Rapport från Drömtiden

På mina kurser och föredrag försöker jag efter bästa förmåga förklara vad Drömtiden egentligen är: en ”tid” som omfattar all tid som varit, är och kommer att vara, en ”dimension” av världen eller en ”plats” i världen (den icke-ordinära, det osynliga, det fördolda) och en process av kreativt framfödande av världen (drömmandet). Det är inte alltid så lätt att beskriva detta” tillstånd” med vårt substantivorienterade språk och det är inte heller så lätt att förstå det med hjälp av det tänkande som hänger samman med vårt substantivorienterade språk. Under en veckas intensivt arbete med jorden på sommarboplatsen har jag haft upplevelser som fått mig att kontemplera begreppet Drömtiden på djupet och här gör jag ett anspråkslöst försök till några möjliga tanketrådar.
Kanske ska denna text ses som en kort rapport från Drömtiden. Jag har svårt att se någon annan förklaring till mina upplevelser än den att jag faktiskt befunnit mig i Drömtiden i en veckas tid. Jag brukar tala och skriva om runorna som portar till Drömtiden eller om heliga platser som portar till Drömtiden, men den här veckan har troligen visat att arbete också kan vara en port till Drömtiden. Jag har kultiverat jorden, myllat ner kompost och gödsel, satt potatis, lök och allehanda fröer, vattnat och sjungit över grödorna. I år passade väder och måne dessutom bra ihop. Månen, som är i tillväxtfas har visat sig frikostigt i majskymningen, och växande månfas är som bekant gynnsam för sådd och plantering av sådant som man vill ska växa till.
Efter ett par dagars arbete insåg jag att jag faktiskt befann mig i ett förändrat medvetandetillstånd – inte bara i tillfälliga toppupplevelser utan hela tiden. Jag har svårt att beskriva detta på något annat sätt. Primärt har det yttrat sig i form av en medvetenhet om Drömtidens närvaro – inte bara en teoretisk förståelse utan en mer helomfattande visshet att Drömtiden är helt ”nära”, att den äger rum precis ”bortom” eller ”under ytan” av den ordinära verkligheten. Samtidigt har jag, kanske lite paradoxalt, varit väldigt närvarande i den ordinära verkligheten, i ett intensivt samspel med jord, jordfräs, kultivator, kratta, vattenkannor, sol, vind, måne och en mängd fåglar som ägnat sig åt vårens göromål – flugsnappare, lövsångare, bofinkar, talgoxar, blåmesar, rödhakar, morkullor, tranor och inte minst sädesärlor. Jag har haft ständigt sällskap av en sädesärla under arbetet. I över 30 år har jag upplevt denna nära samvaro på bara några meters håll med sädesärlor i samband med vårbruket. Det har naturligtvis inte varit samma ärla i alla år, men säkert nya generationer av samma familj. Vi småpratar med varandra sädesärlan och jag och jag funderar på om jag egentligen befinner mig inne i en medvetandebubbla, där jag har stängt ute världen. Men det är ju inte bara ärlan och jag utan allt det andra också – alla varelser och väsen som finns på denna plats i Norduppland men också alla tentakler ut i världen och kosmos från dessa varelser och denna plats. Kanske är det är snarare så att jag har trätt ut ur min mer urbana vardagsbubbla och kopplat upp mig på de stora kretsloppen.
Det förändrade medvetandetillståndet har också uttryckt sig i att jag har känt en väldig distans till mycket i den ”normala” verkligheten, t ex mediernas rapportering om saker som politik, ekonomi, krig, uppror, sport och annat. Visst har jag pliktskyldigast lyssnat på ett och annat Eko i Sveriges Radio och visst har jag läst morgontidningen och scannat av internationella nyhetskällor på webben, men inte på samma sätt som annars. Jag har påtagligt känt att medierna bara beskriver det som synes ske och inte det som verkligen sker i det som synes ske. Jag vill inte kalla min attityd för ointresse för jag är fortfarande väldigt intresserad av världen och det som verkligen händer, men jag har fått en ovanlig och lite märklig distans till det hela. Det som rapporteras pågår på ytan och tycks sakna djupare betydelse. Hade någon frågat mig vilken dag det var hade jag svarat: en bra dag – i stället för att börja fundera på om det var onsdag, torsdag eller fredag.
En kväll ringer en vän som tillbringat några dagar på en konferens i Stockholm om det mänskliga medvetandet. Hon har bl a lyssnat på ett föredrag om den ceremoniella användningen av ayahuasca i Amazonasområdet och har en del frågor. Jag har aldrig tagit ayahuasca, men har läst en hel del i ämnet. Ser heller inget behov av ayahuasca utanför Amazonas. Det är ett sakrament för dem som bor där. Mitt sakrament är utharken, runorna. Efter en stund börjar jag förstå meningen med samtalet. Där nere i storstan sitter de och pratar om medvetandets gränser och gränsöverskridande. Häruppe i Norduppland arbetar jag i och med naturen i ett samspel, en medvaro, som på ett subtilt sätt tycks spränga medvetandets begränsningar. Men kan man vara i detta tillstånd för jämnan? Kanske, om man avdramatiserar synen på Drömtiden och det icke-ordinära. Det handlar inte om att ständigt se andras auror eller energikroppar (i alla fall inte i mitt fall) eller samtala med oorganiska väsen eller flyga som en kråka utan om att vara närvarande helt och fullt i det man gör i landskapet samtidigt som man bär Drömtiden med sig. Drömtiden är då närvarande i vardagens göromål som en nödvändig aspekt på liknande sätt som växandet i naturen är nödvändigt, ofrånkomligt. När man genom sitt arbete i landskapet känner denna nödvändighet och ofrånkomlighet i Drömtiden, ja då är man där. Det är inte fråga om en andlig orgasm utan om en stillsam och fysisk insikt om att man faktiskt är en del av allt annat, att man har tagit in tillvarons nödvändighet och ofrånkomlighet i sin egen organism. Då har samtidigt den egna organismen överskridits – man vet att man är ändlig, en högst tillfällig ansamling av kropp, medvetande och erfarenheter som vi kallar ”jag”. Och denna insikt innebär en befrielse.
Min vän i andra änden av telefonlinjen citerar en tidigare guru: Work is worship. Arbete är dyrkan. Tack för denna underbara formulering. Arbete är heligt. Det är innebörden av begreppet att vandra i skönhet. När mina vardagliga aktiviteter antar en helig karaktär, då är jag i Drömtiden. Jag är samtidigt både i den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten. Allt är ett och hänger samman.