Ett extremt exempel på manlig underrepresentation blev jag vittne till när jag i början av september besökte ett möte i Stockholm med tre representanter för The International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Enligt min uppskattning utgjorde männen i salen kanske 5 procent av deltagarna. Män – även inom andliga och ekosofiska kretsar – har uppenbarligen väldigt svårt att ens högst kortvarigt sätta sig vid erfarna kvinnors fötter och ta del av deras visdom och erfarenheter. Jag har kommit fram till att orsaken kan sammanfattas väldigt kort och kärnfullt; brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet. Dessa faktorer hänger intimt samman och är varandras förutsättningar.
Om män vill spela en positiv och kreativ roll i arbetet för
att utveckla ett samhälle i harmoni och balans med Moder Jord är det helt
nödvändigt att de ser sanningen i vitögat och släpper sin självviktighet. Det
är förutsättningen för att ta steget över från att vara en del av problemet
till att bli en del av lösningen.
Varifrån kommer denna manliga brist på ödmjukhet och
överskott av självviktighet ifrån? Uppenbarligen ligger den inbyggd i det
patriarkala samhällets struktur och är därför med och formar männen redan när
de är småpojkar och kanske rentav spädbarn. Här tänker jag inte gå in i någon
djupare analys av dessa strukturer utan bara peka på att de finns och har
funnits under mycket lång tid – här talar vi om årtusenden och strukturer som började
växa fram genom människans övergång från samlande och jakt till jordbruk och
boskapsskötsel, den så kallade neolitiska revolutionen.
I den manliga självviktigheten finns en känsla av skam inför
det kvinnliga och i förlängningen därmed ett förakt för kvinnliga erfarenheter
och visdom. I denna självviktighet finns en sorts barnslig förnekelse av att
man är sin mors son, att man en gång legat inne i sin mamma, varit en del av
henne och kommit in i den här världen genom mammas vagina. I denna förnekelse
ryms också en rädsla för det kvinnliga, en rädsla för att bli uppslukad av det
kvinnliga och därmed också en rädsla för att ge sig hän i samspel med det kvinnliga
– allt ifrån mamma via älskarinnan till Moder Jord. Och framför allt ryms i
denna självviktighet ett förakt för den gamla kvinnan – haggan, tanten, mormor
och farmor – och hennes visdom.
Som enskild man har man dock möjlighet att frigöra sig från
denna kvinnofientliga – och livsfientliga – tvångströja. Det går att öva upp
sin ödmjukhet och släppa sin självviktighet och i den processen kan man hämta
näring från manliga traditioner som redan för länge sedan hittat fram till en
balanserad och dynamisk relation till det kvinnliga. Jag tänker på de former av
traditionell andlighet som överlevt bland många urfolk, representerad t ex av de
mycket ödmjuka vismän som skildras i den eminenta boken Wisdomkeepers av Harvey
Arden och Steve Wall som jag
tidigare recenserat här.
Eller varför inte Carlos Castanedas
böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus? Bland det viktigaste don Juan
försöker få Castaneda att inse är att han, liksom alla andra varelser, är på
väg mot sin död. Först när man inser detta på djupet kan man bli ödmjuk och mottaglig
för mer djupgående kunskap om världen. don Juan inpräntar i Castaneda att ”självviktighet
är vår största fiende”, att ”självviktighet är något som vi måste släppa,
precis som den personliga historien”. Det är först när vi släppt taget om vår
självviktighet som vi kan axla ett verkligt ansvar för oss själva och för
världen. För ”så länge som du känner att du är det viktigaste i världen kan du
inte på allvar uppskatta världen omkring dig”. don Juan slår också huvudet på
spiken när han pekar på sambandet mellan självviktighet och meningslös ilska; ”
Du är så förbannat viktig att du anser dig ha rätt att bli förargad över allt
och alla.” Ersätt förargad med kränkt och don Juans citat har högsta
bärighet på manlighetens självviktighet och kris i det nutida Sverige.
När Castaneda frågar don Juan hur han kan veta så mycket
blir svaret att ”jag vet allt möjligt därför att jag inte har någon personlig
historia och inte känner mig viktigare än något annat och därför att min död
sitter här alldeles bredvid mig.” Döden har vi till vänster om oss på armlängds
avstånd och den är vår bästa rådgivare. Men för att kunna och våga ta del av
dess råd måste vi släppa självviktigheten och bli verkligt ödmjuka. Att vara
ödmjuk kan innebära att man sätter sig vid en gammal kvinnas fötter, tar emot
hennes välsignelse och verkligen lyssnar till hennes budskap och erfarenheter.
Och det kan innebära att man i vördnad lägger sin panna mot Moder Jord och av hela sitt
hjärta tackar för livet och för att man över huvud taget får delta i det stora
kosmiska kretsloppet som en varelse jämlik med allt annat i kosmos och liksom
allt annat i kosmos också på väg mot sin död. Ur den ödmjukheten och
tacksamheten kan kunskap och kraft komma även männen till del.