Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 27 maj 2012

Att nå Drömtiden från E 4


När jag häromkvällen körde till Norduppland på E 4-an hade jag en märklig upplevelse som jag inte kan tolka på annat sätt än att jag körde in i Drömtiden – samtidigt som jag susade fram genom det uppländska landskapet. Hur hänger detta ihop?
Jag har tidigare i samband med en bilfärd mellan Jokkmokk och Storforsen haft en stark upplevelse av att köra in i Drömtiden – något som jag skildrat i ett kapitel i boken Naturens återkomst. Men den här upplevelsen i skymningen denna sena majkväll var helt ny för mig.
Det var i höjd med Knivsta på bron över sjön Valloxen som jag blev medveten om att något väldigt speciellt höll på att hända, eller redan hände. Ända sedan resans inledning i Sollentuna kände jag en alldeles speciell upprymdhet som vid Valloxen accentuerades – som om jag där passerade en gräns, eller körde in i en annan zon. Jag var medveten om känslan men försökte inte analysera den utan lät den helt enkelt växa allt eftersom färden fortsatte norrut. På Uppsalaslätten svängde vägen så att jag under en period körde rakt in i solnedgången och då slog det mig i en blixtrande insikt; jag kör inne i Drömtiden.
Utan att logiskt försöka analysera upplevelsen fortsatte jag norrut med farthållaren inställd på 110. Trafiken var tämligen gles, men en och annan bil var på väg söderut och några enstaka körde om mig. Känslan av Drömtid fördjupades och det var som om min egen lugna andning var det som drev bilen framåt. För varje andetag borrade jag mig djupare in i Drömtiden och allt längre norrut i det försommargröna uppländska landskapet. Känslan höll i sig ända fram till resmålet där jag klev ur bilen och på regnmätaren såg att Syster Regn hade gjort ett välsignat besök med fem underbara millimeter. Ännu idag – ett dygn senare – finns Drömtidskänslan kvar som en sorts klangbotten i allt jag gör. Skillnaden mot igår är att jag nu både kan och vill kontemplera upplevelsen.
Vad var det som hände - egentligen?
Bidragande till upplevelsen var säkert monotonin i bilkörningen på den glestrafikerade E 4-an. Jag blev helt enkelt mottaglig för eller ska vi säga tillgänglig för tillvarons Drömtidsaspekt. Den ordinära tillvaron är som jag ser det en funktion av Drömtiden; vi lever ”inuti” Drömtiden men kan medvetet eller omedvetet öppna oss och gå in i (eller ut i) detta större. Men det kan också finnas en aktiv aspekt av Drömtiden som medvetet griper in i våra liv – det som Carlos Castaneda kallade ”oändlighetens aktiva sida”. Ett uttryck för det kan vara den kvinna som kom gående på en av motorvägsbroarna vid Uppsala precis som jag passerade under bron. Varför korsades våra vägar just där och då? Vilket budskap hade hon till mig? Eller var det jag som hade ett budskap till henne? Var hon också inne i Drömtiden?
Om jag nu var i Drömtiden när jag passerade Uppsala innebär det att Uppsala finns i Drömtiden?
Uppsala finns inte i Drömtiden. Men jag befann mig i Drömtiden samtidigt som jag passerade Uppsala i den ordinära verkligheten. Jag vandrade i två världar – samtidigt. Kanske kan man säga att min upplevelse, eller till och med jag själv, var multidimensionell? Och vad är förresten jaget i detta sammanhang? Var det jag som upplevde detta märkliga eller var det Drömtiden som ville uttrycka sig genom en fysisk, levande varelse. Var det helt enkelt så att Drömmandet drömde alltihop?
Var jag verkligen vaken?
Jag var vaken och högst närvarande i den ordinära verkligheten. Jag vill poängtera att jag var väldigt närvarande i bilkörningen. Däremot dåsade min medpassagerare.
Kan allt ha varit en inbillning?
Vad betyder egentligen ordet inbilla? Det ursprungliga ordet är inbilda, att göra en inre bild av något. Inbillning kan alltså i sin ursprungliga betydelse tolkas som en inre upplevelse av något, en inre resa. Men vad är inre och yttre i detta sammanhang – det finns ju bara en värld. Allt är ett och hänger samman.
Hur vill jag beskriva känslan av denna Drömtidsupplevelse?
Som jag nämnde började det med en känsla av upprymdhet, som bl a hade att göra med positiva och goda upplevelser tidigare under dagen. Men denna känsla av upprymdhet övergick gradvis i något jag skulle kunna kalla uppfyllnad. Det märkliga med denna känsla av att vara uppfylld av något positivt i sin tur expanderade till/transformerades till ingenting, alltså en känsla av ingenting. Bättre ord är kanske tomhet.
Det låter nästan sorgligt. Var det den känsla av vemod som Carlos Castaneda skriver så smärtsamt vackert om som en av universums grundläggande energier?
Nej – denna tomhet hade inget med vemod att göra. Snarare då med en stillsam extas, men det primära är att känslan var tomhet, känslan var ingenting; och det kändes helt i sin ordning, helt OK.
Så vad ville Oändlighetens aktiva sida som försatte mig i detta tillstånd?
Det är det jag kontemplerar just nu, bl a i denna text. Det jag minns av känslan att samtidigt andas mig framåt på motorvägen och i Drömtiden är en övertygelse om att jag just då verkligen rörde mig med den grundläggande rörelsen i universum, det som Castaneda kallar intent och som jag på svenska kallar avsikt. Alltså att jag rörde mig i enlighet med den inbyggda matrix som får universum att röra sig i en dynamisk spiral. Och att detta på något vis är vad all ursprunglig livssyn och andlighet handlar om i grunden, nämligen att vandra i skönhet.