Att förakta det svaga och annorlunda

Påpassligt till rättegången i Oslo mot den högerextreme massmördaren Breivik utkommer Harald Ofstads klassiker Vårt förakt för svaghet i nyutgåva på förlag Karneval. Bokens undertitel lyder Nazismens normer och värderingar – och våra egna. Ofstad, som var filosofiprofessor vid Stockholms universitet, dissekerar inte bara nazismens världsåskådning utan undersöker även kopplingen mellan nazistiska värderingar och det västerländska och demokratiska samhällets tänkesätt.

Det är 40 år sedan Vårt förakt för svaghet publicerades och vissa avsnitt känns verkligen daterade, t ex resonemangen om EU som då fortfarande hette EEC och om det sovjetiska imperiet. Man kan också sätta frågetecken kring Ofstads metod att beskriva den nazistiska världsåskådningen nästan uteslutande genom en närläsning av Adolf Hitlers Mein Kampf, som väl ändå måste betecknas som ett hopkok av ganska osmält tankegods med delvis motsägande beståndsdelar. Likväl är Vårt förakt för svaghet ett i sanning imponerande arbete där Ofstad extraherar 92 komponenter i det nazistiska tänkesättet. Sex av dessa komponenter betecknar han som nazismens kärna:

”Jag har avgränsat nazismen genom sex kärnkomponenter: elittänkande, identifikation med makt och förakt för svaghet, tron på att man har rätt att ingripa i andra gruppers (länders) inre angelägenheter, tron att konflikter i princip bör lösas med våld, tron på att man i en ’högre’ morals namn har rätt att upphäva alla vanliga moralregler i kampen mot de ’mindervärdiga’, och – som sjätte villkor – att den som faktiskt kan härska över andra också har rätt att härska.”

Ofstad menar att dessa komponenter finns också i vårt ”västerländska” och ”demokratiska” tänkesätt (Ofstads citattecken). Nazismen var (och är) ett extremt uttryck för tendenser som finns i våra egna värderingar och handlingssätt, och här pekar Ofstad först och främst ut föraktet för de ”svaga” och ”mindervärdiga”. Kriterierna på vilka som ska betraktas som svaga och mindervärdiga kan variera. När Amerika, Australien och Afrika koloniserades var det kontinenternas olika urfolk som ansågs mindervärdiga och därmed blev det tillåtet att ta dem som slavar eller helt enkelt utplåna dem. I dagens Ungern är det romer som är de mindervärdiga, för att nu ta ett aktuellt exempel.

Ofstads hårdsmälta slutsats är att vi i våra samhällen faktiskt praktiserar många av nazisternas normer och värderingar. Han ser framför sig en kommande nazism som primärt inte har den verbalideologiska gestalt som den tyska nazismen hade utan huvudsakligen existerar på vad han kallar handlings- och institutionsplanet – nu försedd med en demokratisk förklädnad. Exemplen kan bli många om man ser sig omkring i världen och jag kommer själv osökt att tänka på USA-imperiets permanenta krigföring draperad som en kamp för demokrati och civilisation.

Ofstad ville få oss att kritiskt skärskåda vårt eget samhälles grundvärderingar och inse att det under allt vackert tal om demokrati och frihet likväl lurar ett förtryck och ett förakt för svaghet – ett förakt som kan ta sig politiska, och självfallet också våldsamma, uttryck om betingelserna finns. Namn som Marine Le Pen, Geert Wilders, Jobbik, English Defence League och Anders Behring Breivik är några exempel som visar hur rätt Ofstad träffade i sin analys. Breivik uppfyller så många av Ofstads nazi-komponenter att han måste betecknas som en fullblodsnazist.

I den bloggtext som jag skrev bara två dagar efter Breiviks dåd framhöll jag att attentaten primärt måste betraktas som högerkristen islamofobisk terror. Udden var riktad mot vänstern och feminismen. Ändå undrar jag om man kan säga att han verkligen drevs av ett förakt för svaghet. Snarare var väl drivkraften en rädsla för och ett förakt för det annorlunda – sådant som enligt Breivik hotade ”Norge” och ”norsk” kultur. Utan att på minsta vis förminska eller relativisera Breiviks skuld finns anledning att i Ofstads efterföljd ställa besvärliga frågor t ex om sambanden mellan Breiviks specifika variant av nazistisk terror och den unkna nationalism som faktiskt existerar som en underström i det norska samhället. Och som, förstås, också finns i det svenska.

USA-imperiet utvidgar sin hemliga krigföring

USA har en hemlig militär inom militären, en ny maktelit inom Pentagon med stor makt hemmavid och global räckvidd. Dessa styrkor bedriver ett hemligt krig mot ”terrorismen” världen över. Operationer genomförs i drygt 75 länder och innan årets slut kan det röra sig om 120 länder. Det avslöjar journalisten och historikern Nick Turse på bloggen TomDispatch – en blogg som envetet granskar USA-imperiets krigföring världen över.
De styrkor som Turse skärskådar i sin grundligt researchade artikel ägnar sig åt det som kallas ”special operations” och finns samlade under Special Operations Command, SOCOM. Detta kommando upprättades 1987, utgörs numera av elitenheter från USA:s alla vapenslag och har sitt högkvarter på MacDill Air Force Base i Florida. Mordräden i Pakistan mot Usama bin Ladin genomfördes av en styrka som kallas Navy SEALS och som ingår i SOCOM. Just denna styrka hade genomfört 10-12 operationer inne i Pakistan före räden mot bin Ladin – okänt mot vad eller vilka. Samma natt som bin Ladins hus attackerades genomförde andra SOCOM-förband 12 nattliga räder inne i Afghanistan.
Förutom att spåra upp och döda eller kidnappa misstänkta terrorister ägnar sig specialförbanden åt spaning och underrättelseverksamhet, förhör av misstänkta terrorister i hemliga fängelser och utbildning av utländska specialtrupper och säkerhetstjänster. Utrustningen är den yppersta med helikoptrar och avancerade vapen som obemannade bombplan, så kallade drönare. Bara i Afghanistan driver SOCOM dessutom ett 20-tal hemliga fängelser. Men specialförbanden är också synnerligen aktiva i flera andra länder i Mellanöstern och Afrika, som Jemen och Somalia. Hur livet kan gestalta sig i ett hemligt fängelse i Somalias huvudstad Mogadishu skildras i en avslöjande artikel i The Nation . Fängelset finns i källaren till en muromgärdad byggnad vid Mogadishus flygplats och står under kontroll av underrättelsetjänsten CIA. Flera av fångarna är misstänkta medlemmar av den somaliska gruppen al-Shabab. Några av dem tycks ha blivit kidnappade i Kenyas huvudstad Nairobi, oklart av vem, fått en säck över huvudet och sedan flugits till Mogadishu där de i det hemliga fängelset månad in och månad ut underkastas ideliga förhör utan att få veta vad de är misstänkta för, hur länge de ska hållas fängslade och, naturligtvis, utan att få kontakta några advokater.
SOCOM har cirka 60 000 anställda med en budget på minst 6,3 miljarder dollar (betydligt mer om man räknar in insatserna i Irak och Afghanistan). Såväl storleken på styrkorna som antalet operationer har ökat kraftigt under president Barack Obama. Inom SOCOM finns ett speciellt kommando som kallas Joint Special Operations Command, JSOC, som rapporterar direkt till presidenten. JSOC har till främsta uppgift att spåra upp och döda misstänkta terrorister och arbetar efter en global ”hit list”, alltså en sorts dödslista över misstänkta personer. Nick Turse beskriver JSOC som presidentens ”privata lönnmordsstyrka”. Turse citerar John Nagl, en tidigare rådgivare till den fyrstjärniga generalen David Petraeus som nu tillträtt som CIA-chef där Nagl karakteriserar JSOC som ”en antiterroristisk dödsmaskin i närmast industriell skala” (”an almost industrial-scale counterterrorism killing machine”). Olycksbådande skriver också Turse att SOCOM kommer att få en allt större roll när de reguljära trupperna tas hem från Irak och Afghanistan. Visserligen befinner sig USA-imperiet på nedgång men uppenbarligen kan vi under lång tid framöver räkna med att dess militära styrkor, reguljära eller hemliga, kommer att slå till världen över mot allt som med rätt eller orätt misstänks stå i vägen för dess intressen.

Högerkristen islamofobisk terror

Att Anders Behring Breivik har en bisarr verklighetsbild – egenhändigt hopsnickrad ur en högerextrem islamofob ideologisk kökkenmödding – står helt klart sedan hans 1 500 sidor långa ”deklaration” publicerats. Att denna bisarra verklighetsbild mynnade ut i ett enormt sprängdåd i centrala Oslo och en massaker på unga socialdemokrater visar också att denna ideologiska häxbrygd är både farlig och oberäknelig. Farlig därför att det säkert finns ganska många gravt störda personer, som under vissa omständigheter kan vara beredda att gå från ord till handling på liknande sätt som Breivik gjorde.
Vad som gjorde just Breivik till detta monster kanske vi aldrig får svar på och jag ska inte spekulera i vilken grad störd anknytning i spädbarnsåren (inte tillräckligt vaggad) eller senare övergrepp och frustrationer haft avgörande betydelse i just detta fall. Inte heller ska jag här resonera i karma-termer på annat sätt än att jag konstaterar att Breivik självfallet inte kan undandra sig den kosmiska rättviseprincipen (den som sänder ut ont får ont tillbaka). I stället ska jag bara försynt peka på några faktorer som placerar in Breivik i ett samhälleligt, politiskt-historiskt sammanhang som inte riktigt har kommit fram i den bedövande sorgen efter dåden.
Breivik själv betonar att han är kristen, han ser sig som en ”tempelriddare” (med ett rött kors à la korsriddare, dvs den beteckning som Usama bin Ladin använde om t ex George Bush), han är ”anti-muslimsk” och ”anti-marxist” (”marxist hunter”). Till skillnad från Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som visserligen kan karakteriseras som högerextrem, riktade Breivik inte primärt sina våldshandlingar mot staten som sådan utan mot ett specifikt politiskt parti som han har definierat som huvudfienden, nämligen socialdemokratin. Hans ”anti-marxism” gäller i första hand den reformistiska vänstern, och i förlängningen dess samhällsmodell - välfärdsstaten, folkhemmet. Välfärdsstaten bygger på mångfald och tillit och ett av syftena med sådana här attentat är att underminera tilliten människor emellan i samhället. Attentatet kom från höger, mot vänster – något som åtminstone en del medier, politiker och debattörer medvetet, eller omedvetet, helst vill undvika, men som är väsentligt att ha klart för sig.
Genom att massakrera unga socialdemokrater trodde sig Breivik försvaga den reformistiska vänsterns möjligheter att verka i framtiden. Det skulle kunna karakteriseras som en attack mot framtiden – ett i ordets klassiska mening reaktionärt dåd som försöker vrida historiens hjul tillbaka. Sådana dåd har genom historien visat sig nog så desperata, men fåfänga från förövarens synpunkt. Det går inte att stoppa framtiden, eller stoppa världen för att kliva av och Breiviks attentat kommer inte att hejda det han ville hejda. Tvärtom!
Breivik har hämtat sin ideologiska näring ur en ful ideologisk ”kropp” av främlingsfientlighet, islamofobi, vänsterhat, antiintellektualism och populism dit även mer eller mindre etablerade företeelser som Fremskrittspartiet (där han själv varit medlem), Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Gert Wilders och English Defense League kan räknas tillsammans med många mycket mer radikala och desperata organisationer. Denna ideologiska ”kropp” kan te sig nog så bisarr och verklighetsfrämmande, men den hänger faktiskt samman och attentaten i Norge visar att den är farlig, att den måste tas på allvar och att den måste motverkas. Inte bara för den reformistiska vänsterns skull, utan i förlängningen för Moder Jords skull.