Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 4 maj 2012

Att öva sig i tacksamhet

”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi tar inte för givet att ett träd bara finns där. Vi tackar Skaparen för trädet. Om vi inte tackar Honom kanske Han tar bort trädet. Det är vad våra ceremonier handlar om, det är därför de är viktiga – också för er, Den vite mannen. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen. En del människor tror kanske inte på detta, de kan skratta åt det, men det är sant. Skaparen vill bli tackad. När vi går in i Långhuset och tackar Honom för Skapelsen så knäböjer Han och lyssnar till oss. Han sätter örat intill Långhusets fönster. Han hör sina egna barn, så han väntar med att förstöra världen ett tag till.”
Så säger Leon Shenandoah, onondaga, i boken Wisdomkeepers (som jag tidigare recenserat här). Att tacka för det som finns och lever i stället för att be om sådant man vill ha uttrycker en attityd till världen som är central i all traditionell livssyn. Det handlar om den grundläggande ömsesidigheten i tillvaron; att allt är ett och hänger samman. I Eddasången Haves ord uttrycker Oden en liknande insikt efter sin nio dygn långa initiationshängning i Världsträdet och resa in i Drömtiden;

Bättre är att icke bedja, än för mycket blota,
gåva ser jämt efter gengåva;
bättre intet offrat, än för mycket ödslat:
så stadgade Tund i tidernas morgon,
då upphöjd han vart, sedan åter han vänt.

För onondaga och de fem andra nationer som ingår i irokesförbundet – mohawk, oneida, cayuga, seneca och tuscarora – är tacksägelsen i sig en andlig metod, ett redskap för att förändra sitt medvetande och gå in i Drömtiden eller Den stora verkligheten – The Great Reality – som den också kallas. Varje rådsmöte som de sex nationerna håller i Långhuset inleds med en lång tacksägelse av talmannen. I Wisdomkeepers återges den version som Irving Powless Sr, onondaga, höll 1984. Den omfattar fem sidor i boken och inleds med tack till Skaparen för att rådsmedlemmarna har kunnat samlas. Sedan fortsätter tacksägelsen att räkna upp viktiga företeelser – Moder Jord och alla arter som växer, rör sig och lever på och av henne; alla växter, odlade och vilda, som vi människor kan livnära oss av; alla däggdjur och fiskar som ger oss mat, kläder och andra nyttigheter; vinden, åskan regnen, solen, månen, vattnet, ljuset och mörkret. Tacksägelsen innebär att man tackar för att alla varelser fullgör de plikter de ålagts av Skaparen, det som brukar kallas De ursprungliga instruktionerna, The Original Instructions. Låt det fortsätta så, lyder en mening som avrundar varje enskilt tack.
En annan version av tacksägelsen finns utgiven på svenska i ett litet behändigt häfte som man kan bära med sig i fickan. Översättningen är gjord av Göran Gennvi och skriften är utgiven av Naturakademin. Den kostar 50 kr och kan beställas från gennvi@naturakademin.se
Med Görans tillåtelse återger jag här ett par korta avsnitt av tacksägelsen;
Moder Jord. Vi är alla tacksamma för att Moder Jord finns, eftersom Hon ger oss allt som vi behöver för att leva. Hon ger våra fötter stöd när vi går på henne. Det gläder oss att Hon fortsätter att bry sig om oss precis som Hon gjort ända från tidernas begynnelse. Vi sänder hälsningar och tack till Moder Jord.”
De fyra vindarna. Vi är alla tacksamma för de krafter vi känner som de Fyra Vindarna. Vi hör deras röster i den vinande vinden, medan vindarna friskar upp oss och renar luften vi andas. De hjälper till att växla årstiderna. Från de fyra olika håll de blåser ifrån, kommer de med budskap och ger oss styrka. Vi samlar våra sinnen och själar, och sänder våra hälsningar och tack till de Fyra Vindarna.”
Åskvarelserna. Nu vänder vi oss emot väst där våra förfäder, Åskvarelserna, bor. Med blixtar och åska i rösterna, kommer de med vatten som förnyar livet. Vi förenar våra sinnen i ett och sänder våra hälsningar och vår tacksamhet till våra förfäder, Åskvarelserna.”
Med inspiration från detta kan man utforma sin egen tacksägelseceremoni, som man kan göra i samband med en utesittning eller som en fristående ceremoni. Detta är en ceremoni som bör genomföras utomhus och helst på en kraftplats. Efter att ha bett platsens rådare om tillåtelse att hålla ceremonin just där hälsar man de fyra (eller sex) kardinalriktningarna. För att stämma sig i harmoni och balans med landskapet kan man sedan sjunga någon lämplig kraftsång eller runorna i utharken. Och sedan är det bara att sätta igång med att tacka allt som man kan komma på att tacka. En lämplig ingång till tacksägelsen kan vara att tacka det som möjliggjort att man kommit till just denna plats denna dag. Det kan leda vidare till tack för att man överhuvud taget finns till och vad som gjort att man finns till; föräldrar, far- och morföräldrar etc etc; allt som möjliggör livet, såväl ens eget som allt annat levande; allt som gett kunskap; all kärlek man har mött i livet; årsvarvens kretslopp, alla andra arter, alla andra medvetanden, alla element och naturföreteelser, kosmiska kretslopp etc etc.
Man märker snabbt att detta är en ceremoni som kan pågå väldigt, väldigt länge och att det är en ceremoni som kan rymma såväl ångest som glädje, skratt såväl som tårar. Detta är en ceremoni med en stark katarsisk dimension. Om man börjar gråta är det bara att låta tårarna flöda – och tacka för dem. Denna ceremoni är en övning i ödmjukhet som kan leda till starka upplevelser av att man rent fysiskt, på cellnivå, hänger samman med och kommunicerar med allt annat; insikter som omfattar hela organismen och går bortom intellektet, eller, om man så vill, vidgar definitionen av intellekt.
Tacksägelseceremonin är ett sätt att komma till insikt i hur man är invävd i ett hav av relationer med allt annat. Min egen existens vore omöjlig utan det hav av relationer som jag är inbäddad i. Detta är ett sätt att verkligen lära känna Urds väv, den kosmiska väven som allt ingår i. En tacksägelseceremoni tar ganska lång tid att genomföra och det är en av anledningarna till att man inte gör den alltför ofta – kanske ett par gånger om året i samband med solstånden. En kortform av tacksägelsen som man kan kombinera med och/eller inkludera i alla andra ceremonier och böner är den som lakota-indianerna har utvecklat i formeln som avslutar alla deras böner; Mitakuye Oyasin, To All My Relations, Till alla mina släktingar/relationer.