Vargen som projektionsyta

Såvitt jag känner till har vargen aldrig varit föremål för samma vördnad som förärats björnen, t ex i den ritualiserade samiska björnjakten och björnceremonin. Björnen var/är så kraftfull och helig att den måste begravas på ett ceremoniellt sätt. I björngravarna skulle i princip alla ben från den dödade björnen läggas ner som en garanti för att kretsloppet skulle fortsätta och nya björnar låta sig jagas.
Men varggravar? Knappast. Vargen har inte varit älskad, men den har varit respekterad och den var ett inslag i tillvaron som man helt enkelt hade att förhålla sig till. Och för shamaner och andra vismän och viskvinnor kunde vargen vara en lärare och inspiratör, även om den också hade en farlig karaktär av annat slag än björnens heliga farlighet. I den förkristna föreställningsvärlden var Oden omgiven bl a av två vargar, Gere och Freke och en alldeles speciell grupp av bärsärkar kallades ulvhednar för att de hade vargskinnströjor i stället för brynjor. När ulvhednarna gick in i sin stridstrans skiftade de hamn – blev vargar – på liknande sätt som andra bärsärkar kunde anta björngestalt. Sådana föreställningar lever kvar i och tvinnas samman till idéer om varulvar, alltså människor som nattetid förvandlas till vargar som stryker omkring för att sätta tänderna i intet ont anande människor.
Vargen dras till människan och hennes boplatser i sina födosök och ställer till med problem. I de mytiska berättelserna representerar vargen människans skuggsida, hennes egna mörka sidor. Hur mycket av dessa mörka föreställningar ligger bakom det varghat som tar sig uttryck i dagens Sverige och är en drivande kraft bakom den makabra licensjakt som alliansregeringen gett klartecken till trots varningar från EU-kommissionen? Vi har att göra med en mycket komplex fråga men i grunden är jag övertygad om att vargen har blivit projektionsyta för en oerhörd frustration och förtvivlan som många människor, framför allt i glesbygd, känner inför det senkapitalistiska samhällets utveckling. Avfolkning, uttunnad eller helt försvunnen samhällsservice, nedlagda skolor, butiker och bensinmackar, skogsbrukets kalhyggeshärjningar, politikers storstads- och tillväxtfixering, politikers och byråkraters lomhördhet, tilltagande klasskillnader och resursklyftor.
När vargen blir en projektionsyta för ett hat som har djupa sociala och ekonomiska rötter är det svårt att argumentera bort det med saklighet. De sakliga argumenten mot vargjakten (och det finns över huvud taget inga sakliga argument för vargjakten) får riktas till de politiker som sitter på ansvarsposter och där tror jag att vi som vill ha vargen i faunan kan känna en viss optimism: dumheten kan inte försvaras i all oändlighet.
När det gäller varghatet på basplanet är jag mer pessimistisk: sakliga argument biter inte på den underliggande frustrationen. En möjlig utväg är att få människor att se vargen som en resurs, som kan ge inkomst genom sin blotta existens. Redan idag ordnas vargsafaris för turister som vill ha genuina naturupplevelser. Det är säkert en näring som kan växa till och skapa, som det heter, sysselsättning. När det gäller jägarkåren som helhet måste samhället i övrigt göra en tydlig markering: jägarna har vare sig ensamrätt till skogarna eller förstatjing på det som lever där. Jägarna måste tvingas att inse att de är en grupp bland andra som också har legitima anspråk på skogarna – djur och växter, träd och buskar, bärplockare och växtsamlare, vandrare och shamaner. Och vargen är ett oundgängligt inslag i en natur i balans, det som brukar kallas biologisk mångfald.
Till sist – för att knyta an till artikelns inledning – vill jag citera vad den samiska kvinnan Biret Maret Kallio sa till mig om vargen, eller ulven som hon föredrar att kalla den:
-Ulven är en idjamánni, en nattvandrare. Ulven är en lärare och den bästa följeslagare man kan ha när det gäller att hitta nya stigar och stigar som har blivit bortglömda. Ulven är hjälpare till många noaidier. Ulven är människans närmaste släkting. Ulven är i samisk tradition ceazázan, min fars käre lille bror.
(Kallio är en av många samer som intervjuas i min bok Var tids noaidi.)

Jorden skakar – har mångfalden räddats?

FN-mötet i Nagoya i Japan om biologisk mångfald hyllas som en stor framgång. 193 deltagande nationer lyckades träffa ett avtal om att bl a skydda 10 procent av kust- och havsområden och 17 procent av landområdena mot exploatering. Dessutom enades mötet om ett nytt avtal om en rättvis fördelning av de ekonomiska vinsterna från genetiska resurser, som bl a stärker urfolkens rätt att värna sina traditionella kunskaper.
– Det globala miljöarbetet, som fick sig en ordentlig törn på klimatmötet i Köpenhamn, är åter på banan. Det borgar gott för framtiden, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen i en optimistisk kommentar. Frågan är om han jublar för tidigt.
Var det ett sammanträffande att Moder Jord skakade på sig mitt under FN-konferensen som till att börja med såg ut att gå i klimatkonferensens dystra spår? Jordskalvet, tsunamin och vulkanutbrottet i Indonesien kan definitivt tolkas som skarpa budskap från Moder Jord till mångfaldskonferensen. En varning om att mänskligheten håller på att överskrida tröskeln till no return när det gäller artutrotning. En rapport som presenterades under konferensen visar att en femtedel av ryggradsdjuren hotas av utrotning liksom drygt 40 procent av amfibierna, dvs groddjur och liknande. Ruggiga siffror!
Att skydda en liten del av hav och land (10 resp 17 procent) garanterar egentligen inte särskilt mycket när det gäller den biologiska mångfalden. Vad händer på övriga 90 och 83 procent? Antagligen business as usual, alltså exploatering i form av kalhyggen, gruvdrift, industriellt jordbruk och rovfiske. Det räcker med att betrakta ett vanligt svenskt kalhygge på oskyddad mark för att inse att det inte räcker med att skydda begränsade områden. Det handlar om att bli sams med jorden – att utveckla en ekonomi och ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst. Då måste också de grundläggande drivkrafterna i det kapitalistiska systemet ifrågasättas och en vilja finnas att införa helt andra tvingande styrmedel än i dagens marknadsekonomi. Det är frågor som mångfaldskonferensen nogsamt undvek och därför innebär avtalet på sin höjd lite ytputsning av det tilltufsade ekosystem som även kan kallas Moder Jord.
Likväl måste det tålmodiga arbetet för att försvara alla arters rätt till ett värdigt liv fortsätta. Politikerna behöver en blåslampa i häcken för att nu också förse avtalet i Nagoya med ekonomiska muskler, som Mikael Karlsson i Naturskyddsföreningen också konstaterar på sitt milda sätt:
– Nu är det viktigt att Sverige följer upp överenskommelserna och verkligen tillför nya resurser för att restaurera ekosystem i Syd. Vi hoppas regeringen samtidigt tar ett snabbt initiativ till att utveckla räkenskaper som sätter ekonomiskt värde på naturen i Sverige, höjer de nationella målen och stärker resurserna för arbetet med biologisk mångfald på hemmaplan.
En sådan liten men mycket lätt genomförd åtgärd skulle ju kunna vara att inte tillåta någon mer licensjakt på varg.

Behöver vargen en armé?

”The Wolf Armys mål och syfte är att rädda vargarna från fortsatt förföljelse och utrotning genom att grunda ett nätverk av människor, stärka oppositionen, kunskapen, kontakterna och de ekonomiska och politiska krafterna för att nå vårt mål.” Så lyder programförklaringen för en ny sajt på internet - Wolf Army Sweden . Wolf Army grundades i Sydafrika 2005 av Vincent Arthur Kennard, ex-militär och författare till boken The Wolf Chronicles. Nätverket har etablerats i flera länder och nu alltså även i Sverige.
Den 25 september ordnade armén en demonstration och artistgala för vargen i centrala Stockholm och på fotona från tillställningen kan man se Wolf Armys rödsvarta fanor i täten för marschen från Humlegården. Vad är nu detta, tänker jag. En armé? Rödsvarta fanor med varglogga på? För oss som var aktiva redan på 1960- och 1970-talen för detta osökt tankarna till väpnade grupper som RAF, Rote Armee Fraktion i Tyskland, Röda armén i Japan och kanske också till Röda brigaderna i Italien.
Programförklaringen skulle väl de flesta som värnar vargen som aktiv del i ekosystemet kunna ställa upp på, men namnet och symbolerna antyder en militans som man kan ställa sig frågande inför. Är namnet ett sätt att försöka skrämma de värsta varghatarna – de som inte drar sig för att tjuvskjuta och gräva ner vargar? Eller tänker man sig att konfrontera vargjägarna inne i skogen? I så fall tror jag att det är fel väg att gå. De militanta varghatarna känner skogarna väl, de kan hantera vapen och de är hänsynslösa. Att försöka besegra dem med deras egna metoder är en taktik som är dömd att misslyckas.
Är det någon sorts vargfetischism som ligger bakom arménamnet och flaggan? Handlar det om att locka till sig och bygga en starkt sammanhållen och kanske också hierarkisk grupp? Är detta en one-man-show styrd från Durban? Om man läser Kennards texter på hemsidan framgår att han ser tillvaron som ett enda långt krig mellan människa och varg. Det var inte förrän människan skaffade sig eldvapen som hon lyckades besegra vargen – ”jordklotets mest framgångsrika rovdjur” – och förpassa den till oländiga utmarker. Att låta hela sin kosmologi utgå från vargen och motsättningarna mellan varg och människa känns ärligt talat ganska skruvat.
Alla som läst mina texter och hört mina föredrag vet att jag är en uttalad vargförespråkare, och visst behöver vargstammen i Sverige såväl skydd som förnyelse, men behöver den verkligen en armé? Det finns redan ett antal organisationer som arbetar för vargens existensberättigande, så vad vill och kan denna nya armé tillföra? Det får framtiden utvisa helt enkelt.
Vargen är mer betjänt av ett långsiktigt, tålmodigt arbete för harmoni och balans med Moder Jord än av militanta motaktioner mot varghatare. Det största hotet mot vargen är inte varghatarna utan förstörelsen och utarmningen av ekosystemen, förlusten av biologisk mångfald. Vad det handlar om är att arbeta för biologisk mångfald, för ett ekosystem där vargen har sin givna plats, som en art bland alla andra, både som jägare och som jagad.

Kinas överklass kalhugger Madagaskar

Ädelträ som avverkas olagligt i nationalparker på Madagaskar hamnar i kinesiska lyxmöbler, t ex i sängar av rosenträ som kostar en miljon dollar. Det framgår av en rapport som har lagts fram vid FN-konferensen i Japan om biologisk mångfald.
Rapporten som har gjorts av Environmental Investigation Agency och även refereras av BBC beskriver det hela som ”en flod av skogsavverkning i nationalparker och en flod av trä ut ur Madagaskar till Kina och Väst”. Avverkningarna handlar om rosenträ, ebenholts och palisander (jakaranda). 98 procent av virket hamnar i Kina och 2 procent i Europa och USA, där ädelträet kan ingå i musikinstrument.
Regeringen på Madagaskar har gjort en del försök att få stopp på avverkningarna men har inte lyckats i det politiska kaos som råder i landet och som ledde till en statskupp 2009. Det är förbjudet att avverka de ädla träslagen men samtidigt har regeringen utfärdat exporttillstånd för gamla lager av ädelträ och det har medfört att avverkningarna fortsätter, även i nationalparkerna.
I ett försök att bromsa avverkningarna vill regeringen få in de ädla träslagen i konventionen om internationell handel med hotade arter. Men det finns ju flera parter som antagligen blankt struntar i detta: dels de bolag som gör pengar på avverkningarna och handeln med de sällsynta träslagen, dels den vräkiga kinesiska överklass som vuxit fram under de senaste decenniernas mandarinstyrda rövarkapitalism. Så länge denna klass tillåts konsumera hotade arter i form av lyxmöbler, pälsar och medicin (t ex från tigrar) så länge är risken överhängande att destruktionen fortsätter. Skamligt Kina!

Modernt skogsbruk är Moder Jords fiende

När kalhyggen tas upp i närheten av där man bor och rör sig blir man på ett övertydligt sätt påmind om det moderna skogsbrukets destruktiva effekter. I Norduppland tycks det som om Stora Enso har drabbats av någon sorts avverkningsmani och gått bärsärk denna vinter och vår. Kör man gamla Gävlevägen mellan Tierp och Mehedeby avlöser det ena jättehygget det andra och det som för några månader sedan var tallhedar med rikligt med blåbärsris har förvandlats till oigenkännlighet. På en del hyggen har man med hjälp av jätteplogar vänt upp mineraljorden så man tror sig skåda en krigsskådeplats.
Och visst är det ett krig som det moderna skogsbruket bedriver mot Moder Jord när skogar omvandlas till virkesplantager. Skogsindustrins egna apologeter brukar hävda att branschen skapar jobb och drar in kapital till landet, men jag tror att vi absolut kan sätta frågetecken efter dessa påståenden. Om vi anlägger ett någorlunda långsiktigt perspektiv på ett par människogenerationer (och det är egentligen ett ganska kort perspektiv) tror jag att det är rimligare att säga att skogsindustrin avskaffar jobb och föröder inte bara biologisk mångfald utan också långsiktigt hållbara resurser. Och det kapital som inbringas hamnar säkert som på de gamla träbaronernas tid i lyxkonsumtion hos skogsindustrins ägare och finansiärer.
Skogsbruket blir alltmer kapitalintensivt och ju mer kapitalintensivt det blir, desto mer skog måste avverkas för att få större omsättning och intäkter. Det är detta som kallas profitkvotens fallande tendens – en företeelse som Marx analyserade grundligt för snart 150 år sedan. Ägarna till de jättelika hyggesmaskinerna sitter fast i detta kapital- och lönsamhetsskruvstäd. Och dessa stora maskiner är över huvud taget inte användbara i något annat sammanhang än att förstöra. Denna teknologi har ingen framtid.
En annan destruktiv sida hos det moderna skogsbruket är att det i praktiken upphäver allemansrätten. Det är mycket svårt att över huvud taget ta sig fram på ett hygge med dess virrvarr av grenar, klenvirke, djupa hjulspår och vattensamlingar. Om hygget dessutom plöjs blir det nästintill omöjligt. Och hur lång tid tar det för blåbärsris att etablera sig igen? En generation? Två? Ibland känns det som att det enda som kan läka skadorna efter skogsbruket är en ny istid.
Det verkar också som om skogsbolagen medvetet försöker hindra folk från att röra sig i skog och mark. Numera spärrar de ofta skogsbilvägarna med bommar eller lägger så grov stenflis på dem att det blir omöjligt att cykla och riskfyllt att köra bil. Förr, för bara 20-30 år sedan var skogsbilvägarna finfina cykelvägar som man kunde använda för att komma in i blåbärsskogen eller till hallonfället.
De som finansierar och profiterar på skogsförstörelsen är Moder Jords fiender. Och det gäller även de som tillverkar de stora skogsmaskinerna, som John Deere och Komatsuforest/Valmet, och de som använder dem. Men hur får man stopp på förstörelsen? Ett sätt är naturligtvis att kämpa för att mer skog undantas från avverkning i form av reservat, men det är ett tveeggat svärd eftersom skogsindustrin då kan härja fritt i merparten av skogarna. På något sätt måste skogsindustrin vingklippas av något som är betydligt starkare än grupper av miljöaktivister. Det kan bara ske genom staten och det kräver självfallet en regering med helt annan inställning än den nuvarande. Och så kan du själv kanske bidra genom att undandra dina pensionspengar från fonder som är med och finansierar förödelsen.

Barbarisk jakt på lodjur

På måndag den 1 mars utmärker sig Sverige återigen som ett av de länder som fullständigt struntar i den biologiska mångfalden. Då inleds nämligen lodjursjakten och 209 djur får fällas – trots att stammen i själva verket skulle behöva växa rejält. För t ex Upplands del fördubblas antalet lodjur som får skjutas. Det framgår av en kritisk debattartikel i Upsala Nya Tidning som ett antal biologer har skrivit.
Det sätt som lodjursjakten bedrivs på är barbariskt. Till stor del går den till så att lodjuren lockas in i fällor där de sedan tas av daga med ett skott i nacken. I många fall sitter lodjuren fast i fällorna i åtskilliga timmar och försöker desperat gnaga sig ut under stort lidande. En mycket ovärdig ”jakt”form.
Naturvårdsverket som har gett tillstånd till licensjakten följer i tilldelningen riksdagens beslut om ny rovdjursförvaltning. Merparten, 127 djur, får fällas i de fyra nordligaste länen där lodjuren är ett problem för rennäringen. Det anmärkningsvärda är att Naturvårdsverket säger sig vilja gynna en spridning av lodjur till södra Sverige där antalet lodjursföryngringar bara var totalt tio förra året. Ändå höjer man jaktkvoterna i Mellansverige med motiveringar som det samlade rovdjurstrycket och vikande stammar av betesdjur.
- Vi finner det ytterst motsägelsefullt att … tillåta en kraftig minskning av antalet lodjur alldeles i sydkanten av lodjurets sammanhängande utbredningsområde, skriver biologerna i UNT.
Bakom Naturvårdsverkets fikonmotiveringar döljer sig de svenska jägarorganisationerna och deras åsikt att lodjuren tar för många rådjur - som ju jägarna själva vill fälla. Genom att stödutfodra rådjur (och vildsvin) och samtidigt skjuta de rovdjur (varg och lo) som spelar en viktig roll för att hålla dessa stammar i balans sätter jägarna den naturliga balansen ur spel. Jägarna bedriver inte viltvård – de rubbar naturliga balanser. Det senaste utspelet från Jägareförbundet handlar om att man nu vill bedriva så kallad skyddsjakt på sångsvan och tranor! Återigen är det dags att ställa jägarförbundens hybris i strålkastarljuset. Skogen, ja landskapet i stort, är inte primärt till för jägarna och deras hundar. Den är till för sin egen skull och är hem för en mångfald av arter där ingen står över någon annan.

Vargavinter – tid för vargen och skogsarbete

Isen har lagt sig i Bottenviken och det kan gynna vargen. Fritt fram för vargar från Finland och Ryssland att traska över isen till Sverige. Ni är så välkomna så! Det är extra viktigt nu efter årets skandalösa licensjakt på varg att vargstammen tillförs nya individer och gener utifrån. Människor runt om i Sverige håller just nu ceremonier för vargens överlevnad, för att den ska lyckas med sina parningar och få många valpar (underskatta inte dessa ceremonier!). I Roslagen tycks det som att ett vargpar håller på att bilda familj och det är naturligtvis ett välkommet tillskott till mångfalden i landskapet, som ju skadats allvarligt av skogsbruk, jordbruk, jakt och andra mänskliga aktiviteter.
På torsdag den 4 februari hålls en mer ordinär manifestation för vargen. För andra året i rad firas då Vargens Dag med en manifestation på Stortorget i Örebro mot vargjakten. Bakom Vargens Dag står medlemmar i föreningarna Nordulv och Svenska Rovdjursföreningen . I Örebro talar bland andra Djurskyddets styrelseledamot Sven-Erik Alhem:
- Våra få överlevande vargar liksom alla naturälskande människor i landet behöver denna manifestationens dag för att framhålla människans ödmjuka förhållningssätt till vargen och dess levnadsbetingelser i vårt land.
Vintern är vargens säsong men den är också säsong för människor som använder skogen på ett ödmjukt sätt, t ex för att hugga sin vedbrand och då inte bara respekterar skogens mångfald utan kanske rent av ökar den. Den sympatiska bloggen Skogen hyllar i en text det manuella skogsarbetet på ett så sinnligt sätt att det kliar i nävarna att ta tag i sågen och yxan. ”Få sysslor kan vara så - konstigt nog med tanke på hur hårt jobbet är - rogivande som skogsarbete vintertid”, skriver Johannes Söderqvist från Värmlands skogstrakter. Och den egenhuggna veden är rätt från Moder Jords synpunkt också: ”Att leva av det man kan producera där man lever är nästan alltid en i miljöhänseende överlägsen metod.” Texten illustreras av fina bilder på hur ardennern Lazy hjälper till i skogsbruket.

Upprop för Sveriges gammelskogar

Organisationen Skydda skogen har tagit initiativ till ett upprop med tillhörande namninsamling om att skydda Sveriges gammelskogar. Bakgrunden är det nuvarande skogsbrukets ensidiga inriktning på kalhyggen och plantering av monokulturer av gran och tall. Mångfalden i skogens liv är allvarligt hotat vilket får negativa effekter inte bara för de skogslevande arterna utan också för klimat, luft och vatten i stora områden. Biologisk mångfald ersätts av enfald och regering och skogsindustrin vill ytterligare intensifiera detta naturvidriga skogsbruk.
Detta vill nu Skydda skogen sätta stopp för. I uppropet till riksdagen som en stor grupp skogsforskare ställt sig bakom föreslås bland annat att 20 procent av Sveriges produktiva skogsareal ska skyddas, att anslaget till skogsskydd ska höjas kraftigt, att den fjällnära skogen ska bevaras och att skogsbruket i de produktiva skogarna måste bli mer varierat så att det kan bli långsiktigt hållbart.
Du kan skriva på uppropet här.