Moder Jord talar (4)

Detta är del fyra i serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. 

Kontemplation i majkväll

När mitt huvud somnar
sjunker koltrasten
genom
både ordnade och oordnade
nivåer av
omfamning.

Vi kommer från
Uppsala högar
plockar liljekonvaljer.

Treåringen plaskar
i lerpölar
och studerar hästbajs -
noga.

I den sönderfallande logen
står ett åldrigt tröskverk.
Jag snurrar på drivhjulet
med handen.
Otroligt lättdraget.

Senare - syrenen utanför
treåringens sovrumsfönster
förtätar närvaron
emellan och runt
omkring
oss
till en väldig samandning.

Koltrasten sjunker
genom nivåer
av ordnad och oordnad
omfamning.

Jag beslutar mig för
att hålla elden
vid liv

ständigt

för att garantera
solens uppgång
varje morgon.

Jag skriver ett brev
om detta
och sänder det
till världens urfolk.

Putin försöker tysta urfolken

Vid det nyss genomförda mötet i Haparanda med Arktiska rådet stod en stol tom. Där skulle ha suttit en representant för det ryska förbundet för urfolken i norr – Russian Association of Indigenous Peoples of the North (RAIPON). Det är en organisation som representerar 41 urfolk med ungefär 300 000 medlemmar från Murmansk till Kamtjatka. Stolen stod tom eftersom det ryska justitiedepartementet förklarat organisationen som olaglig. Det är en åtgärd som ingår i Putin-regimens offensiv mot de ryska organisationer som ägnar sig åt internationellt samarbete eller som får ekonomiskt stöd från utlandet. Åtgärden mot RAIPON för tankarna till stalinismens förtryck av urfolken i Ryssland och avsikten tycks vara att undanröja eventuellt motstånd mot exploatering av naturresurser i de nordliga områdena.

Organisationen RAIPON spelar en central roll i det internationella samarbetet mellan urfolk och arktiska stater. I våras tecknade norska Barentssekretariatet ett officiellt samarbetsavtal med RAIPON.

"Vi beklagar en nedläggning av RAIPON", säger chefen för det norska Barentssekretariatet Rune Rafaelsen till Barents Observer. 

Ordern att avveckla RAIPON kommer trots att organisationen har gjort flera försök att justera sina stadgar i överensstämmelse med kraven från ministeriet. Organisationen har förgäves försökt bestrida ministeriebeslutet på juridisk väg och vädjar nu till omvärlden om hjälp.

Under sina 20 år har RAIPON arbetat aktivt för att skydda ursprungsbefolkningarnas mänskliga rättigheter och rättsliga intressen samt att främja deras rätt till självstyre. Organisationen har varit starkt engagerad i ett antal rättsliga processer kring de ryska arktiska områdena och har representerat Rysslands arktiska urfolk i ett antal internationella forum. Förutom Arktiska rådet har RAIPON t ex en rådgivande status i FN:s ekonomiska och sociala råd och är observatör i FN:s miljöprogram och representerad i FN:s permanenta forum för ursprungsfolk.

Anja Salo är rådgivare i frågor som rör ursprungsbefolkningarna i det norska Barentssekretariatet. Hon säger att en eventuell nedläggning av RAIPON kommer att få allvarliga konsekvenser för den inhemska befolkningen i Barentsregionen.

"Om RAIPON som organisation stängs kommer det att ha allvarliga konsekvenser för ursprungsbefolkningen i Barentsregionen. De representerar nenetsfolket, vepser och samer på den ryska sidan i viktiga forum såsom Arktiska rådet och FN. Ursprungsbefolkningarna i Ryssland kommer att sakna en gemensam politisk röst för att påverka beslutsprocessen på federal nivå, och det kommer också att begränsa det internationella samarbetet när det gäller urfolkens angelägenheter”, säger Anja Salo till Barents Observer.

Kolonialt mördande fortsätter i Brasilien

Den 18 november mördades kallblodigt en av guaranifolkets shamaner och ledare, Nísio Gomes, av ett gäng maskerade och beväpnade män. Gomes sköts i huvudet, bröstet, armarna och benen inför sina fränder i Mato Grosso do Sul i den södra delen av Brasilien i gränsområdet mot Paraguay. Gomes var ledare för en grupp guarani-indianer som tidigare fördrivits från sina traditionella områden av boskapsägare som lagt beslag på marken för kreatursbete i industriell skala. I början av november återvände guaranis för tredje gången till området efter att ha tvingats leva under bedrövliga förhållanden i ett tillfälligt tältläger intill en väg.
Direkt efter mordet sa en av guarani-indianerna till Survival International:
- Vi kommer att stanna här. Vi kommer alla att dö här. Vi kommer inte att lämna våra förfäders land.
Stephen Corry på Survival International sa i ett uttalande:
- Det verkar som om ranchägarna inte kommer att vara nöjda förrän de har utplånat guaranis. Den här nivån på ihållande våld var vardagsmat i det förflutna och det resulterade i att tusentals stammar utplånades. Det är ytterst skamligt att den brasilianska regeringen tillåter att detta fortsätter idag.
Det har visat sig att mördarna antagligen kom från Paraguay, men ingen har gripits och Gomes kropp som förövarna tog med sig har inte återfunnits.
Nísio Gomes var stammens shaman och hade i sin ägo en ceremoniell trästav som i minst 200 år använts i samband med olika ritualer. Mördarna körde över staven med sin bil men staven höll och finns nu hos Nísios son Valmir, som återger faderns sista ord:
- Lämna inte den här platsen. Ta hand om det här landet med mod. Det här är vårt land. Ingen får släpa iväg er härifrån. Ta väl hand om mina barnbarn och alla barn. Jag överlämnar det här landet i dina händer.
Det brutala mordet på Nísio Gomes är uttryck för ett pågående systematiskt våld mot Brasiliens urfolk. Kolonialismen är en fortsatt pågående process där urfolk fortsätter att fördrivas från sina ursprungliga marker för att bereda plats för industriellt jordbruk. Vi i omvärlden kan utöva tryck på Brasiliens regering genom att ställa krav på att den ska sätta stopp för fördrivningarna. Mer information om detta finns hos Survival International.
Fotot på Nísio Gomes togs bara två dagar innan han mördades.

Etiopiens regering som en bulldozer mot urfolken

Det är inte bara de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som hålls fängslade av regeringen i Etiopien. Den senaste tiden har också omkring 100 medlemmar av mursi- och bode-stammarna gripits för att de motsätter sig bygget av den jättelika Gibe-dammen i Omo-floden, rapporterar Survival International.
När Gibe-dammen står klar kommer den att ha skapat en sjö som är 15 mil lång och ha dränkt stora delar av landskapet där flera ursprungsfolk lever. Dammen kommer att hota existensen för 200 000 människor – dels de som lever och odlar längs den 76 mil långa floden, dels de som lever och livnär sig vid Turkanasjön i Kenya. (En tidigare bloggtext om dammen finns här).
Etiopiens regering planerar att hyra ut stora arealer jordbruksmark till utländska intressen för odling och export av bl a sockerrör och brödsäd – odlingar som ska konstbevattnas med vatten från Gibe. Nu tar den etiopiska regeringen i med hårdhandskarna mot motståndarna till dammbygget – framför allt de urfolk som lever längs Omo-floden och vars marker kommer att översvämmas.
Survival International citerar vad en etiopisk polisman sa till en grupp bybor i området: ”Regeringen är som en bulldozer, och alla som motsätter sig utvecklingsprojekten kommer att krossas som en person som ställer sig framför en bulldozer”.
Stephen Corry på Survival International säger: ”Den etiopiska regeringen och dess utländska uppbackare har föresatt sig att stjäla urfolkens mark och förstöra deras livssätt. De vill reducera självförsörjande stammar till ett tillstånd av beroende, kasta alla som motsätter sig detta i fängelse och låtsas att detta är något som har att göra med ’framsteg’ och ’utveckling’. Det är skamlöst, brottsligt och måste bemötas kraftfullt av alla som bryr sig om grundläggande mänskliga rättigheter”.
Detta gäller självfallet också fallet med de båda svenska journalisterna. De måste omgående friges.

Örnfjädrar – bara för ursprungsamerikaner

I många ursprungsamerikanska kulturer spelar örnen en speciell roll som budbärare till och från Det stora mysteriet. Fjädrar och andra delar från örnen används ceremoniellt och man sprider inte dessa ceremoniella föremål utanför sin kulturella kontext – till förtret för en del låtsasindianer och new age-folk. Nu har ett utslag i en appellationsdomstol slagit fast att innehav av och ceremoniell användning av örnfjädrar kommer att förbli reserverad för medlemmar i federalt erkända indianstammar. Det är en dom som bör hälsas med tillfredsställelse av alla som värnar en traditionell andlighet.
Domen som utförligt refereras i Indian Country Today innehåller en noggrann avvägning mellan de lagar som ska skydda religionsutövning och de som ska skydda örnpopulationen från utrotning. Den är slutpunkten (?) för en process som pågått i över tio år och drivits av en person från Utah, Samuel Ray Wilgus, som 1998 av en domstol i Salt Lake City dömdes för innehav av 141 örnfjädrar i strid med den lag (Bald and Golden Eagle Protection Act) som ska skydda den vithövdade havsörnen och kungsörnen.
Wilgus, som är vit, hävdar att han adopterats av en paiute-familj och säger sig utöva traditionell indiansk andlighet. Därmed menar han, borde han ha rätt att använda örnfjädrar i enlighet med Religious Freedom Restoration Act. Av det skälet överklagade han den fällande domen, men också appellationsdomstolen gick alltså emot Wilgus. Domstolen motiverar sitt utslag med att Wilgus vare sig är född inom eller tillhör någon federalt erkänd indianstam och att författningens garantier för religiös frihet inte ger icke-indianer någon rätt att inneha och använda örnfjädrar.
En sådan rätt skulle utgöra ett hot mot hela örnpopulationerna i Nordamerika. Örnarna fick lagligt skydd 1940 (vithövdad havsörn) och 1962 (kungsörn) för att skydda dem mot utrotning. Därmed förbjöds all handel och byteshandel med örnar och örndelar. Enda undantaget är ursprungsamerikanernas ceremoniella användning, som regleras av Fish and Wildlife Service via något som kallas National Eagle Repository utanför Denver dit alla döda örnar som påträffas i USA ska skickas. Idag kan väntetiden för att få örnfjädrar därifrån vara så lång som fyra år – något som traditionella indianer inte gillar, men som kanske är en nödvändig väg att gå för att garantera örnarnas överlevnad på lång sikt.
Appellationsdomstolen anser nu att dess utslag möjliggör överlevnad för såväl örnarna som ursprungsamerikanernas traditionella andlighet.
Får ni av någon anledning tag på en örnfjäder från USA gör då som Annika Banfield som for över och lämnade tillbaka den – i hennes fall till Arvol Looking Horse. Detta är fint skildrat i hennes film Spirits for Sale .

Det var urfolken som var fredliga

Freds- och konfliktforskningens nestor Johan Galtung, 80, är fortfarande aktiv som en arbetsmyra. NRK Sápmi har gjort en läsvärd intervju med Galtung som spänner över ett brett fält – från samisk självständighet till könsrelationer och konfliktlösning i vardagen. Jag återger här några av Galtungs högintressanta tankar om urfolk, våld och konfliktlösning
Enligt Galtung var urfolkens nomadism (eller ska vi säga lättrörliga livssätt) grunden för deras icke-krigiska tillvaro.
– Urfolk var i stor grad nomadisk. Nomader flytter seg i sirkler, ikke linjært – det ville være en folkevandring. Dette er jo kjent fra reindrifta, hvor det dreier seg om klare kretsløp. Erfaringen stort sett er at urfolk ikke hadde kriger. De hadde feider, de hadde krangler, av og til brukte de vold, men det som vi forbinder med en krig kom senere. Krigen kom for det første med at man ble fastboende, og for det det andre med at det begynte å utkrystalisere seg en krigerkaste som hadde det som sin profesjon.
– Urfolk hadde gjensidige rettigheter og plikter. Når de drev med sine kretsløp som nomader var det klart at de støtte på hverandre, men de utviklet en tradisjon rundt håndteringen av dette… Av den kan grunn kan man si at urfolk utviklet tradisjoner som virket fredsskapende fordi de var konfliktløsende.
Galtung betonar att urfolken har utvecklat sina konfliktlösande metoder under tusentals år. Vår civilisation har bara ägnat ett par hundra år åt detta – efter Napoleonkrigen. Galtungs institut för fredsforskning har på basis av data från hela världen funnit att de fredligaste samhällena var de som var mest ”primitiva”, dvs nomadiska och icke-hierarkiska. I dessa samhällen förekom visserligen ibland så kallade krig, men det rörde sig om rituella slagsmål med andra grupper som oftast avbröts när någon enstaka individ skadades eller dödades. Det var först med bofasthet och egendom som krig kom att gälla ekonomisk och politisk vinning och då blev krigen också något mycket större och våldsammare.
-Men så kommer eiendomsrett og bindingen til et territorium, hvor man sier dette er bare mitt. Nomadisme tar mye plass, sprer seg over store områder. Enorme områder. Men den sprer seg tynt, og den sprer seg innenfor visse tider, og den legger ikke beslag på de stedene de er på som i dette er vårt, bare vårt, men den sier her må vi ha adgang i en viss periode for et visst formål, som beiting, eller på vei til kysten for at dyrene kan legge seg på svøm over til øyene. Det store arealet kompenseres ved veldig tynn eiendomsrett. Mens derimot de som har mindre naturressurser, mindre areal, har en veldig tykk og fet eiendomsrett som er absolutt. Så kan man spørre, kan det være en mellomformel her som er interessant? Også griper man fatt i det med felles eie, men du har retten til privat nytte hvis du gjør det bra, også må du ha monitoring, en viss overvåking av det. Innenfor dette ligger det mange muligheter til å løse konflikter.
Här pekar Galtung på några centrala begrepp som gjort urfolken fredliga och som vi bör lära av om vi vill en långsiktig framtid på Moder Jord: tunn egendomsrätt och gemensamt ägande.

Vildrenen hotas av klimatförändringar

Antalet vildrenar minskar kraftigt i Kanada och Alaska. På 50 år har stammarna halverats och det innebär ett hot också mot de urfolk som är beroende av renen för mat, kläder, livsstil och livssyn. Orsaker: global uppvärmning och industriell exploatering.
-Om situationen fortsätter som nu kommer den att ha ytterst negativa ekonomiska, sociala och andliga konsekvenser, säger Liv Vors, ekolog vid University of Alberta i Edmonton till Indian Country Today , som har gjort en genomlysning av läget för vildrenen i de arktiska områdena.
En inventering i Kanada 2009 visade att det bara fanns 57 hjordar av vildren kvar och av dem ansågs 29 vara för små för att vara livskraftiga på lång sikt.
Klimatförändringarna har gjort att en del av nederbörden faller som regn eller underkylt regn i stället för snö. Resultatet blir ett ispansar som gör det svårt för renarna att komma åt sin huvudföda, lavar. Med sämre tillgång på mat försämras överlevnaden för kalvarna och hela flockens överlevnad hotas på sikt. Reproduktionen försämras dessutom av att det varmare klimatet ökar angreppen från mygg och flugor.
-Människor som är beroende av renen måste förändra sig, säger Konrad Gajenski, geolog vid universitetet i Ottawa.
Samer och andra folk som levt av och med renar har tidigare kunnat möta klimatförändringar genom att flytta sig och/eller förändra sina näringar. Men sådana anpassningar, flyttningar och nya födokällor är betydligt svårare idag än förr, ja kanske helt omöjliga. Idag finns inga jungfruliga landskap att dra vidare till. Överallt finns hinder i form av kraftverksdammar, vägar, järnvägar, samhällen och städer och inhägnad privatägd mark. Och så förstås exploateringen av naturen i form av industriellt skogsbruk, gruvdrift, olje-, gas- och uranutvinning som omöjliggör traditionella livssätt både nu och i framtiden och som förgiftar eller på andra sätt hotar vildrenens existens.
Indian Country Times ger flera avskräckande exempel på akuta hot mot urfolk som dammbyggen i Sibirien, aluminiumsmältverk på Grönland och uranbrytning i Nunavut i Kanada. Urfolkens kamp mot sådana exploateringar är en kamp som är nödvändig att stödja. Det är en kamp för vildrenen och alla andra vilda djur, för oss och för Moder Jord.

Grönt ljus för monsterdamm i Brasilien

Trots ett omfattande motstånd från urfolk och miljöorganisationer har den brasilianska regeringen gett tillstånd till att inleda de vägbyggen och skogsavverkningar som är förutsättningen för bygget av en jättedamm i Xingufloden, den så kallade Belo Montedammen. Brasiliens nationella utvecklingsbank har redan betalat ut lån på fyra miljarder kronor till projektet.
Dammen som byggs för att producera elektricitet kommer att dämma upp Xingufloden längs en tio mil lång sträcka. 50 000 hektar regnskog kommer att översvämmas, väldiga mängder metangas kommer att frigöras och 40 000 människor tvångsförflyttas. I området finns flera indianstammar som hittills hållit sig undan kontakter med civilisationen. När kraftverket står klart 2015 har hela bygget kostat omkring 100 miljarder kronor.
Trots kritik från alla möjliga sakkunniga håll när det gäller monsterdammens förödande inverkan på regnskogen och dess invånare har den brasilianska regeringen målmedvetet steg för steg banat väg för projektets genomförande. Chefen för landets miljömyndighet, Abelardo Bayma, tvingades nyligen att avgå så att de första tillstånden om skogsavverkning och vägbyggen skulle kunna trumfas igenom.
Antonia Melo som är talesperson för ”Rörelsen för att Xingu ska leva i evighet” (MXVPS) säger i en kommentar till International Rivers att regeringen kör över miljölagstiftning och mänskliga rättigheter:
-Regeringen försöker bygga denna damm till varje pris för att gynna bolagsintressen på vår bekostnad. Men vi kommer inte att sluta kämpa för att bevara Xingu, vårt fädernearv.
Den som vill bidra till kampen mot jättedammen kan också hitta material på Survival International och Avaaz .

Viktig domstolsseger för Kalaharis urfolk

Högsta domstolen i Botswana slår fast att gana-, gwi- och tsila-folken, som brukar gå under benämningen bushmen, har rätt att utnyttja sina gamla vattenkällor i Central Kalahari Game Reserve. Det är ett utslag som ger dem möjlighet att återvända till sina ursprungliga bosättningsområden.
Utslaget är en viktig juridisk seger för Kalaharifolken och en av dess representanter säger till Survival International som drivit deras sak:
-Vi är mycket lyckliga för att våra rättigheter till slut har erkänts. Vi har väntat länge på detta. Precis som alla andra människor behöver vi vatten för att leva. Vi behöver också vårt land. Vi ber att regeringen nu ska behandla oss med den respekt som vi förtjänar.
Kalaharis urfolk har i flera omgångar mellan 1997 och 2005 tvångsförflyttats från viltreservatet i centrala Kalahari bl a sedan diamantfyndigheter upptäckts i området. Människorna i reservatet har ansetts stå i vägen för en exploatering och Botswanas regering har förklarat att de borde ”civiliseras”. Deras bostäder har förstörts och deras viktigaste vattenkälla – en borrad brunn – förseglades med betong. Människorna fraktades iväg med lastbil till läger utanför reservatet där en dyster tillvaro väntade. De har hindrats från att jaga på traditionellt sätt i reservatet och har i stor utsträckning drabbats av de typiskt posttraumatiska stressyndrom som kännetecknar etnisk rensning; depressioner, alkoholism och sjukdomar som tbc och hiv.
2006 fastslog en domstol att tvångsförflyttningen av urfolken var olaglig och att de hade rätt att återvända. Regeringen har dock satt käppar i hjulet genom att förbjuda dem att använda den förseglade vattenkällan, ett beslut som nu alltså upphävts av högsta domstolen. I domen sägs att regeringen har utsatt urfolken för en förnedrande behandling och att de har rätt både att använda sin gamla brunn och dessutom borra nya vattenhål.
Till bilden hör också att Botswanas regering samtidigt som den förbjöd urfolken att använda sin gamla vattenkälla borrade flera nya brunnar avsedda för reservatets djur och dessutom gav tillstånd till att bygga ett turisthotell med swimmingpool intill reservatet!
Trots umbäranden har en del bushmen under de senaste åren valt att lämna den bedrövliga tillvaron i lägren och flytta tillbaka in i reservatet där den enda vattentillgången i princip har varit regnvatten. Nu banar domstolens utslag väg för fler att ta sina gamla marker i besittning igen. Men svårigheterna är ingalunda över trots domstolssegern: planerna på diamantutvinning fortskrider och regeringen fortsätter att hindra urfolkens traditionella jakt som ju är förutsättningen för deras livssätt och unika kultur. De behöver fortsatt stöd från omvärlden.

Sveket i Cancun mot Moder Jord

FN:s klimatkonferens i Cancun i Mexiko avslutades förra helgen med att 193 av de 194 deltagande länderna ställde sig bakom en icke-bindande överenskommelse om marknadsbaserade lösningar för att skydda skog plus vaga åtaganden om hjälp till klimatåtgärder i utvecklingsländer och mer eller mindre substanslösa löften om att minska utsläppen av växthusgaser. Ett enda land stod ut: Bolivia, som vägrade skriva under. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren beskyllde Bolivia för att vilja ta hela klimatkonferensen som gisslan för att få igenom särintressen. Skäms Carlgren! Det var bara Bolivia som stod upp för Moder Jords rättigheter. Övriga 193 länder, inklusive Sverige, har tagit Moder Jord som gisslan för att inte behöva gå till roten med klimatkrisen.
Många gräsrotsorganisationer och representanter för urfolk har fördömt Cancunöverenskommelsen för att den innebär en fortsatt behandling av Moder Jord som en vara att köpa och sälja och för att den inte kommer att leda till några verkliga framsteg i kampen mot klimatförändringarna.
Indigenous Environmental Network la fram sin kritik mot Cancun i ett uttalande den 11 december. Där sägs att man reagerar mot överenskommelsen med indignation och avsky och att den saknar substans. Här är i korthet något av kritiken:
Vi har inte råd med dessa orättvisa och falska ”lösningar” eftersom klimatförändringarna redan dödar våra folk, kulturer och ekosystem. Vi behöver reella åtaganden om att minska utsläppen vid källan och behålla de fossila bränslena i marken.
Vi kräver respekt för Moder Jord och en fundamental omdefinition av industrisamhällets relationer med planeten.
De föreslagna ”lösningarna” gynnar USA, industriländerna, big business, industrin och finansiella spekulanter.
Marknaden kommer inte att skydda våra rättigheter. Marknadsbaserade förhållningssätt har misslyckats med att stoppa klimatförändringarna eftersom de är utformade för att göra jorden och atmosfären till varor.
Åtgärderna för att skydda skogar, det så kallade REDD-programmet, tillåter förorenarna att fortsätta förgifta land, vatten, luft och våra kroppar utan att göra något åt klimatkrisen.
Klimatlösningar måste baseras på 1) urfolkens rättigheter, 2) Moder Jords rättigheter och 3) en rättvis omställning bort från fossila bränslen.
Bolivias chefsförhandlare i Cancun, FN-ambassadören Pablo Solon utvecklar de bolivianska ståndpunkterna i en intervju i Toward Freedom. Där understryker han att det behövs ett helt annat synsätt för att bemöta klimatförändringarna:
- Ett synsätt som inte ser Moder Jord som en vara, som ett objekt, som ett ting, utan i stället erkänner att naturen är vårt hem och att vi måste ha en respektfull relation till vårt hem och att vi inte kan sälja den eller köpa den utan att vi i stället måste erkänna dess rättigheter och integritet. Det är därför vi verkar för ett erkännande av Moder Jords rättigheter i dessa förhandlingar. Vi har inget behov av att gynna ett nytt varufierande av naturen, i stället behöver vi utveckla en process för att erkänna naturens rättigheter.
Nästa år hålls FN:s klimatförhandlingar i Durban i Sydafrika. Kampen fortsätter. Det verkligt intressanta tror jag kommer att ske utanför FN-processen, på gräsrotsnivå. Bolivia och Evo Morales kommer att spela en mycket viktig roll.

Columbusdagen och Hall of Shame

Med anledning av Columbusdagen – 518 år efter Columbus ankomst till Amerika - publicerar Survival International en lista över de fem företag som beter sig allra värst mot urbefolkningar – Top 5 Hall of Shame. Här är de fem företag som i störst utsträckning kränker urbefolkningarnas rättigheter:
GDF Suez, som till del ägs av den franska staten. Bolaget är djupt inblandat i bygget av Brasiliens största vattenkraftdamm, Jirau-dammen – en damm som kommer att föröda livsbetingelserna för urfolk som hittills lyckats hålla sig undan industricivilisationen.
Perenco/Repsol. Det brittisk-franska oljebolaget Perenco och det spansk-argentinska Repsol exploaterar områden i norra Peru där det finns urbefolkning som ännu inte kommit i kontakt med civilisationen och som motsätter sig exploateringen.
Samling, ett malaysiskt skogsbolag som kalhugger skogar i Sarawak på Borneo där Penanfolket lever. Penaner som har försökt stoppa avverkningarna har gripits av polisen. Samlings chef har offentligt hävdat att penanerna inte har någon rätt till skogen.
Wilderness Safaris som nyligen öppnade ett lyxhotell i Kalahari-reservatet i Botswana. På hotellet finns bl a swimmingpool trots att san-folket på vars område hotellet byggts förvägras tillgång på mat och vatten av regeringen i Botswana. Avsikten är att tömma reservatet på bofasta människor.
Yaguarete Pora, ett brasilianskt jordbruksföretag som vill avverka ett stort skogsområde I Paraguay trots att man vet att okontaktade ayoreo-indianer lever där. Andra medlemmar av stammen driver en rättsprocess för att få laglig rätt till marken.
Survivals direktör Stephen Corry säger: “De här bolagen symboliserar allt som Columbus står för idag – strävan efter pengar och profit på bekostnad av folk som helt enkelt vill bli lämnade ifred i sina egna områden”.

Perus urfolk bildar politiskt parti

Representanter för Perus urfolk förbereder ett eget politiskt parti inför valen bästa år. Alberto Pizango, som leder Aidesep, en federation av fler än 60 urfolk i den peruanska delen av Amazonas, säger till BBC att huvudmålet för det nya partiet är att skydda landets regnskog och urfolkens rättigheter, såväl i Amazonas som i de andinska högländerna.
Det nya partiet får namnet Alliansen för ett alternativ för mänskligheten, förkortat som APHU. Tanken är att partinamnet ska föra tankarna till quechua-ordet apu som är beteckningen på de andeväsen som finns på heliga platser - företrädesvis höga berg i Anderna.
Hitintills har urfolken i Peru haft en mycket blygsam representation i den nationella politiken trots att de utgör mer än hälften av landets 30 miljoner invånare. De största indianfolken är quechua och aymara.
Alberto Pizango som står under åtal för att ifjol ha lett våldsamma protester mot oljeexploatering i Amazonas, säger i ett uttalande att partiet vill gripa den politiska agendan för att rädda vår planet och att man vill nå inte bara urfolken utan alla medborgare som vill försvara skogarna, naturen och livet.
Bakgrunden till partibildningen och åtalshotet mot Pizango är att Perus president Alan Garcia ifjol vägrade att godkänna en lag som skulle ge urfolken möjlighet att stoppa olje- och mineralexploatering i sina områden. Bildandet av APHU visar att urfolken inte ger upp utan tänker träda in på den politiska arenan för att försvara Moder Jord. Heja APHU!

Dammbyggen hotar urfolk

Idag är det FN:s urfolksdag och då passar Survival International på att publicera en rapport om hur allt fler dammbyggen hotar urfolkens existens. Jakten på ”grön” energi har lett till en boom för dammbyggen och Världsbanken pumpar in 11 miljarder US-dollar i 211 olika vattenkraftprojekt världen över.
Världsbanken är dock inte den största finansiären av dammbyggen numera – den rollen har tagits över av den kinesiska staten. Kinesiska statliga banker är t ex med och finansierar dammbyggen i Sarawak i Malaysia, som hotar penan-folkets existens, och överväger att gå in i bygget av en jättedam i Omo-floden i Etiopien – ett bygge som kan utplåna åtta olika urfolk. Detta bygge har jag tidigare skrivit om här.
En positiv nyhet som kan sätta käppar i hjulen för Omo-flodens uppdämning är att Europeiska Investeringsbanken har beslutat att dra sig ur projektet. Mer om detta hos Survival International.
Dammbyggen nådde en global topp under 1970-talet, men en omfattande kritik mot effekterna för natur och urfolk i kombination med sjunkande oljepriser ledde till en kraftig nedgång för vattenkraftsutbyggnaden under 1980- och 1990-talen. Som en följd av stigande oljepriser och oron för klimatförändringar har intresset för vattenkraft ökat igen – och därmed också hotbilden mot urfolken. Ett flertal exempel ges i rapporten från Survival International som kan läsas i sin helhet här.

Väpnad kamp och urfolk i Indien

Den maoistiska gerillan i Indien, även kallad naxaliter efter det område där de inledde sin väpnade kamp för över 40 år sedan, beskrivs av regeringen i New Delhi som det största interna hotet mot den indiska statsmakten. Gerillan har idag kanske 20 000 väpnade medlemmar och finns närvarande i minst sex delstater i centrala och östra Indien där den kontrollerar stora områden i den så kallade röda korridoren.
Den allra senaste tiden tycks striderna i området ha tilltagit. Gerillan har dödat ett stort antal poliser och polisen å sin sida sköt häromdagen ihjäl gerillans andreman, Azad, i delstaten Andhra Pradesh. Orsaken till att jag tar upp denna väpnade kamp på den här bloggen är att naxaliterna alltmer har utvecklats till ett pågående urfolksuppror. Den röda korridoren är inte bara hem för ett antal av Indiens åsidosatta urfolk, det är också ett område som är rikt på mineraler och där Indiens regering har ingått preliminära utvinningskontrakt med flera olika mineralföretag. En av striderna gäller en bauxitgruva i delstaten Orissa som hotar Dongria Kondh-folket, som jag tidigare skrivit om här . Andra strider gäller stålverk som Tata-koncernen vill bygga på jordbruksmark och flera kraftverksdammar. Gemensamt för alla dessa projekt är att de utgör ett direkt hot mot urfolken i området och att den indiska staten till varje pris vill driva på denna utveckling, och då är urfolken i vägen. Urfolken fördrivs från sina byar och tvångsförflyttas till så kallade strategiska byar av liknande slag som USA använde i Vietnamkriget. Över 600 byar har bränts ner, hundratals bybor har dödats och tusentals har flytt in i skogarna och anslutit sig till maoistgerillan.
Denna process skildras av bl a den indiska författaren Arundhati Roy i en lång artikel i Outlook India som hon skrivit efter att ha vistats hos gerillan i flera veckor. Roy berättar också om detta sammanväxande mellan maoistgerilla och urfolk i intervjuer på tv-kanalen Democracy Now! Dessa intressanta videoklipp finns på Youtube här och här. Också den svenska författaren Jan Myrdal (82!) har besökt gerillan i djungeln och skrivit en kort artikel i Folket i Bild. Rätt så fylligt material om detta indiska inbördeskrig finns också på BBC .
Arundhati Roy är mycket frispråkig i sin text och i intervjuerna. Hon anser att urfolken är utsatta för en regelrätt attack från storföretag understödda av den indiska regeringen som har satt in tusentals soldater mot gerillan i Operation Green Hunt. Roy säger sig vara chockad över vad hon sett av övergrepp mot urfolken under täckmantel av demokrati och utveckling. Hon ser visserligen en komplikation i maoistgerillans våldsromantik men säger nyktert att utan maoisterna skulle det inte finnas något urfolksmotstånd mot statens övergrepp. Gerillan har enligt Roy smält samman med urfolken (The maoists are tribal).
Vi känner igen mönstret från tidigare folkfördrivningar och folkmord på urfolk, t ex i USA. Men nu är omvärlden mer medveten om övergreppen. Vi kan inte låta Indiens regering fortsätta sina övergrepp mot urfolken!

Evo Morales på historisk visit i Sápmi

Bolivias president Evo Morales besökte i förra veckan Norge, bl a för att studera hur norrmännen lyckas fördela intäkterna från olje- och gasutvinning i samhället och över tid. Som en speciell markering av sin urfolksstatus besökte han också sametinget i Karasjok - en visit av stor historisk och principiell betydelse för den samiska kulturen. Som man kunde vänta sig var det bara samiska medier som bevakade denna viktiga händelse.
Efter formella överläggningar med samiska politiker från hela Sápmi sa Morales att de kommit fram till att de ska samarbeta för Moder Jord och mänskligheten. Inför sametinget höll Morales ett tal utan manus där han underströk den motsättning som finns mellan urfolks respektfulla förvaltning av resurserna och kapitalismens sätt att ödelägga naturen.
- Vi kan inte leva utan Moder Jord, för hon är helig. Vi ska inte bara försvara urfolkens rättigheter och utan också planetens rättigheter, sa Morales.
Evo Morales är ju en mycket karismatisk person och i jämförelse med honom framstod oundvikligen sametingens ledare från Norge, Sverige och Finland som ganska bleka, även om Sara Larsson i sitt tal klämde till med:
- President Morales, som ledare för ett urfolk är det inspirerande för mig att höra en statschef tala om vikten att respektera Moder Jord. Det påminner mig om att vi urfolk måste ta ansvar för att i de stater vi lever vara med och förändra det sätt som dagens jakt på ekonomisk tillväxt hotar att ödelägga vår planet och kapa de band som gör oss människor till en del av naturen. Om vi fortsätter att ödelägga naturen så förstör vi även vår egen kultur.
Det mest överraskande vid Morales besök i Karasjok var att Saia Stueng, 17, från ungdomsorganisationen Noereh! oanmäld lyckades ta sig fram till Morales och framföra en önskan om mer samarbete mellan samiska ungdomar och ungdomar från Bolivia.
Hon uttryckte efteråt stor beundran för Morales starka ord om att leva i pakt med naturen och hon passade också på att ge en känga till sin egen sametingspresident Egil Olli (och även övriga samepolitiker får man förmoda):
– Vi behöver en president som inspirerar och inte bara snackar. Det är viktigt att Olli blir bättre på att använda urfolksperspektiv när han jobbar med viktiga saker, och törs använda starka ord för det han står för.

Huicholer, peyote och helig ömsesidighet

Att med hjälp av förändrade medvetandetillstånd få visdom, vägledning och bot för sig själv, andra människor och naturen är kärnan i huicholindianernas traditionella livssyn. Den handlar om att upprätta en helig ömsesidighet med landskapet och dess osynliga, andliga dimension för att bibehålla balansen med naturens krafter.
Ungefär så sammanfattar Tom Soloway Pinkson de mexikanska huicholindianernas förhållningssätt i sin bok The Shamanic Wisdom of the Huichol – Medicine Teachings for Modern Times (2010). När bokens första upplaga kom 1995 hade den titeln Flowers of Wiricuta – A Gringo’s Journey to Shamanic Power och den titeln beskriver bättre vad boken handlar om, nämligen psykologen Pinksons egen resa till andlig insikt och kraft via en strulig uppväxt, LSD-experiment, bergsklättring, terapi med drogmissbrukare i vildmarken och arbete med döende patienter. Den röda tråden i Pinksons utveckling är resorna till huicholerna i centrala Mexikos bergstrakter och initieringen i deras shamanska tradition genom deltagande i ceremonier och strapatsfyllda pilgrimsvandringar till Wiricutaöknen på jakt efter de heliga peyotekaktusarna, visionsgivarna.
Pinkson ger en god inblick i huicholernas kosmologi som han beskriver som en erfarenhetsbaserad världsbild byggd på relationer och samspel med naturens andliga krafter och förändrade medvetandetillstånd. Han lyssnar och lär på ett respektfullt sätt för att med hjälp av huicholernas livssyn kunna skapa ett sätt att leva i harmoni med universums ständigt föränderliga rytmer. Den shamanska kraft han eftersträvar handlar inte om dominans och kontroll utan om att upprätta rätt relationer till universum så att man kan leva i vad han kallar en helig ömsesidighet med skapelsen.
Pinksons bok är ett starkt inlägg för att respektera urfolken och deras visdom och för att stödja dem i deras försök att bevara och skydda sin suveränitet och sina ceremonier. För egen del kanaliserar han sitt arbete med att återsakralisera vardagen genom en organisation som han kallar Wakan, genom sitt arbete med svårt sjuka och döende patienter och genom sina workshops. Mer om detta kan man hitta på hans webbsajter Nierica och Journey to Sacred Living .
Den som vill lära sig mer om just huicholerna, eller wixarica, som de kallar sig själva kan med fördel också läsa någon av John Hedbergs böcker i ämnet: Dagbok från Mexico (1976), Den blå hjorten (1980), Wixarica (1993), Indiansommar (1997) och Paradisets barnbarn (2009). Hedbergs envetna ansträngningar att kartlägga huicholernas komplexa kultur och världsbild är värda stor respekt och de äldre böckerna bör kunna hittas på antikvariat.

Etiopisk damm hotar 200 000

I södra Etiopien håller ett italienskt bolag, Salini Costruttori, på att bygga en jättelik kraftverksdamm i Omo-floden på uppdrag av den etiopiska staten. När dammen står klar 2012 kommer den att ha skapat en sjö som är 15 mil lång och ha dränkt stora delar av landskapet där flera ursprungsfolk lever. Enligt organisationen Survival International hotar dammen existensen för 200 000 människor – dels de som lever och odlar längs den 76 mil långa floden, dels de som lever och livnär sig vid Turkanasjön i Kenya.
På organisationens webbsajt kan man skriva på en namninsamling för att få stopp på bygget, som finansieras av Afrikanska utvecklingsbanken, Europeiska investeringsbanken(!), Världsbanken och den italienska staten. Avsikten med bygget är att producera el men den etiopiska staten planerar också att hyra ut mark till utländska bolag för odling av export- och energigrödor med hjälp av konstbevattning från dammen.
Går det att stoppa dammbygget? Ho vet. Byggnationen har pågått sedan 2006 och sattes dessutom igång två år innan den etiopiska miljöprövningen var klar! Men följderna för naturen och urbefolkningarna är så stora att man måste försöka. Det som gör Omo till en så viktig flod är att den årligen svämmar över sina bräddar och då släpper ifrån sig bördigt slam, vilket är grundförutsättningen för de jordbrukande folk som bor i floddalen. Dammen kommer att upphäva de naturliga flödena och dramatiskt minska vattenflödet nedströms dammen till Turkanasjön. Hela områdets ekosystem kommer att rubbas kraftigt och därmed också livssätt och överlevnad för minst 200 000 människor.
Vatten vill strömma fritt och att dämma upp strömmande vatten i dammar får förr eller senare alltid negativa följder för människor, djur och natur. Den jättelika Asswandammen i Nilen är ett avskräckande exempel. Nilens årliga översvämningar med näringsrikt slam är ett minne blott, dammen håller på att slamma igen, havet tar tillbaka mark i Nildeltat och tidigare bördig jordbruksmark förvandlas till saltöken.

Svart eld i Sápmi

Navajo-rockgruppen Blackfire har varit på turné i Sápmi i anslutning till det 100 mil långa hundslädsracet Finnmarkslöpet. De har uppträtt tillsammans med den samiska gruppen Adjàgas vid tävlingens kontrollstationer.
Blackfire har funnits som grupp i 20 år och består av tre syskon Benally från Black Mesa-området i Arizona – Klee, Jeneda och Clayson. Deras far Jones Benally är medicinman och framstående dansare och ibland uppträder de tillsammans med honom i mer traditionella navajoformer än rockmusik. Den legendariske Ramonessångaren Joey Ramone betecknade dem en gång som Fire-Ball Punkrock – inte minst med tanke på gruppens tydliga politiska texter om sociala problem, marginalisering av urfolk och kamp mot naturförstörelse, t ex i form av kolbrytning på Black Mesa.
– Samerna har upplevt så mycket av det som också vi har upplevt - rasism, fördomar och marginalisering. Det har varit bra att lära sig om vad samerna har måst kämpa mot och vad man fortfarande idag kämpar för, säger Jeneda Benally i en intervju med NRK Sámi Radio .
Och brodern Klee, som också är känd som framstående politisk aktivist och reporter, lägger till:
– Vi har så mycket gemensamt, så många likheter. Från och med nu kommer vi att fronta även för samiska rättigheter. Vi kämpar för respekt för alla urfolk och kulturer.
Man kan betrakta medlemmarna i Blackfire som nutida warriors. De är dagens navajo-krigare utrustade med moderna vapen som elgitarrer och förstärkare, videokameror och datorer. Samtidigt har de minst en fot kvar i sin traditionella kultur och canyonlandskapet i Arizona. Arvtagare till de legendariska tvillinghjältarna Monsterdråparen och Född-för-vatten som befriade världen från allehanda monster som gjorde livet outhärdligt i urtiden.

Urfolk hotas av brasilianska biffkor

Survival International har dragit igång en internationell brevkampanj för att skydda en grupp indianer i Paraguay som hittills har lyckats undvika kontakt med industricivilisationen. De tillhör stammen Ayoreo-Totobiegosode, som sedan 1993 har försökt få formell juridisk äganderätt till sitt område.
Delar av stammen lever helt utanför industricivilisationen men hotas nu av skogsavverkningar som ett brasilianskt boskapsbolag planerar för att öka sin köttproduktion. Det brasilianska bolaget, Yaguarete Porá, äger 78 000 hektar mark som delvis används av Ayoreo-Totobiegosode . De planerade avverkningarna ligger inom det område som stammen gör legala anspråk på.
Den internationella brevkampanjen riktar sig till Paraguays nye vänsterpresident Lugo som under valkampanjen lovade att skydda landets urfolk men ännu inte har gjort något för att leva upp till vallöftena. Du som läser dessa rader kan bidra genom att gå in på Survivals webbsajt och gå med i kampanjen. Och så kan du sluta köpa brasilianskt nötkött om du inte redan har gjort det. Det marknadsförs som ett naturligt kött men vi vet ju att biffdjuren betar på mark som tillhör urfolk och där skogar med stor biologisk mångfald har skövlats.

Björnjojk, spännande möten och regeringskritik

En gång hade jag en vän av tyskt ursprung som brukade säga att han måste åka till Berlin någon gång om året för att få lite Berlinerluft. Och visst kan Berlinbesök vara inspirerande på många olika sätt, men jag skulle nog säga att det är Jokkmokk man bör besöka någon gång om året för att få verkligt djupgående inspiration – och då gärna i anslutning till marknaden.
Jokkmokk har alltid varit en korsväg och mötesplats för olika traditioner av andlig och världslig karaktär – samisk, norsk, svensk, finsk, rysk. Det gäller fortfarande och man kan vara med om de mest oväntade och spännande möten även bland det tingeltangel som bjuds ut i marknadsstånden. På marknaden träffar man dem som man behöver träffa, sägs det i Jokkmokk. Ett annat lokalt talesätt är att marknaden inte är en händelse utan ett tillstånd.
Man kan göra en hel del fynd av fina varor även på gatudelen av marknaden, men det bästa sker på annat håll. Riktigt högklassigt samiskt konsthantverk, med betoning på konst, kan man beskåda på Sameslöjdstiftelsen och på Samernas utbildningscentrum. Det ger en storartad upplevelse bara att se dessa vackra, och oftast även nyttiga, ting som har tillverkats under tålmodiga processer, som rymmer oerhört mycket andlig närvaro och dimension. Det tolkades suveränt av slöjdaren och jojkaren Katarina Rimpi i slöjdglädjejojken som hon framförde vid jojkkonserten i Jokkmokks kyrka på lördagskvällen. Det var en jojk som framkallade ståpäls.
Jojkkonserten var ett inslag i det samiska nationaldagsfirandet den 6 februari. Arrangemanget inleddes med ett kort tal av Sametingets talman Stefan Mikaelsson som gav skarp kritik mot regeringen Reinfeldt för att under Sveriges EU-ordförandeskap ha osynliggjort Sveriges urbefolkning. Jag håller med: Fredrik Reinfeldt, jordbruksminister Eskil Erlandsson m fl vet ingenting av värde om samer och urfolk, vare sig deras kultur, historia eller andliga traditioner. Och det är naturligtvis en skam för den administrativa enhet som går under namnet Sverige.
Vad var då höjdpunkten på årets marknad? Tveklöst kyrkoherde emeritus Johan Märaks mäktiga björnjojk framförd vid en jojk- och berättarstund i Församlingshemmet. Märak inledde med att säga: För mig är björnen ett heligt djur. Det fångar andan i det som är det riktigt genuina i Jokkmokks marknad och den andan fångar jag i fotot ovan på den mäktiga Storforsen i Piteälven några mil söder om Jokkmokk, där det i samband med marknadsdagarna genomfördes kraftfulla vinterceremonier i ett möte mellan olika andliga traditioner – nordisk, samisk och inka.