Messaure, Las Vegas och Dubai

Messaure är ett kraftverk med en enormt stor fördämning i Luleälven nedströms Porjus och några mil öster om Jokkmokk. Bygget inleddes 1957 och då anlades ett helt samhälle vid byggplatsen där som mest 3 000 människor kom att bo med skolor, affärer, post, polisstation, bibliotek och ishockeyrink, ja det mesta som hörde till ett svenskt samhälle i början av 60-talet. När dammen och kraftstationen var färdiga 1962 inleddes nedgången och när skolan las ner 1980 blev det dödsstöten för samhället. Idag har skogen återerövrat det mesta och kvar finns bara antydningar om var vägarna gick och husen låg.
Filmaren Olle Häger har gjort en dokumentär om Messaure som visades i SVT den 7 mars. (Sänds i repris och kan även ses på SVT:s webb). Den innehåller mängder av intressanta bilder från samhällets uppbyggnad och blomstringstid och intervjuer med människor som arbetade och växte upp i Messaure. Som helhet ett fantastiskt dokument om det svenska folkhemmet i koncentrat. Den som vill veta mer om detta märkliga samhällsöde kan hitta mycket tänkvärt på sajten Messaureminnen som drivs av tidigare Messaurebor.
Jag vill gärna sätta in Messaure i ett ännu större sammanhang än det svenska folkhemmets naiva framtidstro. Under den mänskliga historiens gång har det skapats mängder av spökstäder – många betydligt större än Messaure – som har varit uppbyggda kring naturresurser som antingen har sinat eller på andra sätt slagit tillbaka mot människorna. Ofta handlar det om hur människorna har behandlat vatten. I boken Peak Water visar den skotske journalisten Alexander Bell att alla civilisationer har byggt och bygger på tillgång till vatten och framför allt på manipulation och kontroll av vatten. Bell ger flera exempel på hur de civilisationer som missbrukar vattnet går under – t ex de första stora jordbrukscivilisationerna kring Eufrat och Tigris. Konsekvenserna blir inte bara att vattenresurserna föröds utan att även jorden och dess alstringskraft utplånas. Sterila och salta öknar breder ut sig där det en gång fanns jättelika konstbevattnade spannmålsodlingar.
Den viktigaste poängen i Peak Water är att vattenförstörelsen fortsätter. Industricivilisationen lever över sina vattentillgångar (och nu talar vi om sötvatten) och Bell ser framför sig hur bisarra stadsexperiment i ökenområden – Las Vegas och Dubai för att nämna de två värsta – kommer att gå under redan inom en generation. Dubai har världens högsta vattenförbrukning per capita – i ett område där det inte finns vatten.
På sikt kommer naturen att återta och vittra ner städer av detta slag och det kommer att bli lika tomt efter dem som efter Messaure. Där står dammen fortfarande kvar efter 50 år och kan säkert göra så länge än, men vatten vill strömma fritt, och på verkligt lång sikt kommer också Messauredammen att vittra sönder och Luleälven att finna en ny frihet. Så på så vis är även Messaure ett exempel på att människan bara kan leva med vattnet, inte mot vattnet.