Barbarisk jakt på lodjur

På måndag den 1 mars utmärker sig Sverige återigen som ett av de länder som fullständigt struntar i den biologiska mångfalden. Då inleds nämligen lodjursjakten och 209 djur får fällas – trots att stammen i själva verket skulle behöva växa rejält. För t ex Upplands del fördubblas antalet lodjur som får skjutas. Det framgår av en kritisk debattartikel i Upsala Nya Tidning som ett antal biologer har skrivit.
Det sätt som lodjursjakten bedrivs på är barbariskt. Till stor del går den till så att lodjuren lockas in i fällor där de sedan tas av daga med ett skott i nacken. I många fall sitter lodjuren fast i fällorna i åtskilliga timmar och försöker desperat gnaga sig ut under stort lidande. En mycket ovärdig ”jakt”form.
Naturvårdsverket som har gett tillstånd till licensjakten följer i tilldelningen riksdagens beslut om ny rovdjursförvaltning. Merparten, 127 djur, får fällas i de fyra nordligaste länen där lodjuren är ett problem för rennäringen. Det anmärkningsvärda är att Naturvårdsverket säger sig vilja gynna en spridning av lodjur till södra Sverige där antalet lodjursföryngringar bara var totalt tio förra året. Ändå höjer man jaktkvoterna i Mellansverige med motiveringar som det samlade rovdjurstrycket och vikande stammar av betesdjur.
- Vi finner det ytterst motsägelsefullt att … tillåta en kraftig minskning av antalet lodjur alldeles i sydkanten av lodjurets sammanhängande utbredningsområde, skriver biologerna i UNT.
Bakom Naturvårdsverkets fikonmotiveringar döljer sig de svenska jägarorganisationerna och deras åsikt att lodjuren tar för många rådjur - som ju jägarna själva vill fälla. Genom att stödutfodra rådjur (och vildsvin) och samtidigt skjuta de rovdjur (varg och lo) som spelar en viktig roll för att hålla dessa stammar i balans sätter jägarna den naturliga balansen ur spel. Jägarna bedriver inte viltvård – de rubbar naturliga balanser. Det senaste utspelet från Jägareförbundet handlar om att man nu vill bedriva så kallad skyddsjakt på sångsvan och tranor! Återigen är det dags att ställa jägarförbundens hybris i strålkastarljuset. Skogen, ja landskapet i stort, är inte primärt till för jägarna och deras hundar. Den är till för sin egen skull och är hem för en mångfald av arter där ingen står över någon annan.