Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 19 februari 2015

Med döden som rådgivare (1)

Carlos Castaneda har skrivit några ytterst djuplodande och vackra texter om dödens kraft och dödens roll som rådgivare. För att inte förta något av den visionära kraften i Castanedas texter återger jag citaten i originalversion. Först från A Separate Reality:

“Death is everywhere. It may be the headlights of a car on a hilltop in the distance behind. They may remain visible for a while, and disappear into the darkness as if they had been scooped away; only to appear on another hilltop, and then disappear again.
Those are the lights on the head of death. Death puts them on as hat and then shoots off on a gallop, gaining on us, getting closer and closer. Sometimes it turns off its lights. But death never stops.
Only the idea of death makes a warrior sufficiently detached so that he is capable of abandoning himself to anything. He knows his death is stalking him and won’t give him time to cling to anything, so he tries, without craving, all of everything.”
Från Journey to Ixtlan:
“Death is our eternal companion. It is always to our left, an arm’s length behind us. Death is the only wise adviser that a warrior has. Whenever he feels that everything is going wrong and he’s about to be annihilated, he can turn to his death and ask if that is so. His death will tell him that he is wrong, that nothing really matters outside its touch. His death will tell him, ‘I haven’t touched you yet.’
“A warrior must focus his attention on the link between himself and his death. Without remorse or sadness or worrying, he must focus his attention on the fact that he does not have time and let his acts flow accordingly. He must let each of his acts be his last battle on earth. Only under those conditions will his acts have their rightful power. Otherwise they will be, for as long as he lives, the acts of a fool.”
Och till sist från Tales of Power:
”In order to help his ward to erase personal history, the warrior as a teacher teaches three techniques: losing self-importance, assuming responsibility for one’s acts and using death as an adviser.”
Men vi behöver inte gå över ån efter vatten. Det är inte nödvändigt att djupdyka i mexikanska shamantraditioner för att komma underfund med dödens betydelse. I den nordiska folkliga läkekonsten finns mängder av belägg för att våra egna vismän och viskvinnor använt döden både som rådgivare och lärare och som kraftkälla vid sjukdomsbot och annan magi. Det har skett t ex genom att gå årsgång till kyrkogården vid speciellt magiska tidpunkter, genom att väcka upp en död och bli undervisad, genom att göra utesittning på en gravhög, genom att använda delar från döda människor eller djur i medicinska syften eller genom att använda sådant som varit i kontakt med en död, t ex kyrkogårdsmull eller likvatten som använts för att tvätta en död. Dessa företeelser är också väl kända i samisk tradition där döda anförvanter ända in i vår tid har städslats som rådgivare eller medhjälpare i utsatta situationer, t ex för att vakta renflocken i snöstorm.
Såväl bland nordbor som bland samer har det funnits starka föreställningar om att de döda har levt kvar i gravhögar och heliga berg och där kunnat väckas upp för att delta i det jordiska livet. I isländska sagor finns uttrycket ”att dö in i berget” som en god sammanfattning av denna företeelse. Men det kunde också vara förknippat med fara att uppväcka döda. I många sagor får sådana levande lik spela en sorts skurkroll där hen beter sig ytterst destruktivt och inte lugnar ner sig förrän hen får huvudet avhugget eller blir uppeldad. Detta och mycket annat kring döden behandlas ingående i boken The Road to Hel av Hilda Roderick Ellis (senare Davidson) som gavs ut redan 1943 och som 2013 kom i nyutgåva på Cambridge University Press.
Om vi ska försöka matcha Carlos Castanedas texter är det nog till Den poetiska Eddan som vi bör vända oss. Där finns flera storslagna berättelser om döden som rådgivare, lärare och magisk medhjälpare.
Den kanske mest klassiska berättelsen är den om Odens invigning i världsträdet där han hängde i nio nätters tid, sårad av sitt eget spjut och utan vatten och mat för att så småningom falla ner och då få del av runornas insikter. Detta är en klassisk shamansk initiation via en konfrontation med döden och återfödelse med ny insikt och kraft:
Jag fick ej njuta horndryck, ej heller bröd -
jag spanade noga nedåt;
runor tog jag upp, ropade och tog,
nu föll jag ned ur trädet.
Då började jag frodas och fatta allt,
växa och trivas väl;
jag letade ut ord utav ord,
en gärning gjorde den andra.
Flera Edda-sånger rymmer också explicita beskrivningar av resor till dödsriket. De sägs gå norrut och nedåt. De företas ofta på en magisk häst och går över en flod, förbi väktare och skräckinjagande vakthundar och samt genom en ridå av eld.
Två av de mest kända resorna till de dödas land utgår just från Oden och hans närmaste krets. Odens egen resa beskrivs i Balders drömmar. Odens son Balder är hemsökt av hotfulla drömmar och Oden rider på den åttabenta hästen Sleipner ”ned till Nifelhel” för att finna orsaken till mardrömmarna. Han möter en hund som ”var blodig om bröstet framtill och gnydde länge mot galdrars fader”. Marken dånar under Oden när han kommer till Hels boning och just detta dånande visar att det är en levande varelse och inte en avliden som anländer. Oden rider mot dödsrikets östra dörr där han vet att en död völva är gravlagd; ”för spåvis kvinna kvad han dödgalder – hon lyddes nödbedd, likord kvad hon:”
Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.
Oden presenterar sig som Vegtam (= den vägvane), son till Valtam (= förtrolig med de döda), och frågar för vem som bänkarna i Hel har prytts med guld som inför ett storslaget gästabud. Völvan svarar: ”Här står för Balder det bryggda mjödet, skimrande drycken”. Vi vet att såväl guldet som mjödet representerar visdom och det är uppenbart att den visdom som döden erbjuder anses vara av den mest storslagna sort. När Oden tvingar völvan att tala vidare berättar hon att Balder kommer att dödas av sin blinde broder Höder och att han kommer att hämnas av Vale (= dråpsmannen) som Oden ska avla med jättinnan Rind. När Oden till sist frågar om vilka kvinnor som kommer att sörja Balder svarar völvan med en hotelse som föregriper Odens egen död:
Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!
Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnas fall fienderna komma.
Völvan syftar på att Loke ska fjättras av asarna för sin roll i mordet på Balder, men att han kommer loss till Ragnaröksprocessen då den gamla världen och dess gudar går under för att ge plats för en pånyttfödd skapelse. Vi ser här hur umgänget med de döda också rymmer en farlig och ödesdiger dimension. Döden är inte att leka med!
Trots att Oden ibland beskrivs som allvis måste han alltså vända sig till dödens sfär för att få djupare kunskap – precis som shamaner har gjort i alla tider. Och om vi betraktar berättelsen om Odens resa till Hel som en beskrivning av människans inre processer ser vi att vi är beroende av våra djupaste inre världar, vårt mörka undermedvetna för att nå genuin kunskap om oss själva och vår väg. Om vi använder Jungs terminologi skulle vi säga att vi hämtar kunskapen ur det kollektiva undermedvetna och dess arketyper.
Den andra resan till dödsriket som utgår från händelserna kring Balder företas av Odens son Hermod efter det att Balder har dött och kremerats. Avsikten är att förhandla med Hel om att låta Balder återvända eftersom hans död orsakat så stor sorg i världen. Den resan skildras i Snorres Edda som en klassisk färd till dödsriket; Hermod rider på Sleipner, färden tar nio dygn ”genom mörka djupa dalar”, vid älven Gjöll (= den larmande) rider han över Gjallarbron som är täckt med glänsande guld och vaktas av en kvinna vid namn Modgunn. Även under Hermod dånar bron och Modgunn frågar varför denne levande man rider på Helväg. När han förklarar att han söker Balder kan Modgunn berätta att Balder redan ridit över till andra sidan och att ”vägen till Hel går neråt och nordvart”. I Hels boningshus sitter Balder på högsätesbänk tillsammans med sin hustru Nanna. Hermod blir kvar över natten men ber på morgonen att Hel ska låta Balder rida hem med honom eftersom det är så mycken gråt hos asarna. Hel går med på detta under förutsättning att ”allting i världen både levande och dött gråter över honom… men han blir kvar hos Hel, om någon säger emot och inte vill gråta”.
Asarna sänder ut bud över all världen och alla gråter över Balders död utom jättinnan Tökk (= tack) som frankt förklarar:
Med torra tårar
må Tökk gråta
när Balder bärs på bål.
Vad gott gav mig Karls son
kvick eller död?
Må Hel ha kvar det hon har!
Det var i själva verket Loke som hade förvandlat sig till jättinnan Tökk och därmed satte p för asarnas hybris att försöka lura döden och få evigt liv. Kunskap och visdom finns i och hos döden inte genom att upphäva döden.
Fortsättning i morgon med Sigurd och Sigdrifa, Freja och Hyndla, Svipdag och Groa.