Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 18 april 2011

Tiveden – ropare, heliga källor och drottning Stava

Namnet Tiveden är en sammansättning av Tyr/Tiwaz och ved (=skog), alltså Tyrs skog, Fader Himmels skog. Den gör skäl för namnet på flera sätt: här finns gamla offerkällor, heliga berg och ceremoniplatser och inte minst en skog som är opåverkad av det industriella skogsbruk som växte fram efter andra världskriget. Det senare gäller förstås bara de 1 353 hektar av Tiveden som avsattes som nationalpark 1983 – utanför parken ser man åtskilliga spår av det moderna skogsbruket i form av kalhyggen, ensartade planteringar och ungskogar.
Många har den felaktiga uppfattningen att Tivedens nationalpark är en urskog, men det är den inte ännu. Fast den kan utvecklas till en riktig urskog om den får fortsätta att vara ifred. I den officiella presentationen av nationalparken sägs: ”I Tiveden nationalpark ska skogen få utvecklas till urskog. Den skog som nu växer här är opåverkad av de senaste årtiondenas storskaliga skogsbruk. Så stora sammanhängande områden med gammal skog är mycket ovanliga i södra Sverige. Skogens ålder och mäktighet och det vilt formade landskapet ger nationalparken dess karaktär och motiverar att den skyddas… Nationalparkens värde som fristad för växter och djur kommer att öka i takt med att skogen åldras.”
Själva landskapet i Tiveden är ett urtidslandskap genomkorsat och präglat av väldiga sprickbildningar som åstadkoms för en miljard år sedan. Också Vättern bildades vid denna tid (”arla i urtid”). Istiderna har också satt mäktiga spår i landskapet med ansamlingar av jättelika stenblock. Isälvarna spolade också bort det mesta av finare material så jordtäcket är tunt. Det gör att växtligheten domineras av hällmarkstall på bergsryggarna och granskog i de fuktiga dalgångarna. Sedan 1600-talet har skogsfinnar svedjebränt och kolat i skogarna och skogsbruk förekom även inne i nationalparksområdet ända fram till mitten av 1900-talet.
Efter att ha genomfört en kurs på temat Att vandra i skönhet i och strax utanför nationalparken kan jag konstatera att Tiveden besitter stor kraft. Skogen är mäktig, bergen är storslagna och här finns flera hot spots, gamla offer- och ceremoniplatser, som vill samspela med oss människor. Det gäller t ex Trollkyrka, vars namn tyder på en mycket gammal ceremoniell användning. I mer modern tid, första halvan av 1800-talet, användes platsen av de så kallade roparna – en extatiskt inriktad frikyrklig strömning som här kunde praktisera sin tro utanför den kyrkliga och världsliga övermaktens kontroll. En annan hot spot är Stenkälla, en gammal offerkälla intill ett par väldiga flyttblock. Och strax utanför nationalparken ligger Stavahall, en klippa vid sjön Unden. Enligt lokala sägner är den uppkallad efter drottning Stava som ska ha kastat sig i vattnet från klippan som en sorts offer efter en extatisk dans som pågått i flera dagar. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att flera kursdeltagare fick helt andra upplysningar av drottning Stava själv – uppenbarligen en stark och stridbar företrädare för ett samfund av balans och harmoni mellan kvinnligt och manligt. Själv skulle jag beteckna drottning Stava som platsens andliga essens och inre form på liknande sätt som drottning Omma är Ombergs andliga essens och inre form på andra sidan Vättern.
Men för att få kontakt med Tivedens rådare, med dess osynliga sida, behöver man inte söka upp dessa hot spots – det räcker med att gå in i nationalparken, sätta sig vid en gran eller en tall uppe på en bergsrygg och bara ta emot. Här finns många spår från Drömtiden och det är lätt att komma in i dem. Eller som en kursdeltagare sa: att låta sig hittas av det osynliga. Självfallet borde nationalparken utvidgas så att betydligt mer än 1 353 hektar av detta magiska landskap får växa och leva fritt.