Nu är det februari 2012

Visserligen har inte året hunnit så långt ännu – om vi nu ska använda denna mänskliga kategorisering av det som brukar kallas tid – men redan sker intressanta saker. Skatorna samlar kvistar och bygger bon. Koltrastar badar i smältvattnet på gården. Kråkorna iakttar stillsamt det hela från en upphöjd position. Talgoxarna och blåmesarna filar sina strofer. Det stora kretsloppet rullar på. Det kan man känna tillit till.
Men allt tal om detta år som den stora medvetandehöjningens år? Om vi ser oss omkring ser vi då de tecken på det stora skifte, den värdeförskjutning som så många talat om? Låt oss inte handla i enlighet med illusioner utan utifrån en karta som någorlunda stämmer överens med verkligheten, alltså den verkliga verkligheten. I denna verklighet ser jag många ruggiga tendenser som vi måste förhålla oss till på ett, ska vi säga, nyktert sätt. Jag ska här ta upp några av dem.
USA-imperiet må vara på nedgång – jag själv brukar säga ända sedan Vietnamkriget, Noam Chomsky säger ända sedan andra världskrigets slut – men denna makt som idag styrs av logiken hos ett jättelikt säkerhetsindustriellt komplex har fortfarande en förfärande destruktiv inverkan och potential. När nu t ex USA:s försvarsminister Panetta offentligt talar om Israels förestående militära angrepp mot Irans kärnanläggningar finns självfallet en avsikt. Nämligen att förbereda den amerikanska allmänheten, och världen i övrigt också, på ett kommande krig mot Iran – ett krig som skulle få förödande konsekvenser och oöverskådliga följdeffekter inte bara för Mellanöstern utan för hela världen och inte minst för industricivilisationens energiförsörjning. Att Irans atomprogram i sig utgör en ruggig tendens gör ju inte saken bättre på något sätt.
De senaste åren har president Obama utvidgat det som George W Bush kallade ”kriget mot terrorismen” – dels genom förstärkning och utstationering av mer eller mindre hemliga specialförband, dels genom en storsatsning på obemannade attackflygplan, så kallade drönare. USA förbehåller sig rätten att var som helst i världen angripa var och en som anses utgöra ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Oroväckande, eller hur? Och inga starka motkrafter tycks vara i rörelse i USA. Även om occupy-rörelsen har satt fingret på ökande klassklyftor tycks den ha förlorat det mesta av sin gatuenergi. Majoriteten av amerikaner saknar probleminsikt och motrörelserna tycks på sin höjd kunna fördröja ett eller annat galet exploateringsprojekt. Men på det stora hela maler den stora amerikanska maskinen på med gasen i botten och tilltagande destruktion för att utvinna kol, olja och gas att bränna upp.
Det gör den också i Kina och Ryssland där man i och för sig kan ana ett växande motstånd mot makten, men det är knappast ett motstånd som på allvar utmanar det rådande ekonomiska systemets logik. Speciellt bekymmersamt är dessutom att Rysslands premiärminister och blivande president Putin nu profilerar sig som en ivrig upprustare, inte minst av den ryska kärnvapenarsenalen.
Däremot hackar den ekonomiska maskinen betänkligt i Europa där maktens rådande besparingsparadigm i länder som Grekland driver fram förhållanden som påminner om den industriella revolutionens England på 1800-talet. En optimist skulle kanske kunna säga att det ur dessa europeiska krisförhållanden skulle kunna växa fram ett medvetandeskifte av det slag som 2012-romantikerna talar om. Tyvärr verkar det skifte som pågår snarare bana väg för obehagliga högerextrema tendenser. 2012 tycks bli ett år av tilltagande polarisering i Europa – av ett mer destruktivt än konstruktivt slag.
Till allt detta ska vi lägga de redan kända predikamenten som ligger som en hotfull klangbotten med betydligt längre räckvidd i tid än det vi kallar 2012: peak oil och energikris, uttömning av råvaruresurser, erosion av matjord, utarmning av vattentillgångar, klimatförändringar, minskande biologisk mångfald, ohållbar skulddriven tillväxtekonomi. Det ger en ganska mörk karta över verkligheten 2012, men det är likafullt denna mörka karta vi måste orientera oss i när vi försöker hitta utvägar ur industrisamhällets återvändsgränder. Jag tror att vi som lever i civilisationens centrum, i vilddjurets buk, därvidlag har ett särskilt stort ansvar. Illusioner om att ett medvetandeskifte från kosmiska krafter ska lyfta oss ur detta gör mer skada än nytta. Vi måste själva hitta vägarna ut. Tillsammans. Och under maktens radar.

Kommunism 5.0 – strategi för en ny värld

”Kapitalismen har misslyckats. Kapitalackumulationen har nått en punkt där den inte kan fortsätta utan att förstöra den mänskliga civilisationen och mänsklighetens livsgrundval. Det är inte något som kommer i en avlägsen framtid. Det händer nu.”
Så skulle den ödesmättade upptakten till en bok om världens stora kriser kunna lyda, men i den norske marxisten Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår (Leopard förlag 2011) är detta ett avsnitt ur slutkapitlet. Dessförinnan har Steigan systematiskt bearbetat det han kallar planetens sju stora kriser – klimat, energi, biologisk mångfald, kväve/fosfor, färskvatten, jord och mat, livet i världshaven – och kopplat samman dem med det rådande globala kapitalistiska systemet. Det är en systemkris vi befinner oss mitt uppe i och Steigan vill hitta en möjlig utväg. Därav bokens undertitel: Strategi för en ny värld.
Det är denna strategi som han utvecklar i bokens slutkapitel varifrån jag hämtat det inledande citatet. Utifrån sin marxistiska analys konstaterar Steigan att kapitalackumulationen ligger som en premiss för hela samhällsutvecklingen och att en ekonomi, som bygger på ständig tillväxt, är omöjlig i en ändlig värld. I sin jakt efter fortsatt kapitalackumulation dammsuger kapitalet världen på mineraler, olja, kol, mänsklig arbetskraft, jordbruksmark, vattenresurser och världshavens en gång myllrande liv. Resurserna omvandlas till konsumtionsvaror och avfall i en utarmningsprocess som hotar livsförutsättningarna för såväl människor som väldigt många andra arter. I detta läge handlar det enligt Steigan inte om att som miljörörelsen vända sig mot det ena eller andra symptomet – man måste rikta kritiken, och kampen, mot orsakerna, dvs det ekonomiska systemet. Vi måste helt enkelt frambringa en annan värld för att ta oss ur detta predikament.
Det kan ske genom en process som Steigan kallar Kommunism 5.0. Vad är då det? Helt enkelt en teori för att ”skapa ett bra samhälle utan den form av tillväxt som vi känner till idag, ett samhälle som samtidigt fördelar resurserna på ett rättvist och rimligt sätt” och ”bästa möjliga samhälle som inte grundar sig på tillväxt”. Varför kalla detta för kommunism? För Steigan är kommunism ett klasslöst, ekologiskt samhälle, som är ”både praktiskt genomförbar och strategiskt helt nödvändig just av ekologiska skäl”. Men termen är inte det viktiga: gemenskapssamhälle eller solidaritetssamhälle går också bra för honom. Det handlar om ”vanligt sunt förnuft satt i system”. Men 5.0 då? Jo, Steigan ser fyra tidigare distinkta versioner av kommunismen, som han vill avgränsa sig mot: Kommunism 1.0 var de medeltida bondekrigens religiösa kommunism baserad bl a på apostlarnas och de första kristnas gemenskapsliv; Kommunism 2.0 var den utopiska kommunismen som växte fram efter den franska revolutionen; Kommunism 3.0 var Marx, Engels, manifestet och arbetarklassens inträde i världshistorien som en aktiv kraft; Kommunism 4.0 var den ryska revolutionen och de så kallade realsocialistiska staterna, som i själva verket var statskapitalistiska samhällen. Kommunism 5.0 beskrivs av Steigan som ”ett kaotiskt buskage av initiativ, omskrivningar, nyskrivningar och experimenterande”. Ingen har patent på Kommunism 5.0 – inte heller Steigan.
Liksom Marx lägger inte heller Steigan fram några detaljerade planer när det gäller avvecklingen av den industriella kapitalismen och framväxten av den nya världen. Han analyserar de krafter och processer som kapitalismens kriser frambringar och han ser framför sig en period med omfattande och tilltagande klasskamp. Med tanke på att överklassen är beväpnad till tänderna ”finns ingen orsak att hysa några illusioner om att kapitalismen kommer att lämna den historiska scenen på ett fredligt och hänsynsfullt sätt”. Han ser därför minst två faser av kommunism 5.0: ”Den första är rent självförsvar. Det är att etablera en gemenskap för att helt enkelt överleva. Detta kan ske lokalt, regionalt och mer eller mindre spontant. Nästa steg blir att stabilisera och utveckla detta till ett globalt system av interagerande gemenskap, ett globalt alternativ till den dödsdömda kapitalismen”.
Vilka ska då åstadkomma denna transformation? Enligt Pål Steigan utgörs ”det revolutionära subjektet” av en stor och brokig samling: arbetarklassen (som globalt sett är större än någon gång tidigare i historien), medelklassen och stora delar av intelligentian, bönder och fiskare samt urbefolkningar, dvs ”det överväldigande flertalet av jordens befolkning som redan drabbas av alla kriser… Det är dags att ta makten ifrån den enda procent som verkligen tjänar på eländet.”
Som läsare kanske ni undrar om detta omnämnande av urbefolkningarna som en del av det revolutionära subjektet innebär att Steigan på något sätt lyfter fram urfolkens filosofi eller andlighet som en nödvändig inspiration eller förutsättning för strategin för en ny värld? Svaret är nej. Han utgår från ett västerländskt paradigm men har likväl presterat sådana tankefrukter att jag med gott samvete kan avsluta min recension med en uppmaning: Läs En gång skall jorden bliva vår. Åtminstone slutkapitlet!

Livet regerar och vi måste anpassa oss

Mänskligheten lever över jordens tillgångar och det har lett till en ansamling av samverkande kriser när det gäller miljö, klimat, ekonomi, energi, samhälle och politik. Denna ansamling av kriser som hotar mänsklighetens överlevnad är som ett virus som attackerar jordens immunsystem, dvs de metoder som Livet har utvecklat under fyra miljarder år för att skydda och hela sig själv. Det skriver den amerikanska författaren och bonden Ellen LaConte i boken Life Rules (Green Horizon 2010) där hon jämför processen med vad som händer när en människa drabbas av aids. Boken har den långa undertiteln Why som much is going wrong everywhere at once and how Life teaches us to fix it, alltså Varför så mycket går fel överallt på samma gång och hur Livet lär oss hur vi ska greja det – en mycket exakt innehållsförteckning.
Precis som när det gäller aids och hiv kan man lindra lidandet genom att behandla symptomen men det undanröjer inte själva orsaken till lidandet. LaConte söker en beteckning på tillståndet i världen och vill undvika ord som kollaps och undergång. I stället använder hon begreppet kritisk massa (critical mass) för att understryka att det går att hitta en utväg. Om vi vill kan vi åtgärda det som gått fel och därmed undvika den kritiska massan.
Men då måste vi ju känna till orsaken och där är LaConte lika entydig som en tidigare amerikansk president var i ett annat sammanhang: Det är ekonomin, tokstolle! Alltså: vårt sätt att leva, producera och konsumera är det som är grundorsaken till de sammanfallande kriserna. Ekonomin är som ett virus (the economy has gone viral), skriver LaConte. Vi är alla deltagare i denna virala process även om det är en ekonomisk och politisk elit som är främsta pådrivare och förmånstagare.
Jag kan sakna en mer djupgående analys av de verkliga drivkrafterna i denna ekonomiska process även om LaConte gör en skarp analys av pengarnas fetischkaraktär. Det ursprungliga ekonomiska utbytet av vara mot vara har via utbytet vara-pengar-vara, utvecklats till ett utbyte av pengar mot pengar, som i våra dagar blivit pengar mot låtsaspengar (funny-money) och till slut låtsaspengar som byts mot låtsaspengar, där själva varorna också antar en imaginär form. Låtsaspengar bygger på förväntningar om värden snarare än på verkliga värden, konstaterar LaConte. Och detta har fört mänskligheten till en hotande ekonomisk och social implosion, där de pågående försöken att få fart på den globala ekonomin igen är detsamma som att injicera hiv i en patient som redan har aids.
Mot detta ställer LaConte en djupgrön vision av praktiska handlingar som är nödvändiga för överlevnad på lång sikt. I grunden handlar det om att det mänskliga samhället måste leva inom ramarna för jordens tillgångar. Det kan ske genom att lyda Livets regler och anta ett livssätt som efterliknar Livets sätt. I denna process är nycklarna krympning, differentiering och lokalisering av ekonomin plus det som LaConte kallar ekologisk demokrati, organisk demokrati eller biokrati, alltså en demokrati där medborgarbegrepp och juridik utsträcks till att omfatta också andra arter, livsformer och hela ekosystem, som människan då bygger partnerskap med. Organisk demokrati beskrivs som något som vi gör tillsammans.
LaConte gör en grundlig genomgång av hur Livet utvecklat den organiska demokratin från de allra första samhällena av encelliga bakterier. Grundbulten i denna organiska demokrati som genomsyrar alla naturliga samhällen och livsformer är ömsesidighet, samarbete, ett ständigt cykliskt samspel, en ständigt pågående förhandling, inom och mellan arter, inom och mellan samhällen och ekosystem. Denna organiska demokrati, som vi människor alltså bör efterlikna, kännetecknas av sådant som jämlik och snabb tillgång till information för alla medlemmar liksom gemensamt beslutsfattande i en process som kan beskrivas som kollektiv intelligens.
För oss människor gäller det enligt LaConte att skapa kluster, koalitioner och nätverk av regionalt och ömsesidigt beroende ekologiska samhällen som bygger på lokala resurser, lokalt arbete och förnybar energi. Det handlar om samhällen som håller sig inom de gränser som ekosystemet sätter och som är vad hon kallar biocentriska. Där kan vi människor organisera och styra oss själva enligt livets organiskt demokratiska modell för att kunna ta itu med den nödvändiga krympningen av befolkning, konsumtion, produktion och (inte minst) förväntningar – helt enkelt för att det är nödvändigt. Vi måste leva på våra platser och inte av våra platser och bädda in oss i dem och deras ekosystem, skriver LaConte.
Detta är ett sätt att försöka bygga en ny värld underifrån, under maktens radar. Vi kan separera från de sittande regeringarna och bygga icke-officiella styrelseformer, skriver LaConte som här resonerar djuplodande om lokala och regionala valutor, om energilösningar och om nya definitioner av medborgarskap och lagar bland mycket annat. Hon ger ett antal exempel på olika lokala och regionala pågående initiativ, framför allt i USA, som hon menar visar att en omställning både är möjlig och i vardande. Även om LaConte betonar att hennes metoder är konstruktiva och bygger på samarbete, icke-konfrontation och icke-våld utesluter hon inte att den djupgröna rörelsen i vissa lägen kanske också måste ta till sabotage, olydnad och till och med väpnat motstånd.
Life Rules är en oerhört rik bok, om än lite tjatig och lite naiv i sina förväntningar på ett djupgrönt samhälle. Antagligen underskattar LaConte också maktens motstånd mot försöken till djup samhällsomvandling men hon har rätt i sin grundhållning: Det finns ett liv bortom låtsaspengar och fossila bränslen.

Att krympa kostymen och odla en kolonilott

Här i det torra Norduppland håller björkarna på med sommarens andra fällning av gula löv. Den första genomfördes i slutet av juni. Genom att fälla en del av sina löv kan björken tillfälligt dra ner på livsprocesserna för att klara torrperioder. Än så länge behåller björkarna mera löv än de släpper, men om torkan blir mycket svår och långvarig släpper de hela lövverket och kan i värsta fall också dö.
Björkens strategi att krympa kostymen och dra ner på livsprocessen för osökt tankarna till den globala ekonomins kriser och predikament. När det gäller ekonomier, samhällen och civilisationer brukar man på engelska använda begrepp som ”downsizing”, ”downshifting”, ”rightsizing” för att beskriva en nödvändig krympning. Det kan gälla t ex en civilisation som genom konstbevattning eroderar bort jordbruksmark och därmed minskar möjligheterna att föda sin befolkning eller som på andra sätt lever över sina tillgångar.
Vad som hände mayacivilisationen är ett exempel på hur människor blev tvungna att ”downshifta” för att överleva när livet i de stora städerna med dess jättelika politiska och religiösa byråkratier blev omöjligt att fortsätta till följd av effekterna av ett överintensivt majsjordbruk. Befolkningen minskade men många överlevde också, t ex genom att lämna städerna, bosätta sig i mindre byar och gå över till småskaligt jordbruk.
Är det en liknande process av ”downsizing” som vi kan se i världsekonomin just nu? En påtvingad krympning av kostymen som i grunden har mer att göra med vikande tillgång på energi och viktiga råvaror än med vikande tillgång på krediter?
De ekonomiska problemen har säkert en rad komplexa orsaker som griper in i varandra, men kanske har vi, som Richard Heinberg skriver i sin nya bok The End of Growth nått vägs ände för det ekonomiska system som kräver ständig tillväxt för att fungera. Ständig tillväxt är omöjlig på ett jordklot med begränsade resurser, menar Heinberg – vars högintressanta bok jag ska recensera i en kommande bloggtext.
För vissa är en påtvingad ”downsizing” redan i gång (eller borde vara det i alla fall). Det gäller i synnerhet euro-medlemmar som Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien som det senaste decenniet (minst) levt över sina tillgångar med hjälp av pengar lånade till låga ”tyska” räntor. Dessa stater har också överdimensionerade, ineffektiva och korrupta statliga byråkratier som har fått extra mycket gödning genom medlemskapet i valutaunionen. Tanken med att ta in de sydeuropeiska staterna i euro-zonen var bl a att den gemensamma valutan på sikt skulle minska de ekonomiska och sociala klyftorna mellan Nord och Syd inom EU men det visade sig vara en dröm. Skillnaderna har i stället ökat och nu växer också det politiska motståndet i Nord mot att plöja ner mer pengar i ständigt nya räddningspaket för Syd. Det sker samtidigt som de finansiella aktörerna – som bl a har hand om våra pensionspengar – visar att dessa räddningspaket saknar trovärdighet.
En ”downsizing” äger också rum i USA och precis som i t ex Grekland krymps kostymen allra mest för dem som har minst. (Inom parentes kan man konstatera att även den svenska alliansregeringen redan genomfört en sådan ”downsizing” riktad mot de svagaste – sjuka och arbetslösa). USA:s problem handlar inte bara om krympande energi- och råvarutillgång utan också om en växande arbetslöshet och ett antal resursslukande krig – allra mest i Irak och Afghanistan förstås men USA:s så kallade krig mot terrorismen innebär aktiv militär närvaro i 120 länder, ofta i hemlighet och dolt för den amerikanska allmänheten. (I min nästa bloggtext ska jag ta upp USA:s permanenta krigföring med exempel från Somalia och Pakistan).
USA-imperiet är på nedgång och har för första gången fått sin kreditvärdighet sänkt (av ett amerikanskt institut!) vilket inte är en dag för tidigt med tanke på sårbarheten i dess ”kuliss-ekonomi” – ett imperium som är en koloss på lerfötter. EU-bygget knakar i fogarna och runt om i unionen sticker fula högerextremister upp sina trynen. Industricivilisationen befinner sig nu inne i den process som ärkedruiden John Michael Greer kallar ”the long descent”, den långa nedstigningen eller utförsbacken och som han karakteriserar som att rulla nerför en sluttning.
Vi kan inte leva över våra tillgångar och Moder Jord sätter gränserna. En ”downsizing” kommer vare sig vi vill eller inte. Det bästa är om den kan genomföras på ett någorlunda planerat sätt där bördorna fördelas rättvist – inte bara mellan människorna i industriländerna, utan också mellan Nord och Syd i global skala och mellan människor och andra arter. Vi kan utgå från att den politiska makteliten inte kommer att genomföra en sådan ”rightsizing”. Den måste komma underifrån, från oss vanliga människor. Det finns en oändlig massa olika sätt att delta i denna rörelse. Ett sätt är att odla. Att anlägga en trädgård, själv eller tillsammans med andra, för att odla mer av sin egen mat. Eftersom en majoritet av världens människor idag bor i städer är det särskilt viktigt att odla i städerna. En hederlig gammal svensk folkrörelse som kolonirörelsen har en mer civilisationskritisk dimension än vad många tror. Många fler kolonilotter behövs.

Att hitta kraft och hopp i mörkret (1)

Var kan vi hämta kraft och hopp för att kunna möta den ångest och förtvivlan som klimatförändringar, biologisk utarmning och ekonomisk kris frambringar? Den frågan ställer Sanjay Khanna i en sympatisk artikel i Yes! Magazine . Och han svarar själv: i erfarenheter och berättelser från våra förfäder och förmödrar som erbjuder visdom som kan hjälpa oss att ta oss igenom dagens kriser.
Ett av de exempel Khanna ger är från Inupiat i Alaska, ett folk som redan nu drabbats av den ökande uppvärmningen; marken smälter helt enkelt under deras fötter och med krympande isar i Berings sund tilltar dessutom hotet mot deras försörjning från såväl industrifiske som kommersiell sjöfart. Men i Inupiat-kulturen finns berättelser bevarade som spänner över sju istider, alltså cirka 350 000 år, berättelser om hur landskapet och människorna genomlevt dramatiska klimatförändringar.
”Vår värld var grön och sedan snöade det. Det var varmt och sedan blev det kallt. De få som inte dog arbetade tillsammans. Snö och is lärde oss att vara mänskliga och tänka bortom våra individuella jag. I våra legender och vår historia gjorde snö och is oss till bättre människor och fick oss att använda vårt förstånd. Våra berättelser säger oss att vi inte blev verkliga människor förrän vi blev samhällen, förrän välfärden för helheten blev viktigare än välfärden för individen. Vi lärde oss av djuren, som vargarna, hur de tog hand om varandra.”
Men vi kan alla hämta styrka och inspiration ur den egna släktens berättelser skriver Khanna och ger ett exempel ur egen erfarenhet. Hans släkt kommer från norra Indien men bor sedan länge i USA. Vid en släktträff 2008 noterade hans då 91-åriga farmor att Sanjay verkade deprimerad, vilket han också var efter att under flera år ha forskat och skrivit om klimatförändringar. Precis som många andra kände han sig överväldigad av allvaret i klimatkrisen. Hans farmor såg honom djupt i ögonen och sa sedan bara två ord baserat på hennes långa livserfarenhet från Indien och ett liv som amerikansk invandrare: ”Bring gladness” (Bringa glädje).
Trots klimatforskarnas förutsägelser om stigande havsnivåer, torrperioder och kommande folkvandringar behövde jag hitta vägar till att väcka glädje i mig själv och andra, så enkelt var det, skriver Khanna.
- Jag hoppas att den inre styrka jag bevittnade hos min farmor förblir som ett frö i mig. Allt eftersom tiderna blir svårare ber jag att hennes förmåga att hela själ och kropp ska vara en egenskap som jag kan utveckla.
De förändringar som Peak Oil, klimatrubbningar och ekonomisk osäkerhet för med sig kommer att påverka oss alla, avslutar Khanna. Men de som kan samla kraft från berättelser om skönhet, mod, kärlek, vänlighet, generositet och god vilja kan då sprida positiva frön även i en social omgivning som alltmer präglas av oro och ångest.
Fortsättning på temat följer i kommande bloggtexter.