Efter några dagars vedhuggning med hjälp av klyvyxa vibrerar kroppen av trötthet. Inne i huvudet brummar en ton som måste vara Moder Jords sång. Det är landskapet som talar genom min organism efter att jag fullständigt har gått upp i det fysiskt krävande skogsarbetet. Arbete av detta slag är som en ceremoni, som ett samtal med naturen och dess dolda sida, dess andliga sida, det osynliga. Å ena sidan är det en ren njutning, som när man kan höra ekot återkasta den distinkta träklangen från ett perfekt yxhugg som just kluvit en grov trädstam. Å andra sidan är det ett hårt slit på den fysiska utmattningens gräns, men jag kan inte tänka mig att vara utan är min klyvyxa.En man som ur egen erfarenhet förmådde skildra denna känslomässiga komplexitet var den norske skogsarbetaren och poeten Hans Börli. Här är ett avsnitt ur hans dikt Morgonen:
Så börjar jag arbeta.
Tar in morgonen
med djupa andetag som smakar vasst
av nattköld och barr.
Det är skönt att få röra på lederna!
Härligt att gripa verktygen
som du är så förtrogen med
att de är som en förlängning av armarna.
Ja – när muskler, nerver och vävnader
har sina ordlösa samtal
med sakerna i världen
då lyssnar min tunga i munnen
och rör prövande på sig
likt en invalid i rullstol.
Dikten ingår i Börlis samling Fågel, hjärta och yxa från 1980. Han var en man som började jobba i skogen före motorsågens och avverkningsmaskinernas intåg. Då var skogsjobbet ett så hårt fysiskt arbete att vi har svårt att föreställa oss det. Ändå kunde Börli skildra detta manuella arbete som en sensuell upplevelse, som i dikten Jordiska ting:
när jag griper runt
smärt hickory
och hugger
med spänst och svikt i handlederna
kan jag uppleva min kropp
som lycka,
djup musik
tonande ut i fingertopparna.
Arbete med handsåg och yxa kan vara farligt och kräver lika stor närvaro som arbete med motorsåg som jag skildrade i en tidigare text. Och vad är kontentan av detta? Jo, att mycket fysiskt arbete väntar mänskligheten när de fossila bränslena sinar. Att det kommer att vara en hel del hårt arbete, för oss kanske ofattbart hårt, men att det är en oundviklig del av livet om vi ska kunna leva i harmoni och balans med Moder Jord.
