Strax norr om Naumburg i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt ligger det 7 000 år gamla solobservatoriet i Goseck – ”världens äldsta solobservatorium”. Det återupptäcktes 1991 mitt på en åker genom flygfotografering, undersöktes noggrant av arkeologer och rekonstruerades under 2005 på grundval av de kunskaper som utgrävningarna gav. Detta är en mycket helig plats.
Idag består den av tre cirklar med en total diameter av 75
meter – en jordvall och två cirkelrunda träpalissader med ett par tusen
stolpar, 2,5 meter höga. Ingången i anläggningen ligger i norr och palissaderna
har ytterligare sex öppningar, som alla hör samman med solens rörelser. Den som
står i anläggningens mittpunkt kan genom öppningarna se solens upp- och nedgång
vid vintersolståndet, vid vårfesten omkring 1 maj och vid vintersolståndet. Dessa
observationer skulle ju vara möjliga att göra även utan de sammanhängande
träpalissaderna, och syftet med dem var antagligen att tydligt avgränsa platsen
som helig och att utnyttja de akustiska förstärkningseffekterna vid trumning
och magisk sång.
Solobservatoriet, som ligger i utkanten av den lilla byn
Goseck, är omgivet av ett böljande jordbrukslandskap, genombrutet av skogklädda
åsar. Här finns mycket bördiga jordar och floden Saale är inte långt borta. En
ypperlig plats för den tidiga jordbrukarkultur som byggde anläggningen. När jag
besöker den i slutet av september 2015 är jag i stort sett ensam besökare. Byn
Goseck är tyst, frånsett några hammarslag då och då. Larmet från det sanslösa
transporthålligånget på Autobahn är en mil bort och hörs inte hit. Här hörs
bara en och annan höstplöjande traktor och småvägarnas glesa biltrafik.
En orädd ryttlande falk hälsar mig välkommen. Jag sjunger
runor medan jag vandrar runt palissadens insida och står en lång stund vid
mittpunkten. Där har en betongplatta placerats med markeringar för de intressanta
väderstrecken. Platsen känns mycket kontemplativ och balanserad. Här har
människor för 7 000 år sedan försökt ge struktur åt tillvaron och sin egen
kosmologi. Konstruktionen tyder på att det är vinterceremonierna som varit de
viktigaste. Här kan jag föreställa mig hur solen har vördats i glädjens tecken,
i ceremonier för fred, frid, fröjd. Vid palissadens innerväg ser jag spår efter
nutida ceremonier, vilket gör mig uppspelt.
När jag lämnar inhägnaden visar sig falken igen och dessutom
kommer en vråk svepande i ett elegant varv medsols över anläggningen innan den
försvinner in i lövskogen åt sydväst. Allt hör samman.
Solobservatoriet i Goseck ingår i det som kallas
Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt. Nästa stopp på min resa längs Himmelsvägen blir
Nebra, fyndorten för en häpnadsväckande bronsskiva, som visar vilka avancerade
och komplexa kosmologiska föreställningar som fanns under tidig bronsålder. Fortsättning följer.
