En folkbildare i Kalahari

Lasse Berg är en resenär och världsreporter av rang och en sann folkbildare i ordets verkliga bemärkelse. Med utgångspunkt i sina möten med san-folken i Kalahariöknen i södra Afrika har han i två ytterst läsvärda böcker skildrat människans ursprung, evolution, utvandring från Afrika och kolonisering av så gott som hela jordklotet. Gryning över Kalahari: hur människan blev människa kom 2005 och nu föreligger uppföljaren Skymningssång i Kalahari - Hur människan bytte tillvaro (Ordfront 2011).
Om den första Kalahariboken fokuserade på människans uppkomst är huvudtemat för den andra frågan om varför människorna övergick från den rätt så bekväma tillvaron som samlare och jägare till att bli bofasta jordbrukare. Övergången förde nämligen med sig en rad viktiga försämringar. Kosten blev betydligt mer ensidig, det allmänna hälsotillståndet försämrades, människorna blev kortare, den nära samvaron med boskap ledde till helt nya och farliga sjukdomar, det hårda arbetet med grödorna gav förslitningsskador, ur arbetsdelningen mellan män och kvinnor utvecklades patriarkatet och ur jordbrukets överskott växte egendom och hierarkiska maktstrukturer och religioner fram. På bara några tusen år utvecklades stadsstater, militärmakt och imperier – och resten känner vi till.
Lasse Berg går igenom de olika jordbrukscivilisationernas uppkomst i nuvarande Turkiet, kring Eufrat och Tigris, längs Nilen, vid Indus, Gula floden och Yangtse, i Centralamerika och i nuvarande Peru. De grundades på olika grödor som vete, hirs, ris, majs och potatis och uppvisade även många andra skillnader, men det viktiga är att de uppstod ungefär samtidigt och av liknande orsaker. Bergs huvudförklaring till jordbrukets uppkomst är de klimatförändringar som under och alldeles efter den senaste istiden gjorde att livet som samlare och jägare blev allt svårare eller omöjligt när såväl växter som bytesdjur minskade och blev mer svåråtkomliga eller dog ut. Människan tvingades helt enkelt att gå över till jordbruk som en överlevnadsstrategi och med den övergången grundlades mycket av det elände som vi brottas med idag.
Nu har inte Lasse Berg en så svartvit förklaringsmodell att han anser att allt var frid och fröjd före jordbrukets uppkomst. Såväl odling i mindre skala som bofasthet och våld grupper emellan förekom långt innan det storskaliga jordbruket med dess statsmakt, krig och naturförstörelse växte fram. Men en bärande tanke i Bergs livssyn är att människan genom sin långa evolutionsprocess i Afrika är en empatisk varelse som är gjord för att lugnt och långsamt ta sig fram genom landskapet till fots i gemensamt samspråk och matsamlande i en ”kontemplativ närvaro i nuet”. Vi är inte gjorda för att leva i hierarkier, skriver Berg, men konstaterar samtidigt att om vi alla skulle gå ”tillbaka” till livet som samlare och jägare skulle jorden inte kunna föda mer än tio miljoner människor. En omöjlig utopi alltså och Berg lovprisar globaliseringen som gjort att framför allt Asiens människor har lyfts upp ur materiell misär och att ”världen har blivit påfallande mycket bättre under de senaste femtio åren”.
Samtidigt konstaterar han att människan nu står inför sin kanske svåraste utmaning någonsin: ”Under de världsåldrar som förflutit sedan människans stam skildes från andra apors så har två dussin människoarter, homininer, våra föregångare, uppstått och samtliga har dött ut. Det obehagliga i sammanhanget är att de alla gick under i samband med stora klimatförändringar. Och nu står vi kanske inför den snabbaste av dem allihop”. Ändå hyser Lasse Berg optimism inför framtiden ”om vi förmår tillverka ett ’vi’ som består av hela mänskligheten”.
Med all respekt för Bergs stora sakkunskap om människans evolution tror jag att hans resonemang är alltför snävt och saknar insikt om att det som drivit globaliseringen har varit en storskalig våldsutövning mot jorden och dess ändliga resurser av mineraler och fossila bränslen. Mänskligheten kan överleva på lång sikt bara om den kan tillverka ett ”vi” som omfattar hela skapelsen – Moder Jord, alla växter och djur, vatten och berg, atmosfär och vädersystem och det osynliga. Annars är risken som Robert Jensen nyligen påpekade att homo sapiens kan visa sig vara en evolutionär återvändsgränd i och med att vår kollektiva moraliska förmåga överväldigas av de ekologiska kriserna.

Viktig domstolsseger för Kalaharis urfolk

Högsta domstolen i Botswana slår fast att gana-, gwi- och tsila-folken, som brukar gå under benämningen bushmen, har rätt att utnyttja sina gamla vattenkällor i Central Kalahari Game Reserve. Det är ett utslag som ger dem möjlighet att återvända till sina ursprungliga bosättningsområden.
Utslaget är en viktig juridisk seger för Kalaharifolken och en av dess representanter säger till Survival International som drivit deras sak:
-Vi är mycket lyckliga för att våra rättigheter till slut har erkänts. Vi har väntat länge på detta. Precis som alla andra människor behöver vi vatten för att leva. Vi behöver också vårt land. Vi ber att regeringen nu ska behandla oss med den respekt som vi förtjänar.
Kalaharis urfolk har i flera omgångar mellan 1997 och 2005 tvångsförflyttats från viltreservatet i centrala Kalahari bl a sedan diamantfyndigheter upptäckts i området. Människorna i reservatet har ansetts stå i vägen för en exploatering och Botswanas regering har förklarat att de borde ”civiliseras”. Deras bostäder har förstörts och deras viktigaste vattenkälla – en borrad brunn – förseglades med betong. Människorna fraktades iväg med lastbil till läger utanför reservatet där en dyster tillvaro väntade. De har hindrats från att jaga på traditionellt sätt i reservatet och har i stor utsträckning drabbats av de typiskt posttraumatiska stressyndrom som kännetecknar etnisk rensning; depressioner, alkoholism och sjukdomar som tbc och hiv.
2006 fastslog en domstol att tvångsförflyttningen av urfolken var olaglig och att de hade rätt att återvända. Regeringen har dock satt käppar i hjulet genom att förbjuda dem att använda den förseglade vattenkällan, ett beslut som nu alltså upphävts av högsta domstolen. I domen sägs att regeringen har utsatt urfolken för en förnedrande behandling och att de har rätt både att använda sin gamla brunn och dessutom borra nya vattenhål.
Till bilden hör också att Botswanas regering samtidigt som den förbjöd urfolken att använda sin gamla vattenkälla borrade flera nya brunnar avsedda för reservatets djur och dessutom gav tillstånd till att bygga ett turisthotell med swimmingpool intill reservatet!
Trots umbäranden har en del bushmen under de senaste åren valt att lämna den bedrövliga tillvaron i lägren och flytta tillbaka in i reservatet där den enda vattentillgången i princip har varit regnvatten. Nu banar domstolens utslag väg för fler att ta sina gamla marker i besittning igen. Men svårigheterna är ingalunda över trots domstolssegern: planerna på diamantutvinning fortskrider och regeringen fortsätter att hindra urfolkens traditionella jakt som ju är förutsättningen för deras livssätt och unika kultur. De behöver fortsatt stöd från omvärlden.