Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 22 maj 2012

Det finns inga runrader – bara processer


Runorna är en sammanfattning av de krafter som konstituerar universum och en berättelse om alltings ursprung, essens och inre väsen. Runorna är en dynamisk och föränderlig karta över ett föränderligt universum; de är en process av kunskap och kraft – en rörelse av samma slag som universums grundläggande spiralformade energidans utan början och slut och utan hierarki, där det ena följer på det andra och omvandlas från det ena till det andra. Runorna är portar till Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten, som ständigt föder fram den ordinära verkligheten – som natten föder fram morgonens daggdroppar.
Denna livssyn finns inbyggd i runsystemet, eller ska vi kanske säga: finns närvarande som en potential i runorna. Det fantastiska med runsystemet är att det är ett självgående kunskapssystem om man använder det på rätt sätt. Det innebär att man primärt lär sig om runorna och deras väsen genom att umgås med dem och använda dem. Som jag ser det är det Moder Jord som talar genom runorna eftersom all kunskap och kraft är av Moder Jord. Man kan fråga sig om de magiker som systematiserade runorna för 2 000 år sedan, eller kanske mer, visste allt detta. Skapade de medvetet ett system som med naturnödvändighet och över tid skulle utvecklas till ett alltmer komplext och kraftfullt kunskaps- och magisystem? Min uppfattning är att de skapade ett ramverk som var i harmoni och balans med universums inneboende rörelse men att runorna kräver en kontinuerlig och kreativ användning för att dess fulla potential ska kunna utvecklas. I det inbegriper jag kreativa impulser från annan ursprunglig livssyn, t ex samisk och indiansk.
Så har min egen process sett ut; genom att gå in i och ta del av kunskaper och erfarenheter från bl a samisk shamanism och navajo-andlighet har jag kunnat utvinna allt större visdom och kraft ur runsystemet – något som jag har försökt fånga i boken Runmagi och shamanism, nu med tillnamnet 3.0, och dess engelska översättning Rune Magic and Shamanism – Original Nordic Knowledge from Mother Earth. Om jag har gått in i runsystemet från en shamansk attityd och kunskapsväg så har andra närmat sig runorna från t ex olika västerländska magiska traditioner.  Det kan man finna många prov på i engelsk och amerikansk runmagisk litteratur. Gemensamt för alla dessa är att de behandlar runsystemet som en futhark och inte en uthark och därmed går miste om utharkens mer komplexa livssyn och större magiska kraft.
Länge har jag trott att det bara var jag av nutida runmagiker som skrev om utharken (även om det är många, i synnerhet i Sverige, som använder den) men nu inser jag att jag i flera år faktiskt har haft en medvandrare, av inte oävet slag. Det handlar om boken Uthark – Nightside of the Runes av Thomas Karlsson, ledargestalt i Dragon Rouge-orden, som säger sig stå för ”den drakonska initiatoriska magin”. Boken gavs ut redan 2002 (Ouroboros) och någon läsare kanske tycker att det är märkligt att jag inte läst den förrän nu 2012. Inte så konstigt egentligen; jag rör mig inte i västerländskt magiska ordnar och sällskap, och allra minst bland sådana som ständigt betonar sin dragning till mörkret och att målet för arbetet är ”självdeifikation”, dvs att bli ”en gud”.  Flirten med det mörka ger ju Dragon Rouge en viss nimbus av svartmagi och den flirten finns kvar även i denna bok där Karlsson med emfas hävdar att utharken står för runornas nattsida och att utharken är runornas mörka version. Den moderne runmagikern måste enligt honom söka runornas visdom i ”existensens nattsida” och vandra en initiationsväg som han kallar Hel-vägen (alltså ner till dödsriket och tillbaka). Ibland får jag intrycket att Karlsson med detta helt enkelt menar att utharken är den esoteriska förståelsen av runorna medan futharken står för den exoteriska versionen, och i så fall är jag enig med honom. Annars är det ju så att utharken i sig är en dynamisk process som kännetecknas av balans mellan det ”ljusa” och det ”mörka”, mellan konstruktion och destruktion, mellan maskulint och feminint, mellan dag och natt, mellan hetta och köld, mellan liv och död. Att Oden initierades i runornas väsen genom att hänga i världsträdet i nio dygn och därmed gick igenom en klassisk shamansk invigning med dödskonfrontation och återfödelse innebär inte att han tog upp runorna ur ”existensens nattsida”. Han tog upp dem ur Moder Jord, han gjorde sig tillgänglig för Moder Jords kunskap, som går bortom alla dessa kategorier av ljus och mörker.
Förhoppningsvis får Thomas Karlssons bok många läsare inom de västerländska magiska traditionerna, för den har många goda sidor och är överraskande kreativ och odogmatisk. Man skulle rentav kunna säga att han i sina bästa stunder närmar sig en shamansk förståelse av runsystemet. Han betonar att tiden är cyklisk och att runorna därför också rör sig i cykler – efter den tjugofjärde runan feh börjar en ny cykel med den första runan ur etc etc – och därmed är också kunskapen om runorna cyklisk och inte linjär. Utharken beskrivs som mångdimensionell, den nordiska magiska traditionen som intuitiv och spontan och runornas hemligheter som tillgängliga för alla som är beredda att bege sig in i det okända med en ”järnvilja som Oden”.
Trots betoningen av att runornas kunskap är cyklisk så envisas Karlsson med att tala om runorna som ”en rad” som han delar in i tre ätter. Men det finns inga runrader, det finns bara processer. Möjligen kan man säga att runraderna och ätterna här hemma i futharken och det kan ju vara en av förklaringarna till att den inte har någon större magisk potential. Den västerländska magins ceremoniel ligger tung över vissa av bokens avsnitt, t ex i Karlssons version av en runceremoni, där vi återfinner alla möjliga dammiga ordensattiraljer som altare, spjut, svärd, dryckeshorn, stav, bälte och dräkt. För all del; den som anser sig behöva alla dessa prylar för att arbeta med runor må göra det, men utharken kräver det näppeligen. Att arbeta med utharken handlar först och främst om att stämma sig i harmoni och balans med universums rörelse. Det kan man göra helt utan yttre attribut – det viktiga är att med ljud, tankar, attityder och den egna organismen vibrera sig i samstämning med Moder Jord.
En annan begränsning i Karlssons bok är hans utgångspunkt att vi idag bara kan tillägna oss en del av den kunskap som forntidens visa hade. Han tycks mena att de ursprungliga runmagikernas kunskap var betydligt större än något vi ens kan komma i närheten av idag och därför verkar han inte heller intresserad av att införliva nya landvinningar, som t ex den icke-runa som kallas Den tomma och som tillskapades för bara några decennier sedan. Jag menar tvärtemot Karlsson att vi idag har möjlighet att överträffa de ursprungliga runmagikerna både i kunskapsdjup och i magisk kraft genom att låta runorna befruktas av impulser från andra andliga traditioner som de ursprungliga runmagikerna inte hade en susning om.
Sen frågar jag mig också; vad är avsikten med Uthark – Nightside of the Runes? Att bidra till harmoni och balans i världen? Att försvara Moder Jord mot exploatering och förtryck? Att återskapa ömsint kunskap som kan vara ytterst betydelsefull när något nytt måste byggas ur industricivilisationens avveckling? Nej, det handlar i typisk Dragon Rouge-stil om att med runorna kunna böja världen efter sin vilja och bli gudalik. För mig känns det alldeles för individuellt inskränkt. I stället för att böja världen efter min vilja strävar jag efter att kunna med-agera med Moder Jord, att röra mig med henne och inte emot henne.