Nu är det februari 2012

Visserligen har inte året hunnit så långt ännu – om vi nu ska använda denna mänskliga kategorisering av det som brukar kallas tid – men redan sker intressanta saker. Skatorna samlar kvistar och bygger bon. Koltrastar badar i smältvattnet på gården. Kråkorna iakttar stillsamt det hela från en upphöjd position. Talgoxarna och blåmesarna filar sina strofer. Det stora kretsloppet rullar på. Det kan man känna tillit till.
Men allt tal om detta år som den stora medvetandehöjningens år? Om vi ser oss omkring ser vi då de tecken på det stora skifte, den värdeförskjutning som så många talat om? Låt oss inte handla i enlighet med illusioner utan utifrån en karta som någorlunda stämmer överens med verkligheten, alltså den verkliga verkligheten. I denna verklighet ser jag många ruggiga tendenser som vi måste förhålla oss till på ett, ska vi säga, nyktert sätt. Jag ska här ta upp några av dem.
USA-imperiet må vara på nedgång – jag själv brukar säga ända sedan Vietnamkriget, Noam Chomsky säger ända sedan andra världskrigets slut – men denna makt som idag styrs av logiken hos ett jättelikt säkerhetsindustriellt komplex har fortfarande en förfärande destruktiv inverkan och potential. När nu t ex USA:s försvarsminister Panetta offentligt talar om Israels förestående militära angrepp mot Irans kärnanläggningar finns självfallet en avsikt. Nämligen att förbereda den amerikanska allmänheten, och världen i övrigt också, på ett kommande krig mot Iran – ett krig som skulle få förödande konsekvenser och oöverskådliga följdeffekter inte bara för Mellanöstern utan för hela världen och inte minst för industricivilisationens energiförsörjning. Att Irans atomprogram i sig utgör en ruggig tendens gör ju inte saken bättre på något sätt.
De senaste åren har president Obama utvidgat det som George W Bush kallade ”kriget mot terrorismen” – dels genom förstärkning och utstationering av mer eller mindre hemliga specialförband, dels genom en storsatsning på obemannade attackflygplan, så kallade drönare. USA förbehåller sig rätten att var som helst i världen angripa var och en som anses utgöra ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Oroväckande, eller hur? Och inga starka motkrafter tycks vara i rörelse i USA. Även om occupy-rörelsen har satt fingret på ökande klassklyftor tycks den ha förlorat det mesta av sin gatuenergi. Majoriteten av amerikaner saknar probleminsikt och motrörelserna tycks på sin höjd kunna fördröja ett eller annat galet exploateringsprojekt. Men på det stora hela maler den stora amerikanska maskinen på med gasen i botten och tilltagande destruktion för att utvinna kol, olja och gas att bränna upp.
Det gör den också i Kina och Ryssland där man i och för sig kan ana ett växande motstånd mot makten, men det är knappast ett motstånd som på allvar utmanar det rådande ekonomiska systemets logik. Speciellt bekymmersamt är dessutom att Rysslands premiärminister och blivande president Putin nu profilerar sig som en ivrig upprustare, inte minst av den ryska kärnvapenarsenalen.
Däremot hackar den ekonomiska maskinen betänkligt i Europa där maktens rådande besparingsparadigm i länder som Grekland driver fram förhållanden som påminner om den industriella revolutionens England på 1800-talet. En optimist skulle kanske kunna säga att det ur dessa europeiska krisförhållanden skulle kunna växa fram ett medvetandeskifte av det slag som 2012-romantikerna talar om. Tyvärr verkar det skifte som pågår snarare bana väg för obehagliga högerextrema tendenser. 2012 tycks bli ett år av tilltagande polarisering i Europa – av ett mer destruktivt än konstruktivt slag.
Till allt detta ska vi lägga de redan kända predikamenten som ligger som en hotfull klangbotten med betydligt längre räckvidd i tid än det vi kallar 2012: peak oil och energikris, uttömning av råvaruresurser, erosion av matjord, utarmning av vattentillgångar, klimatförändringar, minskande biologisk mångfald, ohållbar skulddriven tillväxtekonomi. Det ger en ganska mörk karta över verkligheten 2012, men det är likafullt denna mörka karta vi måste orientera oss i när vi försöker hitta utvägar ur industrisamhällets återvändsgränder. Jag tror att vi som lever i civilisationens centrum, i vilddjurets buk, därvidlag har ett särskilt stort ansvar. Illusioner om att ett medvetandeskifte från kosmiska krafter ska lyfta oss ur detta gör mer skada än nytta. Vi måste själva hitta vägarna ut. Tillsammans. Och under maktens radar.