I den medeltida Gutalagen stadgades om förbud mot blot och
forna seder. Den blev straffbart att ”åkalla hult, högar, hedniska gudar,
helgedomar och stavgårdar”. Det här visar att vardagslivet fortfarande innehöll
åtskilliga inslag från den forna seden; folk gick till heliga lundar, gravhögar
och andra gamla kultplatser där de samtalade med ”hedniska gudar”, dvs det
osynliga. Att heliga källor inte omfattades av förbudet var troligen uttryck
för att kyrkan redan hade införlivat den så kallade källkulten i sin egen
verksamhet. Källorna hade helt enkelt fått nya namn, oftast efter helgon, och
så hade verksamheten vid källorna levt vidare, i stort sett oförändrad.
Vad företeelsen forn sed (forn sidr) egentligen omfattar och hur den skiljer sig från den
närbesläktade trolldomen och sejden utreds grundligt av religionshistorikern
vid Lunds universitet Catharina Raudvere
i boken Kunskap och insikt i norrön
tradition – mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser (Nordic Academic
Press 2003). Boken ingår i det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård
och Raudvere bygger sin analys framför allt på de texter som finns bevarade i
Eddasångerna och den isländska sagalitteraturen.
Vad är då forn sed egentligen? Raudvere understryker att
företeelsen rymmer mycket mer än begreppet tro och religion och även omfattar
sådant som vi kallar moral, sedvanor, seder och tradition. Det handlar dels om
de rådande dominerande föreställningarna om hur tillvaron är beskaffad och dels
om det sätt som saker skulle göras på för att vara rätt. Gammal praxis kan det
också kallas. Eller livssyn som används i en del antropologisk litteratur.
Seden var öppen; alla kände till den i större eller mindre utsträckning, även
om alla kanske inte alltid följde den av olika skäl, t ex som uttryck för
individuellt uppror mot rådande strukturer eller som en följd av att ha blivit
utesluten ur gemenskapen på grund av brottsliga handlingar.
Seden saknade dogmer och skrivna regler och bestod helt
enkelt av den hävdvunna traditionen. Ändå fanns det en sorts övervakning av att
seden efterlevdes – i form av den allmänt accepterade lagen och den rättsliga
organisationen med tinget som högsta instans. Men det fanns också en mer
informell förvaltning av den kunskap som seden byggde på och som också rymde
sådant som vi idag skulle kalla andlig och/eller magisk kunskap och som var
dold för många vanliga människor. Raudvere ser völvan som den främsta
förvaltaren av denna kunskap. Völvan var en gestalt som betecknades med epitet
som mångkunnig, något hon hade blivit
genom lång träning och kamp. Berättelserna om Torborg lillvölva i Erik Rödes
saga och de fragment om sejd som förekommer i de isländska sagorna vittnar om
att den gamla seden kring år 1000 var på väg att falla i glömska. Frågan är då
hur mycket av t ex den ursprungliga sejdceremonin som levde kvar. Den som idag
vill återuppliva sejdceremonin gör nog klokt i att inte bokstavligt följa någon
av de litterära beskrivningarna av ceremonin, eller dess syften.
En intressant tanke som Raudvere för fram är att sejden var
en periodiskt återkommande ceremoni som pågick i flera dagar. Antagligen var
den i likhet med de olika bloten kopplad till, för att inte säga intimt
sammanvävd med, behoven i den tidens agrara samhälle. Sejden var ett verktyg
för att få kunskap om framtiden och i viss mån även förändra villkoren för det
som skulle komma. Det handlade primärt om fruktbarhet för boskap, grödor och
människor, om ett stabilt och växtfrämjande väder, om god fångst och jakt i
hav, sjöar, älvar och skogar. Men ritualerna handlade inte enbart om att bygga,
bevara eller balansera relationer till det osynliga; de handlade också till
väsentlig del om att bygga relationer mellan människor, familjer och släkter.
Raudvere ser ritualerna som viktiga sociala händelser som befäster mellanmänskliga
relationer och maktstrukturer och som dessutom kommunicerar med väsenden bortom
den synliga verkligheten. Ritualer är inte bara uttryck för den existerande
verkligheten – ritualer skapar också
verklighet.
Völvan var i allmänhet en aktad person, men ibland kunde
gränsen mellan sejd och trolldom vara hårfin och efterhand kom sejden alltmer
att förknippas med trolldom. Till skillnad från seden som alltså var öppen och
normgivande så var trolldomen dold, sluten och normbrytande – det som vi idag
skulle kalla svart eller mörk magi. Den som blev anklagad för trolldom kunde
dras inför tinget – med alternativen att försöka rentvå sig från anklagelsen
eller bli dömd. Att felaktigt anklaga någon för trolldom betraktades också som
ett allvarligt brott. Den som befanns skyldig till att ha utövat trolldom kunde
få böta avsevärda belopp eller rent av mista livet. Den isländska litteraturen
innehåller också exempel på informell rättskipning där trolldomsutövare helt
enkelt jagades och dödades som fredslösa. Ingen sörjde.
Raudvere ser trolldom som ett sätt att tala om och beskriva
livets hårda realiteter – missväxt, sjukdom, tjuvnad, oväntad död. Berättelser
om och beskyllningar för trolldom blev ett sätt att hantera situationer bortom
människornas kontroll. Och eftersom sejden handlade om att försöka kontrollera
det som kan ligga bortom människornas möjligheter är det inte så svårt att
förstå hur dessa företeelser kunde uppfattas som näraliggande och rentav
identiska.
Det finns inga skäl att romantisera den forna seden, inte
heller för de människor som idag vill hämta någon form av kraft och kunskap
därifrån. Det blir en varse om en eftertänksamt läser Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, ritualer och
trolldomsanklagelser.
