Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 29 juli 2014

Symbios mellan människa och djur

Människors attityder till djur var inte antropocentrisk i det förkristna Norden. Djur och människor var jämställda och existerade i ett symbiotiskt förhållande. I själva verket var det djuren som domesticerade människorna och inte tvärtom. Det är några av de tankar som arkeologiprofessorn vid Lunds universitet Kristina Jennbert för fram i sin bok Animals and Humans – Recurrent Symbiosis in Archeology and Old Norse Religion (Nordic Academic Press 2011). Boken ingår i det stora tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård, som jag tidigare behandlat flera gånger på denna blogg.
Jennbert analyserar såväl förkristna texter (som kanske snarare bör betecknas som kristna texter eftersom de nedtecknades först på 1200-talet) som handfasta arkeologiska fynd. Det här är en krävande akademisk text på hög abstrakt nivå som på ett spännande sätt problematiserar inte bara företeelsen förkristen sed (= forn sidr) utan även själva arkeologin. Allt är statt i förändring, allt fast förflyktigas, och det gäller även den arkeologiska vetenskapen. Tolkningarna av arkeologiska fynd förändras över tid och som Jennbert påpekar kommer arkeologernas tolkningar alltid att begränsas av sin egen tids uppfattningar och tankehorisont; det gäller alltså även hennes egna tolkningar.
Liksom flera andra tidigare rapporter i Vägar till Midgård granskar Jennbert på djupet det som kallas forn sidr och konstaterar att det är ett mycket komplext begrepp. I forn sed ingår såväl aspekter av tro, moral, sedvanor och tradition som kunskap om ritualer och hur ritualerna ska genomföras. Ritualer behöver inte alltid vara andliga och de har en sorts totalitetsfunktion i samhällsväven. Uppdelningen i heligt och profant är en modern konstruktion. Ritualer är strategiska, existentiella och strukturella och de skapar relationer, påpekar Jennbert. De litterära beskrivningarna av ritualer måste tolkas med avsevärd källkritik eftersom texterna inte är historiska dokument utan just litterära produkter. Eddasångerna kanske framfördes som en sorts performance som gav dåtidens publik en totalupplevelse, vilket är något helt annat än att idag läsa dessa texter.
Jennbert understryker att Eddatexterna och den isländska sagalitteraturen uttrycker världsåskådningen hos en aristokratisk och manlig elit. Hon kontrasterar texterna mot arkeologiska fynd som tyder på att den rituella praktiken ofta varit annorlunda än texternas beskrivningar. Vad kan vi då utläsa ur järnålderns gravfynd? Ofta begravdes djur tillsammans med människor och ibland begravdes djur i egna gravar. Jennbert gör detaljerade genomgångar av vilka djur som påträffats i gravarna och det visar sig då att det primärt handlar om domesticerade djur. I första hand handlar det om hästen, som var en statussymbol förknippad med den manliga eliten, men också hunden och grisen eller delar av dem var vanliga ”gravgåvor”. Tidigare har arkeologer tolkat dessa djuroffer som en sorts medföljare och matsäck till den hinsides världen men det är en tidsbunden tolkning som inte står högt i kurs idag. Jennbert ser inte gravarna primärt som en avresestation till de dödas värld utan som ”installationer av välstånd och materialitet”. Gravarna var ett sätt att ritualisera kosmologi och ideologi. Djuren placerades inte i gravarna för att konsumeras hinsides utan som ett sätt att visa på rikedom och bibehålla maktrelationer och vad hon kallar nätverksstrategier. Gravmonumenten ritualiserade landskapet. Det är något att tänka på för dem som idag utövar ceremonier i anslutning till storslagna gravmonument. Varför ska en idag ceremoniera på järnålderselitens maktmonument?
Denna korta recension kan inte ge rättvisa åt Jennberts många och djuplodande analyser; jag har bara försökt fånga några av hennes tankar som också kan ha bäring för oss som idag vill hitta inspiration i den förkristna seden. Animals and Humans innehåller också intressanta faktauppgifter om när de olika domesticerade djuren kom till våra trakter, vad vi möjligen kan veta om hur djur och djurdelar har använts i olika riter, alla namn på djur som förekommer i eddorna och alla sammanställningar med djur som finns i de förkristna människonamnen (primärt mansnamn vill jag påpeka). Det mesta tyder på att dåtidens människor inte uppfattade att det existerade några fasta gränser mellan människa och djur; de var intimt beroende av varandra och den ena kunde omvandlas i den andra, vilket framgår av alla berättelser om skepnadsskiftare och hamnskiften.
En grundläggande tanke som genomsyrar Jennberts arbete och som kan fungera som en slutkläm även i denna recension är att den förkristna religionen inte var en enhetlig och stabil företeelse. Det fanns stora kronologiska, regionala och sociala skillnader i förkristen praxis. Och av vanligt folks andliga vardagspraxis finns inte så många spår.