Att höja medvetenheten och bearbeta traumat

Jag har tidigare skrivit en del om hur man kan bearbeta sin förtvivlan inför världens tillstånd för att försöka omvandla förtvivlan och ångesten till kreativ handlingskraft (Att hitta hopp och kraft i mörkret ). En artikel av Robert Jensen i Energy Bulletin ger en del nya infallsvinklar (Consciousness rising, world fading ). Jensen är verksam som professor i journalistik vid University of Texas i Austin, han är en radikal aktivist och har en lång rad böcker bakom sig. Artikeln i Energy Bulletin innehåller berättelsen om hans eget politiska uppvaknande och det jag främst finner användbart är hans resonemang om det oundvikliga i att konfrontera de destruktiva följderna av industricivilisationens naturförstörelse. Här följer några tänkvärda utdrag i översättning:
”Mer än någonsin är jag medveten om att oavsett hur högt den politiska medvetenheten höjs hos var och en i USA, så kan det vara väldigt lite som vi kan göra för att upphäva konsekvenserna av det moderna industrisamhällets övergrepp på den levande världen. Jag menar inte att det inte finns något som vi kan eller borde göra för att främja ekologisk uthållighet, utan bara att de processer som har satts i rörelse under den industriella eran kan ha nått bortom återvändo, att ekosfärens hälsa som gör våra liv möjliga kan ha äventyrats så att den inte kan räddas.”
Jensen hänvisar till ett resonemang av Martin Luther King som menade att man måste vara beredd att kämpa för sin sak även om man inte har några som helst garantier för att den ska lyckas, eftersom det moraliska universums båge ändå på sikt pekar mot rättvisa. Även om inte vi lyckas så kanske vi lägger grunden för en bättre tillvaro för dem som kommer efter oss. Men vad gör vi om bågen inte längre pekar mot rättvisa, frågar Jensen. Vad gör vi om de ekologiska kriserna överväldigar vår kollektiva moraliska förmåga?
”För att vara rakt på sak: Vad gör vi om homo sapiens visar sig vara en evolutionär återvändsgränd?”
”När jag politiserades för 20 år sedan gjorde jag ett åtagande att se sanningen i vitögat efter bästa förmåga, även när sanningen är otrevlig och smärtsam. Mina ideal har inte förändrats och mitt åtagande att organisera engagemanget har inte avtagit, men tyngden i bevisen säger mig att vår art är på väg in i en period av permanent nedgång där mycket av det som vi lärt oss kommer att dränkas av snabbt försämrade ekologiska förhållanden. Jag tror att vi är i större knipa än de flesta är villiga att erkänna.”
”Det här är inte ett argument för att ge upp eller hoppa av från en radikal politik. Det är helt enkelt en beskrivning av vad som verkar vara sant för mig, och jag kan inte förstå hur våra rörelser har råd att undvika dessa frågor.”
Jensen pekar på den arrogans som människan har behandlat den levande världen med, något som kan vara uttryck för ett karaktärsfel hos vår art:
”Omgivna av stora majestätiska byggnaden och små sofistikerade elektroniska apparater som skapats genom mänsklig intelligens är det lätt för oss att tro att vi är tillräckligt smarta för att sköta en komplex värld. Men intelligens är inte visdom, och förmågan att skapa garanterar inte en förmåga att kontrollera den förstörelse som vi hat släppt lös.
Inte alla mänskliga samhällen har gått under på det här sättet, men vi lever i en värld som domineras av dem som inte bara uttrycker denna arrogans utan också omfamnar den och vägrar acceptera att nedgången är verklig. Det innebär att våra individuella uppvaknanden kanske äger rum inom ramen för ett större döende. Att acceptera detta är att leva i ett djupgående tillstånd av sorg. Att vara trogen en radikal politisk medvetenhet är att möta och acceptera denna sorg.”
Detta får mig osökt att komma ihåg av lakota-medicinmannen Archie Fire Lame Deer sa till mig när jag intervjuade honom 1981: ”Det är möjligt att mänskligheten går under, men Moder Jord kommer att överleva”. Denna insikt gav honom tröst och styrka.