Det våras för buffeln

Buffeln spelade under mycket lång tid en viktig och balanserande roll för livet på de stora prärierna i västra Nordamerika. Den betade och gödslade den gräsbevuxna marken och gynnade på så sätt tåliga gräs med djupa rötter som höll jorden på plats och hindrade erosion. Trots att buffelhjordarna som mest uppgick till miljontals djur var prärien ändå ett ekosystem i balans. Det fortsatte den att vara även när prärieindianer som lakota, arapaho, comancher, kiowa, cheyenner och blackfoot utvecklade den livsstil som byggde på buffeln som grundbult i ekonomi, kultur och livssyn.
För dessa urfolk var och är buffeln ett mycket heligt djur. Lakota fick t ex sina sju heliga riter från den vita buffelkvinnan i ”avlägsen tid”, dvs i Drömtiden. De fick också den första heliga pipan av denna buffelkvinna – den pipa som idag förvaltas av Arvol Looking Horse på Rosebudreservatet i Syddakota.
När den vite mannen som ett led i krigföringen mot prärieindianerna mot slutet av 1800-talet masslaktade bufflar och försökte odla upp prärien förde han in kaoskrafter i präriens välbalanserade ekosystem. Miljoner bufflar dödades och lämnades att ruttna på vidderna och det var ytterst nära att buffeln blev helt utrotad. Lika illa gick det för de ursprungsamerikaner som var nära knutna till buffeln. Krig, sjukdomar, svält och tvångsförflyttning till reservat slog sönder dessa vackra och blomstrande kulturer. Och prärien själv utarmades genom kraftig jorderosion.
Idag finns bara några små rester av de gamla buffelhjordarna kvar i vilt tillstånd – huvudsakligen i nationalparken Yellowstone i Wyoming och Montana. Där lever nära 4 000 bufflar – men inte helt tryggt. Under de hårda vintrarna i Yellowstone söker de sig ofta utanför nationalparkens gränser för att hitta bete, vilket den mäktiga boskapsbranschen i området fruktar eftersom buffeln är bärare av brucellabakterier som kan leda till missfall hos smittad tamboskap. Bufflar som strövar utanför Yellowstone har helt enkelt fångats in och slaktats. Detta ska inte blandas ihop med den begränsade jakt på buffel som vissa indianstammar, t ex Nez Perce, har rätt att bedriva enligt gamla fördrag.
Nu blir det för första gången på över 100 år möjligt för buffeln att fritt ströva utanför Yellowstones gränser. Det är den glädjande innebörden i ett avtal som träffats mellan den federala regeringen, delstaten Montana och företrädare för flera indianstammar i området. Avtalet innebär att nära 40 000 hektar federal och delstatlig mark i Montana öppnas för bufflarna i Yellowstone trots motstånd från de inflytelserika boskapsfarmarna, som fruktar skador på mark och stängsel, utöver risken för brucellasmitta. Mer om avtalet finns att läsa här .
För jordens framtid är både buffelns och prärieindianernas överlevnad viktig. Det finns anledning också för oss att fira avtalet i Montana.

Moder Jord tar lång tid på sig

På lång sikt kommer Moder Jord att läka de sår som mänskligheten tillfogar henne genom utsläpp i luft och vatten, giftspridning, skogsskövling, gruvdrift, asfaltering och byggnation i känsliga områden etc. Men Moder Jord har ett annat tidsperspektiv än människan och en läkning tar tid. Lakota-medicinmannen Archie Fire Lame Deer sa till mig för 30 år sedan att det är fullt möjligt att mänskligheten kommer att utplåna sig själv men Moder Jord kommer ändå att överleva och hela sig – något som gav honom hopp.
Hur lång tid kommer det att ta för naturen att återhämta sig efter det pågående oljeutsläppet i Mexikanska golfen? Ingen vet, men det står klart att det kommer att ta ett antal mänskliga generationer för att läka skadorna och återställa balansen. Kanske tar det flera hundra eller tusen år? Det är en fråga jag ställer mig efter att ha läst ett skakande reportage på al Jazira om effekterna av ett oljeutsläpp i Brasilien för tio år sedan – ett utsläpp som var oerhört mycket mindre än det nuvarande i Mexikanska golfen men som drabbade ett kustområde av liknande karaktär.
Guanabara Bay utanför Rio de Janeiro drabbades av ett utsläpp från en pipeline på sammanlagt 1,3 miljoner liter olja, kanske en fjärdedel av den dagliga utblåsningen i Mexikanska golfen. Nu besöker reportern Gabriel Elozondo området igen för att se vad som hänt med de viktiga mangroveskogarna. Och det han ser är skakande. Ingen synbar återhämtning har ägt rum under dessa tio år. Området består av en oljestinkande leröken och av mangroveskogen finns bara döda stubbar kvar. Ingenting växer här och det ser ut som en livlös planet i en främmande galax, skriver Elozondo. Han intervjuar lokala fiskare som före oljeutsläppet kunde få 100 kilo fisk och skaldjur om dagen i sina nät – idag är de glada om den kan få 10. Många fiskarter har helt försvunnit och majoriteten av de människor som kunde försörja sig på fisket har gett sig av för att hitta annan försörjning.
Ekosystemen återhämtar sig alltså mycket långsamt och kanske måste vi anlägga Archie Fire Lame Deers långsiktiga tankesätt för att kunna känna optimism.