Mångfald och variation i förkristen praxis

Den förkristna nordiska religionen (= forn sidr) var en lokal och regional praxis utan något etablerat dogmsystem. Det rådde stor mångfald och variation i den rituella praktiken. Denna mångfald och variation var bl a en effekt av djurens medverkan i allt mänskligt. Djuren var inlemmade i människornas värld både praktiskt och rituellt. Människor och djur ansågs ha gemensamma anor och myterna innehöll berättelser om gränsöverskridande äktenskap och aktiviteter. I riten upphävdes åtskillnaden mellan människa och djur, men det fanns inga enhetliga mönster, inga entydiga förklaringar.

Så skriver arkeologiprofessor Kristina Jennbert i sitt bidrag till antologin Plats och praxis – studier av nordisk förkristen ritual (Nordic Academic Press 2002). Denna antologi är en av de första böckerna i det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård vid Lunds universitet, som jag har skrivit en hel del om tidigare på denna blogg. Även om denna antologi har drygt tio år på nacken känns den väldigt aktuell och angelägen. I antologin medverkar också akademiska auktoriteter som Christina Raudvere, Britt-Mari Näsström och Anders Andrén, för att nämna några av de svenska bidragsgivarna.

Många av texterna handlar om att försöka ringa in vad nordisk förkristen ritual egentligen var för någonting. Ett sätt att göra det är att analysera de medeltida lagarnas olika förbud mot hedniska sedvänjor. Ärkebiskop Jons Kristenret pekar ut ”spådom, runor, galdrar, gärningar och trolldom” som förkastliga handlingar. Andra lagtexter talar om ”utesittning, lövjeri och skepnadsskiftare” som realiteter som ska behandlas inför rätten. Knut den stores engelska lagar från år 1020-1023 innehåller förbud mot dyrkan av avgudar, solen, månen, eld, floder, källor, stenar och träd. Norska och isländska lagar stadgade förbud mot blot till hedniska gudar, vättar, högar, hargar, invigda stenar, stav eller altare i hus och förbud mot figurer av deg eller lera samt matoffer. Gutalagen förbjöd blot och åkallan med mat eller dryck av ”hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar”. Upplandslagen av år 1296 fastslår att ”Ingen skall blota åt avgudar och ingen skall tro på lundar eller stenar”.

Lagtexternas formuleringar visar att mycket av forn sidr levde kvar under flera hundra år efter religionsskiftet, om än i förändrad form och alltmer i det fördolda. Kristnandet var, som Anders Andrén framhåller, både en kontinuerlig och en diskontinuerlig process. Kyrkor kunde ibland byggas på gamla kultplatser som ett sätt att bygga in den gamla heligheten i det nya, men många kyrkor har också byggts på platser där ingen förkristen kult hade utövats.

Andrén för också ett tankeväckande resonemang om att de förkristna riterna kunde utföras lite var stans; i hus, inom bebyggelse, på betesmark, vid träd, stenar och klippor, i bäckar, åar och sjöar, i mossar och myrar. Ritualerna kunde riktas till många olika makter som asar, vaner, alfer, diser, jättar, dvärgar och mera lokala väsen och skyddsandar. Det var först järnålderns aristokrati som började skilja på den sakrala och profana sfären och centralisera ritualerna till sina stora hallar – som ett sätt att markera makt och växande sociala skillnader. Det var denna aristokrati som förberedde marken för det kommande religionsskiftet och som sedan också drog fördel av det – inte minst materiellt och maktmässigt.

Den norske arkeologen Terje Gansum för fram ett väldigt intressant resonemang om gravhögar som källa till kunskap, inte primärt på grund av deras innehåll utan på grund av deras placering i landskapet och hur de har konstruerats, dvs vilka sorters jord och sten som använts. Han ser hela landskapet som arkeologens kunskapskälla och gör en grundlig analys av Osebergshögen och dess utgrävning i början av 1900-talet. Högen var uppkastad kring det numera världsberömda Osebergsskeppet som idag visas upp i rekonstruerat skick i museet på Bygdöy strax utanför Oslo. Högen var byggd över två kvinnor och det faktum att en så kallad sejdstav fanns med i graven tycks peka på att det kan röra sig om två völvor som blivit begravda där. Gansum skriver att processen med att färdigställa Osebergshögen tog minst fyra månader men att den kan ha pågått i flera år. Antagligen vävdes själva bygget samman med olika ritualer under denna tid och kanske ska en rentav betrakta själva högbyggandet som en enda lång ritual.

Resonemanget föder också nya tankar kring det som tidigare tolkats som gravplundringar men som inte alls behöver vara det, i synnerhet om de ligger nära i tiden till begravningen. Att plocka ut olika föremål ur gravhögarna kan ha varit ett sätt att återföra dem till de efterlevandes sfär, men nu laddade med dödens kraft. Gravgåvor behöver inte ha varit avsedda för de dödas hinsides liv utan kan ha varit ett sätt att markera och bevara social status och makt, och även ett sätt att tillfälligt deponera föremål hos de döda för att ladda dem med dödens kraft. Så skedde t ex i myten om Balders död där Balder och Nanna från dödsriket sände tillbaka gravgåvor till asarna. När de folkliga botarna så sent som på 1900-talet besökte kyrkogårdar för att hämta döingmull eller föremål som varit i kontakt med de döda fullföljde de kanske bara denna uråldriga tradition.

Symbios mellan människa och djur

Människors attityder till djur var inte antropocentrisk i det förkristna Norden. Djur och människor var jämställda och existerade i ett symbiotiskt förhållande. I själva verket var det djuren som domesticerade människorna och inte tvärtom. Det är några av de tankar som arkeologiprofessorn vid Lunds universitet Kristina Jennbert för fram i sin bok Animals and Humans – Recurrent Symbiosis in Archeology and Old Norse Religion (Nordic Academic Press 2011). Boken ingår i det stora tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård, som jag tidigare behandlat flera gånger på denna blogg.

Jennbert analyserar såväl förkristna texter (som kanske snarare bör betecknas som kristna texter eftersom de nedtecknades först på 1200-talet) som handfasta arkeologiska fynd. Det här är en krävande akademisk text på hög abstrakt nivå som på ett spännande sätt problematiserar inte bara företeelsen förkristen sed (= forn sidr) utan även själva arkeologin. Allt är statt i förändring, allt fast förflyktigas, och det gäller även den arkeologiska vetenskapen. Tolkningarna av arkeologiska fynd förändras över tid och som Jennbert påpekar kommer arkeologernas tolkningar alltid att begränsas av sin egen tids uppfattningar och tankehorisont; det gäller alltså även hennes egna tolkningar.

Liksom flera andra tidigare rapporter i Vägar till Midgård granskar Jennbert på djupet det som kallas forn sidr och konstaterar att det är ett mycket komplext begrepp. I forn sed ingår såväl aspekter av tro, moral, sedvanor och tradition som kunskap om ritualer och hur ritualerna ska genomföras. Ritualer behöver inte alltid vara andliga och de har en sorts totalitetsfunktion i samhällsväven. Uppdelningen i heligt och profant är en modern konstruktion. Ritualer är strategiska, existentiella och strukturella och de skapar relationer, påpekar Jennbert. De litterära beskrivningarna av ritualer måste tolkas med avsevärd källkritik eftersom texterna inte är historiska dokument utan just litterära produkter. Eddasångerna kanske framfördes som en sorts performance som gav dåtidens publik en totalupplevelse, vilket är något helt annat än att idag läsa dessa texter.

Jennbert understryker att Eddatexterna och den isländska sagalitteraturen uttrycker världsåskådningen hos en aristokratisk och manlig elit. Hon kontrasterar texterna mot arkeologiska fynd som tyder på att den rituella praktiken ofta varit annorlunda än texternas beskrivningar. Vad kan vi då utläsa ur järnålderns gravfynd? Ofta begravdes djur tillsammans med människor och ibland begravdes djur i egna gravar. Jennbert gör detaljerade genomgångar av vilka djur som påträffats i gravarna och det visar sig då att det primärt handlar om domesticerade djur. I första hand handlar det om hästen, som var en statussymbol förknippad med den manliga eliten, men också hunden och grisen eller delar av dem var vanliga ”gravgåvor”. Tidigare har arkeologer tolkat dessa djuroffer som en sorts medföljare och matsäck till den hinsides världen men det är en tidsbunden tolkning som inte står högt i kurs idag. Jennbert ser inte gravarna primärt som en avresestation till de dödas värld utan som ”installationer av välstånd och materialitet”. Gravarna var ett sätt att ritualisera kosmologi och ideologi. Djuren placerades inte i gravarna för att konsumeras hinsides utan som ett sätt att visa på rikedom och bibehålla maktrelationer och vad hon kallar nätverksstrategier. Gravmonumenten ritualiserade landskapet. Det är något att tänka på för dem som idag utövar ceremonier i anslutning till storslagna gravmonument. Varför ska en idag ceremoniera på järnålderselitens maktmonument?

Denna korta recension kan inte ge rättvisa åt Jennberts många och djuplodande analyser; jag har bara försökt fånga några av hennes tankar som också kan ha bäring för oss som idag vill hitta inspiration i den förkristna seden. Animals and Humans innehåller också intressanta faktauppgifter om när de olika domesticerade djuren kom till våra trakter, vad vi möjligen kan veta om hur djur och djurdelar har använts i olika riter, alla namn på djur som förekommer i eddorna och alla sammanställningar med djur som finns i de förkristna människonamnen (primärt mansnamn vill jag påpeka). Det mesta tyder på att dåtidens människor inte uppfattade att det existerade några fasta gränser mellan människa och djur; de var intimt beroende av varandra och den ena kunde omvandlas i den andra, vilket framgår av alla berättelser om skepnadsskiftare och hamnskiften.

En grundläggande tanke som genomsyrar Jennberts arbete och som kan fungera som en slutkläm även i denna recension är att den förkristna religionen inte var en enhetlig och stabil företeelse. Det fanns stora kronologiska, regionala och sociala skillnader i förkristen praxis. Och av vanligt folks andliga vardagspraxis finns inte så många spår.