Den
förkristna nordiska kosmologin var inte något sammanhållet eller enhetligt system
med ett enda ursprung utan snarare ett komplext lappverk med stora
individuella, lokala och sociala variationer som också förändrade sig över tid.
Det går att spåra inslag och inflytanden från många olika tider och kulturer.
Ibland skedde utvecklingen successivt och organiskt, ibland förändrades
föreställningarna mera snabbt och drastiskt. Det var inte bara övergången från
forn sed till kristendom som kan beskrivas som en religiös transformation;
sådana hade ägt rum flera gånger tidigare, t ex på 500-talet då solen tycks ha förlorat
sin centrala plats i mytologin för att ersättas av personifierade asagudar.
Hur
den förkristna kosmologin kunde manifesteras i landskapet är det dominerande
temat i boken Tracing Old Norse Cosmology
– The World Tree, Middle Earth and the Sun in Archeological Perspectives
(Nordic Academic Press 2014) av Anders
Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Detta är bok 16 i
serien Vägar till Midgård som är ett
gränsöverskridande projekt vid Lunds universitet där religionshistoriker och
arkeologer möts, konfronteras och tillsammans genererar nya kunskaper om det
förkristna Nordens föreställningsvärd och konkreta religionsutövning. Här har jag tidigare recenserat
Plats och praxis som också ingår i
projektet. Iron Age Myth and
Materiality av
arkeologiprofessor Lotte Hedeager ingår inte i Lundaprojektet men uttrycker
liknande ambitioner om att korsbefrukta arkeologi och religionshistoria och den
har jag recenserat här.
Anders
Andrén analyserar de bevarade mytfragmenten om världsträdet som i Norden gick
under tre olika benämningar: Yggdrasil (= Odens häst), Mimameid (=
minnesträdet) och Lärad (= den skyddande) och kopplar sedan samman myterna med
de arkeologiska fynd som går under beteckningen treuddar. Det handlar om de
tresidiga stensättningar som från början kanske hade formen av trianglar men
sedermera försågs med inbuktande, alltså konkava, sidor. Ofta kan dessa treuddar
ha eller ha haft en bautasten i mitten. Andrén tolkar treudden som en
beskrivning av världsträdet och dess tre rötter, som ju sträcker sig ner till
Urds brunn, Mimers brunn och Hvergelme i Nifelhel.
Andréns
analys känns helt rätt, men varför byggdes dessa treuddar? Där famlar
arkeologiprofessorn i mörkret och kan bara konstatera att för dåtidens
människor spelade föreställningarna om världsträdet en mycket central roll.
Inte heller vi som använder shamanska metoder för att i Drömtiden hitta svar på
hur dessa platser användes eller fortfarande kan användas kan göra anspråk på
några exakta svar; annat än att treuddarna som modeller av världsträdet
antagligen är konstruerade som portar till Drömtiden, som öppningar in i den
icke-ordinära verkligheten, lämpliga för ceremonier och initiationsceremonier.
Och antagligen är de anlagda på platser som hade någon speciell energi och redan
dessförinnan betraktades som heliga.
Treuddarna
konstruerades uppenbarligen medvetet som avbilder av eller snarare versioner av
världsträdet, men kan en dra liknande slutsatser om folkvandringstidens många
fornborgar? Går det att läsa in kosmologiska föreställningar i hur fornborgarna
byggdes? Det är spännande att följa Andréns djupsinniga analys av fornborgen
Ismantorp på Öland. Den är cirkelformad, har nio portar och i portarnas
skärningspunkt mitt inne i borgen har det legat ett halvcirkelformat hus med
öppningen åt öster och där har det stått en stolpe. Enligt Andrén kan stolpen
ha representerat världsträdet/världsaxeln medan byggnaden intill kan ha varit
avsedd för en völva som likt nornorna höll till mitt i världen, intill
världsträdet. Slutsatsen blir: ”Ismantorp var varken en plats för passiv
tillflykt eller en central rituell plats. I stället fungerade den som ett
tillfälligt använt arméläger med en kosmologisk betydelse inskriven i dess
konstruktion. Fornborgen är en god illustration av hur förkristen religion i
Skandinavien inte nödvändigtvis var en särskild religiös sfär utan en
integrerad del av människors verksamhet.” För Andrén representerar Ismantorp
och de samtida stencirklarna och treuddarna de äldsta kända avbildningarna av
den förkristna nordiska världsbilden som den kommit att bli känd i senare
texter.
I
ett annat spännande avsnitt behandlar Andrén myternas beskrivningar av solens
och månens karaktär och betydelse; han spårar samband mellan nordiska, samiska
och baltiska föreställningar; letar efter spår av sol och solceremonier i
ortnamn och söker förklaringar till att solens centrala roll i föreställningar
och kult – något som kommer till uttryck t ex på de gotländska bildstenarna –
försvann i den nordiska kulturen redan på 500-talet medan den levde kvar i
samisk och baltisk tradition ända in på 1700-talet (och kanske betydligt längre
än så i mer lokala eller privata sammanhang skulle jag vilja tillägga). Kanske
spelade stoftmolnet år 536 från ett stort vulkanutbrott någonstans i världen en
avgörande roll? På det följde flera år utan riktig sommar, vilket tycks vara
verklighetsbakgrunden till Snorres berättelse om Fimbulvintern.
Hur
omfattande blev då den religiösa transformationen på 500-talet enligt
Andrén? Han vill inte beskriva det som
övergång till en ny asareligion: ”I stället var det en religiös transformation
där en del gamla element försvann, en del gamla aspekter stöptes om till nya
sammanhang, och en del nya element introducerades.”
Allt
fast förflyktigas, som Karl Marx sa. Den som vill återuppliva det som kallades
forn sed ställs inför väldigt komplexa frågeställningar. Vad i den gamla livssynen och seden är det som ska återupplivas
och/eller anknytas till? Och när
fanns detta vad? Forn sed år 560
eller 980? Tolkad genom vilken tids medvetande? Att som moderna shamaner hävda
att de inte är new age utan old age löser heller inga problem.
Vilken old age? Och vems version av old age? Som jag ser det kan den som
vill arbeta med traditionell andlighet i dagens värld bara utgå från nuet och
där, i detta nu och här, hitta sin egen väg – kanske efter en
initiationsceremoni i en treudd eller en fornborg?
