Karl Marx går inte att undvika

Den som vill förstå det kapitalistiska samhällets väsen, dess drivkrafter och dess följder kommer inte undan Karl Marx. Det gäller också för dem som vill förstå och avvärja de pågående storskaliga effekterna av detta samhällssystem på klimatet och Moder Jords tillstånd.

Men den som vill förstå Karl Marx har inte stor hjälp vare sig av ”marxister” eller av den tankebyggnad som kodifierats som ”marxismen” eller ännu värre som ”marxismen-leninismen” eller etter värre som ”marxismen-leninismen-Mao-Zedongs-tänkande”. Dessa mer eller mindre bisarra teorier har inte särskilt mycket med Karl Marx eget ursprungliga och dynamiska arbete att göra. Det framgår väldigt tydligt av Sven-Eric Liedmans senaste bok Karl Marx: En biografi (Albert Bonniers förlag 2015). Liedmans avsikt är att befria Marx från marxisterna och marxismen och boken är en utomordentligt grundlig introduktion till Marx väldigt komplexa teorier.

Det råder mängder av missuppfattningar, mer eller mindre vulgära, om vad Marx egentligen stod för, både bland marxister och bland icke-marxister, såväl till vänster som till höger på den politiska skalan. Liedman punkterar åtskilliga av dessa vulgäruppfattningar och leder läsaren tillbaka till Marx egna, ursprungliga tankegångar med möjlighet för var och en att bilda sig en egen uppfattning om denne man och hans verk.

Marx hyste alls inte de grova uppfattningar om mekaniska och enkla samband mellan produktionssätt och människors medvetande som senare tiders marxister gjort till sina. Det gäller också synen på religionen och religionens roll i samhället, sambanden mellan det som brukar kallas samhällets ”bas” och ”överbyggnad” (där Marx egna termer snarare var form och innehåll) och huruvida kapitalismen oundvikligen och lagbundet skulle ersättas av ett socialistiskt produktionssätt. Än mindre hade Marx någon enkel syn på vad för slags revolution som skulle kunna omvandla kapitalismen till något annat och bättre – härvidlag uteslöt han inte alls att det kunde ske via demokratiska parlamentsval. För Marx var det självklart att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk och han motarbetade aktivt och med hetta idéer om att revolutionen skulle kunna genomföras av ett avantgarde-parti. Leninismen innebar alltså ett radikalt brott med andan hos Marx.

Liedman visar också att Marx teorier ständigt omarbetades och utvecklades. Det är stora skillnader t ex mellan vad 1840-talets Marx skrev i de texter som går under namnet de ekonomisk-filosofiska manuskripten och vad 1870-talets Marx formulerade i Kapitalet. Han kände sig heller aldrig färdig med Kapitalet. När hans vapendragare och mecenat Friedrich Engels till slut lyckades sammanställa de marxska manuskripten till det första bandet av Kapitalet kände Marx själv rätt omgående att det var dags att formulera om alltihop. Han blev helt enkelt aldrig färdig med ambitionen att utarbeta en sorts totalteori för det kapitalistiska samhället. Kanske är en sådan totalteori inte ens möjlig – lika lite som försöken från vår tids fysiker att formulera en ”teori för allt”.

Trots ambitionen att formulera en heltäckande samhällsteori finns det stora luckor i Marx tänkande – vilket också framgår av Liedmans bok. Det gäller även om vi tar hänsyn till att han faktiskt skrev sina böcker för mer än 150 år sedan i ett samhälle, en tid och en värld som skiljer sig väldigt mycket från våra dagars tillstånd. En sådan lucka gäller kvinnornas roll såväl i samhällets produktion som i den mänskliga reproduktionen inom familjelivet. Andra luckor handlar om en oförmåga att förhålla sig kritiskt till produktionskrafterna, alltså själva tekniken, och en ovilja att fördjupa det alienationsbegrepp som var så väsentligt för den unge Marx, som då fortfarande var starkt påverkad av Hegels filosofi.

En hel del tvetydigheter och oklarheter hos Marx – t ex hans maskinbeundran liksom den olyckliga formuleringen om ”proletariatets diktatur” i kommunistiska manifestet – bidrog till den olycksaliga kodifieringen av ”marxismen” som ett mer eller mindre slutet teoribygge med en stark slagsida åt materialismen. Denna process började enligt Liedmans uppfattning redan med Friedrich Engels – något som för övrigt bestrids i Tristram Hunts utmärkta Friedrich Engels: Kommunist i frack (Leopard förlag 2013). Processen fortsatte sedan av Karl Kautsky och de tyska socialdemokraterna och fulländades småningom av Lenin och de ryska bolsjevikerna.

Det finns all anledning för den som liksom Marx inte bara vill förklara utan också förändra världen att gå tillbaka till Marx egna texter och då fungerar Sven-Eric Liedman som en utmärkt vägvisare. Sedan gäller det att befria Marx också från Liedman.

Runenmagie und Schamanismus - auf Deutsch

Jörgen I. Erikssons Buch Runenmagie und Schamanismus: Ursprüngliches Wissen von Mutter Erde ist jetzt auf Deutsch zugänglig. Verlag: norrshaman. Druckjahr: 2015. Umfang: 126 Seiten. Preis: 25€ wann direkt von norrshaman bestellt. 

Runenmagie ist ein Sakrament im nordischen Schamanismus, der lange vergessen war, aber von neuen Schamanen gegen Ende des 20. Jahrhundert wiederbelebt wurde. Ihr Ziel war das Wesen der Runen, ihren Ursprung und Bedeutung aus den dunklen Ecken der Geschichte ans Licht zu bringen und sie auf dynamische und kreative Art in die Neuzeit zu führen.
 

Diese dynamische Methode ist die Basis dieses Buches von Jörgen I. Eriksson, der mit den Runen in der nordischen schamanischen Tradition seit den frühen 1980er Jahren arbeitet. Den Runen wohnt eine große Kraft inne. Sie sind Tore zur Traumzeit und drücken die Gesamtheit allen Wissens aus, das überall verstreut ist. Die Runen können genutzt werden, um Menschen, Tiere, Pflanzen und Mineralien in Harmonie und ins Gleichgewicht zu bringen. In Kombination mit anderen schamanischen Methoden, wie Visionssuche, Zeremonien, Sejd und magischem Singen können die Runen ihr volles Potential entfalten.
 

Runenmagie und Schamanismus beschreibt die Runen als Prozesse, die als ein ausgezeichnetes Werkzeug verwendet werden können, um in Schönheit zu denken und zu handeln. Ziel ist es, ein Handbuch für Philosophie und Praxis des Schamanen zu sein.
 

Norrshamans kurser 2016

Mitt kursprogram för 2016 är nu klart. Det blir tre kurser:

26-28 februari: Runmagi och shamanism, Luleå.
22-24 april: Magiska runor och heliga platser, Tiveden.
23-25 september: Resa i heligt landskap, Bohuslän och Dalsland. Ett helt nytt koncept med föredrag, övningar och gemensam rundresa till heliga platser.

Lite utdrag från kurspresentationerna:

Runmagi och shamanism, Luleå: ”Under dessa kursdagar kommer vi att på djupet undersöka runornas väsen och inneboende kraft för att på ett dynamiskt och nyskapande sätt kunna föra in dem i våra egna liv. Tanken är att deltagarna ska hitta sin egen väg till att använda runorna som hjälpmedel för att tänka och handla i skönhet.”

Magiska runor och heliga platser, Tiveden: ”Under kursdagarna i den magiska Tiveden (= Tyrs skog) kombinerar vi runorna med andra traditionella metoder som utesittning, landskapsgång, sejd och skakande badstugan för att undersöka och utveckla deras fulla potential.”

Resa i heligt landskap, Bohuslän och Dalsland: ”På den här resan besöker vi de unika hällristningarna i Brastad och Högsbyn samt Ättehögskullen i Håvesten. Vi bor på Brålanda hotell och vandrarhem och reser till de heliga platserna gemensamt i buss. På hotellet förbereder vi oss med föreläsningar om heliga platser och andliga övningar i shamansk tradition. På de heliga platserna gör vi både gemensamma ceremonier och individuella meditationer för att utforska vad platserna vill säga oss idag.

Mer information om kurserna på norrshamans hemsida.

Slutsålda böcker nu gratis på hemsidan

Det finns fortfarande efterfrågan på en del av mina böcker som är slutsålda och där jag inte planerar någon nytryckning. Nu har jag gjort två av dem tillgängliga på norrshamans hemsida i pdf-format. Det gäller Drömtid visdom paradox och Ibland inträffar mirakel.
Här en kort presentation av de båda:
Drömtid visdom paradox utgår från en resa som jag gjorde i sydvästra USA 2010 – ett motsträvigt landskap som är världens centrum för ursprungsfolk som navajo, hopi, acoma, taos, zuni och apacher. Resan sker inte bara i ett ökenartat landskap genomskuret av kanjoner och höga, lummiga berg utan också i Drömtiden. Dagens stigar och vägar korsar spåren och berättelserna efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster. Här finns också de destruktiva spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska erövrare och folkmördare. Boken släpper fram röster från områdets traditionella invånare – filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister – som utifrån en ursprunglig livssyn försöker balansera livet i skärningspunkten mellan det gamla och det nya, mellan Drömtiden och industricivilisationen. Detta är en bok om visdom som en aktiv och kreativ aspekt för att kunna samverka med världen och vandra i skönhet. Det är en civilisationskritik och en utredning av vad traditionell kunskap, native science, innebär och hur den kan föras in i vår tid.

Boken är samtidigt en sammanfattning av insikter från min mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i ett möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980. En pågående resa som inte bara lett till sydvästra USA utan också till heliga platser och märkliga upplevelser och möten framför allt i Sápmi.

Ibland inträffar mirakel är en analys och lärdomar av folklig läkekonst och shamanism. Så länge som människan har funnits har det funnits sjukdomar och icke-teknologiska botemetoder. Det var shamanen som ansvarade för sjukdomsboten och även andra magiska ingripanden i tillvaron, som att spåra villebråd och påverka väder och vind. Redan i de äldsta klippmålningarna som är drygt 30.000 år finns shamaner avbildade. Shamanernas verksamhet har varit funktionell och därför har den överlevt in i våra dagar, om än i förändrad och förenklad form. Dagens botare och blodstämmare är verksamma i en obruten tradition även om de står ganska långt från de forntida shamanerna och deras mer drastiska extasmetoder.

Men vad är det som gör att boten fungerar? Vad sker egentligen i boteaktens rituella drama? Vilken roll spelar botaren? Vilken roll har patienten? Vilken filosofi styr botarens aktioner? Varifrån kommer förmågan att bota? Går det att över huvud taget förklara bot annat än som mirakel? Och när inträffar mirakel? I detta kompendium gör jag en systematisk analys av den folkliga läkekonstens metoder, föreställningar och funktioner. Utifrån botarnas aktivitet och tankar drar jag slutsatser om hur även andra, som inte är botare, kan utvinna livslärdomar ur denna rika och levande kunskapstradition.

Heliga hällar i Uppland

"Stolen" i Rickeby

Bara några kilometer sydost om Enköping ligger Boglösa hällristningsområde - ett område med ovanligt tät koncentration av hällristningar som höggs in under bronsåldern och alltså är mellan 2 500 och 3 500 år. Här finns t ex den säregna "stolen" på Stora Rickebyhällen och det unika och över fyra meter långa Brandskogsskeppet .
Stora Rickebyhällen ligger alldeles intill bilvägen mot Enköping. Här finns drygt 30 skepp, 40 fotsulor, flera kvinnofigurer och några så kallade ringkors, som troligen har med månens faser att göra. Denna häll ger intryck av att ha använts under mycket lång tid och flera av figurerna är mycket djupt huggna i berget - det gäller t ex de många fotsulorna, som mestadels är riktade mot nordväst, alltså solens nedgång vid sommarsolståndet. Dåtidens besökare hade fri horisont över vattnet och kunde säkert uppleva magnifika soluppgångar och nedgångar här. Den så kallade stolen ger intryck av att ha kunnat vara en sorts förankring för något som stått på berget, kanske en sejdhjälle. Uppenbarligen har denna häll använts ceremoniellt länge och av många och den känns fortfarande väldigt levande.
Dagens besökare når Brandskogsskeppet genom en 800 meter lång skogspromenad från Enköpingsvägen. Dåtidens besökare kom antagligen glidande i båt direkt till hällen som då låg vid stranden i ett skärgårdslandskap.

Fader Himmel?

Brandskogsskeppet innehåller sex människoliknande figurer som paddlar skeppet mot sydost. Såväl fören som aktern pryds av djurhuvuden - antagligen älghuvuden. Under aktern syns en jättegestalt i människoskepnad som bär skeppet. Kan det vara Fader Himmel? Och är skeppet det som under natten förde solen genom undervärldarna till nästa dags gryning? Vilka är de sex paddlarna? Här finns mycket att kontemplera över, men det är knappast någon slump att talet sex valts av ristarna. Tankarna går till runa nr sex i utharken, alltså Gifu som representerar ömsesidighet, harmoni, balans och helhet.
Hällen i övrigt rymmer bara några få figurer - tre mindre skepp, några få skålgropar och en liten mansfigur med erektion och uppsträckta armar, en så kallad adorant.

Jag rekommenderar verkligen besök i Boglösaområdet som innehåller ytterligare fyra hällar med ristningar. Jag vill också passa på att tipsa om boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap som innehåller beskrivningar av över 100 heliga platser runt om i Sverige. Kan beställas via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

De heliga cirklarna i Pömmelte

Pömmelte är en liten by i Sachsen-Anhalt som ligger helt nära sammanflödet mellan floderna Saale och Elbe. Denna trakt har varit bebodd av jordbrukande folk i flera tusen år och de har lämnat efter sig en monumental ceremoniplats som slår det mesta. Den är samtida med Stonehenge och byggdes för cirka 4 300 år sedan. Den totala diametern på anläggningen är 115 meter och den inre öppna ceremoniplatsens diameter är 46 meter. Till skillnad från Stonehenge så är Pömmelte en wood henge, alltså en anläggning som byggdes i trä. Det är förklaringen till att den låg oupptäckt så pass länge – det var inte förrän 2005/2006 som arkeologisk luftfotografering ledde till återupptäckten. Efter utgrävningar har platsen sedan rekonstruerats till sitt ursprungliga utseende med hjälp av drygt 2 000 stolpar av trä – ett arbete som blev klart sommaren 2015. Nästa år kommer den att öppnas för besökare, men när jag besökte platsen i slutet av september var den helt oskyltad och svår att finna.

Efter att ha kört litet av och an på vägarna vid Pömmelte och förgäves spanat efter den rekonstruerade anläggningen fick jag till slut napp när jag stoppade en Mercedes med ett äldre par i. Mannen pekade genast ut bakom vilken skogsdunge cirkelmonumentet ligger och vilken väg jag skulle ta dit – även om jag bara förstod en tredjedel av vad han sa (alla tyskar verkar ha väldigt bråttom när de pratar). Inte så konstigt att jag hade missat avtagsvägen – den var nämligen blockerad av en jättelik asfaltläggningsmaskin och en svärm vägarbetare. De höll just på att färdigställa sista biten av en ny väg till monumentet. Jag kunde till fots ta mig förbi asfalteringsgänget och promenerade på den nylagda vägen i drygt en kvart innan jag nådde målet. Morgondimman hade skingrats och de tre meter höga träpalissaderna höjde sig på ett organiskt sätt ur åkerlandskapet. En korp slog följe med mig en bit på vägen, men för övrigt rådde tystnad.

Pömmeltes Kreisgrabenanlage består av flera cirkelkonstruktioner innanför varandra: först en yttre cirkel markerad med glesa stolpar, sedan en jordvall och ett dike, därefter en tätbyggd träpalissad och innanför den ytterligare två glesa inre cirklar med delvis målade och snidade stolpar. Ingångarna ligger i ostsydost och västnordväst, alltså solens upp- och nedgång vid vår- och höstceremonier. Platsen har använts ceremoniellt under mycket lång tid; från sen stenålder in i bronsåldern. Till skillnad från solobservatoriet i Goseck så har arkeologerna här funnit mänskliga kvarlevor, såväl dödskallar som andra ben. Det är dock inte frågan om någon begravningsplats utan skelettdelarna tycks ha placerats ut som ett skydd. Det finns spår av eldar men det har inte varit någon boplats här; Pömmeltecirklarna var/är en helt igenom ceremoniell plats. Träpalissaden ger eko-effekter och förstärker ljud av sång och trumning, så jag kan gott tänka mig att här har förekommit extatiska ceremonier med dans och trance.

Om Goseck kändes som en balanserad och kontemplativ plats så finns i Pömmelte en känsla av obalans och kaos som kan ha att göra med gamla händelser. Det tyder också på att detta är en plats där andlig kunskap kan komma genom omskakande upplevelser. Drömtidens virvlar är inte alltid kontemplativa. Hur som helst tror jag att platsen vill ha balanserande ceremonier och jag drog mitt lilla strå till stacken genom att sjunga och rista runor. Nästa sommar kommer Pömmeltes heliga cirklar säkert att vara lika tyskt välskyltade som övriga platser längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt. En väg som definitivt är väl värd att beträda.

Om du som läser dessa texter om heliga platser i Tyskland får lust att veta mer om heliga platser, vad de är och vill, var de finns och hur vi människor kan samspela med dem så hänvisar jag till boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Den kan beställas via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

Stengudinnan i Langeneichstädt

1987 plöjde en bonde i Langeneichstädt i Sachsen-Anhalt loss en stor stenskiva i en åker. Han kontaktade genast myndigheterna och arkeologer som kom till platsen kunde konstatera att bonden hade plöjt fram en stenkammargrav som var cirka 5 000 år gammal. Det säregna med graven var att den innehöll en utsmyckad stenstod som var omkring 1,5 meter hög. Den hade uppenbarligen varit upprest tidigare men av någon anledning blivit nedlagd i hällkistan. På stenstoden finns en inristad figur med ”ögon” som har tolkats som ett kvinnligt fruktbarhetsväsen, kanske en symbolisk beskrivning av Moder Jord, och dessutom ett antal skåror, streckmönster och en skålgrop. Det är tecken som tyder på mänsklig användning av stenen under lång tid, antagligen vid olika fruktbarhetsceremonier i samband med sådd och skörd och solens årsvarv. Stenkammargravens ingång vetter mot sydväst, alltså solnedgången vid vintersolståndet.

Varför begravdes stenstoden? Var det ett uttryck för slutet på en epok eller som uttryck för en vilja att sammanföra himmel och jord? Kanske som ett resultat av nya kosmologiska insikter? Ett medeltida vakttorn strax intill stenkammargraven utgör ett landmärke som syns på långt håll. Ända in i nutid har detta torn vid pingsten smyckats med björkkvistar – en tradition som skulle kunna vara en kvarleva av uråldriga fruktbarhetsceremonier.

Den stenstod som idag är uppställd på platsen är en kopia av originalet som liksom Nebraskivan förvaras på museet inne i Halle. Men det är ju inte stenstoden i sig utan själva platsen som är det heliga. Ovanligt många rovfåglar cirklar kring stengudinnans hemvist när jag tillbringar en kontemplativ stund där. Jag ser vråk, falk och glada. Liksom andra heliga platser tycks också denna fungera som en port eller virvel in i Drömtiden där allt är ett och hänger samman. Det räcker väl för att göra ett besök i Langeneichstädt?

Min resa längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt förde mig till ytterligare en nyligen upptäckt och rekonstruerad helig plats som fått smeknamnet Klein-Stonehenge. Fortsättning följer.

Himmelsskivan i Nebra

Den 4 juli 1999 gick två män med metalldetektorer till toppen av det skogklädda Mittelberg utanför den lilla byn Nebra vid floden Unstrut i Sachsen-Anhalt med förhoppningar om att hitta värdefulla fornsaker som skulle kunna säljas vidare. De fick napp direkt och grävde fram två bronssvärd, ett par bronsyxor och armringar och så en ytterst märklig bronsskiva med guldinläggningar. Skivan som var drygt 30 centimeter i diameter fick en del skador vid amatörernas framgrävning och försök till rengöring. När de båda männen inte rapporterade fyndet till delstatens myndigheter utan i stället sålde föremålen vidare till en samlare gjorde de sig skyldiga till brott mot fornminneslagarna. Ytterligare en vidareförsäljning trissade upp priset samtidigt som myndigheterna fick nys om det hela. I en skickligt gillrad fälla lyckades schweizisk polis den 23 februari 2002 beslagta föremålen inne på restaurangen på Hotel Hilton i Basel. Efter en lång rättsprocess i Tyskland dömdes de två ursprungliga fornplundrarna och de två personer som greps i Basel för brott mot fornminneslagarna, häleri m m. Straffen varierade från villkorlig dom, böter och samhällstjänst till fängelsestraff.

Arkeologer som började undersöka föremålen häpnade inför bronsskivan med guldinläggningar. Den var helt enkelt en sensation, helt utan motsvarighet. Den visade sig vara en sorts karta över himlafenomen, en sammanfattning av dåtidens kosmologiska spetskunskaper, och den fick namnet Himmelsskivan i Nebra. När skivan grävdes fram hade den stått lutad mot några stenar, alldeles under markytan. Åldersbestämning, som kunde göras genom växtdelar på några av föremålen, visade att nedgrävningen hade skett för 3 600 år sedan – alltså under tidig bronsålder. När skivan ursprungligen smiddes är omöjligt att säga, men det går att säga att den har förändrats och kompletterats vid minst tre tillfällen.

De ursprungliga guldsymbolerna på skivan var en fullmåne, en nymåne cirka fyra dagar gammal, och 32 stjärnor. Sju av stjärnorna är samlade i en hop som uppenbarligen föreställer Plejaderna. Fullmånen och nymånen är placerade intill Plejaderna och detta tyder på att skivan har använts för att bestämma lämplig tid för sådd och skörd. Plejaderna visar sig i samband med nymåne i mitten av mars och i samband med fullmåne i mitten av oktober. Men nymånens ställning i relation till Plejaderna har antagligen också använts för att hålla reda på när en skottmånad måste infogas så att månåret och solåret överensstämmer. Ett solår omfattar ju 365 dagar, medan ett månår bara är 354 dagar. Vi skjuter numera in en skottdag vart fjärde år för att få tideräkningen att stämma, men bronsålderns människor sköt in en skottmånad vart tredje år i stället.

Nästa fas i skivans historia var de två guldbågarna på dess östra resp västra sida. Den ena saknas och hade antagligen avlägsnats redan när skivan begravdes. Den som höll skivan över huvudet som en karta över himlavalvet kunde via bågarnas ändpunkter bestämma solens upp- och nedgång vid sommar- och vintersolstånden. Nu hade skivan införlivat såväl måne och stjärnor som solen i sin kosmologi.

I nästa fas hamrades guldbågen i söder in i skivan. Den skiljer sig kraftigt från de andra solbågarna, både i utseende och i bearbetning. Troligen representerar bågen det skepp som under natten för solen genom undervärlden, från väster till öster. Liknande bilder av solens skepp finns på rakhyvlar från bronsåldern som påträffats i Danmark och på en del gotländska bildstenar från järnåldern. Skivan har alltså förutom de astronomiska symbolerna också fått en mytologisk dimension.

I den sista fasen av skivans behandling hamrades ett antal hål längs periferin, antagligen för att kunna sätta fast skivan på en sköld eller en tavla. Det tyder på att dess ursprungliga funktion hade glömts bort eller ansetts obsolet. Att skivan sedan grävts ner tolkas av arkeologerna som ett tecken på kulturskifte. En epok gick i graven, en ny tog sin början och av respekt för de gamles kunskaper placerades skivan i Moder Jord. Varför just där? För att det var/är en helig plats!

Fyndplatsen på Mittelberg

 När skivan grävdes fram var det skog även på toppen av Mittelberg. De arkeologiska utgrävningarna som senare gjordes visar att toppen på berget varit avgränsad av en jordvall, men att platsen inte rymt vare sig gravar eller boplatser. Det har varit en helt igenom ceremoniell plats. Idag är skogen bortröjd på en yta som är cirka 100 meter i diameter och den ursprungliga fyndplatsen är markerad med en stor och blank stålskiva i marken. En liten bit därifrån har ett 30 meter högt utsiktstorn av betong byggts för att ge besökarna en utblick över landskapet som påminner om den för 3 600 år sedan. Tornet kan te sig anskrämligt men har ändå byggts i enlighet med Himmelsskivans kosmologi och kan användas som en modern solvisare.

En utställning om Nebrafyndet finns i ett futuristiskt formgivet museum några kilometer nedanför Mittelbergs topp i utkanten av byn Nebra. Det innehåller också ett planetarium där Himmelsskivans kosmologi förklaras. Den ursprungliga skivan finns idag på Museet för människans förhistoria inne i staden Halle några mil bort, där den bevakas av nitiska vakter som stoppar alla försök till fotografering.

Museet i Nebra

Himmelsskivan i sig rymmer ingen särskild kraft eller andlighet – det intressanta vid Nebra är fyndplatsen på Mittelberg, som fortfarande är en helig plats, väl värd att besöka och ceremoniera på. Jag hade förmånen att få vara helt ensam däruppe en vardagsförmiddag i slutet av september 2015. Flera speciella händelser inträffade. En grupp på sex korpar dök upp, cirklade över platsen och kom mig så nära att jag hörde deras vingsus. Detta är en plats som förenar himmel och jord. Det kanske var därför som Himmelsskivan grävdes ner? Och kanske hade platsen trivts bäst om den förblivit i jorden? Platsen tycks vilja säga allt och intet och den pekar ut mot kosmos och den stora Tomheten, ur vilken allt föds.

Fortsättning följer. I nästa avsnitt av min resa längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt besöker jag stengudinnan i Langeneichstädt.

(För den som vill läsa mer om Himmelsskivan i Nebra och dess kosmologi kan jag hänvisa till arkeologen Jonathan Lindströms bok Bronsåldersmordet, stycket Världen från sid 369 och framåt.)

Solobservatoriet i Goseck

Strax norr om Naumburg i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt ligger det 7 000 år gamla solobservatoriet i Goseck – ”världens äldsta solobservatorium”. Det återupptäcktes 1991 mitt på en åker genom flygfotografering, undersöktes noggrant av arkeologer och rekonstruerades under 2005 på grundval av de kunskaper som utgrävningarna gav. Detta är en mycket helig plats.

Idag består den av tre cirklar med en total diameter av 75 meter – en jordvall och två cirkelrunda träpalissader med ett par tusen stolpar, 2,5 meter höga. Ingången i anläggningen ligger i norr och palissaderna har ytterligare sex öppningar, som alla hör samman med solens rörelser. Den som står i anläggningens mittpunkt kan genom öppningarna se solens upp- och nedgång vid vintersolståndet, vid vårfesten omkring 1 maj och vid vintersolståndet. Dessa observationer skulle ju vara möjliga att göra även utan de sammanhängande träpalissaderna, och syftet med dem var antagligen att tydligt avgränsa platsen som helig och att utnyttja de akustiska förstärkningseffekterna vid trumning och magisk sång.

Solobservatoriet, som ligger i utkanten av den lilla byn Goseck, är omgivet av ett böljande jordbrukslandskap, genombrutet av skogklädda åsar. Här finns mycket bördiga jordar och floden Saale är inte långt borta. En ypperlig plats för den tidiga jordbrukarkultur som byggde anläggningen. När jag besöker den i slutet av september 2015 är jag i stort sett ensam besökare. Byn Goseck är tyst, frånsett några hammarslag då och då. Larmet från det sanslösa transporthålligånget på Autobahn är en mil bort och hörs inte hit. Här hörs bara en och annan höstplöjande traktor och småvägarnas glesa biltrafik.

En orädd ryttlande falk hälsar mig välkommen. Jag sjunger runor medan jag vandrar runt palissadens insida och står en lång stund vid mittpunkten. Där har en betongplatta placerats med markeringar för de intressanta väderstrecken. Platsen känns mycket kontemplativ och balanserad. Här har människor för 7 000 år sedan försökt ge struktur åt tillvaron och sin egen kosmologi. Konstruktionen tyder på att det är vinterceremonierna som varit de viktigaste. Här kan jag föreställa mig hur solen har vördats i glädjens tecken, i ceremonier för fred, frid, fröjd. Vid palissadens innerväg ser jag spår efter nutida ceremonier, vilket gör mig uppspelt.

När jag lämnar inhägnaden visar sig falken igen och dessutom kommer en vråk svepande i ett elegant varv medsols över anläggningen innan den försvinner in i lövskogen åt sydväst. Allt hör samman.

Solobservatoriet i Goseck ingår i det som kallas Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt. Nästa stopp på min resa längs Himmelsvägen blir Nebra, fyndorten för en häpnadsväckande bronsskiva, som visar vilka avancerade och komplexa kosmologiska föreställningar som fanns under tidig bronsålder.  Fortsättning följer.

 

Trollkyrkeberget - Tivedens allraheligaste

Nästan mitt inne i Tivedens nationalpark ligger en mäktig bergsrygg som går under namn som Trollkyrka, Trollkyrkeberget eller Trollebergen. När en kommer vandrande på stigen genom skogen tornar berget upp sig som en pyramid i djungeln - utstrålande mäktighet och uråldrighet. Namnet tyder på att platsen under lång tid haft en ceremoniell användning av traktens folk. Ordet troll syftar helt enkelt på bergets andliga essens, eller om vi så vill, bergets rådare.
Ännu på 1940-talet fanns levande berättartraditioner om hedniska blot som ska ha pågått under tre dagar i Trollebergen. Deltagarna ska ha burit speciella koltar som nådde ända ned till marken och de ska haft en hätta som drogs ner över ögonen. Sedan en ceremoniell eld tänts åkallades andarna och sedan föll deltagarna till marken och fick i denna trance svar på sina frågor.
Under första halvan av 1800-talet användes platsen av de så kallade roparna - en extatiskt inriktad frikyrklig rörelse som här kunde praktisera sin tro under den kyrkliga och världsliga maktens radar. Om även roparna föll till marken och fick visioner är oklart, men platsen har starkt rå, och när vi var där hälsades vi av korp. I tjärnen nedanför berget - Trollkyrkesjön - simmade tre lommar, som ideligen gjorde långa dykningar; kanske in i Drömtiden?
Trollkyrkeberget är en av över 100 heliga platser som beskrivs i boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Den kan beställas från Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.