Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

lördag 3 oktober 2015

Himmelsskivan i Nebra


Den 4 juli 1999 gick två män med metalldetektorer till toppen av det skogklädda Mittelberg utanför den lilla byn Nebra vid floden Unstrut i Sachsen-Anhalt med förhoppningar om att hitta värdefulla fornsaker som skulle kunna säljas vidare. De fick napp direkt och grävde fram två bronssvärd, ett par bronsyxor och armringar och så en ytterst märklig bronsskiva med guldinläggningar. Skivan som var drygt 30 centimeter i diameter fick en del skador vid amatörernas framgrävning och försök till rengöring. När de båda männen inte rapporterade fyndet till delstatens myndigheter utan i stället sålde föremålen vidare till en samlare gjorde de sig skyldiga till brott mot fornminneslagarna. Ytterligare en vidareförsäljning trissade upp priset samtidigt som myndigheterna fick nys om det hela. I en skickligt gillrad fälla lyckades schweizisk polis den 23 februari 2002 beslagta föremålen inne på restaurangen på Hotel Hilton i Basel. Efter en lång rättsprocess i Tyskland dömdes de två ursprungliga fornplundrarna och de två personer som greps i Basel för brott mot fornminneslagarna, häleri m m. Straffen varierade från villkorlig dom, böter och samhällstjänst till fängelsestraff.

Arkeologer som började undersöka föremålen häpnade inför bronsskivan med guldinläggningar. Den var helt enkelt en sensation, helt utan motsvarighet. Den visade sig vara en sorts karta över himlafenomen, en sammanfattning av dåtidens kosmologiska spetskunskaper, och den fick namnet Himmelsskivan i Nebra. När skivan grävdes fram hade den stått lutad mot några stenar, alldeles under markytan. Åldersbestämning, som kunde göras genom växtdelar på några av föremålen, visade att nedgrävningen hade skett för 3 600 år sedan – alltså under tidig bronsålder. När skivan ursprungligen smiddes är omöjligt att säga, men det går att säga att den har förändrats och kompletterats vid minst tre tillfällen.
De ursprungliga guldsymbolerna på skivan var en fullmåne, en nymåne cirka fyra dagar gammal, och 32 stjärnor. Sju av stjärnorna är samlade i en hop som uppenbarligen föreställer Plejaderna. Fullmånen och nymånen är placerade intill Plejaderna och detta tyder på att skivan har använts för att bestämma lämplig tid för sådd och skörd. Plejaderna visar sig i samband med nymåne i mitten av mars och i samband med fullmåne i mitten av oktober. Men nymånens ställning i relation till Plejaderna har antagligen också använts för att hålla reda på när en skottmånad måste infogas så att månåret och solåret överensstämmer. Ett solår omfattar ju 365 dagar, medan ett månår bara är 354 dagar. Vi skjuter numera in en skottdag vart fjärde år för att få tideräkningen att stämma, men bronsålderns människor sköt in en skottmånad vart tredje år i stället.
Nästa fas i skivans historia var de två guldbågarna på dess östra resp västra sida. Den ena saknas och hade antagligen avlägsnats redan när skivan begravdes. Den som höll skivan över huvudet som en karta över himlavalvet kunde via bågarnas ändpunkter bestämma solens upp- och nedgång vid sommar- och vintersolstånden. Nu hade skivan införlivat såväl måne och stjärnor som solen i sin kosmologi.
I nästa fas hamrades guldbågen i söder in i skivan. Den skiljer sig kraftigt från de andra solbågarna, både i utseende och i bearbetning. Troligen representerar bågen det skepp som under natten för solen genom undervärlden, från väster till öster. Liknande bilder av solens skepp finns på rakhyvlar från bronsåldern som påträffats i Danmark och på en del gotländska bildstenar från järnåldern. Skivan har alltså förutom de astronomiska symbolerna också fått en mytologisk dimension.
I den sista fasen av skivans behandling hamrades ett antal hål längs periferin, antagligen för att kunna sätta fast skivan på en sköld eller en tavla. Det tyder på att dess ursprungliga funktion hade glömts bort eller ansetts obsolet. Att skivan sedan grävts ner tolkas av arkeologerna som ett tecken på kulturskifte. En epok gick i graven, en ny tog sin början och av respekt för de gamles kunskaper placerades skivan i Moder Jord. Varför just där? För att det var/är en helig plats!
Fyndplatsen på Mittelberg
 När skivan grävdes fram var det skog även på toppen av Mittelberg. De arkeologiska utgrävningarna som senare gjordes visar att toppen på berget varit avgränsad av en jordvall, men att platsen inte rymt vare sig gravar eller boplatser. Det har varit en helt igenom ceremoniell plats. Idag är skogen bortröjd på en yta som är cirka 100 meter i diameter och den ursprungliga fyndplatsen är markerad med en stor och blank stålskiva i marken. En liten bit därifrån har ett 30 meter högt utsiktstorn av betong byggts för att ge besökarna en utblick över landskapet som påminner om den för 3 600 år sedan. Tornet kan te sig anskrämligt men har ändå byggts i enlighet med Himmelsskivans kosmologi och kan användas som en modern solvisare.
En utställning om Nebrafyndet finns i ett futuristiskt formgivet museum några kilometer nedanför Mittelbergs topp i utkanten av byn Nebra. Det innehåller också ett planetarium där Himmelsskivans kosmologi förklaras. Den ursprungliga skivan finns idag på Museet för människans förhistoria inne i staden Halle några mil bort, där den bevakas av nitiska vakter som stoppar alla försök till fotografering.
Museet i Nebra
Himmelsskivan i sig rymmer ingen särskild kraft eller andlighet – det intressanta vid Nebra är fyndplatsen på Mittelberg, som fortfarande är en helig plats, väl värd att besöka och ceremoniera på. Jag hade förmånen att få vara helt ensam däruppe en vardagsförmiddag i slutet av september 2015. Flera speciella händelser inträffade. En grupp på sex korpar dök upp, cirklade över platsen och kom mig så nära att jag hörde deras vingsus. Detta är en plats som förenar himmel och jord. Det kanske var därför som Himmelsskivan grävdes ner? Och kanske hade platsen trivts bäst om den förblivit i jorden? Platsen tycks vilja säga allt och intet och den pekar ut mot kosmos och den stora Tomheten, ur vilken allt föds.
Fortsättning följer. I nästa avsnitt av min resa längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt besöker jag stengudinnan i Langeneichstädt.
(För den som vill läsa mer om Himmelsskivan i Nebra och dess kosmologi kan jag hänvisa till arkeologen Jonathan Lindströms bok Bronsåldersmordet, stycket Världen från sid 369 och framåt.)