Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

lördag 2 april 2011

Libyen: vad sker i det som synes ske?

Jag får ett förtvivlat mejl från en gammal vän som rasar över den "hycklande koncensusfebern i riksdagen, över beslutet att skicka svenska stridsflygplan till Libyen”. Han meddelar samtidigt att han går ur Miljöpartiet som en protest mot partiets stöd för Libyeninsatsen. Tänker du skriva något på bloggen, frågar han med anledning av bristen på ifrågasättande av intellektuell halt den offentliga debatten.
Fyra vänsterpartister och en miljöpartist la ner sina röster i riksdagen (för att slippa rösta med Sverigedemokraterna men ändå markera motstånd) men annars är det i stort sett bara Svenska Freds som kritiserat den svenska insatsen på något mer djupgående sätt. Ordföranden Anna Ek har beskrivit den svenska flygplansinsatsen som ett gigantiskt misstag som bara gynnar Gripen-projektet och vapenindustrin.
I USA förekommer en rätt intensiv debatt om Libyeninsatsen. En orsak är att president Obama inte informerade eller diskuterade med kongressen innan han fattade beslut om detta sitt eget första krig (såväl Irak som Afghanistan har han ju ärvt). Men kritiken handlar också om kostnaden för insatsen (samtidigt som icke-militära budgetposter skärs ner), svårigheten att förutsäga hur insatsen kan utvecklas, och Obama-administrationens hyckleri (Khadaffi bekrigas samtidigt som andra auktoritära regimer som hotar och dödar sitt eget folk hålls under armarna, t ex Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Irak).
Till bilden av hyckleri hör ju också att Libyen i mångt och mycket har köpt sina vapen från de västmakter som nu försöker förstöra dessa vapen. EU:s vapenexport till Libyen ökade mellan 2005 och 2009 från 72 till 343 miljoner euro. Största exportländer var Italien, Frankrike och Storbritannien.
På al-Jazira kan man hitta många intressanta debattinlägg. Hamid Dabashi vid Columbiauniversitetet i New York diskuterar den mycket väsentliga frågan om hur vi kan stödja det folkliga upproret mot Khadaffi-regimen utan att för den skull omfamna den USA-ledda invasionen. Dabashi påpekar att USA och Nato missbrukar Khadaffis övergrepp för att flytta fram sina egna positioner i Medelhavet och Nordafrika.
Mahmood Mamdani , som också är verksam vid Columbiauniversitetet, skriver utifrån lärdomarna i Afghanistan att militära interventioner har en tendens att växa och själva bli det verkliga problemet och han ser framför sig hur ett Afghanistanliknande inbördeskrig kommer att utvecklas i Libyen. Interventionen används för att testa nästa generations vapen, vapen för krigföring i städer och tättbebyggda områden, påpekar Mamdani.
Insatsen handlar självfallet också om Libyens olja och i viss mån också om inrikespolitiska skäl (framför allt för den franske presidenten Sarkozy). Att blottlägga västmakternas verkliga drivkrafter innebär ju inte på minsta vis att man stödjer Khadaffi-regimen eller anser att omvärlden stillatigande skulle ha tolererat massakrer på upprorsrörelsen. Att ställa besvärliga frågor om hur rebellerna behandlar sina fångar (bl a afrikanska immigranter som anklagas för att vara legosoldater) eller hur de tänker sig framtiden är inte heller något stöd för Khadaffi.
Bomber leder inte till fred och militära insatser sätter nästan alltid igång oförutsägbara kedjereaktioner av våld och kaos. Det folkliga upproret i Libyen vävs in i ett västligt militärt äventyr som ingen kan kontrollera. Sverige riskerar att bli en del av problemet i stället för en del av lösningen i Libyen.