Självviktighet och patriarkat

På mina kurser och föredrag om shamanism och traditionell livssyn är det mestadels en klar underrepresentation av män. Vanligtvis är bara 20-30 procent av deltagarna män. Och tendensen verkar ha förstärkts med åren sedan jag inledde min utåtriktade verksamhet vid mitten av 1980-talet. Jag har ofta funderat på varför och ställt just den frågan till mina kursdeltagare – dock utan att få några helt klargörande svar.
Ett extremt exempel på manlig underrepresentation blev jag vittne till när jag i början av september besökte ett möte i Stockholm med tre representanter för The International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Enligt min uppskattning utgjorde männen i salen kanske 5 procent av deltagarna. Män – även inom andliga och ekosofiska kretsar – har uppenbarligen väldigt svårt att ens högst kortvarigt sätta sig vid erfarna kvinnors fötter och ta del av deras visdom och erfarenheter. Jag har kommit fram till att orsaken kan sammanfattas väldigt kort och kärnfullt; brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet. Dessa faktorer hänger intimt samman och är varandras förutsättningar.

Om män vill spela en positiv och kreativ roll i arbetet för att utveckla ett samhälle i harmoni och balans med Moder Jord är det helt nödvändigt att de ser sanningen i vitögat och släpper sin självviktighet. Det är förutsättningen för att ta steget över från att vara en del av problemet till att bli en del av lösningen.

Varifrån kommer denna manliga brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet ifrån? Uppenbarligen ligger den inbyggd i det patriarkala samhällets struktur och är därför med och formar männen redan när de är småpojkar och kanske rentav spädbarn. Här tänker jag inte gå in i någon djupare analys av dessa strukturer utan bara peka på att de finns och har funnits under mycket lång tid – här talar vi om årtusenden och strukturer som började växa fram genom människans övergång från samlande och jakt till jordbruk och boskapsskötsel, den så kallade neolitiska revolutionen.

I den manliga självviktigheten finns en känsla av skam inför det kvinnliga och i förlängningen därmed ett förakt för kvinnliga erfarenheter och visdom. I denna självviktighet finns en sorts barnslig förnekelse av att man är sin mors son, att man en gång legat inne i sin mamma, varit en del av henne och kommit in i den här världen genom mammas vagina. I denna förnekelse ryms också en rädsla för det kvinnliga, en rädsla för att bli uppslukad av det kvinnliga och därmed också en rädsla för att ge sig hän i samspel med det kvinnliga – allt ifrån mamma via älskarinnan till Moder Jord. Och framför allt ryms i denna självviktighet ett förakt för den gamla kvinnan – haggan, tanten, mormor och farmor – och hennes visdom.

Som enskild man har man dock möjlighet att frigöra sig från denna kvinnofientliga – och livsfientliga – tvångströja. Det går att öva upp sin ödmjukhet och släppa sin självviktighet och i den processen kan man hämta näring från manliga traditioner som redan för länge sedan hittat fram till en balanserad och dynamisk relation till det kvinnliga. Jag tänker på de former av traditionell andlighet som överlevt bland många urfolk, representerad t ex av de mycket ödmjuka vismän som skildras i den eminenta boken Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall som jag tidigare recenserat här. Eller varför inte Carlos Castanedas böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus? Bland det viktigaste don Juan försöker få Castaneda att inse är att han, liksom alla andra varelser, är på väg mot sin död. Först när man inser detta på djupet kan man bli ödmjuk och mottaglig för mer djupgående kunskap om världen. don Juan inpräntar i Castaneda att ”självviktighet är vår största fiende”, att ”självviktighet är något som vi måste släppa, precis som den personliga historien”. Det är först när vi släppt taget om vår självviktighet som vi kan axla ett verkligt ansvar för oss själva och för världen. För ”så länge som du känner att du är det viktigaste i världen kan du inte på allvar uppskatta världen omkring dig”. don Juan slår också huvudet på spiken när han pekar på sambandet mellan självviktighet och meningslös ilska; ” Du är så förbannat viktig att du anser dig ha rätt att bli förargad över allt och alla.” Ersätt förargad med kränkt och don Juans citat har högsta bärighet på manlighetens självviktighet och kris i det nutida Sverige.

När Castaneda frågar don Juan hur han kan veta så mycket blir svaret att ”jag vet allt möjligt därför att jag inte har någon personlig historia och inte känner mig viktigare än något annat och därför att min död sitter här alldeles bredvid mig.” Döden har vi till vänster om oss på armlängds avstånd och den är vår bästa rådgivare. Men för att kunna och våga ta del av dess råd måste vi släppa självviktigheten och bli verkligt ödmjuka. Att vara ödmjuk kan innebära att man sätter sig vid en gammal kvinnas fötter, tar emot hennes välsignelse och verkligen lyssnar till hennes budskap och erfarenheter. Och det kan innebära att man i vördnad lägger sin panna mot Moder Jord och av hela sitt hjärta tackar för livet och för att man över huvud taget får delta i det stora kosmiska kretsloppet som en varelse jämlik med allt annat i kosmos och liksom allt annat i kosmos också på väg mot sin död. Ur den ödmjukheten och tacksamheten kan kunskap och kraft komma även männen till del.

Att öva sig i tacksamhet

”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi tar inte för givet att ett träd bara finns där. Vi tackar Skaparen för trädet. Om vi inte tackar Honom kanske Han tar bort trädet. Det är vad våra ceremonier handlar om, det är därför de är viktiga – också för er, Den vite mannen. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen. En del människor tror kanske inte på detta, de kan skratta åt det, men det är sant. Skaparen vill bli tackad. När vi går in i Långhuset och tackar Honom för Skapelsen så knäböjer Han och lyssnar till oss. Han sätter örat intill Långhusets fönster. Han hör sina egna barn, så han väntar med att förstöra världen ett tag till.”

Så säger Leon Shenandoah, onondaga, i boken Wisdomkeepers (som jag tidigare recenserat här). Att tacka för det som finns och lever i stället för att be om sådant man vill ha uttrycker en attityd till världen som är central i all traditionell livssyn. Det handlar om den grundläggande ömsesidigheten i tillvaron; att allt är ett och hänger samman. I Eddasången Haves ord uttrycker Oden en liknande insikt efter sin nio dygn långa initiationshängning i Världsträdet och resa in i Drömtiden;

Bättre är att icke bedja, än för mycket blota,

gåva ser jämt efter gengåva;

bättre intet offrat, än för mycket ödslat:

så stadgade Tund i tidernas morgon,

då upphöjd han vart, sedan åter han vänt.

För onondaga och de fem andra nationer som ingår i irokesförbundet – mohawk, oneida, cayuga, seneca och tuscarora – är tacksägelsen i sig en andlig metod, ett redskap för att förändra sitt medvetande och gå in i Drömtiden eller Den stora verkligheten – The Great Reality – som den också kallas. Varje rådsmöte som de sex nationerna håller i Långhuset inleds med en lång tacksägelse av talmannen. I Wisdomkeepers återges den version som Irving Powless Sr, onondaga, höll 1984. Den omfattar fem sidor i boken och inleds med tack till Skaparen för att rådsmedlemmarna har kunnat samlas. Sedan fortsätter tacksägelsen att räkna upp viktiga företeelser – Moder Jord och alla arter som växer, rör sig och lever på och av henne; alla växter, odlade och vilda, som vi människor kan livnära oss av; alla däggdjur och fiskar som ger oss mat, kläder och andra nyttigheter; vinden, åskan regnen, solen, månen, vattnet, ljuset och mörkret. Tacksägelsen innebär att man tackar för att alla varelser fullgör de plikter de ålagts av Skaparen, det som brukar kallas De ursprungliga instruktionerna, The Original Instructions. Låt det fortsätta så, lyder en mening som avrundar varje enskilt tack.

En annan version av tacksägelsen finns utgiven på svenska i ett litet behändigt häfte som man kan bära med sig i fickan. Översättningen är gjord av Göran Gennvi och skriften är utgiven av Naturakademin. Den kostar 50 kr och kan beställas från gennvi@naturakademin.se. 

Med Görans tillåtelse återger jag här ett par korta avsnitt av tacksägelsen;

”Moder Jord. Vi är alla tacksamma för att Moder Jord finns, eftersom Hon ger oss allt som vi behöver för att leva. Hon ger våra fötter stöd när vi går på henne. Det gläder oss att Hon fortsätter att bry sig om oss precis som Hon gjort ända från tidernas begynnelse. Vi sänder hälsningar och tack till Moder Jord.”

”De fyra vindarna. Vi är alla tacksamma för de krafter vi känner som de Fyra Vindarna. Vi hör deras röster i den vinande vinden, medan vindarna friskar upp oss och renar luften vi andas. De hjälper till att växla årstiderna. Från de fyra olika håll de blåser ifrån, kommer de med budskap och ger oss styrka. Vi samlar våra sinnen och själar, och sänder våra hälsningar och tack till de Fyra Vindarna.”

”Åskvarelserna. Nu vänder vi oss emot väst där våra förfäder, Åskvarelserna, bor. Med blixtar och åska i rösterna, kommer de med vatten som förnyar livet. Vi förenar våra sinnen i ett och sänder våra hälsningar och vår tacksamhet till våra förfäder, Åskvarelserna.”

Med inspiration från detta kan man utforma sin egen tacksägelseceremoni, som man kan göra i samband med en utesittning eller som en fristående ceremoni. Detta är en ceremoni som bör genomföras utomhus och helst på en kraftplats. Efter att ha bett platsens rådare om tillåtelse att hålla ceremonin just där hälsar man de fyra (eller sex) kardinalriktningarna. För att stämma sig i harmoni och balans med landskapet kan man sedan sjunga någon lämplig kraftsång eller runorna i utharken. Och sedan är det bara att sätta igång med att tacka allt som man kan komma på att tacka. En lämplig ingång till tacksägelsen kan vara att tacka det som möjliggjort att man kommit till just denna plats denna dag. Det kan leda vidare till tack för att man överhuvud taget finns till och vad som gjort att man finns till; föräldrar, far- och morföräldrar etc etc; allt som möjliggör livet, såväl ens eget som allt annat levande; allt som gett kunskap; all kärlek man har mött i livet; årsvarvens kretslopp, alla andra arter, alla andra medvetanden, alla element och naturföreteelser, kosmiska kretslopp etc etc.

Man märker snabbt att detta är en ceremoni som kan pågå väldigt, väldigt länge och att det är en ceremoni som kan rymma såväl ångest som glädje, skratt såväl som tårar. Detta är en ceremoni med en stark katarsisk dimension. Om man börjar gråta är det bara att låta tårarna flöda – och tacka för dem. Denna ceremoni är en övning i ödmjukhet som kan leda till starka upplevelser av att man rent fysiskt, på cellnivå, hänger samman med och kommunicerar med allt annat; insikter som omfattar hela organismen och går bortom intellektet, eller, om man så vill, vidgar definitionen av intellekt.

Tacksägelseceremonin är ett sätt att komma till insikt i hur man är invävd i ett hav av relationer med allt annat. Min egen existens vore omöjlig utan det hav av relationer som jag är inbäddad i. Detta är ett sätt att verkligen lära känna Urds väv, den kosmiska väven som allt ingår i. En tacksägelseceremoni tar ganska lång tid att genomföra och det är en av anledningarna till att man inte gör den alltför ofta – kanske ett par gånger om året i samband med solstånden. En kortform av tacksägelsen som man kan kombinera med och/eller inkludera i alla andra ceremonier och böner är den som lakota-indianerna har utvecklat i formeln som avslutar alla deras böner; Mitakuye Oyasin, To All My Relations, Till alla mina släktingar/relationer.