Demokrati växer inte ur en gevärspipa

Att politisk makt växer ur en gevärspipa är allom bekant, men det gäller inte demokrati. Verklig demokrati växer snarare fram ur massaktioner av icke-våldskaraktär. Toward Freedom gör en mycket intressant jämförelse mellan Irak och Afghanistan å ena sidan och Tunisien och Egypten å den andra där militär insats kontrasteras mot civil massaktion.
USA-imperiets och dess allierades militära invasioner av Irak och Afghanistan motiverades bl a med att de skulle leda till demokrati, kanske inte bara i dessa länder utan även i hela regionen. Efter nio års krig i Afghanistan och åtta i Irak har vi ett fasansfullt facit att beskåda. Visserligen störtades två tyranniska regimer men såväl Afghanistan som Irak befinner sig väldigt långt från något som kan kallas demokrati. Och ändå har priset varit otroligt högt; antalet dödade civila är över 100 000, antalet dödade soldater från USA och dess allierade är över 6 000, krigen har kostat triljoner dollar och slagit sönder alla möjliga infrastrukturer, vardagslivet har invaderats av våld och brottslighet och ingen tycks hysa förhoppningar om en förändring till det bättre. Militära insatser leder alltså inte till demokrati utan snarare till dess motsats.
Mot den bedrövliga utvecklingen i Irak och Afghanistan ställer Toward Freedom de folkliga upproren i Tunisien och Egypten, där vanliga människor bemästrade sin rädsla, bröt upp ur sina vardagsrutiner och trotsade hoten om att arresteras, skadas eller till och med dödas för att i handling förverkliga demokrati.
”Detta kan inte nog understrykas; både Tunisien och Egypten har kommit längre på den demokratiska vägen än såväl Irak som Afghanistan genom kraften i icke-våldshandlingar och inte genom militär styrka. Visst blev människor dödade i båda länderna, färre än 400 totalt, och de flesta observatörer vittnar om att den huvudsakliga orsaken till dödandet var agerandet från de repressiva regimerna och deras betalda anhängare.
Tunisier och egyptier förstod att den säkraste vägen till demokrati går genom praktiserandet av direkt demokrati. De utövade folkets makt (den bokstavliga definitionen av demokrati) i direkta icke-våldshandlingar på gatorna för att störta diktatorerna.”
Enligt Toward Freedom kan vi i väst (primärt åsyftar tidningen USA, men resonemanget har allmän giltighet) lära oss av de arabiska revolutionerna att demokrati innebär mycket mer än att rösta vartannat eller vart fjärde år:
”Det är mer än att vänta på att valda ledare ska fullfölja sina vallöften. Det innebär en sund skepsis mot såväl den valda som den icke valda makten i form av megastora bolag, finansiella institutioner och ledare som främjar rädsla och ilska mot våra medmänniskor. Vi kan komma ihåg att demokrati, verklig demokrati … är det som händer mellan valen och inget som sker per automatik.”

Landet har ande – en shaman i Altai förklarar

- Landet har andedräkt, navelsträng, näsa, mun, ögon och öron. Allt som finns på jorden är levande, säger Slava Cheltuev, shaman och ledare i Kosh Agach-regionen i den ryska delrepubliken Altai. Han framträder i en drygt åtta minuter lång video som producerats med bidrag från FN-universitetet och som man kan se på sajten Intercontinental Cry .
I denna välproducerade video betonar den altaiiska shamanen att traditionell kunskap måste återupplivas för att möta det 21:a århundradets problem.
-Naturen förändrar sig kraftigt. Vår sommar kommer en månad tidigare. Det regnar inte. Jorden håller på att bli utmattad, säger Cheltuev, som beklagar människors förändrade beteende och förlusten av urgammal visdom. Han förespråkar återupprättande av ett harmoniskt förhållande till den lokala miljön där djur, växter, vatten och berg hålls i respekt.
I videon får vi följa Cheltuev i hans vardagssysslor hemma i byn samtidigt som han berättar om sitt shamanska värv. Detta är äkta vara, detta är traditionell shamanism som ett sätt att leva och tänka. Cheltuev började vandra den shamanska vägen vid 40 års ålder och han förklarar att har sedan dess har arbetat för att hjälpa och bota människor.
-Jag hämtar styrka från mina andar, mina andebeskyddare och från mina förfäder.
I videon får vi också se Cheltuev leda en uråldrig höstceremoni – de gula lövens ceremoni – en ceremoni som han varit med om att återuppliva. Det är en ceremoni där man bl a skänker mat och mjölkprodukter till det osynliga och tackar för året som gått. Människorna i Altai har alltid levt i och med naturen och ännu idag livnär de sig mestadels på boskapsskötsel. De är beroende av vattenflödena från de höga bergens glaciärer och ser med oro på klimatförändringarna som väntas leda till att glaciärerna minskar kraftigt under det kommande seklet. Det kan hota existensen både för djur och människor i Altai.
-Genom att lära våra barn och lägga band på oss själva och visa återhållsamhet kan förstörelsen av naturen stoppas, säger Cheltuev.
Men det gäller inte bara för människorna i Altai utan i hela världen.
-Vår jord är helig. Alla som bor på jorden måste respektera sin plats. Vi måste respektera den, skydda den och då kommer den att ge oss liv och hälsa.

Ceremoniregler måste vara strikta!

I USA har den rättsliga processen inletts efter den tragiska svetthyddeceremoni i Sedona, Arizona, i oktober 2009 då tre personer omkom. De var deltagare i en Spiritual Warrior Retreat som leddes av James Arthur Ray – nu åtalad för tre fall av dråp. Efter den tragiska händelsen gjorde Arvol Looking Horse ett uttalande om ceremoniell etikett som har stor (och ständig) aktualitet. Arvol Looking Horse är beskyddare i 19:e generationen av den heliga pipa som i Drömtiden överlämnades till lakota/dakota/nakota av den vita buffelkalvkvinnan. Här följer en något nedkortad tolkning av Arvols uttalande:
Våra ceremonier handlar om liv och botande. Ända sedan den tid när denna uråldriga ceremoni gavs till vårt folk har döden aldrig varit en del av vår inikag’a när den utförs på rätt sätt. Idag översätts denna ceremoni som ”svetthydda” men den är mycket mer än så. Den termen passar inte med den verkliga innebörden vi lägger in i begreppet rening.
Inikag’a är den äldsta ceremoni som Wakan Tanka (Den Store Anden) gav oss. För 19 generationer sedan fick lakota/dakota/nakota-folket sju heliga boteriter av en andekvinna, Pte San Win (Vita buffelkalvkvinnan). Hon hade dessa riter med sig tillsammans med vår heliga c’anupa (pipa) och gav dem till vårt folk, när våra förfäder led i en svår tid. De skulle också hjälpa oss i framtiden, för ännu svårare tider som skulle komma. De skulle hjälpa oss att behålla anknytningen till vilka vi är som ett traditionellt kulturellt folk. Reglerna för hur man uppträder på i alla dessa ceremonier är mycket strikta eftersom vi arbetar med det andliga (egentligen: ande). Skaparen, Wakan Tanka, sa till oss att om vi förblir ödmjuka och ärliga kommer vi att behålla vår förbindelse med Inyan Oyate (stenfolket), som vi kallar våra farfäder, så att vi kan bota oss själva och våra älskade. Vi har fått en gåva att be och bota och måste förbli ödmjuka mot vår Unc’i Maka (Mormor Jord) och mot varandra. Inikag’a används i alla de sju heliga riterna för att förbereda och avsluta ceremonierna, liksom den heliga örnfjädern. Fjädern representerar våra förfäders heliga kunskap.
Vi ursprungsamerikaner (First Nations People) måste förtjäna rätten att ösa Mini Wic’oni (livets vatten) på Inyan Oyate (stenfolket) i Inikag’a-ceremonin genom att under fyra år genomföra visionssökningar (vision quests = utesittning i fyra dygn) och delta i soldansen under fyra år. Sedan får man genomgå en ceremoni där man blir målad – som ett erkännande av att man nu har förtjänat rätten att ta hand om någon annans liv genom en reningsceremoni.
Man måste också kunna förstå vårt heliga språk så att man kan förstå budskapen från Farfäderna, eftersom de är uråldriga, de är våra andeförfäder. De lever (egentligen: walk = går, vandrar) vår kultur och lär ut värdena i vår kultur genom att vara ödmjuka och kloka och genom att visa omsorg och medlidande.
Det som hände med den hoprafsade saunan som de kallade svetthydda (i Sedona) har inget att göra med vårt ceremoniella livssätt!
Min farmor som överlämnade knytet med den heliga pipan till mig sa att jag skulle bli den siste beskyddaren om inte folket bättrar sig. Angreppen på Mormor Jord är fasansfulla, övergreppen mellan människor fanns inte i vår kultur, övergreppen mot vårt folk har betecknats som folkmord, och nu upplever vi ett andligt folkmord!
Just nu skulle jag vilja be alla nationer på Mormor Jord att respektera vårt heliga ceremoniella sätt att leva och sluta exploatera våra Tunka Oyate (andliga farfäder).
I livets heliga cirkel där det inte finns något slut och ingen början!
Namah’u yo (hör mina ord).
Chief Arvol Looking Horse, 19th Generation Keeper of the Sacred White Buffalo Calf Pipe Bundle.
(En längre version av uttalandet finns på www.norrshaman.net)

Fyra lögner om kriget i Afghanistan

Kriget i Afghanistan bygger på fyra lögner, skriver den tyske konservative tidigare parlamentsledamoten för CDU Jürgen Todenhöfer i Spiegel International . Det är dags att avsluta det militära engagemanget i Afghanistan och söka den enda möjliga lösningen och förhandla med talibanerna, menar Todenhöfer.
Todenhöfer var aktiv i kampen mot det sovjetiska kriget i Afghanistan på 80-talet och han anser att den tidens argument är lika giltiga idag. Hans resonemang handlar visserligen om Tysklands deltagande i kriget i Afghanistan, men analysen är lika tillämplig på den svenska insatsen.
De fyra lögner som motiverar USA:s och dess allierades krig i Afghanistan är enligt Todenhöfer följande:
1. Vi är där för att bekämpa den internationella terrorismen. Men till och med USA erkänner att al-Qaida inte längre opererar i Afghanistan utan är decentraliserad med nervcentra runt om i världen. Vad vi bekämpar i Afghanistan är inte internationella terrorister, skriver Todenhöfer, utan en nationell motståndsrörelse och genom att göra det skapar vi just det som vi säger att vi bekämpar. För varje civil afghan vi dödar kommer tio andra unga människor världen över att bestämma sig för att slå tillbaka med terror. Vårt eget våld kommer att slå tillbaka mot oss själva som en bumerang.
2. Vi är där för att försvara vår civilisations värden. Men de västerländska trupperna i Afghanistan bryter dagligen mot mänskliga rättigheter och internationella lagar. Allt sedan kolonialismens gryning har vår inblandning i den muslimska världen aldrig handlat om att försvara vår civilisations värden, det handlar om att försvara våra krassa intressen.
3. Vi prioriterar civil återuppbyggnad framför militära insatser. Men av de 100 miljarder dollar som USA satsade i Afghanistan 2010 var bara 5 miljarder utvecklingsstöd – och 40 procent av detta stöd rann tillbaka till amerikanska företag och myndigheter. Trots att insatsen i Afghanistan har pågått sedan 2001 är Afghanistan det fattigaste landet i Asien. Vart femte barn dör före fem års ålder, 77 procent av afghanerna saknar tillgång till rent dricksvatten och 45 procent har inte tillräckligt med mat för dagen. Är detta att prioritera civil återuppbyggnad?
4. Vi är där för att förhindra att talibanerna återvänder. Men talibanerna kontrollerar redan halva Afghanistan och blir starkare för varje dag. Talibanernas oacceptabla världsbild är inget skäl för att föra krig. I så fall skulle vi bli tvungna att invadera Somalia, Jemen, Nordkorea och en rad andra auktoritära stater, som vi nu räknar som våra allierade. Världen skulle förvandlas till ett enda blodigt slagfält.
Enda utvägen är direkta förhandlingar med talibanernas ledare mullah Omar, skriver Todenhöfer. Förhandlingar skulle verkligen inte bli lätta, understryker han, men talibanerna borde vara intresserade av att få eldupphör efter 30 års krig, bli av med de utländska trupperna och bli inlemmade i den afghanska regeringen. I utbyte skulle talibanerna avkrävas garantier för att inte tillåta utländska terrorister att bygga upp verksamhet i landet och löften om att bekämpa opiumodlingen.
Måste vi verkligen fortsätta förstöra Afghanistan i fyra år till frågar Todenhöfer den tyska regeringen. Frågan bör också ställas till den svenska regeringen. Tänk om Sverige i stället för att bli en lydig USA-allierad i Afghanistan hade drivit en neutral linje och agerat fredsmäklare och medlare i stället? Är det för sent att få till en sådan vändning?

Vildrenen hotas av klimatförändringar

Antalet vildrenar minskar kraftigt i Kanada och Alaska. På 50 år har stammarna halverats och det innebär ett hot också mot de urfolk som är beroende av renen för mat, kläder, livsstil och livssyn. Orsaker: global uppvärmning och industriell exploatering.
-Om situationen fortsätter som nu kommer den att ha ytterst negativa ekonomiska, sociala och andliga konsekvenser, säger Liv Vors, ekolog vid University of Alberta i Edmonton till Indian Country Today , som har gjort en genomlysning av läget för vildrenen i de arktiska områdena.
En inventering i Kanada 2009 visade att det bara fanns 57 hjordar av vildren kvar och av dem ansågs 29 vara för små för att vara livskraftiga på lång sikt.
Klimatförändringarna har gjort att en del av nederbörden faller som regn eller underkylt regn i stället för snö. Resultatet blir ett ispansar som gör det svårt för renarna att komma åt sin huvudföda, lavar. Med sämre tillgång på mat försämras överlevnaden för kalvarna och hela flockens överlevnad hotas på sikt. Reproduktionen försämras dessutom av att det varmare klimatet ökar angreppen från mygg och flugor.
-Människor som är beroende av renen måste förändra sig, säger Konrad Gajenski, geolog vid universitetet i Ottawa.
Samer och andra folk som levt av och med renar har tidigare kunnat möta klimatförändringar genom att flytta sig och/eller förändra sina näringar. Men sådana anpassningar, flyttningar och nya födokällor är betydligt svårare idag än förr, ja kanske helt omöjliga. Idag finns inga jungfruliga landskap att dra vidare till. Överallt finns hinder i form av kraftverksdammar, vägar, järnvägar, samhällen och städer och inhägnad privatägd mark. Och så förstås exploateringen av naturen i form av industriellt skogsbruk, gruvdrift, olje-, gas- och uranutvinning som omöjliggör traditionella livssätt både nu och i framtiden och som förgiftar eller på andra sätt hotar vildrenens existens.
Indian Country Times ger flera avskräckande exempel på akuta hot mot urfolk som dammbyggen i Sibirien, aluminiumsmältverk på Grönland och uranbrytning i Nunavut i Kanada. Urfolkens kamp mot sådana exploateringar är en kamp som är nödvändig att stödja. Det är en kamp för vildrenen och alla andra vilda djur, för oss och för Moder Jord.

Egypten – första Peak Oil-revolutionen?

Är omvälvningen i Egypten den första revolution som frambringats av Peak Oil? Naturligtvis finns många komplexa orsaker till det folkliga uppror som tog sig konkret gestalt från och med den 25 januari på Tahrirtorget i Kairo. Under många år har ett tyranniskt och korrupt kleptokratiskt system under militär ledning byggt upp inre spänningar som till sist måste få ett utlopp. På ytan såg omvärlden inte att något särskilt var på gång men så plötsligt förändrades allt och systemet kollapsade och det finns definitivt ett samband med Peak Oil.
Chris Martensen resonerar om den egyptiska revolutionen på Post Carbon Institute . Hade utbrottet kunnat förutses? Ja, eftersom det egyptiska systemet var i stor obalans. Däremot är det alltid svårt att förutse när obalanserade system kommer att kollapsa, skriver Martensen. Vilka var/är då de stora obalanserna i Egypten? En befolkning som växer med 2 procent om året och därmed fördubblas på 35 år. En odlingsbar areal som utgör bara 3 procent av den totala ytan. En genomsnittlig årsnederbörd på bara 50 millimeter. 40 procent av alla livsmedel importeras och när det gäller brödsäd importeras 60 procent av behoven.
Allt detta är känt sedan länge påpekar Martensen och betonar att den allt större och dyrare livsmedelsimporten tidigare har kunnat betalas med oljeexport. Men 1996 inträffade Egyptens Peak Oil-moment. Då hade landet alltså utvunnit hälften av oljeresurserna och bara hälften återstod. Efter 1996 har oljeproduktionen minskat kraftigt, närmare bestämt med 30 procent. Bara sex år efter Peak hade oljeexporten minskat med 50 procent och sedan 2007 är Egypten en oljeimportör. Landet måste alltså importera både mat och energi, både spannmål och olja. Resultatet: stigande priser, stagnerande ekonomi, ökande arbetslöshet och fattigdom och växande sociala klyftor. Den egyptiska regimen har levt på lånad tid och förr eller senare måste projektet kapsejsa.
Även om den egyptiska revolutionen, som alltså växte fram ur sociala och ekonomiska problem, mynnar ut i ett demokratiskt styre kommer detta styre inte att kunna trolla bort grunden i det problemkomplex som utlöste revolutionen, nämligen att tillgången på energi och livsmedel är begränsad. En verklig social revolution och transformation av Egypten är antagligen omöjlig inom ramarna för den nuvarande globala kapitalistiska världsordningen. Och den egyptiska skriften på väggen är samtidigt en varning till omvärlden. Ekonomier som bygger på import av både energi och livsmedel är ohållbara på sikt. USA-imperiet är en koloss på lerfötter, men närmast att implodera är antagligen länder som har större ekonomiska och sociala likheter med Egypten, som Algeriet och Mexiko, som också har passerat Peak Oil och inte längre kan finansiera livsmedelsimport med oljeexport.

Om seglivade själsföreställningar

Det är inte varje vecka det ges ut en bok om så kallad folktro i Sverige så när bokförlaget Carlsson ger ut Vålnaden går före… Folktron om själen av religionshistorikern Eva Carlsson Werle är det bara att tacka och ta emot. Även om boken har sitt ursprung på universitetet så har författaren bemödat sig om att inte låta så akademisk och resultatet har blivit en lättläst introduktion till det stora idékomplex som utgörs av traditionella och folkliga föreställningar om det som brukar klumpas ihop i begreppet ”själen”.
Carlsson Werle bygger på uppteckningar från olika folkminnesarkiv, hon jämför med äldre litteratur som isländska sagor och drar även intressanta paralleller med föreställningar inom vår tids populärkultur, som fantasyromaner, filmer och tv-serier. Det visar, om inte annat, att gamla tänkesätt inte går under så lätt utan kan dammas av och dyka upp i helt nya sammanhang. Ett område som författaren inte alls ägnar sig åt men som också skulle visa att många gammaldags själsföreställningar har gjort comeback är den mångfald av terapier och andliga kunskapsvägar som brukar buntas ihop under beteckningen new age.
Den vålnad som åsyftas i bokens titel är varden eller vården – den själsaspekt som är knuten till individen, som delvis har individens karaktärsdrag och som brukar beskrivas som individens alter ego. Carlsson Werle menar att folktrons vård är detsamma som frisjälen, ”en ande som rör sig ut och in i människan som det behagar den”. Det är vården som varslar om någons ankomst eller död. Den är hoplänkad med individens öde och kan uppenbara sig i form av ljud eller i synlig gestalt som en person eller ett djur. När man drömmer, ja då är frisjälen ute på upptäcktsfärd.
I folktron är vården också sammanlänkad med begrepp som hamingja och fylgja medan den däremot skiljer sig från det som Carlsson Werle kallar livssjälen och som anses knuten till blodet och/eller andedräkten. Blodet var i de gamla folkliga föreställningarna säte för livskraften. Om vården/frisjälen lämnade en människa kunde man bli allmänt försvagad eller sinnessjuk men om livssjälen lämnade människan då upphörde livet.
Carlsson Werle gör en intressant beskrivning av själens resa genom en människas liv ”från det okända och evigheten in i människan för att sedan försvinna ut till det okända och evigheten igen”. Själen fanns som ett embryo i det okända och steg in i fostret i moderlivet som en sorts livssjäl. Vården introducerades efter födelsen, framför allt vid dopet, och etablerade sig i en fortgående process under de första levnadsåren. Det var alltså först då som barnet blev en hel människa. När människan dog skedde själens utträde också gradvis: först lämnade vården människan tillfälligt, sedan definitivt, varpå också den livgivande själen försvann. Själen och människan hade därmed gått från formlöshet till form och sedan tillbaka till formlöshet.
Vad Carlsson Werle visar är dels att de traditionella föreställningarna om ”själen” är mycket komplexa, hos gemene man inte alltid genomtänkta, och ganska ofta paradoxala, även hos den som tänkt igenom det hela. Hennes kapitel om hugen, som kan definieras som vilja, tanke, önskningar och instinkter, visar också att man även i det sena bondesamhället i Sverige hade en grundläggande förståelse för att allt är ett och hänger samman och ömsedigt påverkar allt annat. Det är inte att betrakta som ”övertro” eller ”vidskepelse” utan visar att människor som lever i och med naturens skiftningar spontant förstår hur saker och ting fungerar och är relaterade. Bondesamhällets folkliga föreställningar ligger väldigt nära den traditionella livssyn som ännu är högst levande bland urfolk världen över.
Författaren skriver självkritiskt att det är lätt att råka i fällan och övertolka och överkategorisera. För min del har jag stött på sju beteckningar för olika sidor av ”själen” i nordisk tradition: önd/anda, hug, vard, fylgja, hamingja, hamr och gand. Kanske skulle jag liksom Carlsson Werle lägga till ”blodet” som en åttonde aspekt. Men alla dessa aspekter är delar av en helhet. ”Själen” tar sig visserligen olika medvetna och omedvetna uttryck men under dessa är den en och odelbar – människans individuella andel av den stora heliga vinden som genomsyrar hela kosmos. När människan dör går denna individuella vind upp i den stora vinden, i det stora kosmiska kretsloppet. Människan har genomlevt sin livscykel – från formlöshet via form tillbaka till formlöshet. Men det kan man inte utforska genom att läsa en bok om själen utan bara genom att leva livet.

Bruttonationallycka och kungar som cyklar

Begreppet bruttonationallycka börjar användas alltmer i alternativkretsar. Tanken är att bruttonationallycka, BNL, ska ersätta bruttonationalprodukt, BNP, som måttstock på en nations eller ett samhälles välmående. Den amerikanska tidskriften Yes! har i sitt senaste nummer en intervju med Bhutans premiärminister Jigmi Y. Thinley om detta begrepp som redan tillämpas i denna monarki som ligger inklämd mellan Indien och Kina i södra Himalaya. Majoriteten av de nära 700 000 invånarna är buddhister.
Premiärminister Thinley pekar ut fyra strategier för att höja bruttonationallyckan:
• hållbar och rättvis socioekonomisk utveckling,
• bevarande av den ömtåliga ekologin och biologisk mångfald, vilket kan mätas t ex genom hur stor andel av landets yta som täcks av växtlighet. Den har under de senaste 25 åren ökat från 60 till 72 procent,
• främjande av kulturen, vilket innefattar bevarande av språk, kulturell identitet och traditionella familjevärden t ex genom religiösa och kulturella festivaler,
• gott styre (good governance), dvs ett demokratiskt styrelsesätt där de ansvariga kan ställas till svars.
Thinley talar sedan om hur man ska kunna motverka negativa inflytanden från omvärlden genom goda exempel. Ett sådant är hur Bhutans två kungar, den pensionerade och den nuvarande, båda har lärt sig cykla.
-Tanken är att göra Bhutan till en cykelkultur, understödd av ett system med allmän kollektivtrafik. Vi håller på att göra det dyrare att köra privata fordon.
På frågan om begreppet bruttonationallycka är allmänt accepterat även inom Bhutans affärsvärld svarar Thinley:
-Jag vill inte använda begreppet ”accepterat” eftersom bruttonationallycka alltid har varit ett sätt att leva i Bhutan. Det fortsätter att vara så. Det var tidigare på en mer undermedveten, mer intuitiv nivå, men nu främjar vi det på en medveten nivå, i synnerhet med tanke på anloppet från modernisering och utveckling. Det gör vi t ex genom att inpränta BNL-värderingar i våra läroplaner och offentliga diskussioner.
I kommentarerna efter intervjun påpekar flera läsare att Bhutans bruttonationallycka bara tycks omfatta etniska bhutaneser och inte de många nepaleser som också bor i landet. Utan att fördjupa mig i den diskussionen kan jag konstatera att det finns mycket av intresse för alternativtänkare i intervjun med premiärminister Thinley.

Hopi vill fortsätta vara hopi

Med övertygande majoritet har invånarna i de tolv byarna i hopireservatet i Arizona avvisat ett förslag om ny författning. Med 656 röster mot 410 och 71 procents valdeltagande vid omröstningen den 27 januari visade hopi att de vill bevara sina byars självständighet och den traditionella maktställningen för de andliga ledarna.
Det innebär att författningen från 1936 med en tudelning av styrelsesättet i form av ett stamråd och en juridisk övervakande gren fortsätter att gälla. Förslaget till ny författning som har stötts av de federala amerikanska myndigheterna och stamrådets nuvarande ordförande LeRoy Shingoitewa gick ut på att införa ett fyrgrenat styrelsesätt med ett lagstiftande, ett verkställande och ett dömande organ kombinerat med en fjärde gren som skulle representera de tolv hopibyarna.
Det som väckte mest motstånd bland traditionella hopi var just denna fjärde enhet som skulle representera alla byarna. Självständighet är en helig princip i hopikulturen och idag är alla tolv hopibyarna helt självstyrande. De som är riktigt traditionella har valt att även stå utanför systemet med stamråd. Denna självständighet för de enskilda byarna är uråldrig – minst 1000 år och härrör från den tid när de hopi slog sig ner på sina bergsryggar, mesor, i nuvarande Arizona efter sina långa vandringar över den amerikanska kontinenten. Genom byarnas självständighet har de traditionella andliga ledarna, kikmongwi, kunnat bevara en del av sitt gamla inflytande. De måste nämligen godkänna byarnas representanter till stamrådet – om deras by över huvud taget vill delta i stamrådet.
Kampanjen mot den nya författningen leddes av den tidigare stamordföranden Ben Nuvamsa som hävdade att den skulle ha åsamkat hopifolket obotliga skador och utplånast mycket av det unika i hopikulturen. Hans första kommentar till valresultatet löd:
-Låt detta bli en läxa för våra stamledare att de inte utan vidare kan få igenom en lagstiftning som skulle förändra själva stommen i vårt samhälle, vår kultur, utan vårt medgivande.
-Vi är hopi. Våra valda ledare måste förstå och respektera våra traditionella hopivägar. Vår författning från 1936 avspeglar vilka vi är. Den respekterar våra byars nedärvda makt. Den är ett levande dokument med avsikt att bevara och skydda vår suveränitet.
Traditionella hopi är i och för sig inte överförtjusta i den gamla författningen heller men de vill förbättra den med ”förnuftiga, inkluderande och positiva förändringar”.
Mer om hopiomröstningen går att läsa i Navajo-Hopi Observer och Navajo Times .

Tony Judt – död man talar till eftervärlden

”Något är fullständigt fel med vårt sätt att leva idag”. Så lyder den inledande meningen i Tony Judts bok Illa far landet (Karneval 2010) och det är en inledning som slungar in mig i en synnerligen välformulerad och väl genomtänkt analys av ett industrisamhälle i begynnande nedgång. En tillvaro som präglas av privat överflöd och offentligt elände, ett urgröpt samhälle med ökande ojämlikhet och dyrkan av det privata framför det gemensamma. Boken är ett försök att omskapa det offentliga samtalet för om vi inte talar annorlunda kommer vi inte att tänka annorlunda, som Judt själv skriver.
Tony Judt föddes samma år som jag, 1948, närmare bestämt i London i en judisk familj med anor från Litauen och Polen. Precis som jag och många andra från den så kallade baby boomen blev Judts karriär ett resultat av en socialdemokratisk utbildningspolitik som genom bidragssystem och studielån öppnade vägen till högre studier för alla. Efter studierna i Cambridge och Paris var Judt verksam som lärare i Cambridge, Oxford, Berkeley och New York University där han undervisade i europeisk historia. Hans tidigare mest kända bok är Postwar: A History of Europe Since 1945.
När Tony Judt var 60 drabbades han av den dödliga neuromuskulära sjukdomen ALS som gradvis förlamar den drabbade utan att på något sätt påverka tanke- och analysförmåga och han avled i New York 2010. Illa far landet är en sorts politiskt testamente som Judt dikterade under sitt sista år. Samtidigt med den publicerar Karneval hans mer självbiografiska bok Minneshärbärget som bör läsas i direkt anslutning till Illa far landet. I Minneshärbärget ger Judt litterärt högtstående glimtar och tankar från sitt liv – barndomen i London, sportlov i Schweiz, studietiden i Cambridge och Paris, erfarenheter från studentrevolterna i Frankrike och Västtyskland, kibbutzarbete i Israel och, inte minst, anpassningen till att leva i den paradoxala amerikanska kulturen.
Båda böckerna är utifrån en odogmatisk socialdemokratisk hållning ett passionerat försvarstal för det goda samhället, för det allmänna, för välfärdsstaten, det som i Sverige kallades för folkhemmet. Samtidigt rymmer de en mycket skarp kritik av de senaste decenniernas nyliberala politik där välfärdsstaten i smyg avvecklats till förmån för en handfull företagare och aktieägare. Allmänna och gemensamma verksamheter som skola, sjuk- och åldringsvård, el- och vattenförsörjning, kollektiva färdmedel etc har sålts ut till kapitalintressen och, för det mesta, som helhet, också blivit sämre och framför allt bidragit till en ökande ojämlikhet inom och mellan samhällen.
”Republikens institutioner har urartat, framför allt genom pengarnas inflytande. Än värre är att själva det politiska språket har tömts på innehåll och mening”, skriver Judt som betecknar dagens politik som att vi lever i pygméernas tidsålder. Han skulle också ha kunnat beskriva dagens politik som skådespel och teater. Judt riktar sina giftpilar inte bara mot svurna fiender till välfärdsstaten som Reagan och Thatcher utan ännu mer mot Clinton och Blair som höll lika mycket i yxan när det gällde att bana väg för kapitalets intressen på det allmännas bekostnad.
Vänstern har misslyckats med att ge ett konstruktivt svar på finanskrisen 2008 och på det skifte från staten mot marknaden som skett under de tre senaste decennierna, skriver Judt. Han ger inte själv något detaljerat recept över vad som bör göras utan snarare tankeimpulser om i vilken riktning som en kreativ socialdemokratisk politik bör utvecklas; en minskning av ojämlikheten måste sättas främst och det måste skapas en moralisk ramberättelse som ger våra handlingar en mening och ett syfte som går utöver handlingarna själva. Det handlar om hur vi ska dela det offentliga rummet till ömsesidig nytta och hur vi gemensamt ska kunna möta de stora utmaningar som inte minst klimatförändringarna kommer att ställa våra samhällen inför. Socialdemokratin måste lära sig att tänka över gränserna.
Judt understryker att det finns och måste finnas en konservativ dimension i en socialdemokratisk politik. Vi är faktiskt fast förankrade i historien och samhället är ett partnerskap mellan de levande, de döda och de som ska födas. Det finns mycket att försvara i de välfärdsstater som skapades efter andra världskriget och det bästa vi kan hoppas på, skriver Judt, är en successiv förbättring.
Illa far landet är primärt skriven för läsare som är yngre än jag och Judt för att ge dem kunskap om varför välfärdsstaten skapades, vad som var dess betingelser och varför det är ödesdigert när den gröps ur, något som nu sker i hög takt även i Sverige. Men går han verkligen till roten i sin kritik av samhällsutvecklingen? Är industrisamhället över huvud taget möjligt att rädda eller omforma? Något måste hur som helst göras och det är lätt att känna sympati för Judts avslutande rader:
”Och om vi tror oss veta vad som är fel måste vi också handla i enlighet med den kunskapen. Filosoferna har, enligt den berömda maximen, hittills endast tolkat världen på olika sätt men nu gäller det att förändra den”.

Grönt ljus för monsterdamm i Brasilien

Trots ett omfattande motstånd från urfolk och miljöorganisationer har den brasilianska regeringen gett tillstånd till att inleda de vägbyggen och skogsavverkningar som är förutsättningen för bygget av en jättedamm i Xingufloden, den så kallade Belo Montedammen. Brasiliens nationella utvecklingsbank har redan betalat ut lån på fyra miljarder kronor till projektet.
Dammen som byggs för att producera elektricitet kommer att dämma upp Xingufloden längs en tio mil lång sträcka. 50 000 hektar regnskog kommer att översvämmas, väldiga mängder metangas kommer att frigöras och 40 000 människor tvångsförflyttas. I området finns flera indianstammar som hittills hållit sig undan kontakter med civilisationen. När kraftverket står klart 2015 har hela bygget kostat omkring 100 miljarder kronor.
Trots kritik från alla möjliga sakkunniga håll när det gäller monsterdammens förödande inverkan på regnskogen och dess invånare har den brasilianska regeringen målmedvetet steg för steg banat väg för projektets genomförande. Chefen för landets miljömyndighet, Abelardo Bayma, tvingades nyligen att avgå så att de första tillstånden om skogsavverkning och vägbyggen skulle kunna trumfas igenom.
Antonia Melo som är talesperson för ”Rörelsen för att Xingu ska leva i evighet” (MXVPS) säger i en kommentar till International Rivers att regeringen kör över miljölagstiftning och mänskliga rättigheter:
-Regeringen försöker bygga denna damm till varje pris för att gynna bolagsintressen på vår bekostnad. Men vi kommer inte att sluta kämpa för att bevara Xingu, vårt fädernearv.
Den som vill bidra till kampen mot jättedammen kan också hitta material på Survival International och Avaaz .