Hela gurusystemet är sjukt

På sanskrit betyder guru den "ärevördige, ”tung”, ”aktad", ”den som skingrar mörkret” och det är ju ungefär samma innebörd som i engelskans ”elder” som i många ursprungsamerikanska traditioner används om visa män och kvinnor. Den gamla nordiska motsvarigheten till guru är närmast visman, viskvinna, klok – termer som användes om personer som vi idag kanske sätter beteckningen shaman på. Språkligt har innebörden av guru förskjutits så att en modern etymologisk ordbok beskriver den som ”karismatisk ledargestalt” och som jag hellre skulle kalla sektledare och småpåve (självutnämnd eller uppsatt på piedestal av devota undersåtar).
Jag började fundera mer ingående på begreppet guru när jag läste att mannen som kallat sig Sai Baba har avlidit – sörjd av mängder av människor i Indien och runt om i världen. När jag stillsamt påpekade i en kommentar på Facebook att Sai Baba också borde ihågkommas för sina sexuella övergrepp på småpojkar möttes jag av censur och ilskna svar. I blixtbelysning blev jag varse det sjuka i hela gurusystemet – hur guru-anhängare helt enkelt vägrar ta till sig totalbilden av, eller ska vi säga komplexiteten eller rent av de mörka sidorna hos, den dyrkade ledaren.
Vad gäller Sai Baba är det ju väldokumenterat att han hade pedofila böjelser, som han också praktiserade. En av dem som offentligt avslöjat Sai Babas övergrepp och trolleriknep är Conny Larsson, som under många år var verksam i hinduiskinspirerade sekter, först hos Maharishi Mahesh Yogi och senare hos Sai Baba. På sin sajt Sai Baba Exposed presenterar Larsson bl a sina böcker om tiden hos dessa guruer. I en intervju med Svenska Dagbladet säger han:
– Genom min bok hoppas jag kunna väcka människor, få dem att fundera över sina liv och vem som förklarar vad de ska tänka. Sektmentaliteten finns ju inte bara inom religiösa grupper, utan i lika hög grad inom familjer, politiska partier och företag.
Guruföreteelsen hänger intimt samman med religioner. Det kan handla om religioner vars dogmer tillåter eller uppmuntrar uppkomsten av guruer, t ex reinkarnationstron inom hinduismen och buddhismen. Sai Baba byggde hela sin verksamhet på att egna påståenden att han skulle vara en reinkarnation av en tidigare Sai Baba eller rent av gudarna Shiva och Shakti. Den tibetanska buddhismens nuvarande Dalai lama – Tenzin Gyatso – bygger sin position på att andra personer i den religiösa hierarkin pekat ut honom som en reinkarnation av den ursprungliga Dalai lama. För den som liksom jag inte kan omfatta tron på reinkarnation är det svårt eller omöjligt att betrakta sådana personer som mer högtstående än mig själv eller vilken annan människa som helst. Visserligen har Tenzin Gyatso en viss utstrålning, och han ska definitivt inte likställas med en sådan bluffmakare som Sai Baba, men hans kunskaper är inte mer omfattande eller djupgående än kunskaperna hos andra personer som ägnat många års studier åt den andliga dimensionen av tillvaron. Jag tänker t ex på medicinmän som jag mött, som Arvol Looking Horse, lakota, eller Johnson Dennison, navajo – två personer som under inga omständigheter skulle låta sig placeras på en guru-piedestal av några anhängare.
Ett speciellt fenomen som kan ”drabba” guruer av Dalai lamas upphöjda karaktär är att de ofta slipper undan en kritisk granskning av nattståndna och reaktionära ställningstaganden som gäller människors väl och ve i den här världen. Jag tänker framför allt på hur omvärldens allmänna välvilja har bortsett från Dalai lamas homofoba åsikter och abortmotstånd.
Inom andra religioner, som kristendomen, kan guruer dyka upp när de nyskapar eller omskapar dogmer på ett sätt som gör att de antingen kastas ut ur den religiösa gemenskapen eller frivilligt bryter sig ut och bildar en ny kyrka, som t ex Joseph Smith som grundade mormonismen på 1830-talet. Även om sådana guruer inte bygger sin ställning på svårsmälta påståenden om att de reinkarnerar den ena eller andra ärkeängeln eller aposteln så kräver de ändå att anhängarna ska tro på andra rövarhistorier om hur deras lära kommit till. I Joseph Smiths fall handlade det om guldtavlor som han hittade och där Gud hade plitat ner Mormons bok. Sådana påståenden är liksom reinkarnationspåståenden ett sätt att disciplinera anhängarna enligt ett klassiskt vi-mot-resten-av-världen-perspektiv.
Guruer in spe kan också ta sig för att plocka lite här och där i olika traditioner och sätta samman de olika elementen till en ny religion eller andlig väg. Sådana personer finns det gott om inom new age-rörelsen – t ex Keisha Crowther och Harley Swiftdeer – men jag ska inte här gå djupare in på just den företeelsen, som i grunden handlar om att expandera sitt ego på andras bekostnad. Det beklagliga är att de, liksom mer ”klassiska” guruer, så lätt finner okritiska och underdåniga anhängare. Jag har helt enkelt svårt att förstå varför så många slänger allt kritiskt tänkande överbord när de tror att de har fått någon sorts andlig upplevelse förmedlad av en guru. Det gäller inte bara hur Sai Baba-anhängare ser rött när man påpekar att mannen var pedofil utan också hur anhängare till Maharishi eller Osho inte gillar när man kritiserar hur deras guruer vältrade sig i materiell lyx.
Som många av mina läsare känner till är jag själv verksam inom ursprunglig andlighet, old school shamanism, en tradition som bygger på en individuell, demokratisk och anarkistisk kunskapsväg. Var och en går sin egen andliga väg och det finns egentligen bara en enda lärare och auktoritet längs den vägen, nämligen Moder Jord. All kunskap och kraft finns hos Moder Jord och är tillgänglig för alla. Det finns inget behov av någon guru och Moder Jord verkar inte heller genom någon guru. Till den som till äventyrs drabbats av guru-feber säger jag: ta tillbaka makten över ditt eget tänkande. Tänk själv och gå din egen väg. Du är ju redan buddha!