Med döden som rådgivare (2)

Ett exempel på hur döden kan fungera som rådgivare är där Sigurd Fafnesbane blir undervisad av valkyrjan Sigdrifa om runornas ursprung, essens och magiska användning. Sigdrifa har försänkts i en djup sömn som framkallats av Oden, men i själva verket kan vi betrakta denna sömn som en död. Sigdrifa ligger på Hindarfjäll där Sigurd får se ett stort sken ”såsom om en eld brunne och flammade ända upp mot himlen”. När Sigurd rider upp på berget får han inne i en borg se en varelse ligga där i full rustning. Han tror att det är en man men när han tar av hjälmen blir han varse att det är en kvinna. ”Brynjan satt så fast, som om den vore vuxen till köttet.” Sigurd skär upp brynjan och när han tar av henne den vaknar Sigdrifa upp och förklarar:

Länge sov jag, lång var min slummer,
långt är de levandes ve:
Oden det vållade, att icke jag kunde
över sömnens runor råda.

Sigdrifa bjuder Sigurd att dricka en minnesdryck ur ett horn fullt med mjöd och uttalar då sin fantastiska hälsningsformel:

Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!

Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!

Om Sigdrifa sägs att ”hon visste tidender ur alla världar” och Sigurd ber henne att lära honom visdom. Det sker genom att Sigdrifa berättar om olika runors magiska användning, om runornas ursprung hos jätten Mimer och var runorna numera kan hittas:

Avskavda blevo de alla de som ristats
och mängda med heligt mjöd
och sända vida vägar;
de finnas hos asar, de finnas hos alver,
en del hos de vise vaner,
en del hos mänskor dväljas.

Den som kan runorna ”oförfalskade och ofördärvade” ska få välgång och lycka, säger Sigdrifa som därefter ger Sigurd elva goda levnadsregler att följa, men ”ädlingens liv tror jag ej blir långt: det stundar stora strider”. Trots de dova känslorna av kommande faror förklarar de båda varandra sin kärlek och binder med ed att de vill äga varandra. Det blir dock inget lyckligt slut på denna storslagna kärlekssaga, eller ska vi säga dejt mellan liv och död. Efter diverse förvecklingar, intagande av glömskedryck och hamnskiften blir Sigurd mördad på uppdrag av den svikna Sigdrifa som oftast går under namnet Brynhild. I sin stora sorg tar Brynhild sitt eget liv. Möjligen kan vi se detta som en berättelse om återförening i döden även om Sigurd och Brynhild läggs på varsitt begravningsbål. I Brynhilds helfärd berättas hur hon på väg till dödsriket kommer förbi en jättinnas gård och invecklar sig med henne i ett vasst ordskifte, som Brynhild avslutar med ett trotsigt:

Alltför länge leva på jorden
män och kvinnor i mycken hugsot;
vi skola leva vårt liv tillsammans,
Sigurd och jag. – Försvinn, jättinna!

Frejas resa till jättinnan Hyndla (= den lilla tiken) kan också tolkas som ett samkväm med döden. Hyndla håller till inne i berget och måste väckas upp ur sin hinsidestillvaro:

Vakna du mö! Vakna väninna!
Hyndla min syster, som i hålan bor!
Nu är skymningars skymning: skynda vi skola
till Valhall, till vigda helgedomen.

Freja vill att Hyndla följer med till Valhall för att där inför asarna presentera skyddslingen Ottars förnämliga släkttavla – i akt och mening att han ska få ut sitt fadersarv. Hyndla uppmanas att rida på en av sina ulvar medan Freja färdas på en galt. Jättinnan genomskådar Frejas trick: galten är Ottar som skiftat hamn och hon själv har ingen lust att följa med till Valhall. Däremot lyckas Freja tvinga henne att yppa Ottars ättelängd i 18 verser. Ett omkväde som upprepas nio gånger lyder: ”med alla är du släkt, Ottar, du svage!” När Freja ber Hyndla om minnesöl till Ottar så att han själv ska komma ihåg alla dessa namn och relationer börjar Hyndla förolämpa Freja å grövsta sätt:

Snabbt drag hädan, mig lyster att sova,
föga får du av mig, som främjar din önskan;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna ränner.

Du löper efter Od med smäktande ögon,
men flera ha dig under förklädet sett;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna löper.

När Freja med magi slår en eldring runt Hyndla faller denna dock till föga – ”sitt liv måste nog de fleste lösa” – och tar fram bägaren med mjöd fastän ”etterblandat är det, ont skall det verka”. Freja försöker å sin sida avvärja denna förbannelse med egna starka ord:

Ditt onda ord skall intet verka,
fast, jättebrud du illsint hotar;
han skall dricka härliga drycken,
må gudarne alla Ottar beskydda!

Visdom och kraft som avtvingas döden åtföljs ofta av hotelser, fientlighet och profetior om undergång. Dödens visdomssfär är förenad med fara och kunskapen därifrån kan bli dyrköpt. Det är också något som går igen i berättelser om botare som hämtat sin kraft från de döda. Efterhand som kristendomens idéer förankrades även hos vanligt folk kom berättelserna om döden alltmer att handla om djävulen. Det var inte döden som vismannen och viskvinnan hade sökt kraft och kunskap hos på kyrkogården – det var den onde själv.

Någon djävul fanns dock knappast i hjälten Svipdags medvetande när han sökte upp sin döda mor Groas gravkummel för att få hennes hjälp och råd om hur han ska kunna komma samman med den fagra Menglad (= Freja), något som skildras i Groas galder:

Vakna Groa! Vakna du goda kvinna!
Jag väcker vid dödens dörr:
jag minner dig om, att du manat din son
till kummeldösen komma.

Galder giv mig, som goda äro,
sörj, du moder, för din son:
på långa vägar för livet jag rädes
är ej mer än yngling än.

Groa sjunger då nio galdrar som Svipdag kan använda i alla möjliga upptänkliga situationer – för seger och som skydd, mot farliga strömmar och fjättrande bojor, för att stilla vågor och undvika köldskador, mot gengångare och för mål och mannavett.

Frukta nu aldrig, där faror syna,
din älskog ej bringe dig ve!
Mot jordfast sten stod jag i dörren
medan jag galdern gav.

Moderns ord äger du, son, med dig,
låt dem i bröstet bo!
Lyckan skall alltid ledsaga dig
så länge mitt ord du gömmer.

Eller med Castanedas ord: ”Death is the only wise adviser that a warrior has.”

Med döden som rådgivare (1)

Carlos Castaneda har skrivit några ytterst djuplodande och vackra texter om dödens kraft och dödens roll som rådgivare. För att inte förta något av den visionära kraften i Castanedas texter återger jag citaten i originalversion. Först från A Separate Reality:

“Death is everywhere. It may be the headlights of a car on a hilltop in the distance behind. They may remain visible for a while, and disappear into the darkness as if they had been scooped away; only to appear on another hilltop, and then disappear again.
Those are the lights on the head of death. Death puts them on as hat and then shoots off on a gallop, gaining on us, getting closer and closer. Sometimes it turns off its lights. But death never stops.

Only the idea of death makes a warrior sufficiently detached so that he is capable of abandoning himself to anything. He knows his death is stalking him and won’t give him time to cling to anything, so he tries, without craving, all of everything.”

Från Journey to Ixtlan:

“Death is our eternal companion. It is always to our left, an arm’s length behind us. Death is the only wise adviser that a warrior has. Whenever he feels that everything is going wrong and he’s about to be annihilated, he can turn to his death and ask if that is so. His death will tell him that he is wrong, that nothing really matters outside its touch. His death will tell him, ‘I haven’t touched you yet.’

“A warrior must focus his attention on the link between himself and his death. Without remorse or sadness or worrying, he must focus his attention on the fact that he does not have time and let his acts flow accordingly. He must let each of his acts be his last battle on earth. Only under those conditions will his acts have their rightful power. Otherwise they will be, for as long as he lives, the acts of a fool.”

Och till sist från Tales of Power:

”In order to help his ward to erase personal history, the warrior as a teacher teaches three techniques: losing self-importance, assuming responsibility for one’s acts and using death as an adviser.”

Men vi behöver inte gå över ån efter vatten. Det är inte nödvändigt att djupdyka i mexikanska shamantraditioner för att komma underfund med dödens betydelse. I den nordiska folkliga läkekonsten finns mängder av belägg för att våra egna vismän och viskvinnor använt döden både som rådgivare och lärare och som kraftkälla vid sjukdomsbot och annan magi. Det har skett t ex genom att gå årsgång till kyrkogården vid speciellt magiska tidpunkter, genom att väcka upp en död och bli undervisad, genom att göra utesittning på en gravhög, genom att använda delar från döda människor eller djur i medicinska syften eller genom att använda sådant som varit i kontakt med en död, t ex kyrkogårdsmull eller likvatten som använts för att tvätta en död. Dessa företeelser är också väl kända i samisk tradition där döda anförvanter ända in i vår tid har städslats som rådgivare eller medhjälpare i utsatta situationer, t ex för att vakta renflocken i snöstorm.

Såväl bland nordbor som bland samer har det funnits starka föreställningar om att de döda har levt kvar i gravhögar och heliga berg och där kunnat väckas upp för att delta i det jordiska livet. I isländska sagor finns uttrycket ”att dö in i berget” som en god sammanfattning av denna företeelse. Men det kunde också vara förknippat med fara att uppväcka döda. I många sagor får sådana levande lik spela en sorts skurkroll där hen beter sig ytterst destruktivt och inte lugnar ner sig förrän hen får huvudet avhugget eller blir uppeldad. Detta och mycket annat kring döden behandlas ingående i boken The Road to Hel av Hilda Roderick Ellis (senare Davidson) som gavs ut redan 1943 och som 2013 kom i nyutgåva på Cambridge University Press.

Om vi ska försöka matcha Carlos Castanedas texter är det nog till Den poetiska Eddan som vi bör vända oss. Där finns flera storslagna berättelser om döden som rådgivare, lärare och magisk medhjälpare.

Den kanske mest klassiska berättelsen är den om Odens invigning i världsträdet där han hängde i nio nätters tid, sårad av sitt eget spjut och utan vatten och mat för att så småningom falla ner och då få del av runornas insikter. Detta är en klassisk shamansk initiation via en konfrontation med döden och återfödelse med ny insikt och kraft:

Jag fick ej njuta horndryck, ej heller bröd -
jag spanade noga nedåt;
runor tog jag upp, ropade och tog,
nu föll jag ned ur trädet.

Då började jag frodas och fatta allt,
växa och trivas väl;
jag letade ut ord utav ord,
en gärning gjorde den andra.

Flera Edda-sånger rymmer också explicita beskrivningar av resor till dödsriket. De sägs gå norrut och nedåt. De företas ofta på en magisk häst och går över en flod, förbi väktare och skräckinjagande vakthundar och samt genom en ridå av eld.

Två av de mest kända resorna till de dödas land utgår just från Oden och hans närmaste krets. Odens egen resa beskrivs i Balders drömmar. Odens son Balder är hemsökt av hotfulla drömmar och Oden rider på den åttabenta hästen Sleipner ”ned till Nifelhel” för att finna orsaken till mardrömmarna. Han möter en hund som ”var blodig om bröstet framtill och gnydde länge mot galdrars fader”. Marken dånar under Oden när han kommer till Hels boning och just detta dånande visar att det är en levande varelse och inte en avliden som anländer. Oden rider mot dödsrikets östra dörr där han vet att en död völva är gravlagd; ”för spåvis kvinna kvad han dödgalder – hon lyddes nödbedd, likord kvad hon:”

Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.

Oden presenterar sig som Vegtam (= den vägvane), son till Valtam (= förtrolig med de döda), och frågar för vem som bänkarna i Hel har prytts med guld som inför ett storslaget gästabud. Völvan svarar: ”Här står för Balder det bryggda mjödet, skimrande drycken”. Vi vet att såväl guldet som mjödet representerar visdom och det är uppenbart att den visdom som döden erbjuder anses vara av den mest storslagna sort. När Oden tvingar völvan att tala vidare berättar hon att Balder kommer att dödas av sin blinde broder Höder och att han kommer att hämnas av Vale (= dråpsmannen) som Oden ska avla med jättinnan Rind. När Oden till sist frågar om vilka kvinnor som kommer att sörja Balder svarar völvan med en hotelse som föregriper Odens egen död:

Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!

Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnas fall fienderna komma.

Völvan syftar på att Loke ska fjättras av asarna för sin roll i mordet på Balder, men att han kommer loss till Ragnaröksprocessen då den gamla världen och dess gudar går under för att ge plats för en pånyttfödd skapelse. Vi ser här hur umgänget med de döda också rymmer en farlig och ödesdiger dimension. Döden är inte att leka med!

Trots att Oden ibland beskrivs som allvis måste han alltså vända sig till dödens sfär för att få djupare kunskap – precis som shamaner har gjort i alla tider. Och om vi betraktar berättelsen om Odens resa till Hel som en beskrivning av människans inre processer ser vi att vi är beroende av våra djupaste inre världar, vårt mörka undermedvetna för att nå genuin kunskap om oss själva och vår väg. Om vi använder Jungs terminologi skulle vi säga att vi hämtar kunskapen ur det kollektiva undermedvetna och dess arketyper.

Den andra resan till dödsriket som utgår från händelserna kring Balder företas av Odens son Hermod efter det att Balder har dött och kremerats. Avsikten är att förhandla med Hel om att låta Balder återvända eftersom hans död orsakat så stor sorg i världen. Den resan skildras i Snorres Edda som en klassisk färd till dödsriket; Hermod rider på Sleipner, färden tar nio dygn ”genom mörka djupa dalar”, vid älven Gjöll (= den larmande) rider han över Gjallarbron som är täckt med glänsande guld och vaktas av en kvinna vid namn Modgunn. Även under Hermod dånar bron och Modgunn frågar varför denne levande man rider på Helväg. När han förklarar att han söker Balder kan Modgunn berätta att Balder redan ridit över till andra sidan och att ”vägen till Hel går neråt och nordvart”. I Hels boningshus sitter Balder på högsätesbänk tillsammans med sin hustru Nanna. Hermod blir kvar över natten men ber på morgonen att Hel ska låta Balder rida hem med honom eftersom det är så mycken gråt hos asarna. Hel går med på detta under förutsättning att ”allting i världen både levande och dött gråter över honom… men han blir kvar hos Hel, om någon säger emot och inte vill gråta”.

Asarna sänder ut bud över all världen och alla gråter över Balders död utom jättinnan Tökk (= tack) som frankt förklarar:

Med torra tårar
må Tökk gråta
när Balder bärs på bål.
Vad gott gav mig Karls son
kvick eller död?
Må Hel ha kvar det hon har!

Det var i själva verket Loke som hade förvandlat sig till jättinnan Tökk och därmed satte p för asarnas hybris att försöka lura döden och få evigt liv. Kunskap och visdom finns i och hos döden inte genom att upphäva döden.

Fortsättning i morgon med Sigurd och Sigdrifa, Freja och Hyndla, Svipdag och Groa.

Signelser från Småland (7)

Mot belsrev och bukrev (= blindtarmsinflammation):

N. N.! Jag botar dig för belsref. Gudarna voro tre. Jag botar dig för belsref. Marjerna voro tre: den ena varpade, den andra spann, den tredje botade för belsref.
Dessa treenigheter tage bort din sjukdom!
(Med marjerna åsyftas antagligen de tre nornorna, eller ödets herskarinnor, kristnade till Marior. Likheten mellan namnet marjerna och de grekiska myternas moirai är anmärkningsvärd, men får väl betraktas som en tillfällighet. Läsningen från Hestra socken, Västbo härad.)

Mot skevern (= rakitis, engelska sjukan):

Jag skall bota dig för all slags skever:
morskever och bordskever,
horskever och jordskever.
Alt skall försvinna som daggen för solen
och som den döde under jorden.
(Läses tre gånger och spottas en gång mellan hvarje läsning. Man bör förut hafva klipt naglarna på fingrar och tår samt något hår af det sjuka barnet och nedgrafvit det avklipta i jorden under en torfva. Under läsningen mäter man barnet med en tråd i kors på nakna kroppen.
Ett barn tros få horskevern, om en löndahora (en fallen kvinna, hvars brott ej är upptäckt) får se barnet eller dess moder, då hon är havande, på bara bröstet.
Jordskevern får barnet, om dess vagga kommer att stå öfver en vättes underjordiska hemvist, hvarigenom han oroas.
Läsningen från Jälluntofta socken, Västbo härad.)

Mot vätta (= matthet):

Älfkungarne, som i nordvatten vada,
vättarne, som i salarna springa glada,
skall dig för denna sjukdom bota,
att det inte dina nerver må skada.
(Läsningen skall ske vid en åt norr rinnande bäck. Man uppskär de torfvor, på hvilka den sjuke vid tillfället står, lägger dem på hans hufvud, under det läsningen tre gånger upprepas, och så blir han bra, innan han kommer hem. Läsningen från Unnaryds socken, Västbo härad.)

Mot vårtor:

Vissna, vassna
som kol i aska,
man i jord,
snö för sol!
Du skall bli så liten
som ett senapskorn,
sedan intet.
(Detta säges i ny och nedan tre gånger. Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Att tvinga en tjuv att bära hem det han stulit:

Då man fått reda på tjufven, men ej kan bevisa, att han stulit från en, skrifver man hans namn på en papperslapp och därunder:
”Sator arepo tenet opera rotas”,
samt slutligen tjufvens namn därunder. Papperet sättes under smedstädet, och så smider man därpå. Tjufven blir då tvungen att återställa, hvad han tagit från dig.
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Man ”lånar” ett ben från en kyrkogård och binder det i en stark ström samt läser:
”Att den person, som tillfogat sig min vara, skall ej ha ro hvarken natt eller dag, hvarken sittande eller liggande, hvarken gående eller stående, utan skälfva som detta ben, tills han återbär min vara.”
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Mot vargar:

”Hvart skall du gå?”
”Jag skall gå och bita fä.”
”Det skall jag dig förmena:
du skall gå till det vatten, där ingen ror,
och till den skog, där ingen bor,
och till det grekiska landet,
där vår fiende blev funnen,
där skall du bli bunden.”
I de tre heliga namn. Amen.
(Läsningen bör ske julnatten kl 12 i ladugården på tröskeln. Läsningen från Skirö socken, Östra härad.)

Jesus och sankta Maria låna mig nycklarna dina,
medan jag ber för får och fä mina.
Jesus och sankt Örjan bevare väl
för ulf och ramm
och vargatann,
att intet må skada kvek eller får
mer än orm en jordfast sten.
(Ramm = korp. Läses i ladugården juldagsmorgonen, innan solen gått upp. Läsningen från Urshults socken, Kinnevalds härad.)

Nornor, döingben, vättar och nordrinnande vatten – läsningarna är mängda med förkristen livssyn.

Till sist: den som vill läsa mer om sambanden mellan shamanism och folklig läkekonst hänvisas till min bok Atrid Grimssons Svartkonstbok.

Signelser från Småland (6)

Mot trollskott och andra skott:

Frälsaren stod på ett bärg; där fick han se trollen stå med oppspända bågar.
”Hvad skjuten I?”
”Vi skjuta folk och fä
och alt i världen ä.”
”Skjut i en skog, där ingen bor;
skjut i en sjö, där ingen ror;
och skjut i röda hafvet!”
(Med skott avses plötsligt påkommen värk eller sjukdom. Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad.)

Oden ledde sin oxe till brunn,
där fick han bot i samma stunn.
I de tre heliga namn. Amen.
(”Hjälper för både folk och fä, hvem en vill göra’t för, så går det onda sannerligen öfver.” Läsningen från Skirö socken, Östra härad.)

Jag skall skjuta bort trollskott
och villarpaskott
och bergaskott
och jordskott,
skott över jord
och skott under jord,
månskott
och stjärnskott
och solskott,
pilskott
och all slags glödande skott,
som under himmelen månd flyga.
(Under läsningen hålles en såstång öfver den sjukes rygg. Läsningen upprepas tre gånger. Besvärjaren spottar en gång för hvarje läsning. Läsningen från Nye och Lemnhults socknar, Östra härad.)

Jag skall göra din värk till men;
jag skall sätta dig under stock och sten,
i den skog, där ingen bor;
i den sjö, där ingen ror;
i det haf, där aldrig bölja for.
I tre heliga namn. Amen.
(Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad.)

Mot lungsot:

Vår herre och sankte Pär gingo sig vägen fram; fingo de se, var Lungson gick.
”Hvart skall du rinna?” sade vår herre.
”Jag skall rinna till Mannahem,
röta blod och bryta ben.”
”Nej”, sade vår herre.
”Du skall i den skog, där ingen bor;
i den sjö, där ingen ror;
uti en jordfast sten
skall du bli utan men.”
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Oden figurerar alltså i läsningarna ännu på 1800-talets slut. En annan föreställning som levt kvar sedan förkristen tid är Manheim, som i Eddan är beteckningen på människornas värld.

Signelser från Småland (5)

Mot värk:
Vår herre Jesus Kristus döve dig med sitt kors, men jag skall döva dig med min ord, så du ligger som en torsk.

I namn faders, sons och den heliga andes. Amen.
(Spotta så på ringfingern och skriv omkring, där det värker, tre gånger avigt. Läsningen från Göteryds socken, Sunnerbo härad).

Jag skall mäta bort dig med sax och syl och rödt och lindebast.
(Och så läses tjogen, dvs talföljden från ett till tjugo, baklänges tre gånger. Läsningen från Ljunga socken, Sunnerbo härad).

Vår herre Jesus Kristus själfver reste vägen fram
En torska-kvinna mötte han.
”Hvart skall du gå?”
”Till N. N.”
”Hvad skall du där?”
”Hans ben bryta, märg röta, blod suga.”
”Det skall Gud dig förbjuda i det heliga namn. Amen.”
(Bör läsas tre gånger över den sjuke. Läsningen från Långaryds socken, Västbo härad.
Samma formel finns antecknad i en handskriven svartkonstbok i en samlares ägo; men med följande tillägg: Man går först till en brunn eller bäck, tager vatten i en träskål och slår ut nio skvättar på marken, den tionde behåller man i skålen; sedan tager man en tälgknif, öser med denna vatten ur skålen på den värkande lemmen ansös (= motsols) omkring honom, gör kors och läser.)

Mot gikt och flen:

Vik bort, du fule flen,
i stock och sten!
Du ska vissna, och du ska falna
och aldrig på någon människa mer vara.
(Gikt och flen användes som benämningar på allehanda kroppsvärk som ofta hängde samman med reumatiska åkommor. Läsningen från Alseda socken, Östra härad.)

Mot vred och vrickningar:

Oden rider öfver sten och bärg,
han rider sin häst ur vred och i led,
ur olag och i lag, ben till ben, led till led,
som det bäst var, när det helt var.
(Läsningen från Jälluntofta socken, Västbo härad. Märk likheten med den så kallade Merseburgformeln från 800- eller 900-talet:
Phol och Wodan foro till skogs,
då fick herrens fåle sin fot ur led.
Då signade honom Sinthgunt,
Sunna hennes syster,
då signade honom Friia,
Volla hennes syster,
då signade honom Wodan,
som han väl kunde.)

Mot frostskador:

Jag skall bota denna frost
först en månad, sen ett år
och sen, så länge världen står.
I de tre heliga namnen. Amen.
(Läses tre gånger å rad. Tre lerbitar tagas ur ugnen, hvarvid de icke få lösgöras annat än med fingrarna, icke med knif eller annat redskap. Den sjuke håller dem vid den förfrusna lemmen och kastar, hvarje gång läsningen upprepas, en lerbit i elden. Den sjuke bör icke tacka eller bjuda betalning åt den, som läst. Läsningen från Nye socken, Östra härad.)

Signelser från Småland (4)

De flesta här meddelade läsningar är antecknade efter muntligt föredrag av äldre män och kvinnor, hörande till den samhällsklass, som knappt känner annan litteratur än den andliga och denna inskränkt till bibeln, katekesen, psalmboken och någon äldre postilla. Jag har alltså inte behövt misstänka, att mina källor inte varit en ogrumlad arvsägen, vilken muntligen fortplantats från släktled till släktled. I några fall har jag kommit över en och annan skriven eller präntad anteckning med värdighet av ”recept”, vilken ägaren ställt till min tjänst för avskrift. Att förvärva dessa med allmogehand nedskrivna anteckningar för museets samlingar har sällan lyckats mig, vilket väl bevisar, att innehavarna trott på deras nytta. Det vanliga svaret vid sådana försök från min sida har blivit: ”Han får la va nöjder, då jag låter honom skriva å lappen; nöttar dä inte, ska’ar dä inte å ha an kvar.” Svartkonstböcker har ofta blivit omtalade, men någon äldre sådan har jag inte lyckats komma över i Småland.

Vid uppteckning av läsningarna har jag först låtit min sagesman läsa en sådan för mig, varefter anteckning gjorts och sedan granskats genom jämförelse med den av honom ånyo upprepade formeln. Några ändringar av den sålunda erhållna texten har jag sedan aldrig tillåtit mig eller sökt framkalla genom fortsatta spörsmål.

Mot ormbett:

Ormen låg i ring på rot,
han bet Kristus i sin fot.
Det gör dig sveda och vånne.
Det skall jag bota med min hånne.
I tre heliga namn. Amen.
(Vånne = vånda, hånne = hand. Läsningen från Skirö socken, Östra härad).

Burman under askerot
stack vår herre i hans fot.
Det skall jag bota med min ånne
och stryka bort med min hånne.
Du ska inte lida ve eller vånne.
(Ånne = ande, andedräkt. Läsningen från Bäckseda socken, Östra härad).

Förbannad vare den, som kryper i gräset
och hväser och fräser,
som stuckit vår herre Krist i sin häl.
Detta stick skall försvinna,
som detta vatten skall förrinna.
I tre heliga namn. Amen.
(Signaren ger den ormbitne vatten att dricka. Läsningen från Alseda socken, Östra härad).

Att stämma blod:

Jesus gick sig över en kyrkogård.
Han stämde blod och läkte sår.
Din blod skall inte mer rinna;
din värk skall inte mer värka, svullna eller svida,
önskar jag i namn Gud Faders, Guds sons och Gud den heliga andes. Amen.
(Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad).

Såsom Simeon och sankte Päar
drogo not uti en flod,
och som de stämde vatten,
så stämmer jag blod.
I Gud faders, i Guds sons och Gud den helige andes namn. Amen.
(Även på tre mil från den lidande kan man genom att läsa ovanstående bota honom, endast man känner hans namn och hemvist, eller om det är ett djur, dess färg. Läsningen från Lemnhults socken, Östra härad).

Vår herre Jesus Kristus
for sig ned åt hafsens djup
med elva apostlar.
Han gjorde väl,
han stämde blod,
han döfde värk.
I de tre heliga namn. Amen.
(Läsningen från Skirö socken, Östra härad).

Som synes - många shamanska inslag: handpåläggning, andedräkt, vatten, avståndsbot, magiska ord som anknyter till mytiska händelser i Drömtiden. Läsningen av formeln försatte både botare och patient i ett förändrat medvetandetillstånd. Kanske kan formuleringen ”for sig ned åt hafsens djup” beskriva en själsresa till undervärlden.

Signelser från Småland (3)

I vanliga fall är det ganska svårt att få del av den klokes vetande, synnerligen av läsningarna. Ett av skälen härtill är den gängse tron, att man genom att lära dem åt andra själv går i mistning av den hos dem inneboende övernaturliga kraften att bota; därtill kommer blygsel för det olovliga, som skulle finnas i dylika, och rädslan att bli åtalad. ”Förr i världen, då mor levde, och jag var ung, ville hon nog, att jag skulle lära sådant där, men jag hade aldrig lust; och nu har jag alldeles glömt bort det lilla jag då kunde, så det lönar inte, att han frågar mig efter några läsningar”, är ett av de svar, med vilka man oftast avspisas, då man som främling ber en klok lyfta på en flik av sitt vetandes isisslöja. Emellertid kan försöket löna sig utmärkt. Jag erinrar mig en liten händelse från mina vandringar i Östra härad, som möjligen i sammanhang härmed bör anföras.

Av flera personer hade jag fått anvisning på en gammal gubbe, som enligt allmänna tron satt inne med en stor fond av läsningar och dithörande vetande. Ett besök gjordes alltså, och under bemödande att vinna gubbens förtroende framförde jag mitt ärende. ”Då lärer han väl te doktare, kan jag tro?” sporde gubben. På mitt nekande svar fortsatte han: ”Vad vill han då med tocket, om han inte tänker bota folk och kräk?” Mitt försök att övertyga honom om, att jag antecknade såväl läsningar som vidskepliga föreställningar endast därför, att de kunde bli bidrag till historien om våra förfäders gamla tro, bemöttes med ett misstroget grymtande, liktydigt med: ”Av det där tror jag, så mycket jag vill.” Efter mycken underhandling och sedan han fått del av vad jag i läsningsväg hade antecknat, blev han slutligen medgörligare och lät mig veta, hur det går till att ”läsa bort” frostskador, ormbett, villarpaskott (= hastigt påkommen sjukdom), olet (= svinsjukdom) och att ”stämma blo”, men under försäkran vid varje meddelande, att detta också var allt han kunde erinra sig. Jag försökte till sist ett i vanliga fall osvikligt medel, penningar, men förgäves. Gubben hörde inte på det örat; och jag fick gå med den övertygelsen att ”fader Sven” – hans fullständiga namn var Sven eller Svente Lång – nog kunnat lämna flera värdefulla meddelanden, ifall han inte i mig sett en, som ville ta konsten från honom.

De föreskrifter man har att iaktta vid lärandet av en läsning är inte många. Jag har antecknat följande, som anses åtminstone för de viktigaste, om ens flera är att komma ihåg. Äldre bör lära yngre och endast åt en, i motsatt fall förlorar läsningen sin kraft; är det fråga om oskylda, inte besläktade, ska dessutom man lära kvinna och kvinna lära man; denna uppfattning delades synbarligen dock inte av den ovan omtalade Svente Lång, då han tog del av mina anteckningar; kraften av en läsning överflyttas från läraren till lärjungen, men endast till den, som först får lära. Vad åter användningen av läsningarna och därmed förknippade åtgörande angår, lämnar läsningarna själva inte sällan åtskilliga vinkar. Exempelvis må anföras en av de här nedan återgivna signelserna för ormbett, där man får veta, att signaren ska sitta på en jordfast sten, vifta med en spånten eller, enligt en annan läsart, med sin hand och blåsa med sin ”ande” på det sårade stället; att med handen stryka över den sjuke är även ett mycket vanligt botemedel. Läsningen bör upprepas tre eller nio gånger (1), och ofta bestäms, att man ska spotta lika många gånger, under det man läser. Vid botande av en del sjukdomar föreskrivs, att den sjuke ska ta plats på en jordfast sten, belägen antingen vid ett vägamot, där tre vägar möts, eller åt norr (2) från den sjukes bostad. Månsken likasom spott, malt, salt och vitlök (3) är utmärkta medel mot såväl sjukdomar som förgörelse, så även stål, videkvistar, ler, kol och vidbindetrådar (4) samt vatten och stundom mjölk. Ett drag, vilket genomgår nästan alla här nedan återgivna signelser, och vilket de äger gemensamt med våra fornnordiska och medeltida kväden av samma art, är den mytiska uppfattningen av sjukdomar och skadedjur. Bäggedera betraktas såsom personligheter, vilka signaren talar till, dövar och driver bort. I sammanhang med denna föreställning står även tron, att man utsätter sig för fara genom att nämna sjukdomar, skadedjur och även mytiskt tänkta föremål vid deras i skriftspråket vanliga namn. Läsningarna brukar i dessas ställe mycket ofta omskrivningar, angivande någon egenskap hos det man viter eller läser bort, sålunda: oron, den som kryper i gräset, satans huvudhår med flera i stället för orm; björnamman, för moderpassion; makt, för blod; nyttan, för mjölk och så vidare.

(1) Det mystiska tre- och niotalet möter oss ofta i Eddans hedniska sånger. Jämför Valans spådom, Den höges sång, Solsången med flera.
(2) Enligt heden åskådning var norr ett heligt väderstreck.
(3) I sången om Sigdrifa får Sigurd rådet att lägga en lök i drycken: ”jag vet att då varder dig aldrig mjödet blandat med men”.
(4) Vidbindetrådar, den del av varpen i en väv, med vilken början av väven fästs i vävstolen.

Signelser från Småland (2)

Om sättet varpå kloka Anna förvärvade sitt hemlighetsfulla vetande, finns följande berättelse. Hennes moder, som också ansågs ”veta litet mer än andra”, höll en dag på att koka en vit orm, vilken hon dragit fram under sin förstutrappa. Då gumman gått ut att skaffa bränsle och tillsagt dottern, då ett vanligt tolv års barn, att under tiden se efter grytan, råkade Anna att bränna sin ena hand av grytans innehåll och stack för att stilla svedan fingrarna i munnen. Mera behövdes inte. När modern en stund därefter kom igen, sade Anna: ”Vet I mor så underligt, rätt som jag satt här vid fyren, kom det för mig, att våran so går med tretton grisar, och de är vitplattiga alla tretton.” – ”Ja så”, svarade modern, som genast insåg, hur saken förhöll sig, ”du har inte kunnat låta bli vällingen; du får nu ta vid, där jag slutar, och nog får du en födkrok, så länge du lever.” Samma tradition, som för övrigt inte så litet erinrar om ett drag i sagan om Sigurd Fafnesbane, där han berättas genom en liknande händelse ha erhållit förmågan att tyda fåglalåt, upprepas även om kloka Stina. Om denna senare lever dessutom en mängd andra sägner på folkets läppar. Personer som ännu 1880 mindes henne, uppgav, att hon botade mestadels med läsningar, mätning och knytning, och att hon aldrig visade sig till något ont i sitt grannhälle, vilket med andra ord vill säga, att hon inte befattade sig med förgörelse och andra konster. Enligt annan sagesman skulle hon dock ägt en svartkonstbok och stått i förbindelse med onda makter. Samme meddelare berättade även, att gumman ständigt gick klädd i skinnpäls, och att hon, då någon ville tala med henne, hängde ett täckelse för sitt ansikte, därför att hon var så ”oansenlig”, att hon inte ville visa sig för folk. ”Skam” (= djävulen) hade nämligen en gång velat ta henne, men hur gumman svängde sig, fick han den gången endast hälften av hennes näsa.

Min sagesman berättade vidare, att Stina med sitt ord kunde stanna ett ök, så att detta inte kunde komma ur fläcken, förrän hon ville. En gång var dock denna hennes konst vanmäktig, emedan ökets ägare försiktigtvis satt ett stycke flygrönn i oket. Berättaren tillade: ”En besynnerlig kärring var hon i alla fall. Då hon var död, och hennes lik skulle föras till kyrkogården, skrek ugglan, ehuru det var ljusa dagen. Hon fick hederlig begravning, men någon klockringning fick hon inte, ty prästen hade veckan förut skickat klockorna till nya kyrkan, och Stina var den sista, som jordades i gamla kyrkogården. Om det är sant, att hennes lik togs över ringmuren och inte genom kyrkporten, när hon skulle begravas, kan jag inte med visshet säga, men ordet går så.”

Ett annat sätt att vinna klokskap är att förskriva sig till den lede själv, som enligt folktron ligger inne med allt slags hemlighetsfullt vetande. För att komma i personlig beröring med honom fordras endast, att man med sitt blod skriver sitt namn på en liten papperslapp och en torsdagsnatt sticker in denna i nyckelhålet på kyrkdörren samt därpå tre gånger motsols går kring kyrkan. Detta bör upprepas de två följande torsdagsnätterna. Sista gången kommer den anropade och frågar, vad den sökande önskar, samt ställer hela sitt förråd av läsningar och konster, sammanfattat i en så kallad svartkonstbok, till hans tjänst.

(Här ser vi tydliga spår av shamanism. Den täckelse som Stina hängde för sitt ansikte har stora likheter med völvornas sejdhuva. Det som här betecknas som ”den lede själv” är en kristen demonisering av völvornas och sejdkarlarnas andliga lärare i den icke-ordinära verkligheten.)