Boken Born to Run av Christopher McDougall har seglat upp som en måstebok för människor som ägnar sig åt att springa eller som vill ägna sig åt att springa och som gärna vill sätta in sin löpning i ett större filosofiskt och kanske också andligt perspektiv. Boken är bra – inget snack om saken. Den är flyhänt skriven och man drivs framåt genom kapitlen på liknande sätt som bokens ultralöpare rör sig genom storslagna och strapatsrika landskap. Men, och detta är ett viktigt men, detta är faktiskt ingen bok om andlig löpning även om den till viss del handlar om en grupp mexikanska indianer – tarahumara eller rarámuri som de kallar sig själva – som ser löpningen som ett oumbärligt inslag i livsstilen och därmed också i livsfilosofin.Rarámuri betyder helt enkelt ”löpare till fots” eller ”de som springer snabbt”. Och till fots har tarahumara dragit sig allt längre in i de otillgängliga Kopparkanjonerna i norra Mexiko för att undkomma spanska conquistadorer, missionärer och i dagens Mexiko också de våldsamma narkotikasyndikaten. Det skulle definitivt ha varit intressant att tränga in i tarahumaras egen syn på löpningens betydelse i livet (och även hopis syn på löpning som författaren hänvisar till i en bisats). Men det hade krävt en annan författare – inte en journalist från tidskrifter som Men’s Health, Men’s Journal, Runner’s World och Outside. Det machoinspirerade språk, som frodas i sådana publikationer, står i vägen för djupare karaktärsteckningar och filosofiska utvikningar – även om det kan vara lättläst och underhållande.
Det finns flera huvudspår i boken: 1) McDougalls försök att komma i närmare kontakt med tarahumara via en mytomspunnen vit outcast, Caballo Blanco (Vita hästen) som en stor del av året ägnar sig åt att springa omkring i tarahumaras kanjoner, 2) berättelser om ett antal extrema och excentriska ultralöpare (ibland undrar man om det inte handlar om rena skrönor) och några av ultraloppen i USA, det ena mer extremt än det andra, 3) belägg för att moderna löparskor är förkastliga och leder till skador, underbyggt med berättelser om bedrövligt skadedrabbade och mer eller mindre invalidiserade löpare som genom att kasta löpskorna och börja springa barfota blir framstående ultralöpare eller i alla fall nya människor, 4) teorier om löpningens betydelse för människans evolution och 5) ett märkligt ultralopp i tarahumaras bergstrakter där både tarahumaralöpare och ultralöpare från USA deltar.
Huvudspåren går in i och ut ur varandra i ett flöde som nästan påminner om en besvärsfri löpning (the flow). Och, jodå, McDougall hittar Caballo Blanco (i bokens slut får vi också denne märklige mans märkliga historia), får kontakt med tarahumaras och hjälper till att genomföra Caballo Blancos stora dröm – ultraloppet över åtta mil mellan tarahumaras och ultralöpare från norr. Själv tycker jag dock att skildringen av detta lopp, som förväntas vara bokens höjdpunkt, tillhör dess svagare partier. Det är inte särskilt kul att läsa om vem som leder här och vem som gör ett ryck där under en obarmhärtig sol och med stigningar på mer än 1 000 meter i backarna. Som väntat vinner en tarahumara före en amerikan medan McDougall själv halvdöd lyckas ta sig i mål efter drygt 12 timmar – sex timmar efter segraren.
På ett ganska omedvetet (och typiskt amerikanskt!) och i och för sig vänskapligt sätt exotiserar McDougall tarahumara som ett bärande element i sin berättelse. Men de är ingen så kallad okontaktad stam, som det är förenat med oöverstigliga strapatser att över huvud taget komma till tals med (även om narkotikasyndikatens närvaro i området kan göra resor där livsfarliga). De har vid flera tidigare tillfällen deltagit i ultralopp i USA, främst 16-milaloppet i Leadville högt uppe i Klippiga bergen i Colorado. De fick då betalt i majs och andra livsmedel till sina hembyar, vann förstås loppen då också, men kände sig utnyttjade av arrangörerna, tröttnade på uppståndelsen och drog sig tillbaka från den vite mannens tävlingar.
McDougall lägger ner stor möda på att med hjälp av forskare och idrottsläkare påvisa sambanden mellan moderna stötdämpande löpskor och ökande förekomst av löpskador, men man kan ändå notera att ingen löpare, inte ens den man som kallas Barefoot Ted, genomför det mexikanska ultraloppet barfota. Ted gör som tarahumaras – han skär till sandaler av ett gammalt bildäck, men måste efter loppet anträda hemfärden med kraftigt bandagerade fötter.
Barfotalöpning har ju fått en renässans, bl a som en följd av McDougalls bok, även om han själv inte är någon barfotafundamentalist. Frågan är om det verkligen går att bevisa att moderna löpskor är skadliga för användarna? Kanske hänger ökad skadefrekvens mer samman med att det är betydligt fler som löper, och kanske löper, äter, lever fel? Det som kännetecknar tarahumaras är att de är uppväxta med att gå och springa för att komma någon vart och att de njuter av att löpa, som ett sätt att uttrycka livsglädje, så den västerländska skadefrekvens kanske hänger samman mer med attityd än med löpskor? Individuella olikheter spelar självfallet också in. Det passar helt enkelt bättre för somliga än för andra att kasta löpskorna och lära kroppen ett nytt sätt att springa. För egen del har jag mörka minnen från ungdomen då jag sportade i så kallade gympaskor med tunn gummisula eller i odämpade spikskor. Ont i knäna och hälarna var bara förnamnet! Det som gjorde det möjligt för mig att börja springa igen (i 40-årsåldern) var just de nya stötdämpande löpskorna. De gjorde det möjligt för mig att springa kilometer efter kilometer på alla möjliga underlag utan att drabbas av smärta eller skador. Men de forskningsrön som McDougall lägger fram stämmer likväl till eftertanke: ju dyrare löpskor, desto fler idrottsskador. Man behöver inga monstersulor och man behöver absolut inte köpa nya löpskor så ofta som tillverkarna föreslår. Själv tänker jag med nöje nöta ner mina sulor till bildäcksnivå.
Bokens bästa kapitel handlar om löpningens betydelse för människans evolution. Det finns få eller kanske ingen annan art som kan springa så pass fort så länge som människan och det gjorde det möjligt för oss att hitta överlevnadsnischer. Den ursprungliga formen av jakt som utövades av våra förfäder Homo erectus långt innan spjut och pilbågar var uppfunna gick helt enkelt till så att de sprang ihjäl villebrådet. Jakt som går ut på att till fots förfölja villebrådet tills det stupar av utmattning tillämpas ännu av små grupper så kallade bushmen i Kalahari i Namibia. Homo sapiens är den löpande människan och vår förmåga till långlöpning gav oss klara överlevnadsfördelar jämfört med storviltjägare som neanderthalarna, som gick in i den stora glömskan tillsammans med sina bytesdjur. Men våra förfäder och förmödrar gick mer än de sprang eftersom de primärt livnärde sig på samlande och inte på jakt (precis som bushmännen). Att gå är därför minst lika genetiskt inpräntat i oss som att löpa och kanske mår man allra bäst om man växlar mellan löpning och gång i proportioner som är individuellt anpassade.
Born to Run lockar säkert fram lusten att löpa hos många. Då och då under läsningens gång kände jag ett starkt sug att ge mig ut på en löprunda. Men barfota? Nej. Och ultralopp? Aldrig! Att utforska löpningens andliga essens? Absolut!
