Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 4 augusti 2014

Mångfald och variation i förkristen praxis

Den förkristna nordiska religionen (= forn sidr) var en lokal och regional praxis utan något etablerat dogmsystem. Det rådde stor mångfald och variation i den rituella praktiken. Denna mångfald och variation var bl a en effekt av djurens medverkan i allt mänskligt. Djuren var inlemmade i människornas värld både praktiskt och rituellt. Människor och djur ansågs ha gemensamma anor och myterna innehöll berättelser om gränsöverskridande äktenskap och aktiviteter. I riten upphävdes åtskillnaden mellan människa och djur, men det fanns inga enhetliga mönster, inga entydiga förklaringar.
Så skriver arkeologiprofessor Kristina Jennbert i sitt bidrag till antologin Plats och praxis – studier av nordisk förkristen ritual (Nordic Academic Press 2002). Denna antologi är en av de första böckerna i det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård vid Lunds universitet, som jag har skrivit en hel del om tidigare på denna blogg. Även om denna antologi har drygt tio år på nacken känns den väldigt aktuell och angelägen. I antologin medverkar också akademiska auktoriteter som Christina Raudvere, Britt-Mari Näsström och Anders Andrén, för att nämna några av de svenska bidragsgivarna.
Många av texterna handlar om att försöka ringa in vad nordisk förkristen ritual egentligen var för någonting. Ett sätt att göra det är att analysera de medeltida lagarnas olika förbud mot hedniska sedvänjor. Ärkebiskop Jons Kristenret pekar ut ”spådom, runor, galdrar, gärningar och trolldom” som förkastliga handlingar. Andra lagtexter talar om ”utesittning, lövjeri och skepnadsskiftare” som realiteter som ska behandlas inför rätten. Knut den stores engelska lagar från år 1020-1023 innehåller förbud mot dyrkan av avgudar, solen, månen, eld, floder, källor, stenar och träd. Norska och isländska lagar stadgade förbud mot blot till hedniska gudar, vättar, högar, hargar, invigda stenar, stav eller altare i hus och förbud mot figurer av deg eller lera samt matoffer. Gutalagen förbjöd blot och åkallan med mat eller dryck av ”hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar”. Upplandslagen av år 1296 fastslår att ”Ingen skall blota åt avgudar och ingen skall tro på lundar eller stenar”.
Lagtexternas formuleringar visar att mycket av forn sidr levde kvar under flera hundra år efter religionsskiftet, om än i förändrad form och alltmer i det fördolda. Kristnandet var, som Anders Andrén framhåller, både en kontinuerlig och en diskontinuerlig process. Kyrkor kunde ibland byggas på gamla kultplatser som ett sätt att bygga in den gamla heligheten i det nya, men många kyrkor har också byggts på platser där ingen förkristen kult hade utövats.
Andrén för också ett tankeväckande resonemang om att de förkristna riterna kunde utföras lite var stans; i hus, inom bebyggelse, på betesmark, vid träd, stenar och klippor, i bäckar, åar och sjöar, i mossar och myrar. Ritualerna kunde riktas till många olika makter som asar, vaner, alfer, diser, jättar, dvärgar och mera lokala väsen och skyddsandar. Det var först järnålderns aristokrati som började skilja på den sakrala och profana sfären och centralisera ritualerna till sina stora hallar – som ett sätt att markera makt och växande sociala skillnader. Det var denna aristokrati som förberedde marken för det kommande religionsskiftet och som sedan också drog fördel av det – inte minst materiellt och maktmässigt.
Den norske arkeologen Terje Gansum för fram ett väldigt intressant resonemang om gravhögar som källa till kunskap, inte primärt på grund av deras innehåll utan på grund av deras placering i landskapet och hur de har konstruerats, dvs vilka sorters jord och sten som använts. Han ser hela landskapet som arkeologens kunskapskälla och gör en grundlig analys av Osebergshögen och dess utgrävning i början av 1900-talet. Högen var uppkastad kring det numera världsberömda Osebergsskeppet som idag visas upp i rekonstruerat skick i museet på Bygdöy strax utanför Oslo. Högen var byggd över två kvinnor och det faktum att en så kallad sejdstav fanns med i graven tycks peka på att det kan röra sig om två völvor som blivit begravda där. Gansum skriver att processen med att färdigställa Osebergshögen tog minst fyra månader men att den kan ha pågått i flera år. Antagligen vävdes själva bygget samman med olika ritualer under denna tid och kanske ska en rentav betrakta själva högbyggandet som en enda lång ritual.
Resonemanget föder också nya tankar kring det som tidigare tolkats som gravplundringar men som inte alls behöver vara det, i synnerhet om de ligger nära i tiden till begravningen. Att plocka ut olika föremål ur gravhögarna kan ha varit ett sätt att återföra dem till de efterlevandes sfär, men nu laddade med dödens kraft. Gravgåvor behöver inte ha varit avsedda för de dödas hinsides liv utan kan ha varit ett sätt att markera och bevara social status och makt, och även ett sätt att tillfälligt deponera föremål hos de döda för att ladda dem med dödens kraft. Så skedde t ex i myten om Balders död där Balder och Nanna från dödsriket sände tillbaka gravgåvor till asarna. När de folkliga botarna så sent som på 1900-talet besökte kyrkogårdar för att hämta döingmull eller föremål som varit i kontakt med de döda fullföljde de kanske bara denna uråldriga tradition.