”Kapitalismen har misslyckats. Kapitalackumulationen har nått en punkt där den inte kan fortsätta utan att förstöra den mänskliga civilisationen och mänsklighetens livsgrundval. Det är inte något som kommer i en avlägsen framtid. Det händer nu.”Så skulle den ödesmättade upptakten till en bok om världens stora kriser kunna lyda, men i den norske marxisten Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår (Leopard förlag 2011) är detta ett avsnitt ur slutkapitlet. Dessförinnan har Steigan systematiskt bearbetat det han kallar planetens sju stora kriser – klimat, energi, biologisk mångfald, kväve/fosfor, färskvatten, jord och mat, livet i världshaven – och kopplat samman dem med det rådande globala kapitalistiska systemet. Det är en systemkris vi befinner oss mitt uppe i och Steigan vill hitta en möjlig utväg. Därav bokens undertitel: Strategi för en ny värld.
Det är denna strategi som han utvecklar i bokens slutkapitel varifrån jag hämtat det inledande citatet. Utifrån sin marxistiska analys konstaterar Steigan att kapitalackumulationen ligger som en premiss för hela samhällsutvecklingen och att en ekonomi, som bygger på ständig tillväxt, är omöjlig i en ändlig värld. I sin jakt efter fortsatt kapitalackumulation dammsuger kapitalet världen på mineraler, olja, kol, mänsklig arbetskraft, jordbruksmark, vattenresurser och världshavens en gång myllrande liv. Resurserna omvandlas till konsumtionsvaror och avfall i en utarmningsprocess som hotar livsförutsättningarna för såväl människor som väldigt många andra arter. I detta läge handlar det enligt Steigan inte om att som miljörörelsen vända sig mot det ena eller andra symptomet – man måste rikta kritiken, och kampen, mot orsakerna, dvs det ekonomiska systemet. Vi måste helt enkelt frambringa en annan värld för att ta oss ur detta predikament.
Det kan ske genom en process som Steigan kallar Kommunism 5.0. Vad är då det? Helt enkelt en teori för att ”skapa ett bra samhälle utan den form av tillväxt som vi känner till idag, ett samhälle som samtidigt fördelar resurserna på ett rättvist och rimligt sätt” och ”bästa möjliga samhälle som inte grundar sig på tillväxt”. Varför kalla detta för kommunism? För Steigan är kommunism ett klasslöst, ekologiskt samhälle, som är ”både praktiskt genomförbar och strategiskt helt nödvändig just av ekologiska skäl”. Men termen är inte det viktiga: gemenskapssamhälle eller solidaritetssamhälle går också bra för honom. Det handlar om ”vanligt sunt förnuft satt i system”. Men 5.0 då? Jo, Steigan ser fyra tidigare distinkta versioner av kommunismen, som han vill avgränsa sig mot: Kommunism 1.0 var de medeltida bondekrigens religiösa kommunism baserad bl a på apostlarnas och de första kristnas gemenskapsliv; Kommunism 2.0 var den utopiska kommunismen som växte fram efter den franska revolutionen; Kommunism 3.0 var Marx, Engels, manifestet och arbetarklassens inträde i världshistorien som en aktiv kraft; Kommunism 4.0 var den ryska revolutionen och de så kallade realsocialistiska staterna, som i själva verket var statskapitalistiska samhällen. Kommunism 5.0 beskrivs av Steigan som ”ett kaotiskt buskage av initiativ, omskrivningar, nyskrivningar och experimenterande”. Ingen har patent på Kommunism 5.0 – inte heller Steigan.
Liksom Marx lägger inte heller Steigan fram några detaljerade planer när det gäller avvecklingen av den industriella kapitalismen och framväxten av den nya världen. Han analyserar de krafter och processer som kapitalismens kriser frambringar och han ser framför sig en period med omfattande och tilltagande klasskamp. Med tanke på att överklassen är beväpnad till tänderna ”finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen kommer att lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt”. Han ser därför minst två faser av kommunism 5.0: ”Den första är rent självförsvar. Det är att etablera en gemenskap för att helt enkelt överleva. Detta kan ske lokalt, regionalt och mer eller mindre spontant. Nästa steg blir att stabilisera och utveckla detta till ett globalt system av interagerande gemenskap, ett globalt alternativ till den dödsdömda kapitalismen”.
Vilka ska då åstadkomma denna transformation? Enligt Pål Steigan utgörs ”det revolutionära subjektet” av en stor och brokig samling: arbetarklassen (som globalt sett är större än någon gång tidigare i historien), medelklassen och stora delar av intelligentian, bönder och fiskare samt urbefolkningar, dvs ”det överväldigande flertalet av jordens befolkning som redan drabbas av alla kriser… Det är dags att ta makten ifrån den enda procent som verkligen tjänar på eländet.”
Som läsare kanske ni undrar om detta omnämnande av urbefolkningarna som en del av det revolutionära subjektet innebär att Steigan på något sätt lyfter fram urfolkens filosofi eller andlighet som en nödvändig inspiration eller förutsättning för strategin för en ny värld? Svaret är nej. Han utgår från ett västerländskt paradigm men har likväl presterat sådana tankefrukter att jag med gott samvete kan avsluta min recension med en uppmaning: Läs En gång skall jorden bliva vår. Åtminstone slutkapitlet!
