Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 3 februari 2011

Tony Judt – död man talar till eftervärlden

”Något är fullständigt fel med vårt sätt att leva idag”. Så lyder den inledande meningen i Tony Judts bok Illa far landet (Karneval 2010) och det är en inledning som slungar in mig i en synnerligen välformulerad och väl genomtänkt analys av ett industrisamhälle i begynnande nedgång. En tillvaro som präglas av privat överflöd och offentligt elände, ett urgröpt samhälle med ökande ojämlikhet och dyrkan av det privata framför det gemensamma. Boken är ett försök att omskapa det offentliga samtalet för om vi inte talar annorlunda kommer vi inte att tänka annorlunda, som Judt själv skriver.
Tony Judt föddes samma år som jag, 1948, närmare bestämt i London i en judisk familj med anor från Litauen och Polen. Precis som jag och många andra från den så kallade baby boomen blev Judts karriär ett resultat av en socialdemokratisk utbildningspolitik som genom bidragssystem och studielån öppnade vägen till högre studier för alla. Efter studierna i Cambridge och Paris var Judt verksam som lärare i Cambridge, Oxford, Berkeley och New York University där han undervisade i europeisk historia. Hans tidigare mest kända bok är Postwar: A History of Europe Since 1945.
När Tony Judt var 60 drabbades han av den dödliga neuromuskulära sjukdomen ALS som gradvis förlamar den drabbade utan att på något sätt påverka tanke- och analysförmåga och han avled i New York 2010. Illa far landet är en sorts politiskt testamente som Judt dikterade under sitt sista år. Samtidigt med den publicerar Karneval hans mer självbiografiska bok Minneshärbärget som bör läsas i direkt anslutning till Illa far landet. I Minneshärbärget ger Judt litterärt högtstående glimtar och tankar från sitt liv – barndomen i London, sportlov i Schweiz, studietiden i Cambridge och Paris, erfarenheter från studentrevolterna i Frankrike och Västtyskland, kibbutzarbete i Israel och, inte minst, anpassningen till att leva i den paradoxala amerikanska kulturen.
Båda böckerna är utifrån en odogmatisk socialdemokratisk hållning ett passionerat försvarstal för det goda samhället, för det allmänna, för välfärdsstaten, det som i Sverige kallades för folkhemmet. Samtidigt rymmer de en mycket skarp kritik av de senaste decenniernas nyliberala politik där välfärdsstaten i smyg avvecklats till förmån för en handfull företagare och aktieägare. Allmänna och gemensamma verksamheter som skola, sjuk- och åldringsvård, el- och vattenförsörjning, kollektiva färdmedel etc har sålts ut till kapitalintressen och, för det mesta, som helhet, också blivit sämre och framför allt bidragit till en ökande ojämlikhet inom och mellan samhällen.
”Republikens institutioner har urartat, framför allt genom pengarnas inflytande. Än värre är att själva det politiska språket har tömts på innehåll och mening”, skriver Judt som betecknar dagens politik som att vi lever i pygméernas tidsålder. Han skulle också ha kunnat beskriva dagens politik som skådespel och teater. Judt riktar sina giftpilar inte bara mot svurna fiender till välfärdsstaten som Reagan och Thatcher utan ännu mer mot Clinton och Blair som höll lika mycket i yxan när det gällde att bana väg för kapitalets intressen på det allmännas bekostnad.
Vänstern har misslyckats med att ge ett konstruktivt svar på finanskrisen 2008 och på det skifte från staten mot marknaden som skett under de tre senaste decennierna, skriver Judt. Han ger inte själv något detaljerat recept över vad som bör göras utan snarare tankeimpulser om i vilken riktning som en kreativ socialdemokratisk politik bör utvecklas; en minskning av ojämlikheten måste sättas främst och det måste skapas en moralisk ramberättelse som ger våra handlingar en mening och ett syfte som går utöver handlingarna själva. Det handlar om hur vi ska dela det offentliga rummet till ömsesidig nytta och hur vi gemensamt ska kunna möta de stora utmaningar som inte minst klimatförändringarna kommer att ställa våra samhällen inför. Socialdemokratin måste lära sig att tänka över gränserna.
Judt understryker att det finns och måste finnas en konservativ dimension i en socialdemokratisk politik. Vi är faktiskt fast förankrade i historien och samhället är ett partnerskap mellan de levande, de döda och de som ska födas. Det finns mycket att försvara i de välfärdsstater som skapades efter andra världskriget och det bästa vi kan hoppas på, skriver Judt, är en successiv förbättring.
Illa far landet är primärt skriven för läsare som är yngre än jag och Judt för att ge dem kunskap om varför välfärdsstaten skapades, vad som var dess betingelser och varför det är ödesdigert när den gröps ur, något som nu sker i hög takt även i Sverige. Men går han verkligen till roten i sin kritik av samhällsutvecklingen? Är industrisamhället över huvud taget möjligt att rädda eller omforma? Något måste hur som helst göras och det är lätt att känna sympati för Judts avslutande rader:
”Och om vi tror oss veta vad som är fel måste vi också handla i enlighet med den kunskapen. Filosoferna har, enligt den berömda maximen, hittills endast tolkat världen på olika sätt men nu gäller det att förändra den”.