Sametinget kräver stopp för gruvexploateringar

Sametingets uttalande uppläst i Gállok den 28 augusti 2013. Uttalandet antogs av ett enigt plenum dagen innan.

Med anledning av de pågående gruvexploateringarna i hela Sápmi, däribland den påbörjade provbrytningen i Gállok/Kallak i Jokkmokk samt gruvplanerna i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby, som utgör uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna och samernas rätt som urfolk att bestämma över sin kultur, sitt land och sin livsmiljö, kräver Sametinget:

• Att svenska staten stoppar all pågående prospektering, samtliga nya undersökningstillstånd, arbetsplaner och koncessionsansökningar, i avvaktan på att Sverige lever upp till internationell urfolksrätt, särskilt principerna om Free Prior and Informed Consent/Fritt Informerat Förhandssamtycke som måste implementeras i alla frågor som berör urfolket samerna.
• Att Sametinget ges rätten till avgörande inflytande över samiska marker.
• Att lagstiftningen ändras så att det samiska folkets behov av funktionella land och vatten ska väga tyngre än utländska riskkapitalisters vinstintressen.
• Att riksintressena omvärderas, så att långsiktiga intressen värderas högre än kortsiktigt vinsttänkande.
• Att en hållbar livsmiljö genomgående prioriteras, med fokus på nutida och framtida generationers möjligheter till sin egen kultur, fysisk och psykisk hälsa samt att utöva och utveckla långsiktigt hållbara samiska näringar.
• Att de samiska näringarnas behov, såsom rennäring, jakt, fiske, duodji, turism m.m, av funktionella arealer aldrig får hotas av kortsiktiga exploateringar. Den grundlagsskyddade renskötselrätten måste respekteras.
• Att de kulturella och psykosociala konsekvenserna måste beaktas i all samhällsplanering i Sápmi.

Samer är enligt Sveriges grundlag ett folk med internationellt erkända urfolksrättigheter. I FN arbetar alla länder för att ge urfolken tillbaka de rättmätiga rättigheterna till sitt land och sin kultur. Redan i FN:s konvention och mänskliga fri- och rättigheter 1966, ges alla folk i världen rätt till självstyre. Detta har förtydligats alltmer i det internationella arbetet med folkrätten. Konventioner har tillkommit för att stärka rättigheterna till barn, kvinnor, arbetare med flera utsatta grupper i samhället. Urfolkens rättigheter till sitt land, sin kultur och utveckling har tydliggjorts i den s.k. Urfolksdeklarationen 2007 och i ILO-konventionen 169, konventionen om Biologiskt mångfald samt ett flertal andra konventioner, deklarationer och resolutioner i FN.
Vi anser det förkastligt att statens mineralstrategi och översyn av minerallagen går tvärtemot regeringens uttalade strategi för de traditionella näringarna i Arktis. Den mineralpolitik som Sverige i dagsläget driver bygger på en fortsatt kolonisation av det samiska folket och Sápmi.
En fortsatt exploatering av Sápmi är något som Sametinget inte kan acceptera. Sametinget kommer att fortsätta verka för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling och alla samers fortsatta möjligheter att leva och verka i Sápmi.
(Mer info hos Sametinget)

Det var urfolken som var fredliga

Freds- och konfliktforskningens nestor Johan Galtung, 80, är fortfarande aktiv som en arbetsmyra. NRK Sápmi har gjort en läsvärd intervju med Galtung som spänner över ett brett fält – från samisk självständighet till könsrelationer och konfliktlösning i vardagen. Jag återger här några av Galtungs högintressanta tankar om urfolk, våld och konfliktlösning
Enligt Galtung var urfolkens nomadism (eller ska vi säga lättrörliga livssätt) grunden för deras icke-krigiska tillvaro.
– Urfolk var i stor grad nomadisk. Nomader flytter seg i sirkler, ikke linjært – det ville være en folkevandring. Dette er jo kjent fra reindrifta, hvor det dreier seg om klare kretsløp. Erfaringen stort sett er at urfolk ikke hadde kriger. De hadde feider, de hadde krangler, av og til brukte de vold, men det som vi forbinder med en krig kom senere. Krigen kom for det første med at man ble fastboende, og for det det andre med at det begynte å utkrystalisere seg en krigerkaste som hadde det som sin profesjon.
– Urfolk hadde gjensidige rettigheter og plikter. Når de drev med sine kretsløp som nomader var det klart at de støtte på hverandre, men de utviklet en tradisjon rundt håndteringen av dette… Av den kan grunn kan man si at urfolk utviklet tradisjoner som virket fredsskapende fordi de var konfliktløsende.
Galtung betonar att urfolken har utvecklat sina konfliktlösande metoder under tusentals år. Vår civilisation har bara ägnat ett par hundra år åt detta – efter Napoleonkrigen. Galtungs institut för fredsforskning har på basis av data från hela världen funnit att de fredligaste samhällena var de som var mest ”primitiva”, dvs nomadiska och icke-hierarkiska. I dessa samhällen förekom visserligen ibland så kallade krig, men det rörde sig om rituella slagsmål med andra grupper som oftast avbröts när någon enstaka individ skadades eller dödades. Det var först med bofasthet och egendom som krig kom att gälla ekonomisk och politisk vinning och då blev krigen också något mycket större och våldsammare.
-Men så kommer eiendomsrett og bindingen til et territorium, hvor man sier dette er bare mitt. Nomadisme tar mye plass, sprer seg over store områder. Enorme områder. Men den sprer seg tynt, og den sprer seg innenfor visse tider, og den legger ikke beslag på de stedene de er på som i dette er vårt, bare vårt, men den sier her må vi ha adgang i en viss periode for et visst formål, som beiting, eller på vei til kysten for at dyrene kan legge seg på svøm over til øyene. Det store arealet kompenseres ved veldig tynn eiendomsrett. Mens derimot de som har mindre naturressurser, mindre areal, har en veldig tykk og fet eiendomsrett som er absolutt. Så kan man spørre, kan det være en mellomformel her som er interessant? Også griper man fatt i det med felles eie, men du har retten til privat nytte hvis du gjør det bra, også må du ha monitoring, en viss overvåking av det. Innenfor dette ligger det mange muligheter til å løse konflikter.
Här pekar Galtung på några centrala begrepp som gjort urfolken fredliga och som vi bör lära av om vi vill en långsiktig framtid på Moder Jord: tunn egendomsrätt och gemensamt ägande.

Vildrenen hotas av klimatförändringar

Antalet vildrenar minskar kraftigt i Kanada och Alaska. På 50 år har stammarna halverats och det innebär ett hot också mot de urfolk som är beroende av renen för mat, kläder, livsstil och livssyn. Orsaker: global uppvärmning och industriell exploatering.
-Om situationen fortsätter som nu kommer den att ha ytterst negativa ekonomiska, sociala och andliga konsekvenser, säger Liv Vors, ekolog vid University of Alberta i Edmonton till Indian Country Today , som har gjort en genomlysning av läget för vildrenen i de arktiska områdena.
En inventering i Kanada 2009 visade att det bara fanns 57 hjordar av vildren kvar och av dem ansågs 29 vara för små för att vara livskraftiga på lång sikt.
Klimatförändringarna har gjort att en del av nederbörden faller som regn eller underkylt regn i stället för snö. Resultatet blir ett ispansar som gör det svårt för renarna att komma åt sin huvudföda, lavar. Med sämre tillgång på mat försämras överlevnaden för kalvarna och hela flockens överlevnad hotas på sikt. Reproduktionen försämras dessutom av att det varmare klimatet ökar angreppen från mygg och flugor.
-Människor som är beroende av renen måste förändra sig, säger Konrad Gajenski, geolog vid universitetet i Ottawa.
Samer och andra folk som levt av och med renar har tidigare kunnat möta klimatförändringar genom att flytta sig och/eller förändra sina näringar. Men sådana anpassningar, flyttningar och nya födokällor är betydligt svårare idag än förr, ja kanske helt omöjliga. Idag finns inga jungfruliga landskap att dra vidare till. Överallt finns hinder i form av kraftverksdammar, vägar, järnvägar, samhällen och städer och inhägnad privatägd mark. Och så förstås exploateringen av naturen i form av industriellt skogsbruk, gruvdrift, olje-, gas- och uranutvinning som omöjliggör traditionella livssätt både nu och i framtiden och som förgiftar eller på andra sätt hotar vildrenens existens.
Indian Country Times ger flera avskräckande exempel på akuta hot mot urfolk som dammbyggen i Sibirien, aluminiumsmältverk på Grönland och uranbrytning i Nunavut i Kanada. Urfolkens kamp mot sådana exploateringar är en kamp som är nödvändig att stödja. Det är en kamp för vildrenen och alla andra vilda djur, för oss och för Moder Jord.

FN oroat över samernas situation

Sverige måste ratificera ILO-deklaration 169 om urfolkens rättigheter till mark och vatten, förbättra de samiska språkens situation och stärka sametingets roll som folkvalt organ. Det är några av rekommendationerna i en rapport från James Anaya, FN:s speciella rapportör om urfolkens situation. Hans rapport om samernas situation presenterades på torsdagen i Tromsö och kan läsas i sin helhet här.
Efter några vänliga inledande fraser om att Sverige, Norge och Finland i internationell jämförelse har fäst stor vikt vid urfolksfrågor så konstaterar Anaya att mycket återstår att göra för att möjliggöra självstyre för samerna, något som internationella avtal påbjuder. Alla tre länderna uppmanas att överföra mer beslutsrätt i frågor om mark och naturresurser, språk och kultur till sametingen för att garantera samerna en uthållig ekonomisk, social och kulturell utveckling.
När det gäller Sverige säger han att här behövs reformer som garanterar sametingets oberoende gentemot staten. Idag är ju sametinget en hybrid – både statlig myndighet och ett folkvalt organ. Sverige uppmanas också att ratificera ILO-deklaration 169 och lagstifta om att lätta på samernas bevisbörda när det gäller rättstvister om markrättigheter, betesmarker etc. Den svenska staten måste definiera vad som är traditionella samiska områden och när det gäller rovdjur har staten ett ansvar för att hålla rovdjursstammarna på en sådan nivå att de inte hotar rennäringen.
Anaya hyser stor oro för de samiska språkens framtid och han uppmanar de tre regeringarna att fördubbla ansträngningarna med att stärka och vitalisera språken. Det handlar bl a om att skjuta till pengar för att stärka utbildningen i samiska språk och samisk kultur, utvidga möjligheten att använda samiska i rättsprocesser och vid kontakt med myndigheter.
– Specialrapportören sätter fingret på de mest centrala problem vi brottas med i dag, säger Jörgen Jonsson, ordförande i Svenska samernas riksförbund.
– Vi förutsätter att Sverige nu till slut tar FN på allvar, och rättar till de brister FN:s specifika rapport om samerna identifierat, säger Mattias Åhrén i Samerådet.

Skamlig behandling av samer

På måndagen träffade de nordiska ministrarna med ansvar för samefrågor representanter för sametingen i Norge, Sverige och Finland för att dra upp riktlinjerna för kommande förhandlingar om en gemensam nordisk samekonvention.
– Jag är väldigt glad för att vi äntligen kan komma i gång. Det är ett svårt och tungt arbete vi har framför oss, säger sametingspresident Egil Olli till norska Sameradion.
Han tror att förhandlingarna kan ta så lång tid som fem år och i det instämmer norska sameministern Rigmor Aasrud:
- Detta kommer att vara krävande förhandlingar. Fem år är inte orimligt.
Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandson uttalade sig efter träffen i Stockholm på sedvanligt dimhöljt sätt med vaga ord om att förhandlingarna är igång, att han hoppas på en lösning men att det är omöjligt att säga när.
En gemensam nordisk tjänstemannagrupp som även innehåller samiska representanter ska nu föra de konkreta förhandlingarna om en samekonvention, som är tänkt att samordna samisk politik och samiska rättigheter trots uppsplittringen på flera länder. Ett förslag togs fram av en utredning 2005 men har sedan legat på is. Alla talar om svåra juridiska nötter att knäcka: så har Norge t ex ratificerat ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter, vilket Sverige och Finland skamligt nog inte har gjort ännu (och antagligen försöker undvika över huvud taget)..
Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför alla processer som har med samiska rättigheter att göra ska ta så förtvivlat lång tid eller helt enkelt läggs på is. Svaret ligger inte långt bort: de nordiska regeringarna är i grunden ointresserade av att göra bot för tidigare oförrätter mot samerna och de är i grunden ointresserade av att ge samerna något reellt inflytande över mark och vatten och naturresurser. Det är ett skamligt agerande, för att tala klarspråk.
Det är ett utslag av samma skamlighet som ledde fram till byggandet av kraftverksdammen i Altaälven på 1980-talet. Kampen mot detta helt onödiga vattenkraftprojekt skildrades grundligt i Dokument inifrån i SVT på söndagskvällen (finns på SVT Play och kommer också i repris senare i veckan). Dokumentären visade bl a att den norska regeringen (socialdemokratisk) var bara timmar ifrån att sätta in militära förband mot Alta-demonstranterna. Man tänkte om i sista stund och nöjde sig med att skicka 500 poliser. Man tog alltså till den största polisinsatsen i Norges historia för att kunna bygga denna skammens kraftverksdamm. Dåvarande statsministern Gro Harlem-Brundtland har senare erkänt att elkraften som alstrades av dammen egentligen inte behövdes.
Vi förlorade slaget men vann kriget, sa en av de samiska aktivisterna i dokumentären och menade därmed inrättandet av sametinget, ratificeringen av ILO:s konvention 169, inrättandet av den så kallade Finnmarkseiendommen som ger samerna ett visst inflytande över mark och vatten. Men många andra samer håller inte med: detta har bara sugit upp samerna i den norska byråkratin och fått samer att administrera den norska statens politik.

Kyrkan i Finland ska be samer om ursäkt

Sent omsider ska finska kyrkan följa exemplen från Sverige och Norge och be samerna om ursäkt för gångna tiders övergrepp. Enligt biskopen i Oulu, Samuel Salmi, planeras ett försoningsseminarium till 2012.
- I samförstånd ska vi försöka prata om gamla synder och hur vi ska komma över dem. Folk borde förstå att det som skett är historia och försoningen hör till dagens förhållanden, säger biskop Samuel Salmi till YLE Sámi Radio.
År 2001 bad biskop Karl Johan Tyrberg i Svenska kyrkan om ursäkt för att kyrkan diskriminerat och förtryckt samerna bland annat genom att stämpla samiska kulturyttringar som jojk och trummor som synd. Några år tidigare hade norska staten och kyrkan bett samerna om ursäkt för förnorskningspolitiken.
För två år sedan sa Finlands justitieminister Tuija Braks att Finland inte kommer att be det samiska folket om ursäkt för gånga tiders oförätter.
I Sverige bad den svenska jordbruks- och sameministern Annika Åhnberg år 1998 samerna om ursäkt, skriver SR Sameradion. Tanken med ursäkten var att den skulle vara starten på en försoningsprocess, men i en intervju med sameradion för några år sedan konstaterade hon vad alla samer redan vet, nämligen att inget har hänt. Återstår att se vad den finske biskopens försoningsseminarium kommer att vara värt.

Där renflocken drar förbi…

Många samer har uttryckt som sin sista önskan att bli begravda intill renarnas vandringsvägar så att de även efter döden ska få uppleva närheten till de underbara renarna. Denna önskan har också fått låna titel till en liten men mycket intressant bok om den sydsamiska kulturen och historien. Där renflocken drar förbi... är utgiven av Boska – Föreningen för bevarande av samisk kultur och folkmedicin. Åtta författare, de flesta akademiker och flera av dem samer, medverkar under redaktörskap av Åsa Virdi Kroik, nu åter bosatt i sin barndoms trakter i norra Jämtland
En av bokens texter av religionsvetaren Jorunn Jernsletten handlar just om samiska gravplatser inne i landskapet. Trots att samerna i formell mening var kristnade levde skicket med begravningar i landskapet, längs med de gamla flyttlederna, kvar långt in på 1800-talet. Seden med gravar i landskapet har bidragit till att styrka samhörigheten både med släkten och med landskapet. De döda finns närvarande i landskapet och blir en del av det kollektiva minnet. Gravarna är en del av landskapets berättelse och det är ett sätt från samernas sida att uttrycka att också människorna tillhör landskapet och hör hemma där.
En annan av texterna behandlar de samband som uttrycks mellan människa, ren och landskap i de ben- och horngömmor som man kan hitta både här och där – mellan stenar, i småtjärnar eller helt enkelt nergrävda i jorden. Det ansågs viktigt att samla ihop alla benen från den slaktade renen och ge dem tillbaka till jorden eller vattnet. Det var en handling av vördnad och aktning för djuren som man var tvungen att döda för att överleva. Bakom bengömmorna finns också en tanke om att det ska bidra till att hålla renflocken samlad och en önskan om att man ska få fortsatt renlycka, dvs lyckas väl i sitt arbete med renarna. Bengömmorna ingick som ett självklart inslag i vardagslivet och arkeologen Ewa Ljungdahl skriver: ”Sannolikt var gränserna mellan rituella eller andliga och vardagliga sysslor inte alls så skarpa som i dagens samhälle, utan handlingarna ingick i en större helhet där allt – liv och död, människa och djur – hängde ihop”. Därmed kommer Ljungdahl fram till en liknande hållning som t ex den finländske antropologen Juha Pentikäinen som definierar shamanism som ett sätt att tänka och leva och hon ligger väldigt nära Kerstin Eidlitz Kuoljok som använder begreppet livssyn om hela det tankekomplex som styr handlingarna i traditionella samhällen.
Där renflocken drar förbi… är i sina bästa stunder ett uttryck för den nyare akademiska forskningen om och av samer som innebär att man försöker gå utöver och bortom gamla västerländska begrepp som ”religion”, ”gudar”, ”övernaturligt” etc för att i stället förstå den kultur man studerar – i detta fall den sydsamiska – på dess egna villkor och genom att närma sig dess egen tankemetod. Det sker inte minst genom att man lyfter näsorna över missionärernas gamla så kallade källskrifter och i stället samtalar med levande samer och att man beger sig ut i landskapet för att på olika sätt tolka dess tecken – en forskningsmetod som av-exotiserar och av-objektifierar den studerade kulturen.
En längre recension av boken finns på min hemsida .

Evo Morales på historisk visit i Sápmi

Bolivias president Evo Morales besökte i förra veckan Norge, bl a för att studera hur norrmännen lyckas fördela intäkterna från olje- och gasutvinning i samhället och över tid. Som en speciell markering av sin urfolksstatus besökte han också sametinget i Karasjok - en visit av stor historisk och principiell betydelse för den samiska kulturen. Som man kunde vänta sig var det bara samiska medier som bevakade denna viktiga händelse.
Efter formella överläggningar med samiska politiker från hela Sápmi sa Morales att de kommit fram till att de ska samarbeta för Moder Jord och mänskligheten. Inför sametinget höll Morales ett tal utan manus där han underströk den motsättning som finns mellan urfolks respektfulla förvaltning av resurserna och kapitalismens sätt att ödelägga naturen.
- Vi kan inte leva utan Moder Jord, för hon är helig. Vi ska inte bara försvara urfolkens rättigheter och utan också planetens rättigheter, sa Morales.
Evo Morales är ju en mycket karismatisk person och i jämförelse med honom framstod oundvikligen sametingens ledare från Norge, Sverige och Finland som ganska bleka, även om Sara Larsson i sitt tal klämde till med:
- President Morales, som ledare för ett urfolk är det inspirerande för mig att höra en statschef tala om vikten att respektera Moder Jord. Det påminner mig om att vi urfolk måste ta ansvar för att i de stater vi lever vara med och förändra det sätt som dagens jakt på ekonomisk tillväxt hotar att ödelägga vår planet och kapa de band som gör oss människor till en del av naturen. Om vi fortsätter att ödelägga naturen så förstör vi även vår egen kultur.
Det mest överraskande vid Morales besök i Karasjok var att Saia Stueng, 17, från ungdomsorganisationen Noereh! oanmäld lyckades ta sig fram till Morales och framföra en önskan om mer samarbete mellan samiska ungdomar och ungdomar från Bolivia.
Hon uttryckte efteråt stor beundran för Morales starka ord om att leva i pakt med naturen och hon passade också på att ge en känga till sin egen sametingspresident Egil Olli (och även övriga samepolitiker får man förmoda):
– Vi behöver en president som inspirerar och inte bara snackar. Det är viktigt att Olli blir bättre på att använda urfolksperspektiv när han jobbar med viktiga saker, och törs använda starka ord för det han står för.

Samerna har mycket att lära ut om klimatet

- Det finns en hel del att lära av samerna. De har den traditionella ekologiska kunskapen, de känner verkligen naturen. Det säger Elina Helander-Renvall, seniorforskare vid universitetet i Rovaniemi, till den brittiska tidningen The Guardian som sänt en reporter till Utsjoki i nordligaste Finland för att undersöka hur ett arktiskt folk som samerna anpassar sig till klimatförändringarna.
- Samerna har en exakt kunskap om väderförhållanden, om växterna, maten och resurserna. Samerna har ett etiskt förhållande till naturen, en respekt för naturen som också har en andlig sida, förklarar Helander-Renvall för reportern.
Elina Helander-Renvall (bilden ovan) är en samekvinna som är kunnig i traditionell bemärkelse. Hon är uppväxt i en renskötarsläkt, äger renar själv, bor i Utsjoki vid Tanaälvens strand och har mycket av den gamla kunskap och förmåga som går under namnet noaidievuohta. I min bok Var tids noaidi har jag en längre intervju med Elina om just dessa aspekter.
Till Guardian-reportern säger hon att den arktiska regionen är oerhört sårbar för den globala uppvärmningen och för att man ska kunna anpassa sig till den bör man tillägna sig de samiska metoderna att samarbeta för att ta hand om markerna och deras resurser.
- Vi behöver bevara och överföra ursprunglig kunskap till framtida generationer, säger Helander-Renvall. Och det gäller också inför den kommande utvecklingen med olje- och gasutvinning i Ishavet, en växande turistindustri och utbyggnad av vägar, olje- och gasledningar m m.
Professor Monica Tennberg vid universitetet i Rovaniemi säger till The Guardian att samerna redan har visat en anmärkningsvärd förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna, t ex genom ändrade flyttvägar och mer samarbete för att hitta gemensamma lösningar på problemen. Det bekräftar att de arktiska kulturerna alltid har haft en stor flexibilitet och improvisationsförmåga.

Fira nationaldag med Sápmi

Lördagen den 6 februari är det samernas nationaldag. Den firades första gången 1993 när FN:s internationella urfolksår officiellt inleddes. Att just den 6 februari valts är för att det var just den dagen 1917 som det första samiska landsmötet hölls i Trondheim.
Man kan naturligtvis ifrågasätta företeelsen nationaldag (som icke-samisk) och det gör en del radikala samer också, men som företrädare för majoritetsbefolkningen kan jag bara säga att samerna naturligtvis måste bestämma själva hur de vill ha det. Sametingets styrelseordförande Sara Larsson besvarade i Studio 1 i Sveriges Radio den 4 februari frågan om varför samerna firar nationaldag helt kort med: ”För att vi är ett folk”.
Att manifestera sin identitet på sina egna villkor är oerhört viktigt för en minoritet som under lång tid varit utsatt för kolonialt förtryck och då kan ju en nationaldag vara ett sätt. Sara Larsson själv befinner sig på marknaden i Jokkmokk där viktiga frågor som klimatförändringar diskuteras på Jokkmokk Winter Conference.
I Jokkmokk manifesteras också den samiska nationaldagen med en jojkkonsert i ortens kyrka. Jag kommer att vara där! Men jag undrar om konserten kan slå det som hände i Jokkmokks kyrka på marknaden 2005. Då inleddes en körkonsert med att den samiske kyrkoherden emeritus Johan Märak i samekolt vandrade hela kyrkgången upp samtidigt som han jojkade och trummade på en shamantrumma. Hans jojk togs upp av manskören som därefter övertog konserten. Vilken upplevelse: en kyrkoherde med en shamantrumma och jojk i en kyrka! Ett av många uttryck de senaste decennierna för att den samiska traditionella andligheten åter trätt fram i ljuset efter många års förföljelser.

Måtte 10-talet bli ulvens årtionde!

När jag skriver detta är den makabra svenska vargjakten i stort sett över och det verkar ha gått till just så okontrollerat som jaktens kritiker befarade. Frågan är om vi någonsin kommer att få reda på hur många vargar som verkligen sköts, men vi kan nog lugnt utgå från att de cirka 10 000 jägare som kände sig kallade knäppte fler än de 27 som ingick i regeringens gåva till kungen och Jägarförbundet.
Jägare talar ibland om att vargen ska få finnas i skogarna men under ”kontrollerade former”. En sådan hållning är filosofiskt ohållbar och ett uttryck för mänskligt övermod. Människan har varken förmåga eller rätt att bestämma under vilka former andra arter får finnas till!
Ett annat feltänk från jägarhåll är föreställningen att jägare skulle ha större rätt än vargen till vissa villebråd eller ha större rätt att vistas i och bestämma över skogen än t ex bärplockare, ornitologer och naturfotografer. Jägarna får helt enkelt lov att bli som alla vi andra – små kuggar i Det Stora Kretsloppet där ingen står över någon annan.
Även om vargen har rätt till att ta villebråd har den ju ingen självklar rätt att ta bondens får. Men vargen finns och bonden får utgå från det. Kanske kan han lära en hel del av det gamla samiska sättet att vakta renar som Yngve Ryd skildrar i sin makalösa bok Ren och varg – Samer berättar. Man kanske måste återgå till att valla får efter gammalt eller utveckla nya vallmetoder som håller vargen borta.
Vargen har en viktig funktion att fylla i Det Stora Kretsloppet. Måtte därför många vargvalpar födas under detta år och hela 10-talet så att det kan bli ulvens årtionde!