Att återta de försvunna samiska kulturarven

Den samiske dansaren, trummakaren, traditionsförnyaren med mera med mera Ola Stinnerbom har precis kommit ut med en lysande skildring av sitt arbete i boken De försvunna samiska kulturarven (Ekerlids förlag 2024). Denna lilla bok på 127 sidor är ett måste för alla som på ett eller annat sätt är intresserade av samisk kultur, andlighet och shamanism, eller nåejtie duedtie för att använda Stinnerboms sydsamiska uttryck.

Stinnerbom beskriver sitt arbete med dans, jojk och hantverk som ett försök att ”återta och levandegöra ett stulet kulturarv”. Att sammanfatta detta djuplodande och vittfamnande arbete i en bok har varit ”en väldigt lång process” och jag bugar mig ödmjukt inför resultatet. Varför skriva långt när man kan skriva kort och stringent?

Genom att ”läsa mellan raderna” i de tidiga missionärernas och lappologernas beskrivningar av den samiska kulturen – beskrivningar utifrån ett kolonialt och rasistiskt perspektiv – har Stinnerbom lyckats med att såväl rekonstruera som vidareutveckla den förkoloniala samiska kulturen. Kärnan i denna kultur är dansen, jojken och trumman (och deras komplexa samspel och kombinationer) och betecknas av Stinnerbom som ”Den Samiska Treenigheten”.

Ola Stinnerbom, som själv är utbildad balettdansare från Kungliga Svenska balettskolan i Stockholm, ser shamanens/nåejtiens extasdans (eller trancedans) som den äldsta formen av samisk dans men visar också många andra exempel på samisk dans genom historien. Liksom exempel på hur trumman inte ”bara” använts för shamanens extas och för divination utan också (och i hög grad) som ett musikinstrument. I fotografen Jeppe Blomgrens suggestiva bilder får vi se Stinnerbom fångad i magiska ögonblick med trumma, nåjdbälte, offerstav och björnmask. Bilder som med ett oemotståndligt shamanskt sug sömlöst smälter samman med texten.

Shamaner (i alla traditionella kulturer) är nyskapare med en kreativt anarkistisk hållning och det tycker jag att Stinnerbom ger goda prov på i denna bok. Hans egna sagesmän inom samisk kultur har också gett mer kött på benen än de gamla koloniala beskrivningarna av det samiska, men likväl är det Ola Stinnerboms eget handfasta arbete med det praktiska återskapandet av traditionerna som är kunskapens huvudkälla. Det handlar om ny – eller återupptäckt – kunskap till exempel om de viktiga tillbehören till nåejtiens trumma (läderhängen, metaller, stenar med mera), om bruket av naestie klahka, den sydsamiska offerstaven, om nåjdbältet, om masker, om benrasslor och om gandbågar (miniatyrpilbågar att skicka magisk energi med). Här ser jag flera intressanta beröringspunkter med den nordiska shamanska sejdtraditionen och det ska bli väldigt intressant att följa Stinnerboms fortsatta arbete, inte minst med offerstavarna och gandbågarna. Precis som jojken är shamanism ”föränderlig och aldrig densamma” med en obändig vilja att ”vara fri och aldrig stillastående”, som Stinnerbom själv skriver i denna lilla pärla till bok.

Shamanismen är en feminin praxis

Naturen är gudomlig, shamanismen är en väg till insikt och den är en feminin praxis där kraften och kontakten med Alltet står i fokus. Det är några av grundtankarna hos den samiske shamanen Eirik Myrhaug. Han är en känd healer och kursledare i Norge och beskriver healing som en tvåvägskommunikation mellan botaren och klienten, men betonar att det också är en tredje dimension närvarande – universum. ”Universet kobler alt sammen til et hele. Universets felt har mange navn, som Gud, Store Ånd, Livets Tre, Verdenstreet, Himmelens hjerte og andre”.
Eirik Myrhaug är en shaman, som har kommit ur en samisk miljö och botetradition och vävt samman den med intryck från flera andra andliga traditioner och, inte minst, från modern kvantfysik och Carl Johan Callemans tolkningar av maya-kosmologin. Denna intressanta idémässiga sammanvävning får man en god inblick i om man läser boken Eirik Myrhaug – Sjaman for livet (Nova Forlag 2011). Den innehåller Eiriks egen berättelse om sitt liv, om sin verksamhet som botare och om sin kosmologi nedskriven av Grace Brynn och hans hustru och medarbetare Bente Brunvoll.
Boken om Eirik Myrhaug visar att det finns många individuella ingångar i shamanismen och att vägen till kunskap kan vara nog så kringlig och krånglig. Ibland kan den te sig rent paradoxal. Eirik var anläggningsingenjören som slutade bygga ut vattenkraft i norra Sverige och Norge för att i stället bli en av organisatörerna i Alta-motståndet 1980-81. Han ”kom ut” som same och började praktisera de healingmetoder han fått ärva av sin far. Han utvecklade sina teorier om en ekologisk ekonomi i balans med de naturliga kretsloppen. Men det var inte förrän i slutet av 80-talet som Eirik närmade sig trumman via en kurs hos den samiske shamanen Ailo Gaup. ”Misjonarene i sameland hade tatt fra oss trummen, og nå fikk jag den tillbake. Trommens kraft åpnet meg for deler av meg selv som hade ligget i dvala”. Från 1993 har han varit verksam som healer och kursledare på heltid. Healing är för Eirik alltid ett stöd till hela människan där botaren hjälper klienterna att själva finna svaret. Han lovar aldrig bot men säger att han ”blir svaert glad när noen blir friske”. Healing ska inte användas i stället för skolmedicin utan är ett supplement till skolmedicinen.
Eirik ser universum som ett sammanhängande fält av subtil energi, att vi lever våra liv i ett energifält av vågor, partiklar och möjligheter. Det mänskliga medvetandet, intentionen från en botare, kan påverka fältet och skapa en förändring som kan leda till bot, även när healingen görs på avstånd. Denna förmåga att utföra healing har alla. Vi är alla omslutna av denna healingenergi, som enligt Eirik är baserad på och uttryck för kärleksenergi.
Med tydlig inspiration från Carl Johan Callemans teorier om mayakalendern (som jag för övrigt har recenserat tidigare här) anser Eirik att vi är på väg in i ett medvetandeskifte, som handlar om något mycket större än healingmetoder: ”Som medskapende i det universelle kvantefeltet vet vi nå at vi har muligheten til å korrigere den fiktive ökonomiske virkeligheten. Vi behöver ikke lenger vaere låst av troen på det fiktive pengesystemet, det tilhörer et gammelt paradigme, og det understöttes ikke lenger av bevissthetens utvikling og den nåvaerende kosmiske impuls.”
Eirik ser 2011 års stora förändringar – revolution i arabvärlden, jordskalvet i Japan, svältkatastrofen på Afrikas horn, extremväder och den globala ekonomiska krisen – som tecken till oss människor att vi måste ”dö” ifrån gamla uppfattningar och gammalt tänkande. Också på ett personligt plan har det senaste året för Eirik handlat mycket om död och återfödelse. Han har under hösten genomgått en tuff cancerbehandling och arbetet med boken har inneburit att han måste gå igenom, rekapitulera och bearbeta hela sitt liv – något som har medfört att han i större grad har ”blivit färdig” med sin personliga historia. Denna avslutande del av boken är starkt berörande och som läsare hoppas man innerligt att Eirik ska få rätt i sin slutförhoppning: ”Jeg håper helsa mi holder, for jeg har et önske om å få muligheten til å formidle den innsikten jeg har om en ökologisk ökonomi som samsvarer med naturens prinsipper. Jeg tror dagens mennesker er modne til å ta emot denne innsikten. Jeg håper også at jeg får muligheten til å fortsette å hjelpe enkeltindivider.”
Mer info om boken och om Eiriks och Bentes verksamhet finns på http://www.sjamanhealing.com/
En längre och mer djuplodande recension av boken om Eirik finns här.

Traditionell läkekonst är stor i Norge

Å stoppe blod är titeln på en ny bok av den norska sjuksköterskan och antropologen Anni Margaret Henriksen. Intresset för boken är stort i Norge och ett 80-tal intresserade var med när den presenterades i Tromsö.
- Detta förtjänar alla mina källor, utan dem hade jag inte kunnat ge ut boken, sa Anni Margaret Henriksen till NRK Sámi Radio.
Boken handlar om det som i Norge kallas "læsing", alltså magisk formelläsning, och om healing, hjälpare och varsel. Författaren har samlat in material till boken under ett projekt i socialantropologi vid universitetet i Tromsö. De intervjuade är personer i Väst-Finnmark och Nord-Troms som använder traditionell folklig läkekonst i vardagen. Läsningen används framför allt i samisk kultur och i synnerhet bland laestadianer, menar Henriksen. Synpunkten att mycket av de samiska shamanska traditionerna har bevarats just inom laestadianismen är en åsikt som tidigare har framförts av Jens Ivar Nergård vid universitetet i Tromsö, bland annat i boken Den levende erfaring.
Förlaget Cappelen Damm hoppas att Å stoppe blod ska bli en storsäljare av samma slag som Snåsamannen som handlar om botaren och handpåläggaren Joralf Gjerstad , född 1926, och som har sålt i minst 80 000 ex. Gjerstad har blivit en kändis i Norge, inte minst sedan hälsoministern förklarat att Snåsamannen botat hans son från kolik. Själv är Gjerstad ytterst ödmjuk och säger att han hellre vill bli kallad medmänniska än healer.
- Det är inte jag som botar, utan en kraft utanför mig själv. Alla människor har en andlig kraft. Var och en får avgöra varifrån den kommer. De flesta skulle nog säga att den kommer från Gud, sa Snåsamannen i en intervju med tidningen VG.
Intresset för traditionell läkekonst är stort i Norge liksom antalet traditionella botare. Vill ni inte läsa någon av de här böckerna på norska kan ni ju ta er an min egen Var tids noaidi som innehåller intervjuer med ett antal samiska botare – flera av dem bosatta i – just det – Norge.

Samerna har mycket att lära ut om klimatet

- Det finns en hel del att lära av samerna. De har den traditionella ekologiska kunskapen, de känner verkligen naturen. Det säger Elina Helander-Renvall, seniorforskare vid universitetet i Rovaniemi, till den brittiska tidningen The Guardian som sänt en reporter till Utsjoki i nordligaste Finland för att undersöka hur ett arktiskt folk som samerna anpassar sig till klimatförändringarna.
- Samerna har en exakt kunskap om väderförhållanden, om växterna, maten och resurserna. Samerna har ett etiskt förhållande till naturen, en respekt för naturen som också har en andlig sida, förklarar Helander-Renvall för reportern.
Elina Helander-Renvall (bilden ovan) är en samekvinna som är kunnig i traditionell bemärkelse. Hon är uppväxt i en renskötarsläkt, äger renar själv, bor i Utsjoki vid Tanaälvens strand och har mycket av den gamla kunskap och förmåga som går under namnet noaidievuohta. I min bok Var tids noaidi har jag en längre intervju med Elina om just dessa aspekter.
Till Guardian-reportern säger hon att den arktiska regionen är oerhört sårbar för den globala uppvärmningen och för att man ska kunna anpassa sig till den bör man tillägna sig de samiska metoderna att samarbeta för att ta hand om markerna och deras resurser.
- Vi behöver bevara och överföra ursprunglig kunskap till framtida generationer, säger Helander-Renvall. Och det gäller också inför den kommande utvecklingen med olje- och gasutvinning i Ishavet, en växande turistindustri och utbyggnad av vägar, olje- och gasledningar m m.
Professor Monica Tennberg vid universitetet i Rovaniemi säger till The Guardian att samerna redan har visat en anmärkningsvärd förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna, t ex genom ändrade flyttvägar och mer samarbete för att hitta gemensamma lösningar på problemen. Det bekräftar att de arktiska kulturerna alltid har haft en stor flexibilitet och improvisationsförmåga.