 |
| Jung: Alla världars system |
Livet på och för vår planet, Moder Jord, Gaia, är rejält skadeskjutet och vi befinner oss i begynnelsen av en meta-kris av svåröverskådliga eller rent av oöverskådliga proportioner (klimatkaos, naturförstörelse och massutdöende av såväl människor som andra arter). Vi lever i apokalyptiska tider, där hela existensen, som vi känner den, hotas, men där samtidigt illusionens slöjor lyfts och den sanna naturen hos saker och ting kan framträda. När människor upplever apokalyptiska hot förmår de gamla paradigmen (religioner, filosofier) inte längre ge några tillfredsställande svar, och i stället tränger nya insikter fram, både i det omedvetna och i det medvetna. Profeter, såväl äkta som falska, träder in på scenen och samlar människor omkring sig i mer eller mindre öppna, slutna och/eller bisarra sekter.
Med en metod som jag kallar andlig arkeologi har jag
de senaste åren försökt gräva fram kunskap ur Drömtidens dolda dimensioner. Jag
har grävt i kristen ortodoxi och judisk mystik, tidigkristen och ickekristen
gnosticism, i gnostiska evangelier och samtida gnosticism, i europeiska
drömtidsmyter och i amerikanska urfolkstolkningar av Yeshua och hans sanna revolutionära budskap.
När jag under årets längsta nätter kände att jag
höll på att fastna i en ständig rundgång bland försvunna och återfunna
högintressanta tidigkristna och gnostiska texter dök det upp en fotnot om den
gnostiske Jung, alltså min gamle hjälte Carl
Gustav Jung, och i samma ögonblick fick jag en stark upplevelse av Gnosis,
alltså en allomfattande och bortomspråklig kunskap. Både subtilt och sublimt
”strömmade” något större (kosmiskt?) genom min organism och jag visste att Jung var den ”energi” som
skulle öppna den deprimerande rundgången och i stället skicka ut mig i en
virvelrörelse (en spiral) av kunskap och kraft, användbar i och för vår egen
tid. Hjälpen från Jung stod faktiskt redan i min bokhylla (jag återkommer till
den) men den kunde bara erbjuda en tillfällig draghjälp – också Jung måste
överskridas i ett apokalyptiskt kvantsprång, in i ett nytt, eller kanske rentav
nygammalt, paradigmskifte.
Kan det finnas ett allmänintresse i dessa mina
upplevelser? Jag tror det, men för att inte plåga läsarna med en alltför
långrandig text ska jag försöka sammanfatta min tankeprocess i ett antal korta
sentenser. Efter dessa publicerar jag en lista över den mest givande
litteraturen som hjälpt mig i allt detta.
Yeshua
var en judisk profet och betraktade sig aldrig som något annat. Yuhannan mamdana (Johannes döparen) var
hans mentor och båda två kan betraktas som shamanska arketyper och sociala
revolutionärer, som ville befria Israel från det romerska kolonialväldet och
den inhemska världsliga och religiösa överklassen och skapa ett socialt rättvist
samhälle där och då (”Guds kungarike”). Yeshuas bror Yaakov förvaltade arvet efter Yeshua – fortfarande som en rörelse inom judendomen.
Kristendomen, som vi känner den, har sitt upphov hos
Paulus som verkligen ville, och även
lyckades skapa en ny religion för icke-judar av berättelserna och myterna om
Yeshua. Denna nya religion formerades efterhand som ett dogmatiskt och
hierarkiskt tros- och maktsystem bland annat genom nyskapade och paradoxala
myter. Där förvandlades den historiske Jesus från Nasaret till en kosmisk
princip (Kristus) som inkarnerat i mänsklig kropp genom en jungfrufödsel och därmed
samtidigt var både gud och människa. Där skapades också den paradoxala dogmen
om gud som en i tre och tre i en – den patriarkala triaden Fadern, Sonen och
Den helige ande. Denna paulinska kristendom bröt inte bara med den judiska
traditionen, den kom också att få en mycket påtaglig antijudisk dimension.
Flera tidigkristna grupper höll fast vid synen på
Yeshua som en mänsklig lärare, profet
och social revolutionär, men de manövrerades bort från allt inflytande.
Huvuddelen av deras texter är försvunna och eftervärlden har huvudsakligen fått
sin bild av dessa genom deras fiender inom Kristuskyrkan. De arkeologiska
fynden av de så kallade Döda havs-rullarna och Nag Hammadi-texterna har dock gett
helt nya inblickar i dessa tidigkristna (och utrensade) grupper liksom i röran
av olika gnostiska grupper, både kristna och icke-kristna.
Det primära för gnostikerna (som fanns i många olika
varianter) var synen på världen som imperfekt eller rentav ond – skapad av en
ofullkomlig (eller ond) gudom som förekom under flera olika namn, t ex Demiurgen
eller Abraxas. Allt skapat har dock en gnista från det högsta gudomliga inom
sig och denna gnista vill återförenas med sitt ursprung, något som kan ske
genom Gnosis, alltså kunskapen om alltings väsen och om det gudomliga. Den som
vill kan självfallet finna likheter med den judiska mystikens tikkun olam (=att laga världen). Kristna
gnostiker såg Jesus/Yeshua som lärare men inte som frälsare och de underkände
dogmen om att Jesus skulle ha dött på korset för människornas synder. I korthet
kan vi säga att de tidigkristna gnostikerna försökte adressera problemen med
ondskans upp- och förekomst och med den feminina aspekten hus gudomen (de
underkände den patriarkala treenighetsläran) samtidigt som de betonade att direktkunskap om gudomen var vägen till
befrielse. Det är ju något helt annat än att bli frälst genom någon annans
offer.
Carl
Gustav Jung kom tidigt i kontakt med både
gnosticism och alkemi. Hans sätt att i drömmar, visioner och aktiva
imaginationer djupdyka i sitt eget och det kollektiva omedvetna – till att
börja med som ett sätt att bearbeta traumat efter brytningen med Freud – kan med
rätta betecknas som ett gnostiskt arbete och en process av Gnosis. Denna
process nedtecknade han kalligrafiskt i gammaltyskt typsnitt kompletterad med egenhändiga
målningar av gestalter och symboler (många mandalas) som han mött i det
omedvetna. Jung ville aldrig publicera detta fantastiska material men det gavs
ut i storformat av Jungstiftelsen år 2009 som The Red Book. Ett imponerande verk där man bland mycket annat kan
följa hur Jung undervisades av den drömtida mentorn Philemon (en gnostiker som sägs vara identisk med Simon Magus – i Apostlagärningarna
beskriven som en ”trollkarl i Samaria”). Jung var säker på att undervisningen
från Philemonoch symbolerna/arketyperna som han konfronterades med i det
omedvetna inte skapades av honom
själv, alltså inte var någon projicering, utan verkligen kom ur det kollektiva
omedvetna.
 |
| Jungs möte med Philemon |
När gnostikerna utformade sina intrikata kosmologier
och spekulationer om gudomen menade Jung att de i själva verket sysslade med
att analysera symboler ur det kollektiva omedvetna. Han psykologiserade därmed gnostikernas
metafysiska spekulationer och menade att de omvandlade sina inre psykiska
processer till metafysiska draman. De projicerade helt enkelt sitt
undermedvetna på kosmos. Samma omdömen gjorde Jung om den medeltida alkemin.
För honom var såväl gnostiker som alkemister i själva verket djuppsykologer
även om de inte förstod det i vår bemärkelse. De använde helt enkelt sin tids
språk och paradigm för att egentligen beskriva inre processer och transformationer.
Alkemin utgjorde en länk mellan gnosticismen och den moderna djuppsykologin.
För Jungs egen del medförde sådana teorier att han av sina kritiker blev
beskylld för att själv vara gnostiker, beskyllningar som han fullständigt avvisade
med motiveringen att man ju inte blir gnostiker bara för att man studerar
gnosticismen. Det han sysslade med var att empiriskt och vetenskapligt
undersöka de symboler och upplevelser som beskrevs av gnostiker och alkemister
liksom av människor under psykoterapeutisk behandling. Detta var för Jung en vetenskap om det kollektiva omedvetna
och samspelet mellan det omedvetna och det medvetna, även om vi så här i
backspegeln lutar åt att se Jungs begrepp som inexakta metaforer i stället för
exakta vetenskapliga begrepp.
Jung hade naturligtvis rätt i att avvisa
beskyllningarna om att själv vara en gnostiker och han betonade ständigt att
han varken var metafysiker eller filosof och absolut inte ägnade sig åt
religiösa spekulationer. Samtidigt är det uppenbart att hans djuppsykologi också
öppnar upp för, eller rentav kan bana väg för djupa andliga upplevelser och upplevelsebaserad
kunskap, alltså Gnosis. Jungs eget privata sökande, som skildras i The Red Book, måste betecknas som
gnostiskt och i den ingår en alldeles speciell text som med Jungs tillåtelse
också publicerades medan han ännu levde, som ett appendix till Aniela Jaffés Jungbiografi Mitt liv. Texten betecknades av Jung som
en ”ungdomssynd” – han var bara 41 när han skrev den! – och är en sorts avancerad
lek med gnostiska begrepp under titeln Septem
Sermones ad Mortuos (Sju tal till de döda).
Jung hade åtminstone delvis rätt i att gnostikerns
och alkemisternas (ofta) bisarra begrepp och symboler handlade mer om deras
inre upplevelser (av det kollektiva omedvetna) än om den yttre världens essens
och transformationer. Men antagligen handlade det snarare om både och. Och det gör ju även Jungs
begrepp; hans teorier om det kollektiva omedvetna har självfallet också andliga
och kosmiska dimensioner (as below, so
above). Likväl behöver de överskridas eftersom det jungska perspektivet var
antropocentriskt så till vida att han betraktade det omedvetna som bundet till
eller utgående från människan, alltså att han i viss mening använde människan
som mått även för det kosmiska. Men det finns ju många fler medvetanden och
omedvetanden än människans, såsom andra arters omedvetna, jordens omedvetna och
hela det kosmiskt omedvetna, det som Carlos
Castaneda och hans mentor don Juan
Matus kallade Nagualen, som
traditionella lakotas kallar Wakan-Tanka,
dvs Det stora mysteriet, och som en
del moderna kvantfysiker kallar Potentialitetsfältet
och som jag föredrar att kalla Det
ovetbara. Castaneda kan för övrigt och tvivelsutan betecknas som en modern
gnostiker genom sitt fokus på att nå kunskap genom att direktuppleva den kosmiska energin.
Där gnostikerna definitivt hade rätt (och Jung själv
framstod som oklar) är uppfattningen att medvetande/ande föregår materia.
Materien föds ur medvetandet/anden. Det innebär också att de hade rätt om att
allt skapat innehåller en andlig ”gnista” med en inneboende strävan att åter förena
sig med den stora anden och att detta kan ske genom direktupplevelse av det
kosmiska medvetandet, eller den kosmiska energin. Alltså äkta Gnosis, dit det
finns många vägar och där den väg jag själv pekar på – runorna – är en av de
minst komplicerade, icke-hierarkiska och icke-dogmatiska. Och, som Jung
påpekade: ”all stor sanning är enkel”.
En slutsats av allt detta är att dagens shamaner kan
hämta både kunskap och inspiration hos historiska profeter som Yeshua, Yuhannan
och Yaakov; hos dåtida och nutida gnostiker; hos alkemister och judiska
mystiker; hos heliga män och kvinnor bland amerikanska ursprungsfolk; hos
völvor och vismän i vår egen europeiska drömtid; men, inte minst viktigt, det
gäller att också överskrida dem. Och:
den viktigaste kunskapskällan är, som alltid, den kosmiska urkällan, Det
ovetbara.
Finns några tecken i tiden på att sådan kunskap håller
på att sippra in hos nya grupper som en sorts apokalyptisk föraning om ett mer
omfattande paradigmskifte? Det är ju känt sedan ganska länge att det t ex bland
forskare inom kvantfysiken har funnits sådana som har sett sambanden mellan en
gnostisk andlighet och teorier om kvantfält, universums icke-lokalitet och
icke-kausalitet (allt är ett och hänger samman). Ett sådant tecken är en
nyligen publicerad text av Maria Strömme,
professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, med rubriken Universal Consciousness as Foundational Field:
A Theoretical Bridge Between Quantum Physics and Non-dual Philosoph (finns
på hemsidan för American Institute of Physics - https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:2015746/FULLTEXT01.pdf).
 |
| En ny treenighet? |
Hur som helst kan man nog betrakta Strömmes text som
ett tecken på ett begynnande paradigmskifte också inom akademiska kretsar, även
om de vetenskapliga inkvisitorerna på hennes universitet gick i taket när de
fick nys om publiceringen. Strömme gör för övrigt en del hänvisningar till
vedaskrifter och buddhistisk filosofi i sin text, men hon hade ju lika gärna
kunnat hänvisa till gnostiska evangelier, lakota-profeter eller fragment i Den poetiska Eddan. Allt är ett och
hänger samman. Allt är liv, allt är medvetande, vi ingår alla i den kosmiska
väven som också finns i oss alla. Och när vi vet det (Gnosis) är det bara att handla i enlighet därmed, ty ”den
rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan” (Yaakov i Jakobsbrevet)
och Gnosis kommer ju ur själva handlingen.
(Mer om detta i min skrift Shamanistiska manifestet
2.0).
Hjälpsam litteratur:
Steven Charleston: The Four Vision Quests of Jesus (2015)
Steven Charleston: We Survived the End of the World – Lessons
From Native America on Apocalypse and Hope (2023)
Diar Al-Haydar: Mandeismen – De sista gnostikerna, Johannes döparens lärjungar
(2012)
Bart D Ehrman: Lost Christianities: The Battles for Scripture and the Faiths We Never
Knew (2003)
Black Elk, Joseph Epes Brown: Den
heliga pipan – Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter
(1978)
Paul Dordal: In Search of Jesus the Anarchist (2017)
C.G. Jung/Aniela Jaffé: Mitt liv: Minnen, drömmar, tankar (1994)
C.G. Jung: The Red Book (2009)
Jean-Yves Leloup: The Gospel of Mary
Magdalene (2002)
Jean-Yves Leloup: The Gospel of
Thomas (2005)
James F. McGrath: Christmaker – A
Life of John the Baptist (2024)
Nya testamentet (2000)
Alfred Ribi: The Search for Roots:
C.G. Jung and the Tradition of Gnosis (2013)
Robert A. Segal: The Gnostic Jung
(1992)
David Mevorach Seidenberg: Kabbalah
and Ecology – God’s Image in the More-Than-Human World (2015)
Ched Myers: Healing Affluenza and Resisting Plutocracy – Luke’s Jesus and Sabbath
Economics (2025)
Barrie Wilson: How Jesus Became Christian (2008)
