Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

lördag 12 februari 2011

Om seglivade själsföreställningar

Det är inte varje vecka det ges ut en bok om så kallad folktro i Sverige så när bokförlaget Carlsson ger ut Vålnaden går före… Folktron om själen av religionshistorikern Eva Carlsson Werle är det bara att tacka och ta emot. Även om boken har sitt ursprung på universitetet så har författaren bemödat sig om att inte låta så akademisk och resultatet har blivit en lättläst introduktion till det stora idékomplex som utgörs av traditionella och folkliga föreställningar om det som brukar klumpas ihop i begreppet ”själen”.
Carlsson Werle bygger på uppteckningar från olika folkminnesarkiv, hon jämför med äldre litteratur som isländska sagor och drar även intressanta paralleller med föreställningar inom vår tids populärkultur, som fantasyromaner, filmer och tv-serier. Det visar, om inte annat, att gamla tänkesätt inte går under så lätt utan kan dammas av och dyka upp i helt nya sammanhang. Ett område som författaren inte alls ägnar sig åt men som också skulle visa att många gammaldags själsföreställningar har gjort comeback är den mångfald av terapier och andliga kunskapsvägar som brukar buntas ihop under beteckningen new age.
Den vålnad som åsyftas i bokens titel är varden eller vården – den själsaspekt som är knuten till individen, som delvis har individens karaktärsdrag och som brukar beskrivas som individens alter ego. Carlsson Werle menar att folktrons vård är detsamma som frisjälen, ”en ande som rör sig ut och in i människan som det behagar den”. Det är vården som varslar om någons ankomst eller död. Den är hoplänkad med individens öde och kan uppenbara sig i form av ljud eller i synlig gestalt som en person eller ett djur. När man drömmer, ja då är frisjälen ute på upptäcktsfärd.
I folktron är vården också sammanlänkad med begrepp som hamingja och fylgja medan den däremot skiljer sig från det som Carlsson Werle kallar livssjälen och som anses knuten till blodet och/eller andedräkten. Blodet var i de gamla folkliga föreställningarna säte för livskraften. Om vården/frisjälen lämnade en människa kunde man bli allmänt försvagad eller sinnessjuk men om livssjälen lämnade människan då upphörde livet.
Carlsson Werle gör en intressant beskrivning av själens resa genom en människas liv ”från det okända och evigheten in i människan för att sedan försvinna ut till det okända och evigheten igen”. Själen fanns som ett embryo i det okända och steg in i fostret i moderlivet som en sorts livssjäl. Vården introducerades efter födelsen, framför allt vid dopet, och etablerade sig i en fortgående process under de första levnadsåren. Det var alltså först då som barnet blev en hel människa. När människan dog skedde själens utträde också gradvis: först lämnade vården människan tillfälligt, sedan definitivt, varpå också den livgivande själen försvann. Själen och människan hade därmed gått från formlöshet till form och sedan tillbaka till formlöshet.
Vad Carlsson Werle visar är dels att de traditionella föreställningarna om ”själen” är mycket komplexa, hos gemene man inte alltid genomtänkta, och ganska ofta paradoxala, även hos den som tänkt igenom det hela. Hennes kapitel om hugen, som kan definieras som vilja, tanke, önskningar och instinkter, visar också att man även i det sena bondesamhället i Sverige hade en grundläggande förståelse för att allt är ett och hänger samman och ömsedigt påverkar allt annat. Det är inte att betrakta som ”övertro” eller ”vidskepelse” utan visar att människor som lever i och med naturens skiftningar spontant förstår hur saker och ting fungerar och är relaterade. Bondesamhällets folkliga föreställningar ligger väldigt nära den traditionella livssyn som ännu är högst levande bland urfolk världen över.
Författaren skriver självkritiskt att det är lätt att råka i fällan och övertolka och överkategorisera. För min del har jag stött på sju beteckningar för olika sidor av ”själen” i nordisk tradition: önd/anda, hug, vard, fylgja, hamingja, hamr och gand. Kanske skulle jag liksom Carlsson Werle lägga till ”blodet” som en åttonde aspekt. Men alla dessa aspekter är delar av en helhet. ”Själen” tar sig visserligen olika medvetna och omedvetna uttryck men under dessa är den en och odelbar – människans individuella andel av den stora heliga vinden som genomsyrar hela kosmos. När människan dör går denna individuella vind upp i den stora vinden, i det stora kosmiska kretsloppet. Människan har genomlevt sin livscykel – från formlöshet via form tillbaka till formlöshet. Men det kan man inte utforska genom att läsa en bok om själen utan bara genom att leva livet.