Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.
Visar inlägg med etikett skörd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skörd. Visa alla inlägg

tisdag 7 september 2010

Om morötter och enhet som föder mångfald

Efter att ha skördat drygt 80 kilo morötter slås jag av den väldiga mångfalden i allt som växer på/i Moder Jord. Färg, form, storlek, rättväxt och felväxt – här finns även inom begreppet morötter en mycket stor variationsrikedom. Somliga skillnader beror på genetiska anlag (också när fröna kommer ur samma fröpåse), andra på skillnader i jordmån, fuktighet, gallringsavstånd, konkurrens eller samverkan med så kallade ogräs och så finns det skillnader som vi helt enkelt inte kan förklara.
Det rätt monotona skördearbetet framkallar en sorts sam-andning med Moder Jord. I ögonblicket existerar bara detta – jag, jorden och morötterna. Ibland hör jag några ormvråkar som påminner om att allt det andra i den stora kosmiska dansen fortfarande pågår ”därute”. Jag tänker på hur all denna fantastiska yppighet och mångfald som Moder Jord frambringar en gång har fötts fram ur en ursprunglig enhet – Ginnungagap, Tomheten, Det stora skrattet. I begynnelsen var Inget eller snarare Ett som därefter framfött Allt eller De många, mångfalden eller De tiotusen tingen som Dao De Jing talar om.
Allt är ett och hänger samman. Vi är alla ett och vi är alla släkt. Sådana tankar gör sig påminda när jag med tacksamhet bär in morötterna i jordkällaren. Nu ska jorden höstgrävas, den ska vändas och allehanda blast och växtdelar myllas ner för att i sin tur bli jord igen. Odlaren ska inte bara vidmakthålla jordens alstringskraft. Hon ska helst också öka den genom att tillverka ny jord – med gröngödsling, i komposten och i mulltoan. När jag grävt i en timme går den 30 år gamla och flitigt använda spaden av. Spadbladet släpper helt enkelt från det rostiga fästet i skaftet mitt i ett spadtag. Efter ett snabbesök på Granngården har jag en ny spade med ett ergonomiskt utvecklat handtag. Kändes bra i butiken men hur länge håller den? Efter två timmars grävning känns den nya spaden helt rätt. Den ligger rätt i handen, den sjunker lätt och rätt ner i jorden – kort sagt, den känns som en förlängning av min egen organism. Precis som ett användarvänligt redskap ska vara.

söndag 5 september 2010

Att skörda potatis - medvaro med Moder Jord

Med hink och spade (grep för att vara noggrann) som enda redskap har jag tillbringat en dag i potatislandet. Min glädje i aktiviteten har säkert varit lika stor som för en tvååring som släpps ut i sandlådan med hink och spade. Att ta upp potatis är sensuellt – lukt, syn, känsel och hörsel befinner sig alla i ett kreativt samspel med jorden.
Den behagliga, lite sötaktiga, doften av fuktig jord väcker positiva känslor som stammar från barndomen när jag som fem- eller sexåring var med och hjälpte mina föräldrar att ta upp vinterpotatisen på det sörmländska brukssamhällets allmänning, eller man-del som det kallades. Många år har gått men jag känner fortfarande en liknande, barnslig glädje inför arbetet i potatislandet.
I Norduppland har potatisåret varit gott till skillnad från det usla fjolåret. Man brukar säga att en god potatisskörd ska ge sjufalt tillbaka. Varje sättpotatis ska alltså ge sju nya potatisar och där ligger definitivt årets skörd. De bästa plantorna gav i år uppemot 15 potatisar! Mångfalden är stor när det gäller storlek och i viss mån även form. Det blev många storpotäter i år, vilket innebär mycket raggmunk och rårakor i vinter. Härligt!
Det är naturligtvis lätt att känna tacksamhet gentemot Moder Jord när man gräver upp en så här fin potatisskörd. Samtidigt blir man varse att det är många som hjälpt till i arbetet. När man vänder upp jorden med grepen får man en liten inblick i daggmaskarnas kungarike, men även denne idoga trädgårdsmästare har hjälp av många andra – skalbaggar och allehanda andra insekter och kryp som kan anas i mullen. Här finns också många som vill livnära sig på det man odlar. Ibland tittar en knäpparlarv fram ur en potatis och här och var kan man se att någon sork tagit sig en tugga.
Att gräva upp potatis är inte bara en sensuell syssla, den är också djupt andlig. Detta är samspel med Moder Jord på ett djupt plan bortom språkliga kategorier. Det är samvaro med Moder Jord, medvaro med Moder Jord, som får mig att sända en tacksamhetens tanke till de människor som i det som idag kallas Peru för cirka 8 000 år sedan utvecklade konsten att odla potatis. Moder Jord förmedlar en direktkontakt med dessa människor för vilka det inte fanns någon uppdelning av livet i profant och sakralt – hela sättet att tänka och leva var heligt. Och så känner jag mig nu efter åtta timmar i potatislandet – öm i ryggen och med en dov och skön trötthet surrande i hela kroppen. De närmaste dagarna ska också morötter och rödbetor upp ur jorden och in i jordkällaren – jag längtar redan till grepen!