som inte på något sätt utsläcker medvetandet utan snarare skärper det och till och med kan sägas rymma all sorts medvetanden, och egentligen också medvetanden som är icke-mänskliga. Man kan alltså i den kosmiska extasen få del av andra människors (t ex förfäders) och andra varelsers (t ex kattugglors) medvetanden, något som ibland tolkas som upplevelser av tidigare liv eller av andra universum.

Eftersom den kosmiska extasen är ett grundtillstånd, en integrerad dimension av den kosmiska matrisen, finns det i alla varelser en inbyggd drift att upphäva alienation och införlivas med detta kosmiska medvetande. Den skulle kanske kunna betecknas som genetisk eller biologisk drift men dessa begrepp är i detta sammanhang bara metaforer. Den inneboende driften efter all-medvetande kommer ur själva matrisen som formger allt i universum, som en impuls från Det ovetbara, det som Carlos Castaneda kallade Nagualen och som en kvantfysiker som David Bohm benämnde ”den implicita ordningen” (the implicate order). Den finns alltid och överallt närvarande men bryter fram, eller snarare flödar fram i vissa situationer och händelser enligt dess egen inre logik. Vi kan uppfatta detta flöde i form av synkroniciteter, alltså meningsfulla sammanträffanden. Det är inte vilka sammanträffanden som helst utan händelser som på djupet inbegriper såväl materiella som mentala processer. ”Som ovan, så ock nedan. Som inom, så ock utom.” Inre medvetandesprång kan äga rum ungefär samtidigt som yttre händelser eller manifestationer, t ex när man möter djur i oväntade situationer. När man väl öppnat sig för dessa perspektiv kommer man att märka att synkroniciteter inträffar ganska ofta – något som i sig kan vara tecken på att man är på rätt väg och har rätt attityd. Det är nämligen inte bara så att det finns en rätt tid och plats för saker och ting, det handlar minst lika mycket om rätt attityd och förhållningssätt. Förutsättningar för att uppleva kosmisk extas är först och främst att man släppt eller detroniserat sin självviktighet och stoppat sin inre dialog. Huruvida man dessutom behöver utplåna sin personliga historia eller som jag föredrar att uttrycka mig, bita av ödets trådar, är något som kan diskuteras. Hur mycket? Allt eller bara delvis? Även detta är en process som inte kan sägas ha någon bestämd slutpunkt – det viktiga är att den pågår.

Vad den esoteriska shamanen eftersträvar är inte bara ögonblick av kosmisk extas utan ett kontinuerligt tillstånd som genomsyras av extasen. Det handlar om att låta extasen vara närvarande i allt man gör och är. Även när man i vardagslivet kan behöva ”trycka ner” extasen för att kunna fungera optimalt i olika sociala sammanhang – det som Castaneda kallade smygande eller kontrollerad dårskap – så vet man att den finns kvar därunder som ett grundtillstånd, som är lätt att återvända till. Liksom meditationstekniker försöker skingra ovidkommande tankar med fraser som ”Åter till andningen” kan man när det gäller extasen helt enkelt fokusera på meningen ”Åter till extasen”. Det går alltså att hålla ett all-medvetande samtidigt som man utför vardagssysslor. Det gäller inte bara sådant som är ett direkt samspel med Moder Jord, som bärplockning, potatissättning eller vedhuggning, utan också andra mer ”industriella” verksamheter som t ex arbete med en slipmaskin, husmålning, däckbyte på en bil eller allehanda uppgifter som hör samman med vanligt lönearbete.

Kosmisk extas är ett tillstånd som man kan stöta på oförhappandes och inte bara i drömmar eller omskakande situationer (så kallade ”andliga nödlägen”) utan också med hjälp av de många tekniker som finns för att bryta igenom illusionerna. Grunden är att man stämmer sig i resonans med det kosmiska energiflödet – den kosmiska Örnens emanationer. Idag har vi möjlighet att välja tekniker från många olika andliga traditioner, tekniker som har fungerat i många hundra eller rentav tusentals år, men man bör vara medveten om att många av dessa tekniker också har en sida av att fungera som illusionsmakare. I stället för att lyfta illusionens slöjor riskerar man att skapa nya illusioner. Det gäller inte bara sådana potenta hjälpmedel som psykoaktiva växter och svampar utan även mer ”harmlösa” tekniker som trumning, magisk sång och dans, meditationer och späkningar av olika slag. Det finns nämligen i det mänskliga medvetandet – ja kanske i allt medvetande – en instans som går under namn som Villfarelsen, Illusionsmakaren, Skuggan m fl och som av olika skäl – kanske rentav som en inbyggd begränsning av vårt medvetande – frambringar nya illusioner när man tror sig lyfta de gamla. Vad Villfarelsen gör är att skapa villvarelser, en sorts avledande avatarer, som fångar medvetandet och omintetgör ett verkligt genombrott till extasen och det kosmiska all-medvetandet. En sådan villfarelse kan vara att man tror att det kosmiska medvetandet bara kan nås i form av kortvariga trippar. Men det är fullt möjligt att nå ett kontinuerligt/vardagligt extastillstånd som då yppar sig som en stämning, ett temperament. Det är detta tillstånd som den esoteriska shamanen eftersträvar och det kan beskrivas som ett tillstånd av total kunskap och total frihet. Shamanen har då kunskap om den kosmiska totaliteten och genom att förstå sin egen ”plats” och ”roll” i det stora sammanhanget når man den totala friheten. Denna kunskap kommer direkt ur Nagualen/Det ovetbara/Medvetandets mörka hav/Den implicita ordningen och kan svårligen definieras, egentligen bara upplevas. Denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin gestaltar sig olika för olika människor. Det ovetbara talar till oss på olika sätt, individuellt anpassat. Det gör det ännu svårare att på något exakt sätt beskriva denna kunskap eftersom den kan upplevas på så många olika sätt. Men vad man däremot kan säga bestämt är att denna direktupplevelse av den kosmiska energin finns inbyggd som en möjlighet i den mänskliga konstitutionen och att den rymmer kunskap av ett allomfattande slag som förankras i och påverkar hela vår organism – inte bara medvetande och hjärna, hjärta, händer och kropp, utan också vår energikropp, vårt ”lysande ägg”.

Utifrån denna kunskap kan vi inte bara förstå och förutse kosmiska impulser – det universum som är på väg att växa fram – utan också förstå vad just vår egen uppgift kan vara i detta stora perspektiv. Shamaners uppgift har genom tidernas lopp varit att skapa/återskapa balans på alla möjliga plan som omfattar människors och jordens välmående och ”lycka”. Idag är den esoteriska shamanens uppgift att medverka till balans också i kosmisk skala och det kan ske genom verklig magi. Om själva kunskapandet kan beskrivas med termen drömmande så handlar magin om manifesterande, alltså hur drömmandet kan omsättas i den ordinära verkligheten. Precis som när det gäller själva drömmandet, omfattandet av all-medvetandet, måste var och en hitta sin egen väg också när det gäller manifesterandet. Var och en måste hitta sina egna svar på vilka intentioner som ska styra magin och vilka processer som är möjliga att medverka i och därmed också påverka.

Den här tankeskissen utgår från de mer utförliga och djuplodande texterna i min senaste bok Esoterisk shamanism så den som vill gå på djupet med dessa existentiella frågor hänvisas till den. Den kosmiska magins förutsättningar, möjligheter och begränsningar kommer jag att ta upp i nästa tankeskiss här på webben under rubriken Kosmisk magi - överallt och alltid.

När Carlos Castaneda tappade bort sig

En bok med titeln Shaman: The Mysterious Life and Impeccable Death of Carlos Castaneda känns ju oemotståndligt lockande att sätta tänderna i för gamla Castaneda-läsare. Bok och bok förresten – den är på bara 60 sidor och ska nog snarare beskrivas som ett journalistiskt reportage. Upphovsmannen Mike Sager är i USA känd som skribent i tidningar som Washington Post och Rolling Stone. På ett försättsblad beskrivs han som ”the beat poet of American journalism” och då anar ni vilken karaktär texten har. Den är flyhänt och personcentrerad – om än inte helt fokuserad på själva Castaneda – och tycks i någon version ha varit publicerad redan 2003. Det kan förklara varför den inte säger något om de allra senaste årens utveckling av Castaneda-organisationen Cleargreen där Carol Tiggs har återuppstått som någon sorts mastermind bakom scenen.

Den som väntar sig några svar på de där ständiga frågorna om vad Castaneda egentligen gjorde i Mexiko och vem hans mentor don Juan Matus verkligen var eller om han över huvud taget har existerat får inte heller några svar i denna lilla bok. Den beskriver ytterst knapphändigt innehållet i Castanedas tankesystem utan fokuserar i stället på vad som hände i den sektliknande verksamhet som utgick från högkvarteret i Castanedas stora villa i korsningen mellan Pandora och Eastborne Avenues i Los Angeles. Det var en villa som han kunde köpa i början av 1970-talet med inkomsterna från de första succéböckerna om don Juan och där bodde han tillsammans med de tre ”häxorna” Florinda Donner, Taisha Abelar och Carol Tiggs och efterhand också andra kvinnor som fick titlar som The Blue Scout och The Electric Warrior. Där fanns också en grupp yngre kvinnor som kallades chacmoolerna och fungerade som en sorts livvaktsstyrka. Castanedas rykte som en vivör eller womanizer får knappast något stöd i Sagers reportage. Han tycks inte ha varit särskilt intresserad av fysiskt sex utan mer av vilka energier som han kunde utvinna ur andra. En av de kvinnor, Gloria Garvin, som uppvaktades av Castaneda beskriver hur ett möte med honom på en strand utanför Malibu slutade i en romantisk kyss men att där också fanns något djupare: ”Garvin felt herself giving something away to him, something very deep, something of herself she’d never reclaim.” Det var ju inte för inte som Castaneda av don Juan (och av sig själv) beskrevs som en coyote-magiker vars beröring kunde vara destruktiv eftersom ”hans ande tar andra till fånga” och förslavar dem.

Bland de mer eller mindre bisarra personer runt Castaneda som Sager skildrar mer ingående finns ett medelålders par som själva kallade sig The Followers. De var devota anhängare som läste allt som Castaneda skrev, som dök upp så fort han höll någon föreläsning (och de kunde pågå i timtal) och som verkligen försökte utöva allt som hörde till krigarens väg, inklusive tensegrity, det system av magiska rörelser som Castaneda och de tre ”häxorna” hade utvecklat. I början av 1990-talet anade The Followers oråd om vad som pågick i den inre kretsen och de började därför bevaka Castanedas villa och till och med gå igenom husets soptunnor för att få en bättre bild av vad som skedde i det som syntes ske. Soporna avslöjade en livsstil med bl a hög konsumtion av dyr hämtmat och lyxkläder men också, och mer oroväckande, spår som tydde på att någon i huset (gissa vem) behandlades för diabetes och eventuellt också cancer. Efter 1996 gjorde Castaneda inga offentliga framträdanden alls och i februari 1998 kunde The Followers från sin smygparkerade bil med egna ögon se en kraftigt avmagrad och försvagad Castaneda ledas in i huset (antagligen efter ett sjukhusbesök) omgiven och stöttad av flera chacmooler. De förstod att slutet var nära och den 27 april 1998 avled Castaneda i sviterna av levercancer.

I allt som Castaneda och hans inre krets sa i böcker, föredrag och i de många tensegrity-grupperna betonades att en oklanderlig krigare inte dör som vanliga människor. Hen förtärs i stället av den inre elden, kroppen försvinner helt enkelt och medvetandet tar språnget in i den tredje uppmärksamheten. Även The Followers hade trott på detta men kände allt starkare tvivel inte minst sedan Castanedas villa hastigt och lustigt övergivits och den inre kretsen upplösts och försvunnit. Mannen i paret, Greg Mamishian, bestämde sig för att gå till botten med frågan och lyckas hitta den begravningsbyrå i den lilla staden Culver City som hade utfört kremeringen av Castaneda. Men hur förhöll det sig egentligen? Brann han inifrån eller eldade begravningsbyrån upp kroppen? Den äldre, elegant klädda damen på byrån satte sig i en soffa bredvid den förvirrade Greg, la armen om honom och sa: ”He has gone to a better place.” Jo, jag vet, sa Greg, men till vilken bättre plats? ”Are you sure you cremated him?” ”I watched it myself”, svarade damen och fortsatte: ”His spirit is gone, baby.” Greg kände sig både besviken och lättad och insåg att det nu var dags att gå vidare.

Det mest gripande i denna lilla bok är avsnitten om Castanedas ex-hustru Margaret Runyan (som ju skrivit en egen bok om livet med Castaneda) och hennes son C.J. Castaneda som adopterades av Carlos. C.J. och Carlos hade under många år en tät och väldigt positiv relation men under 1990-talet upphörde den helt trots många försök av C.J. att återupprätta kontakten med styvfadern.  ”Häxorna” och chacmoolerna såg hela tiden till att telefonsamtal och brev inte kom fram eller besvarades och när C.J. i sin desperation anmälde sig till en kurs i tensegrity för att komma i Castanedas närhet blev han helt enkelt utkastad av chacmoolerna när han dök upp. Detta väcker onekligen frågor om hur mycket av verksamheten på 90-talet, inklusive de sista böckerna, som i praktiken styrdes av Donner-Abelar-Tiggs och inte av den sjuke Castaneda. Att såväl ex-hustrun som sonen gjordes arvslösa i det testamente Castaneda undertecknade alldeles före sin död bidrar knappast till att räta ut frågetecknen. Den täta relationen mellan styvfar och son blev ändå högst påtaglig natten till den 27 april 1998. Mitt i natten ringde väckarklockan hemma i sonens sovrum i Atlanta och eftersom C.J. trodde att det var morgon satte han sig upp i sängen. På en stol i ett hörn i sovrummet såg han då Carlos Castaneda sitta, omgiven av ett blått ljus. Carlos log och blinkade med ena ögat och sedan var han borta. C.J. väckte hustrun med orden: ”I think Carlos is dead.”

Shaman av Mike Sager känns trots några smärre sakfel väldigt trovärdig men är den av intresse för andra än Castaneda-freaks? Jag ser ett stort läsvärde i att den visar på farorna med att bygga en organisation kring en karismatisk visman även om denne vill framstå som en oklanderlig krigare som har detroniserat sin självviktighet. Anhängarnas eftersträvade totala kunskap och totala frihet kan då resultera i motsatsen, dvs nya illusoriska slöjor och ett bisarrt andligt slaveri. Det mest lärorika som jag finner i denna bok är Castanedas eget svar när Melissa Ward, The Electric Warrior, 1994 frågar honom om den tilltagande stämningen av slöhet och inaktivitet i den inre kretsen: ”We don’t know what to do. We don’t know where to go. We don’t know what’s happening.” Castaneda och hans grupp hade helt enkelt kört in i en återvändsgränd med sin individualistiska variant av shamanism. De hade tappat kontakten med det kosmiska energiflödet. Det stärker mig i min syn på att shamaner i vår tid har viktiga globala och kosmiska uppgifter – att överskrida individualismen och bidra till att laga världen. 

Avslutningsvis: Den som vill få en djupare analys av Castanedas tänkande och lite idéer om hur man idag kan hämta inspiration ur hans verk vill jag hänvisa till min egen bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen.

The existential shamanism of Carlos Castaneda

After taking part in a basic course in shamanism with the late Michael Harner in southern Sweden in 1983 my own shamanic journey brought me into different paths of wisdom; among them the Nordic tradition of Rune Magic and the strange world of Carlos Castaneda’s books. Many enthralling experiences and synchronicities convinced me that these different paths in mystical ways were quite entangled. So how is it that a shamanic tradition from Scandinavia has so much in common with the world of pre-Columbian Mesoamerican sorcerers? The longer and deeper that I have worked with rune magic, the more I have understood of Castaneda’s writings and the more I have been able to extract workable shamanic methods from the long expositions of Castaneda’s teacher don Juan Matus.

The authenticity of don Juan’s teachings have been questioned but to me it is crystal clear that they stem from ancient Mesoamerican traditions. This is corroborated e.g. by the new book by Carl Johan Calleman on the cosmological implications of Maya spirituality – Quantum Science of Psychedelics. The Mayan macrocosmic quantum theories fit very well with Castaneda’s view of the cosmos as a dynamic flow of vibrating fibres. To Castaneda this flow has its origin in what he calls the Eagle, or The Active Side of Infinity, and this is very close to what Calleman (and the Maya) calls The Tree of Life, or the Place of Creation. The origin of the runes is described in similar ways as the Great Void, Ginnungagap, a dimension that alchemists call Unus Mundus.

This understanding of the origin and essence of cosmos as a dynamic flow of formless energy which manifests in manifold ways in ordinary reality is the basis of everything that Castaneda wrote. His 12 books are filled with remarkable experiences and stories of how to achieve balance with this cosmic flow in order to gain knowledge and power; something that ultimately might lead to what Castaneda calls total freedom. My 90-page book on Castaneda is an effort to extract workable shamanic methods from his vast and overwhelming sea of words and, at the same time, keep him at arm’s length, since he harbors some very obvious and treacherous trickster qualities.

The main constituent of Castaneda’s path of knowledge is how to move one’s assemblage point, i.e. the receiving area on one’s energy body of flowing fibres in order to see and experience the essence of everything. A prerequisite of this is to dethrone one’s self-importance, erase one’s personal history, disrupt the routines of life, take full responsibility for one’s actions, achieve inner silence, become inaccessible and utilize death as an adviser (“our only true friend”). The aim of Castaneda’s path is to become a warrior, a man of knowledge, and when that happens all that counts is “energetic facts”. A man, or woman, of knowledge touches the world sparingly but with quality.

Castaneda’s way might seem very individualistic but that is an illusion. The warrior is part of everything else, being neither more nor less important than anything else, and he/she is in deep love with Mother Earth. Castaneda describes this in a wonderful scene where don Juan’s cohort don Genaro after an exhausting show of bodily tricks is lying on his stomach embracing the earth. She is his mother, his teacher and his conveyor of cosmic energy flowing from the active side of infinity. To me this means that the shaman’s knowledge and power is very much an outflow of the earth and the shaman’s freedom implies the freedom of Mother Earth.

(My books The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism and Rune Magic and Shamanism can be ordered from Amazon or directly from norrshaman@gmail.com

This article was originally published in the May 2020 issue of The Echo World.) 

A thoughtful and thought provoking book

Review of THE ACTIVE SIDE OF INFINITY: Castaneda and Shamanism by Nicholas Breeze Wood in Sacred Hoop No 107.

I first read the books by Carlos Castaneda back in the late 1970s and they ‘blew my mind’ as the old adage goes. They were the first books I ever read about ‘shamanism,’ and at that time they were about the only books available to read on the subject, outside of academic studies. For the next ten-twelve years my life took me in directions where I met and worked with several Native American people, who hinted darkly that they were students of messrs Juan and Genaro and I learned a lot of medicine ways from them. That was the way it was back then. However, gradually I started to meet with other medicine people from legitimate lineage and cultures, and also started to look at the wider global traditions of real shamanism from other cultures, and I started to smell a rat as my experience grew broader and deeper. I also started to see the New Age Toltec franchise start to develop, even profited a little from it as dear Carlos paid for a few adverts for books and other things in the pages of Sacred Hoop, and all the time I was trying to make sense of it because his books still had a certain something to them. Now, forty years later, with a lot more shamanic air-miles under my belt and with all the anthropological studying I have done privately and for my job as editor of Sacred Hoop Magazine, I have - I think - a clearer overall picture of the myth of Carlos.

But his books still attract people.; on an almost daily basis I come across heated and impassioned conversations about him online, with people refusing to even entertain the idea that he might be a fake, or merely a bloody clever novelist. And then along comes a book like this, clearly written dispassionate, non evangelical book about him and his works. Jörgen has done a remarkable separating out of the man and his myth in this book, which is a clearly written and engaging textual analysis of all twelve of Castaneda’s books. In it the author looks at the Castaneda through dispassionate eyes, tries to see through the smoke screen of misinformation he put out about himself, as well as the fog created by other authors who said they were associated with Castaneda. I think Castaneda was a very clever writer, he put a lot of universal truths in his books, and was able to distil complex concepts into brilliant soundbites of sham-manic jargon; and I still use a lot of those short hand concepts myself, because they are so good at describing things, so concise and so understandable. 

As Jörgen points out in his book ‘We find very few concrete description of methods in Castaneda’s books,’ but none the less Castaneda did describe something and did write some books of great beauty. I think Castaneda is ultimately a sort of metaphor, a (sham)man for all seasons, a metaphor we each individually make sense of, depending on our own understandings and life experiences. His books do not describe shamanism as I have come to understand and experience it, or even the Native American medicine ways as I have come to understand and experience those, but his books do have that certain something. I am reminded of the article in this issue of Sacred Hoop about aspects of the Mystery in Lakota cosmology, Castaneda’s books seem to contain a trace of his šicų. I think Jörgen has done a splendid job with this clear, thoughtful and thought provoking book. It is, I am quite sure, a very valuable addition to the cannon of works dear Carlos has generated and I would highly recommend it to anyone interested in Castaneda, whether they think he was the ‘way and the light’ or a complete fake. One thing I know for certain is that I - and many others owe Castaneda a great debt. I can say fairly confidently that if I hadnt come across his books - which so explained ‘my condition’ I would most likely not have gone on to do all I have subsequently done, and you probably would not be reading Sacred Hoop today because it would not have been born as a magazine. Life - and Dear Carlos - is a mystery.
Available from Amazon or www.norrshaman.net

An amazing book on Carlos Castaneda

(Review of Jörgen I Eriksson's book The Active Side of Infinity: Castaneda and Shamanism written by Michael Peter Langevin for the April issue of The Echo World, www.theechoworld.com)

Those of you who enjoy Carlos Castaneda and traditional shamanism, I got one for you. This is an amazing book. Not since Peter Luce’s Getting Castaneda, have I read such an insightful book. Sofia turned me on to Jörgen I Eriksson because he has written of Nordic Runes and Seidr. However, I had no idea his understated succinct Nordic writing style would cut so well and deeply into aspects of Castaneda’s teachings which I have wondered about for many years. Eriksson does not get caught up in any of the soap opera or drama which distracts people from Castaneda. Rather, he tells the story of how Don Juan warned Carlos about choosing the Coyote as his spirit guide. That that explains who Carlos was and what his life consisted of.

Eriksson has studied shamanism and rune magic for over forty years. To prepare for this book he reread all twelve of Castaneda’s books for two years. He states that by distancing Castaneda from Castaneda we can see that his writings are important in the cannon of shamanic literature. I had never thought to compare Don Juan’s teachings to Nordic shamanism or Nordic myths. This book does that wonderfully. It also hit many of the parts of Castaneda’s books that seem important but challenging to grasp. How can a sorcerer defy death for 800 years and still be alive? What is the Tonal and the Nagual? What exactly is the assemblage point, how can we shift it and what can that achieve? My favorite points are how Eriksson deals with death as an ally and the ultimate importance of intent.

Ny fas i Callemans medvetanderevolution

Carl Johan Calleman har utifrån sin djupanalys och vidareutveckling av maya-kulturens kosmologi skrivit flera böcker som banat väg för ett helt nytt, revolutionärt paradigm. Nu bidrar han med ytterligare ett medvetandemässigt kvantsprång – Quantum Science of Psychedelics (Bear & Company 2020) med den långa undertiteln The Pineal Gland, Multidimensional Reality, and Mayan Cosmology.

Det som frambringat denna nya bok är dels nya insikter som Calleman har fått sedan den förra boken (The Nine Waves of Creation som jag recenserade här), och som han själv härleder till den resonans som han sedan 2011 har utvecklat med den nionde skapelsevågen, dels den återupplivade forskningen kring psykedelika och deras andliga och terapeutiska potential, som fått stor spridning genom Michael Pollans bok Psykedelisk renässans (Fri Tanke 2019).

Att psilocybinsvamp, peyotekaktus och ayahuasca har transcendenta egenskaper och sedan länge har använts i shamanska och ceremoniella sammanhang är ju väl känt. Vad den återupptagna forskningen kring dessa ämnen och mer nutida laboratorieframställda ämnen som LSD främst är intresserad av är om och hur de transcendenta upplevelserna kan vara framgångsrika i behandlingen av depressioner, ångest, posttraumatisk stress, missbruk m m. Callemans intresse för de psykedeliska substanserna handlar om hur och varför de framkallar medvetandemässiga kvantsprång, som leder till det han kallar kvant-healing, och vilken roll de kan spela i den stora kosmiska skapelseprocessen. För Calleman är det nyvaknade intresset för psykedelika (och för shamanism) del i en kosmisk plan, där de kan spela en konstruktiv roll i att omvandla mänskligheten – något som dock förutsätter att detta intresse på kollektiv nivå kan samordnas med impulserna till ett nyskapande enhetstänkande som utgår från den nionde skapelsevågen. Innan jag går vidare behöver jag nog rekapitulera huvuddragen i Mayas och Callemans kosmologiska tänkande om de nio skapelsevågorna. En grundlig översikt över denna kosmologi ingår förstås i Science of Psychedelics.

Mayas kosmologi är enligt Calleman en makrokosmisk kvantteori. De kvantteorier som vi i allmänhet hör talas om är mikrokosmiska kvantteorier, som kvantfysiken. Calleman tillämpar nu kvanttänkandet på kosmisk nivå och konstaterar att all utveckling har ägt rum genom kvantsprång, t ex hur livet en gång skapades och hur olika livsformer och arter har framträtt (och även försvunnit). Evolutionen har inte ägt rum gradvis och slumpmässigt utan språngvis och enligt en kosmisk plan som fanns närvarande redan före den materiella skapelsens begynnelse i Big Bang, i form av ett mönster, eller en matris, eller en geometri som Calleman kallar det. Den makrokosmiska kvantteorin beskriver evolutionen – materiellt, biologiskt, andligt och mentalt – som en lång serie av kvantsprång som utgår från skapelsevågorna. De uppför sig som sinuskurvor med toppar och dalar (här kallade dagar respektive nätter) som utgår från någonstans mitt i universum, från något som Maya kallade Skapelsens plats, eller Himlens hjärta eller Livets träd. Det är därifrån mönstret för hela skapelsen utgår och allt som frambringas i skapelsen är så att säga avbilder av detta ursprungliga Livets träd. Skapelsevågorna och de resonansmönster som uppstår mellan de olika vågorna bildar den underliggande rytmen och kvantfältet för hela universums utveckling.

Vi har att göra med nio skapelsevågor som har väldigt olika startpunkter och våglängder. Den första vågen, som gav upphov till galaxer, stjärnor, planeter och encelliga organismer, inleddes för drygt 16 miljarder år sedan och har en våglängd av 2,5 miljarder ljusår. Varje därpå följande våg har en våglängd som är en tjugondedel av den föregående vågens. Den andra vågen som inleddes för 820 miljoner år sedan och gav upphov till flercelliga djur, växter och svampar har därmed en våglängd på 126 miljoner år. Den tredje vågen inleddes för 41 miljoner år sedan och frambringade primater, däribland sådana som använde verktyg. Den fjärde började för drygt 2 miljoner år sedan och resulterade i homo-arter med stora hjärnor, redskapstillverkning och användning av eld. Ur den femte vågens mönster – aktiverat för 104 000 år sedan – uppstod andlighet, stamkulturer och konst. Den sjätte vågen, inledd för drygt 5 000 år sedan och med en våglängd på 788 år, gav upphov till ett dualistisk tänkande som födde fram civilisationer, nationer, vetenskap och religioner. Den sjunde vågen, aktiverad år 1755 och med en våglängd på 39 år, har resulterat i materialism, industrialism, demokrati, globalisering. De två sista skapelsevågorna har aktiverats först i vår egen tid. Den åttonde i januari 1999 med en våglängd av 2 år och effekter som digitala teknologier, kvinnliga energier och framryckning för asiatiska ekonomier och så den nionde i mars 2011 som kännetecknas av enhetsmedvetande. Den har så kort våglängd som 36 dagar vilket innebär att dess dag- och nattfaser är 18 dagar respektive.

Dessa nio skapelsevågor är det som driver kosmos evolution och de ligger bakom dess ökande komplexitet och tidsacceleration där kvantsprången har ägt rum allt snabbare och med kortare intervall. Denna vågformiga evolutionsprocess beskrevs av Maya som en bevingad orm, Quetzalcoatl eller Kukulcan. Den ena skapelsevågen har följt på den andra samtidigt som den föregående har fortsatt att vara aktiv. Idag har vi alltså, för första gången i historien, alla nio skapelsevågor aktiva samtidigt, vilket ger upphov till väldigt komplexa mönster av resonans mellan vågorna. Dessa mönster kallar Callamen för en helig kosmisk geometri som utgår från Livets träd och som flätar samman alla existensens nivåer – från den kosmiska till den mikrokosmiska. De högre vågorna, den femte till och med den nionde, innehåller de paradigm som skapar människors tänkande och kreativitet – paradigm som laddas ner i våra hjärnor. Det är alltså inte människans hjärna som skapar medvetandet utan hjärnan fungerar som en mottagare av information från skapelsevågorna. Våra individuella medvetanden skapas av de kosmiska vågorna och vågornas mönster är för oss som vatten är för fiskarna, skriver Calleman. Vi simmar i dem hela tiden.

När kvantsprång äger rum i skapelsevågorna sker förändringar i hur vi upplever verkligheten. Den femte vågen gav upphov till ett icke-dualistiskt ”shamanskt” medvetande där människor i gemen hade ett gränslöst medvetande där allting upplevdes som andligt och besjälat. Det var en epok där det inte fanns något behov av andliga och magiska specialister som shamaner och där det inte heller användes psykedeliska preparat eftersom det transcendenta medvetandet var människornas standardmedvetande (defaultläget). Shamaner och psykedelika dök upp för omkring 10 000 år sedan när kulturen höll på att förlora den direkta kontakten med Drömtiden, något som ”fullbordades” med det dualistiska paradigm som installerades med den sjätte vågen och gav upphov till civilisationer, stater och patriarkat. Då blockerades direktkanalen till Skapelsens plats och medvetandet kom att domineras av egot.

Det kan låta som om Calleman har en deterministisk syn på tillvaron och att allt i skapelsen, inklusive människors medvetanden och handlingar, helt och fullt bestäms av skapelsevågorna, men så är det definitivt inte. Vad hans kvantteori beskriver är snarare potentialiteter, alltså möjligheter och sannolikheter för hur världen kan utvecklas – fysiskt, mentalt och andligt. Essensen i teorin är att vi är kosmiska varelser, formgivna av skapelsevågornas matriser, att våra hjärnor är mottagare av ett kosmiskt medvetande som förmedlas till oss via jorden och att förändrade medvetandetillstånd har ett kosmiskt ursprung och frambringas av hur våra hjärnor samspelar med de kosmiska skapelsevågorna.

Det finns många olika metoder för att öppna en kanal till den kosmiska heligheten. Calleman har själv en del erfarenheter av traditionella ayahuasca-ceremonier som han analyserar och jämför med andra shamanska metoder som trumning och dans och metoder från andra traditioner som kundalini yoga och så kallad holotropisk andning a la Stanislav Grof. Alla dessa metoder handlar om en strävan efter att uppnå ett icke-splittrat helhetsmedvetande där direktkontakt kan upprättas (eller snarare återskapas) med det stora kosmiska medvetandet. Förutsättningen för detta är att gå bortom de medvetandeslöjor som den sjätte och sjunde skapelsevågen laddade ner i våra hjärnor och kärnan i alla metoder för att uppnå detta är att koppla bort egots begränsande ramar och göra hjärnan mottaglig för de högre skapelsevågornas kvantfält. Vi befinner oss idag i en unik historisk situation av möjligheter eftersom numera alla nio skapelsevågor är aktiva. Den åttonde vågen som inleddes 1999 innehåller visserligen ett dualistiskt paradigm men av ett slag som upphäver den sjätte vågens patriarkala dualitet. På så vis har den åttonde vågen banat väg för en ny feminism och en ny andlighet – i form av t ex neoshamanism och den nya vågen av psykedelisk forskning. Med den nionde vågen, som saknar dualitet och vars paradigm är dominerat av ljus, finns förutsättningar för att helt upphäva egots dominerande roll.

Det som shamanska tekniker och psykedeliska preparat kan åstadkomma är att upplösa de begränsande delar av medvetandet som hämmar eller omöjliggör vår kontakt med det kosmiska. Det finns inga helgjutna förklaringar, vare sig farmakologiska eller neurologiska, till hur psykedelika fungerar och Calleman analyserar på djupet möjliga sådana förklaringar, t ex vilka receptorer i hjärnan som kan vara de viktigaste när det gäller att binda till de sinnesvidgande molekylerna, och varför dessa i så fall är sinnesvidgande. För honom spelar tallkottkörteln en viktig funktion – ett ärtstort organ beläget exakt i mitten på undersidan av hjärnan. Dess funktion är långt ifrån fullständigt klarlagd och den är idag mest känd för att producera melatonin som reglerar kroppens sömnmönster. För Calleman fyller tallkottkörteln en central funktion som en sorts omkopplare och ankare för det kosmiska medvetandet och den fungerar därmed som en sorts organisatör av våra tankar och känslor enligt det grundläggande mönstret från Livets träd. Att med hjälp av psykedelika, yoga eller shamanska extasmetoder nå denna direktkontakt med högre kosmiska dimensioner är enligt Calleman en form av kvant-healing, vilket innebär att våra organismer då blir stämda i resonans med de kosmiska kvantfälten. Och väl att märka: de mystika upplevelserna är både verkliga och kosmiska och de är inte någon produkt av hjärnan. Vi lever i ett hav av möjligheter som skapas av det dynamiska samverkansmönstret mellan skapelsevågorna.

Var finns Livets träd och Skapelsens plats? Vanligtvis brukar Calleman placera dem någonstans mitt i universum men mot slutet av Quantum Science of Psychedelics skriver han uttryckligen att denna plats visserligen existerar men att vi inte vet vad eller var den är och att det också saknas bevis för deras existens. Här finns behov av fortsatt och fördjupande forskning. Det skulle vara väldigt intressant att försöka koppla samman Mayas och Callemans makrokosmiska kvantteori med den mikrokosmiska, alltså med kvantfysiken. Den har ju bland mycket annat kommit fram till en teori om icke-lokalitet, dvs att elementarpartiklar kan påverka varandra ömsesidigt och ögonblickligen även över stora avstånd. Allt tycks alltså befinna sig i ett kvantfält där det som inträffar på ett ställe omedelbart påverkar allt annat på andra ställen. Kvantfältet är inte lokaliserat utan finns därmed överallt och alltid – som en underliggande psykofysisk urgrund för allt som existerar. Vi kan kalla det för Unus Mundus, Drömtiden, Oändlighetens aktiva sida, Ginnungagap eller Himlens hjärta. Kanske är det just så som don Juan Matus svarar när Carlos Castaneda frågar honom var denna icke-ordinära värld finns: just här runtomkring oss som en parallell men vanligtvis osynlig värld. En förståelse för hur det makrokosmiska och mikrokosmiska hänger samman ser jag som en förutsättning för möjligheten att utöva verklig magi.

Calleman för också ett resonemang om begreppet andar som jag finner högintressant och som har många likheter med Castanedas syn även om Calleman närmar sig företeelsen från ett helt annat håll. Han betraktar andar som icke-fysiska vågformer i en parallell verklighet som vi normalt inte kan se men som blir synliga t ex med hjälp av psykedelika. Castanedas term är snarlik: icke-organiska varelser. Det kan finnas många olika sådana icke-fysiska vågformer skriver Calleman: sådana som alltid varit och kommer att förbli icke-fysiska, sådana som nu är icke-fysiska men kan komma at manifestera sig fysiskt när de får tillgång till de nödvändiga atomerna och molekylerna, och sådana som är vågformer frigjorda från fysiska kroppar som avlidit.

Att tillståndet i dagens värld i många avseenden är bedrövligt är enligt Calleman ett uttryck för att den globala civilisationens fundament fortfarande präglas av den sjätte vågen. Resultatet är människors dominans av naturen, överbefolkning, naturförstörelse, utrotning av växter och djur, klimatförändring och socialt förtryck och dominans. Den åttonde och nionde vågen skapar möjliga motkrafter och utvägar men kreativa förändringar kräver en kollektiv synkronisering med framför allt den nionde vågens enhetsparadigm – alltså att stora grupper agerar i resonans med dessa kvantfält. Shamanism och psykedelika ingår i en medvetanderevolution som kan upphäva egots dominans och som är väldigt olik andra revolutioner. ”Den är mer som en anti-revolution av människor som helt enkelt gör det som de av kosmos inspireras till att göra för helheten snarare än för sig själva.” Individer som kanske inte ens blir synliga i vårt sensationslystna samhälle, påpekar Calleman, som med denna bok själv definitivt har lämnat ett stort bidrag till denna medvetanderevolution.