Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 24 juli 2014

Trolldom, blot och forn sed

I den medeltida Gutalagen stadgades om förbud mot blot och forna seder. Den blev straffbart att ”åkalla hult, högar, hedniska gudar, helgedomar och stavgårdar”. Det här visar att vardagslivet fortfarande innehöll åtskilliga inslag från den forna seden; folk gick till heliga lundar, gravhögar och andra gamla kultplatser där de samtalade med ”hedniska gudar”, dvs det osynliga. Att heliga källor inte omfattades av förbudet var troligen uttryck för att kyrkan redan hade införlivat den så kallade källkulten i sin egen verksamhet. Källorna hade helt enkelt fått nya namn, oftast efter helgon, och så hade verksamheten vid källorna levt vidare, i stort sett oförändrad.
Vad företeelsen forn sed (forn sidr) egentligen omfattar och hur den skiljer sig från den närbesläktade trolldomen och sejden utreds grundligt av religionshistorikern vid Lunds universitet Catharina Raudvere i boken Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser (Nordic Academic Press 2003). Boken ingår i det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård och Raudvere bygger sin analys framför allt på de texter som finns bevarade i Eddasångerna och den isländska sagalitteraturen.
Vad är då forn sed egentligen? Raudvere understryker att företeelsen rymmer mycket mer än begreppet tro och religion och även omfattar sådant som vi kallar moral, sedvanor, seder och tradition. Det handlar dels om de rådande dominerande föreställningarna om hur tillvaron är beskaffad och dels om det sätt som saker skulle göras på för att vara rätt. Gammal praxis kan det också kallas. Eller livssyn som används i en del antropologisk litteratur. Seden var öppen; alla kände till den i större eller mindre utsträckning, även om alla kanske inte alltid följde den av olika skäl, t ex som uttryck för individuellt uppror mot rådande strukturer eller som en följd av att ha blivit utesluten ur gemenskapen på grund av brottsliga handlingar.
Seden saknade dogmer och skrivna regler och bestod helt enkelt av den hävdvunna traditionen. Ändå fanns det en sorts övervakning av att seden efterlevdes – i form av den allmänt accepterade lagen och den rättsliga organisationen med tinget som högsta instans. Men det fanns också en mer informell förvaltning av den kunskap som seden byggde på och som också rymde sådant som vi idag skulle kalla andlig och/eller magisk kunskap och som var dold för många vanliga människor. Raudvere ser völvan som den främsta förvaltaren av denna kunskap. Völvan var en gestalt som betecknades med epitet som mångkunnig, något hon hade blivit genom lång träning och kamp. Berättelserna om Torborg lillvölva i Erik Rödes saga och de fragment om sejd som förekommer i de isländska sagorna vittnar om att den gamla seden kring år 1000 var på väg att falla i glömska. Frågan är då hur mycket av t ex den ursprungliga sejdceremonin som levde kvar. Den som idag vill återuppliva sejdceremonin gör nog klokt i att inte bokstavligt följa någon av de litterära beskrivningarna av ceremonin, eller dess syften.
En intressant tanke som Raudvere för fram är att sejden var en periodiskt återkommande ceremoni som pågick i flera dagar. Antagligen var den i likhet med de olika bloten kopplad till, för att inte säga intimt sammanvävd med, behoven i den tidens agrara samhälle. Sejden var ett verktyg för att få kunskap om framtiden och i viss mån även förändra villkoren för det som skulle komma. Det handlade primärt om fruktbarhet för boskap, grödor och människor, om ett stabilt och växtfrämjande väder, om god fångst och jakt i hav, sjöar, älvar och skogar. Men ritualerna handlade inte enbart om att bygga, bevara eller balansera relationer till det osynliga; de handlade också till väsentlig del om att bygga relationer mellan människor, familjer och släkter. Raudvere ser ritualerna som viktiga sociala händelser som befäster mellanmänskliga relationer och maktstrukturer och som dessutom kommunicerar med väsenden bortom den synliga verkligheten. Ritualer är inte bara uttryck för den existerande verkligheten – ritualer skapar också verklighet.
Völvan var i allmänhet en aktad person, men ibland kunde gränsen mellan sejd och trolldom vara hårfin och efterhand kom sejden alltmer att förknippas med trolldom. Till skillnad från seden som alltså var öppen och normgivande så var trolldomen dold, sluten och normbrytande – det som vi idag skulle kalla svart eller mörk magi. Den som blev anklagad för trolldom kunde dras inför tinget – med alternativen att försöka rentvå sig från anklagelsen eller bli dömd. Att felaktigt anklaga någon för trolldom betraktades också som ett allvarligt brott. Den som befanns skyldig till att ha utövat trolldom kunde få böta avsevärda belopp eller rent av mista livet. Den isländska litteraturen innehåller också exempel på informell rättskipning där trolldomsutövare helt enkelt jagades och dödades som fredslösa. Ingen sörjde.
Raudvere ser trolldom som ett sätt att tala om och beskriva livets hårda realiteter – missväxt, sjukdom, tjuvnad, oväntad död. Berättelser om och beskyllningar för trolldom blev ett sätt att hantera situationer bortom människornas kontroll. Och eftersom sejden handlade om att försöka kontrollera det som kan ligga bortom människornas möjligheter är det inte så svårt att förstå hur dessa företeelser kunde uppfattas som näraliggande och rentav identiska.
Det finns inga skäl att romantisera den forna seden, inte heller för de människor som idag vill hämta någon form av kraft och kunskap därifrån. Det blir en varse om en eftertänksamt läser Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser.