Att förakta det svaga och annorlunda

Påpassligt till rättegången i Oslo mot den högerextreme massmördaren Breivik utkommer Harald Ofstads klassiker Vårt förakt för svaghet i nyutgåva på förlag Karneval. Bokens undertitel lyder Nazismens normer och värderingar – och våra egna. Ofstad, som var filosofiprofessor vid Stockholms universitet, dissekerar inte bara nazismens världsåskådning utan undersöker även kopplingen mellan nazistiska värderingar och det västerländska och demokratiska samhällets tänkesätt.

Det är 40 år sedan Vårt förakt för svaghet publicerades och vissa avsnitt känns verkligen daterade, t ex resonemangen om EU som då fortfarande hette EEC och om det sovjetiska imperiet. Man kan också sätta frågetecken kring Ofstads metod att beskriva den nazistiska världsåskådningen nästan uteslutande genom en närläsning av Adolf Hitlers Mein Kampf, som väl ändå måste betecknas som ett hopkok av ganska osmält tankegods med delvis motsägande beståndsdelar. Likväl är Vårt förakt för svaghet ett i sanning imponerande arbete där Ofstad extraherar 92 komponenter i det nazistiska tänkesättet. Sex av dessa komponenter betecknar han som nazismens kärna:

”Jag har avgränsat nazismen genom sex kärnkomponenter: elittänkande, identifikation med makt och förakt för svaghet, tron på att man har rätt att ingripa i andra gruppers (länders) inre angelägenheter, tron att konflikter i princip bör lösas med våld, tron på att man i en ’högre’ morals namn har rätt att upphäva alla vanliga moralregler i kampen mot de ’mindervärdiga’, och – som sjätte villkor – att den som faktiskt kan härska över andra också har rätt att härska.”

Ofstad menar att dessa komponenter finns också i vårt ”västerländska” och ”demokratiska” tänkesätt (Ofstads citattecken). Nazismen var (och är) ett extremt uttryck för tendenser som finns i våra egna värderingar och handlingssätt, och här pekar Ofstad först och främst ut föraktet för de ”svaga” och ”mindervärdiga”. Kriterierna på vilka som ska betraktas som svaga och mindervärdiga kan variera. När Amerika, Australien och Afrika koloniserades var det kontinenternas olika urfolk som ansågs mindervärdiga och därmed blev det tillåtet att ta dem som slavar eller helt enkelt utplåna dem. I dagens Ungern är det romer som är de mindervärdiga, för att nu ta ett aktuellt exempel.

Ofstads hårdsmälta slutsats är att vi i våra samhällen faktiskt praktiserar många av nazisternas normer och värderingar. Han ser framför sig en kommande nazism som primärt inte har den verbalideologiska gestalt som den tyska nazismen hade utan huvudsakligen existerar på vad han kallar handlings- och institutionsplanet – nu försedd med en demokratisk förklädnad. Exemplen kan bli många om man ser sig omkring i världen och jag kommer själv osökt att tänka på USA-imperiets permanenta krigföring draperad som en kamp för demokrati och civilisation.

Ofstad ville få oss att kritiskt skärskåda vårt eget samhälles grundvärderingar och inse att det under allt vackert tal om demokrati och frihet likväl lurar ett förtryck och ett förakt för svaghet – ett förakt som kan ta sig politiska, och självfallet också våldsamma, uttryck om betingelserna finns. Namn som Marine Le Pen, Geert Wilders, Jobbik, English Defence League och Anders Behring Breivik är några exempel som visar hur rätt Ofstad träffade i sin analys. Breivik uppfyller så många av Ofstads nazi-komponenter att han måste betecknas som en fullblodsnazist.

I den bloggtext som jag skrev bara två dagar efter Breiviks dåd framhöll jag att attentaten primärt måste betraktas som högerkristen islamofobisk terror. Udden var riktad mot vänstern och feminismen. Ändå undrar jag om man kan säga att han verkligen drevs av ett förakt för svaghet. Snarare var väl drivkraften en rädsla för och ett förakt för det annorlunda – sådant som enligt Breivik hotade ”Norge” och ”norsk” kultur. Utan att på minsta vis förminska eller relativisera Breiviks skuld finns anledning att i Ofstads efterföljd ställa besvärliga frågor t ex om sambanden mellan Breiviks specifika variant av nazistisk terror och den unkna nationalism som faktiskt existerar som en underström i det norska samhället. Och som, förstås, också finns i det svenska.

Högerkristen islamofobisk terror

Att Anders Behring Breivik har en bisarr verklighetsbild – egenhändigt hopsnickrad ur en högerextrem islamofob ideologisk kökkenmödding – står helt klart sedan hans 1 500 sidor långa ”deklaration” publicerats. Att denna bisarra verklighetsbild mynnade ut i ett enormt sprängdåd i centrala Oslo och en massaker på unga socialdemokrater visar också att denna ideologiska häxbrygd är både farlig och oberäknelig. Farlig därför att det säkert finns ganska många gravt störda personer, som under vissa omständigheter kan vara beredda att gå från ord till handling på liknande sätt som Breivik gjorde.
Vad som gjorde just Breivik till detta monster kanske vi aldrig får svar på och jag ska inte spekulera i vilken grad störd anknytning i spädbarnsåren (inte tillräckligt vaggad) eller senare övergrepp och frustrationer haft avgörande betydelse i just detta fall. Inte heller ska jag här resonera i karma-termer på annat sätt än att jag konstaterar att Breivik självfallet inte kan undandra sig den kosmiska rättviseprincipen (den som sänder ut ont får ont tillbaka). I stället ska jag bara försynt peka på några faktorer som placerar in Breivik i ett samhälleligt, politiskt-historiskt sammanhang som inte riktigt har kommit fram i den bedövande sorgen efter dåden.
Breivik själv betonar att han är kristen, han ser sig som en ”tempelriddare” (med ett rött kors à la korsriddare, dvs den beteckning som Usama bin Ladin använde om t ex George Bush), han är ”anti-muslimsk” och ”anti-marxist” (”marxist hunter”). Till skillnad från Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som visserligen kan karakteriseras som högerextrem, riktade Breivik inte primärt sina våldshandlingar mot staten som sådan utan mot ett specifikt politiskt parti som han har definierat som huvudfienden, nämligen socialdemokratin. Hans ”anti-marxism” gäller i första hand den reformistiska vänstern, och i förlängningen dess samhällsmodell - välfärdsstaten, folkhemmet. Välfärdsstaten bygger på mångfald och tillit och ett av syftena med sådana här attentat är att underminera tilliten människor emellan i samhället. Attentatet kom från höger, mot vänster – något som åtminstone en del medier, politiker och debattörer medvetet, eller omedvetet, helst vill undvika, men som är väsentligt att ha klart för sig.
Genom att massakrera unga socialdemokrater trodde sig Breivik försvaga den reformistiska vänsterns möjligheter att verka i framtiden. Det skulle kunna karakteriseras som en attack mot framtiden – ett i ordets klassiska mening reaktionärt dåd som försöker vrida historiens hjul tillbaka. Sådana dåd har genom historien visat sig nog så desperata, men fåfänga från förövarens synpunkt. Det går inte att stoppa framtiden, eller stoppa världen för att kliva av och Breiviks attentat kommer inte att hejda det han ville hejda. Tvärtom!
Breivik har hämtat sin ideologiska näring ur en ful ideologisk ”kropp” av främlingsfientlighet, islamofobi, vänsterhat, antiintellektualism och populism dit även mer eller mindre etablerade företeelser som Fremskrittspartiet (där han själv varit medlem), Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Gert Wilders och English Defense League kan räknas tillsammans med många mycket mer radikala och desperata organisationer. Denna ideologiska ”kropp” kan te sig nog så bisarr och verklighetsfrämmande, men den hänger faktiskt samman och attentaten i Norge visar att den är farlig, att den måste tas på allvar och att den måste motverkas. Inte bara för den reformistiska vänsterns skull, utan i förlängningen för Moder Jords skull.