Det är en dröm som drömmer oss

Drömtiden gör sig på olika sätt påmind dagligen, men jag har svårt att få grepp om det som händer och än svårare är det att försöka formulera det upplevda och tänkta i ord. Men här kommer i alla fall lite nya fragment från Drömtiden – en fortsättning och utveckling av mina tidigare texter Rapport från Drömtiden och När tänkandet stillnar.
Det är tidig kväll i slutet av maj. Jag går stavgång på en asfalterad men föga trafikerad väg i Norduppland. Ihållande frisk sydvästvind. Något manar mig att sakta in något på stegen. Jag ser strålkastarna från en annalkande bil på långt håll. Kommer att tänka på när Carlos Castaneda och don Juan Matus var ute och körde i Sonoraöknen och såg förföljande strålkastare långt bakom sig. don Juan förklarade att det var den främste rådgivaren Döden som följde dem – något som knappast lugnade Castaneda. Bilen som nalkas mig rattas dock inte av Döden utan av en medeltjock medelålders kvinna med en medelålders medeltjock man bredvid sig. Just när de kör förbi tänker jag: Såg de mig? Vi är ju i olika världar? Jag i Drömtiden och de i den ordinära verkligheten. Men jag är ju samtidigt närvarande och gående i den ordinära verkligheten också! Det är som om jag och bilisterna kör längs skilda spår i den kosmiska väven. Ungefär som när två tåg möts på en dubbelspårig järnväg. De möts men möts ändå inte. Vi följer olika spår i väven, ibland tangerar de varann, ibland möts de och ibland korsar de varann.
Jag fortsätter stavgången och funderar på vem som sa att jag är i Drömtiden. Tittar in i skogen. Där står de vanliga tallarna och björkarna i ljuset från den nedåtgående solen. Men ändå inte! Det är ytterligare någon ”kvalitet” där som inte brukar vara där. Är träden också inne i Drömtiden? Eller snarare i den process som vi kan kalla Drömmandet? Ett citat från bushmän i Kalahari kommer för mig: ”Det är en dröm som drömmer oss”. Vi är alla del i Drömmandets process, inbäddade i den, men vem är det som drömmer? Drömmen själv! Det är drömmen som drömmer sig själv. Eller snarare Drömmandet som drömmer drömmen. I den nordiska traditionen skulle man nog ha sagt att det är väven som drömmer sig själv, men man hade också ett annat sätt att beskriva denna kreativa kosmiska process. Det var nornorna som vävde väven och därmed också Drömmandet och Drömtiden. Nornorna som drömväverskor!
Kommer oförhappandes (?) att tänka på Viktor Rydbergs dikt Tomten – ni vet den med midvinternattens köld är hård. Efter att ha sett till gård och djur smyger tomten in i husbondfolkets sovkammare och betraktar dem nyfiket medan han grunnar på sin eviga gåta: varifrån kommer de nya generationerna och vart tar de gamla vägen? Det här handlar inte så mycket om tomtens gåta, för han kommer ju själv ur Drömtiden och borde veta, utan om Rydbergs eget grubblande, men det är likväl fint formulerat när tomten liksom är på väg att få tag i svaret (ungefär som jag försöker greppa Drömtiden):
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Nu vet vi ju att tiden inte är en ström som går från punkt A till punkt B utan en cyklisk rörelse, en spiralformad process. Men det som tomten, eller snarare Rydberg, hör är Drömmandet. Och det kommer inte i form av en ström får jag klart för mig denna stavgångskväll. Det ska snarare ses som ett uppvällande, ungefär som vattnet kan välla upp i en källa. Ibland talar man om källor som ”kokar”. En stor och mäktig sådan är Ingbo källor utanför Tärnsjö. Där kan man tydligt se det kristallklara vattnet välla upp ur botten. Så väller Drömmandet/skapandet in i världen via nornornas brunn – Urdarbrunnen. Kanske kan man som John Lamb Lash i boken Not In His Image till och med tala om en Drömtidens fysik när det gäller att förklara universums och galaxernas uppkomst och utveckling?
Jag ökar på stegen hemåt. Brygger en kopp Yunnan-te och funderar: Vem är det som brygger te? Vem är det som dricker?