Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 3 februari 2015

Signelser från Småland (3)

I vanliga fall är det ganska svårt att få del av den klokes vetande, synnerligen av läsningarna. Ett av skälen härtill är den gängse tron, att man genom att lära dem åt andra själv går i mistning av den hos dem inneboende övernaturliga kraften att bota; därtill kommer blygsel för det olovliga, som skulle finnas i dylika, och rädslan att bli åtalad. ”Förr i världen, då mor levde, och jag var ung, ville hon nog, att jag skulle lära sådant där, men jag hade aldrig lust; och nu har jag alldeles glömt bort det lilla jag då kunde, så det lönar inte, att han frågar mig efter några läsningar”, är ett av de svar, med vilka man oftast avspisas, då man som främling ber en klok lyfta på en flik av sitt vetandes isisslöja. Emellertid kan försöket löna sig utmärkt. Jag erinrar mig en liten händelse från mina vandringar i Östra härad, som möjligen i sammanhang härmed bör anföras.

Av flera personer hade jag fått anvisning på en gammal gubbe, som enligt allmänna tron satt inne med en stor fond av läsningar och dithörande vetande. Ett besök gjordes alltså, och under bemödande att vinna gubbens förtroende framförde jag mitt ärende. ”Då lärer han väl te doktare, kan jag tro?” sporde gubben. På mitt nekande svar fortsatte han: ”Vad vill han då med tocket, om han inte tänker bota folk och kräk?” Mitt försök att övertyga honom om, att jag antecknade såväl läsningar som vidskepliga föreställningar endast därför, att de kunde bli bidrag till historien om våra förfäders gamla tro, bemöttes med ett misstroget grymtande, liktydigt med: ”Av det där tror jag, så mycket jag vill.” Efter mycken underhandling och sedan han fått del av vad jag i läsningsväg hade antecknat, blev han slutligen medgörligare och lät mig veta, hur det går till att ”läsa bort” frostskador, ormbett, villarpaskott (= hastigt påkommen sjukdom), olet (= svinsjukdom) och att ”stämma blo”, men under försäkran vid varje meddelande, att detta också var allt han kunde erinra sig. Jag försökte till sist ett i vanliga fall osvikligt medel, penningar, men förgäves. Gubben hörde inte på det örat; och jag fick gå med den övertygelsen att ”fader Sven” – hans fullständiga namn var Sven eller Svente Lång – nog kunnat lämna flera värdefulla meddelanden, ifall han inte i mig sett en, som ville ta konsten från honom.
De föreskrifter man har att iaktta vid lärandet av en läsning är inte många. Jag har antecknat följande, som anses åtminstone för de viktigaste, om ens flera är att komma ihåg. Äldre bör lära yngre och endast åt en, i motsatt fall förlorar läsningen sin kraft; är det fråga om oskylda, inte besläktade, ska dessutom man lära kvinna och kvinna lära man; denna uppfattning delades synbarligen dock inte av den ovan omtalade Svente Lång, då han tog del av mina anteckningar; kraften av en läsning överflyttas från läraren till lärjungen, men endast till den, som först får lära. Vad åter användningen av läsningarna och därmed förknippade åtgörande angår, lämnar läsningarna själva inte sällan åtskilliga vinkar. Exempelvis må anföras en av de här nedan återgivna signelserna för ormbett, där man får veta, att signaren ska sitta på en jordfast sten, vifta med en spånten eller, enligt en annan läsart, med sin hand och blåsa med sin ”ande” på det sårade stället; att med handen stryka över den sjuke är även ett mycket vanligt botemedel. Läsningen bör upprepas tre eller nio gånger (1), och ofta bestäms, att man ska spotta lika många gånger, under det man läser. Vid botande av en del sjukdomar föreskrivs, att den sjuke ska ta plats på en jordfast sten, belägen antingen vid ett vägamot, där tre vägar möts, eller åt norr (2) från den sjukes bostad. Månsken likasom spott, malt, salt och vitlök (3) är utmärkta medel mot såväl sjukdomar som förgörelse, så även stål, videkvistar, ler, kol och vidbindetrådar (4) samt vatten och stundom mjölk. Ett drag, vilket genomgår nästan alla här nedan återgivna signelser, och vilket de äger gemensamt med våra fornnordiska och medeltida kväden av samma art, är den mytiska uppfattningen av sjukdomar och skadedjur. Bäggedera betraktas såsom personligheter, vilka signaren talar till, dövar och driver bort. I sammanhang med denna föreställning står även tron, att man utsätter sig för fara genom att nämna sjukdomar, skadedjur och även mytiskt tänkta föremål vid deras i skriftspråket vanliga namn. Läsningarna brukar i dessas ställe mycket ofta omskrivningar, angivande någon egenskap hos det man viter eller läser bort, sålunda: oron, den som kryper i gräset, satans huvudhår med flera i stället för orm; björnamman, för moderpassion; makt, för blod; nyttan, för mjölk och så vidare.

(1) Det mystiska tre- och niotalet möter oss ofta i Eddans hedniska sånger. Jämför Valans spådom, Den höges sång, Solsången med flera.
(2) Enligt heden åskådning var norr ett heligt väderstreck.
(3) I sången om Sigdrifa får Sigurd rådet att lägga en lök i drycken: ”jag vet att då varder dig aldrig mjödet blandat med men”.
(4) Vidbindetrådar, den del av varpen i en väv, med vilken början av väven fästs i vävstolen.