Runorna är en sammanfattning av de krafter som konstituerar universum och en berättelse om alltings ursprung, essens och inre väsen. Runorna är en dynamisk och föränderlig karta över ett föränderligt universum; de är en process av kunskap och kraft – en rörelse av samma slag som universums grundläggande spiralformade energidans utan början och slut och utan hierarki, där det ena följer på det andra och omvandlas från det ena till det andra. Runorna är portar till Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten, som ständigt föder fram den ordinära verkligheten – som natten föder fram morgonens daggdroppar.
Denna
livssyn finns inbyggd i runsystemet, eller ska vi kanske säga: finns närvarande
som en potential i runorna. Det fantastiska med runsystemet är att det är ett
självgående kunskapssystem om man använder det på rätt sätt. Det innebär att
man primärt lär sig om runorna och deras väsen genom att umgås med dem och
använda dem. Som jag ser det är det Moder Jord som talar genom runorna eftersom
all kunskap och kraft är av Moder Jord. Man kan fråga sig om de magiker som
systematiserade runorna för 2 000 år sedan, eller kanske mer, visste allt
detta. Skapade de medvetet ett system som med naturnödvändighet och över tid
skulle utvecklas till ett alltmer komplext och kraftfullt kunskaps- och
magisystem? Min uppfattning är att de skapade ett ramverk som var i harmoni och
balans med universums inneboende rörelse men att runorna kräver en kontinuerlig
och kreativ användning för att dess fulla potential ska kunna utvecklas. I det
inbegriper jag kreativa impulser från annan ursprunglig livssyn, t ex samisk
och indiansk.
Så
har min egen process sett ut; genom att gå in i och ta del av kunskaper och
erfarenheter från bl a samisk shamanism och navajo-andlighet har jag kunnat
utvinna allt större visdom och kraft ur runsystemet – något som jag har försökt
fånga i boken Runmagi och shamanism,
nu med tillnamnet 3.0, och dess engelska översättning Rune Magic and Shamanism – Original Nordic Knowledge from Mother Earth.
Om jag har gått in i runsystemet från en shamansk attityd och kunskapsväg så
har andra närmat sig runorna från t ex olika västerländska magiska
traditioner. Det kan man finna många
prov på i engelsk och amerikansk runmagisk litteratur. Gemensamt för alla dessa
är att de behandlar runsystemet som en futhark och inte en uthark och därmed
går miste om utharkens mer komplexa livssyn och större magiska kraft.
Länge
har jag trott att det bara var jag av nutida runmagiker som skrev om utharken
(även om det är många, i synnerhet i Sverige, som använder den) men nu inser
jag att jag i flera år faktiskt har haft en medvandrare, av inte oävet slag.
Det handlar om boken Uthark – Nightside of
the Runes av Thomas Karlsson,
ledargestalt i Dragon Rouge-orden,
som säger sig stå för ”den drakonska initiatoriska magin”. Boken gavs ut redan
2002 (Ouroboros) och någon läsare kanske tycker att det är märkligt att jag
inte läst den förrän nu 2012. Inte så konstigt egentligen; jag rör mig inte i
västerländskt magiska ordnar och sällskap, och allra minst bland sådana som ständigt
betonar sin dragning till mörkret och att målet för arbetet är ”självdeifikation”,
dvs att bli ”en gud”. Flirten med det
mörka ger ju Dragon Rouge en viss nimbus av svartmagi och den flirten finns
kvar även i denna bok där Karlsson med emfas hävdar att utharken står för
runornas nattsida och att utharken är runornas mörka version. Den moderne
runmagikern måste enligt honom söka runornas visdom i ”existensens nattsida”
och vandra en initiationsväg som han kallar Hel-vägen (alltså ner till
dödsriket och tillbaka). Ibland får jag intrycket att Karlsson med detta helt
enkelt menar att utharken är den esoteriska
förståelsen av runorna medan futharken står för den exoteriska versionen, och i så fall är jag enig med honom. Annars
är det ju så att utharken i sig är en dynamisk process som kännetecknas av
balans mellan det ”ljusa” och det ”mörka”, mellan konstruktion och destruktion,
mellan maskulint och feminint, mellan dag och natt, mellan hetta och köld,
mellan liv och död. Att Oden initierades i runornas väsen genom att hänga i världsträdet
i nio dygn och därmed gick igenom en klassisk shamansk invigning med
dödskonfrontation och återfödelse innebär inte att han tog upp runorna ur ”existensens
nattsida”. Han tog upp dem ur Moder Jord, han gjorde sig tillgänglig för Moder
Jords kunskap, som går bortom alla dessa kategorier av ljus och mörker.
Förhoppningsvis
får Thomas Karlssons bok många läsare inom de västerländska magiska
traditionerna, för den har många goda sidor och är överraskande kreativ och
odogmatisk. Man skulle rentav kunna säga att han i sina bästa stunder närmar
sig en shamansk förståelse av runsystemet. Han betonar att tiden är cyklisk och
att runorna därför också rör sig i cykler – efter den tjugofjärde runan feh börjar en ny cykel med den första
runan ur etc etc – och därmed är
också kunskapen om runorna cyklisk och inte linjär. Utharken beskrivs som mångdimensionell,
den nordiska magiska traditionen som intuitiv och spontan och runornas
hemligheter som tillgängliga för alla som är beredda att bege sig in i det
okända med en ”järnvilja som Oden”.
Trots
betoningen av att runornas kunskap är cyklisk så envisas Karlsson med att tala
om runorna som ”en rad” som han delar in i tre ätter. Men det finns inga
runrader, det finns bara processer. Möjligen kan man säga att runraderna och
ätterna här hemma i futharken och det kan ju vara en av förklaringarna till att
den inte har någon större magisk potential. Den västerländska magins ceremoniel
ligger tung över vissa av bokens avsnitt, t ex i Karlssons version av en
runceremoni, där vi återfinner alla möjliga dammiga ordensattiraljer som
altare, spjut, svärd, dryckeshorn, stav, bälte och dräkt. För all del; den som
anser sig behöva alla dessa prylar för att arbeta med runor må göra det, men
utharken kräver det näppeligen. Att arbeta med utharken handlar först och
främst om att stämma sig i harmoni och balans med universums rörelse. Det kan
man göra helt utan yttre attribut – det viktiga är att med ljud, tankar,
attityder och den egna organismen vibrera sig i samstämning med Moder Jord.
En annan
begränsning i Karlssons bok är hans utgångspunkt att vi idag bara kan tillägna
oss en del av den kunskap som forntidens visa hade. Han tycks mena att de
ursprungliga runmagikernas kunskap var betydligt större än något vi ens kan
komma i närheten av idag och därför verkar han inte heller intresserad av att
införliva nya landvinningar, som t ex den icke-runa som kallas Den tomma och
som tillskapades för bara några decennier sedan. Jag menar tvärtemot Karlsson
att vi idag har möjlighet att överträffa de ursprungliga runmagikerna både i
kunskapsdjup och i magisk kraft genom att låta runorna befruktas av impulser
från andra andliga traditioner som de ursprungliga runmagikerna inte hade en
susning om.
Sen
frågar jag mig också; vad är avsikten med Uthark
– Nightside of the Runes? Att bidra till harmoni och balans i världen? Att
försvara Moder Jord mot exploatering och förtryck? Att återskapa ömsint kunskap
som kan vara ytterst betydelsefull när något nytt måste byggas ur
industricivilisationens avveckling? Nej, det handlar i typisk Dragon Rouge-stil
om att med runorna kunna böja världen efter sin vilja och bli gudalik. För mig
känns det alldeles för individuellt inskränkt. I stället för att böja världen
efter min vilja strävar jag efter att kunna med-agera med Moder Jord, att röra
mig med henne och inte emot henne.
