Kan man balansera kapitalism och demokrati?

Den oreglerade kapitalismen leder till lägre effektivitet i ekonomin och försvagar demokratin. Det är två av huvudteserna i en ny rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja med titeln Den nya kapitalismen och politikens möjligheter. Författare är LO:s förre chefekonom Dan Andersson som på lite drygt 80 torrformulerade sidor ger en mängd kreativa tankeimpulser för den som söker analysera kapitalismens nuvarande väsen.

Med hjälp av olika statistiska uppgifter som Dan Andersson bl a hämtar från akademiska avhandlingar som sällan eller aldrig når in i massmedierna slår han fast att den moderna kapitalismen förändrades i mycket viktiga avseenden runt 1980. Antalet sysselsatta, antalet arbetade timmar och investeringsnivån sjönk och bland effekterna märks sjunkande fruktsamhet, ökade klyftor i inkomster och förmögenheter samt sjunkande statliga utgifter för medborgarnas sociala skydd. Andersson sammanfattar sin analys av den moderna kapitalismen i 13 teser;

1. Den ekonomiska utvecklingen har drivits av liberala idéer, vilket leder till mindre anständiga arbeten. Sysselsättningen har minskat för dem med låga inkomster genom mer deltidsarbete, olika former av tidsbegränsade och tillfälliga anställningar, bemanningsföretag etc. Resultatet är ökade inkomstskillnader mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar minst.

2. Utnyttjandet av kvinnors arbete i förhållande till männens är lägre jämfört med perioden före 1990. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor minskade kontinuerligt efter andra världskriget och hade helt försvunnit till 1990. Därefter har den ökat igen och år 2008 var skillnaden 6 procent. Jämställdheten på arbetsmarknaden går kräftgång med andra ord.

3. Arbetslösheten har efter 1980-talets mitt etablerats på en högre nivå än under tidigare perioder. Idag är arbetslösheten i Sverige 3-4 gånger så hög som i början av 1970-talet.

4. Investeringarna är på en lägre nivå än före 1990. Kapitalägarnas andel av det som produceras i ekonomin, BNP, växer men likväl sjunker investeringarnas andel av BNP. Som exempel nämner Andersson bostadsbyggandet och statens investeringar i vägar och järnvägar. Kortsiktigheten i ekonomin tilltar, ansvaret för långsiktiga investeringar avtar.

5. Skuldsättningen är högre och bostadsbyggandet lägre. Det minskade bostadsbyggandet är ett exempel på att staten drar sig tillbaka med motiveringen att marknaderna själva ska lösa problemen – vilket de definitivt inte gör.

6. Kortsiktigheten i ekonomin ökar. Statens utgifter som andel av BNP minskar. Framtiden värderas lägre, konstaterar Dan Andersson lakoniskt.

7. En svagt reglerad kapitalism försvagar demokratin. Den genomsnittlige medborgarens förmåga att förverkliga sina önskningar har minskat, bl a till följd av att inkomstklyftorna har ökat.

8. Forskningen kan precist slå fast när förskjutning av resurser mellan olika grupper startar och det sker i samband med en omläggning av den ekonomiska politiken.  Det handlar om den så kallade nyliberala revolutionen med Margaret Thatcher och Ronald Reagan som drivande politiker. Det sker en drastisk omfördelning av inkomster och en omfattande maktförskjutning från arbete till kapital; ”en återerövring som innebär att kapitalismen fortsätter som förut, före välfärdsstaten”.

9. Det har uppstått en skillnad i fruktsamhet mellan dem med mer resurser än genomsnittet och dem med mindre. Faktorer som arbete, inkomst och bostad påverkar fruktsamheten. De som har tillfälliga arbeten och låga löner eller är arbetslösa skaffar inga eller färre barn. Andelen barnlösa kvinnor ökar och ökar mest bland lågutbildade. Bland högutbildade minskar däremot barnlösheten. Lång utbildning och hög inkomst ökar dessutom sannolikheten för att skaffa sig ett tredje barn; ”… det finns en stor grupp i befolkningen som inte kan realisera sina livsdrömmar om att få barn eller få önskat antal barn”.

10. Det sker en omfördelning av inkomsterna till dem med höga inkomster. Orsaken är att progressiviteten i skatterna har minskat, skattesänkningar har gett mest till höginkomsttagare och ersättningarna vid arbetslöshet och sjukdom har försämrats. ”Skatter och transfereringars omfördelande effekt blir väsentligt mindre efter år 1990”.

11. Förmögenheterna är åter på väg att bli starkt koncentrerade till en liten del av befolkningen. Vi närmar oss den fördelning av förmögenheterna som rådde vid sekelskiftet 1900, efter industrialismens genombrott men före demokratins intåg. Den rikaste procenten av befolkningen kommer då att äga 60 procent av den samlade förmögenheten.

12. Den ekonomiska maktelitens inkomster har fördubblats efter att maktförhållandena mellan demokrati och marknad har ändrats. Den ekonomiska elitens inkomster motsvarade 1980 drygt 9 industriarbetarlöner. Nu ligger den på cirka 50 industriarbetarlöner.

13. Statens utgifter som andel av BNP minskar och det försvagar den demokratiska statens kapacitet för ekonomisk effektivitet och trygghet.  Staten har abdikerat från en mängd områden, ex-vis reglering av bankernas verksamhet, försämrade ersättningar vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering.

Dan Andersson anser att det vi ser är en djupgående kris för den demokratiska kapitalismen där marknaderna har blivit för starka i förhållande till det demokratiska systemet. Förskjutningen av makt till kapitalets fördel är resultatet av politiska beslut och därför efterlyser Andersson nya politiska beslut för att balansera kapitalets makt, dock utan att han blir särskilt konkret; ”Det behövs en blandekonomi med en ny balans mellan marknad och demokrati.” ”Det behövs en stark rättsstat som balanserar ett kapitalistiskt ägande.” ”Det behövs en tydlig gränssättning för vad som ska vara offentligt och vad som ska vara privat och vad som lämpar sig för marknader.”

Min känsla när jag läst Dan Anderssons skrift är att den egentligen pekar på politikens omöjlighet när det gäller att i grunden reglera kapitalismen – och detta utan att komma in på så livsavgörande frågor som Peak Oil, resursväggen och klimatförändringar. Kapitalismen undergräver inte bara demokratin utan även sina egna och mänsklighetens existensmöjligheter. Frågan handlar om att finna kreativa utvägar ur kapitalismens återvändsgränd. Svaren måste vi hitta själva och de kan bara komma underifrån.

Tony Judt – död man talar till eftervärlden

”Något är fullständigt fel med vårt sätt att leva idag”. Så lyder den inledande meningen i Tony Judts bok Illa far landet (Karneval 2010) och det är en inledning som slungar in mig i en synnerligen välformulerad och väl genomtänkt analys av ett industrisamhälle i begynnande nedgång. En tillvaro som präglas av privat överflöd och offentligt elände, ett urgröpt samhälle med ökande ojämlikhet och dyrkan av det privata framför det gemensamma. Boken är ett försök att omskapa det offentliga samtalet för om vi inte talar annorlunda kommer vi inte att tänka annorlunda, som Judt själv skriver.
Tony Judt föddes samma år som jag, 1948, närmare bestämt i London i en judisk familj med anor från Litauen och Polen. Precis som jag och många andra från den så kallade baby boomen blev Judts karriär ett resultat av en socialdemokratisk utbildningspolitik som genom bidragssystem och studielån öppnade vägen till högre studier för alla. Efter studierna i Cambridge och Paris var Judt verksam som lärare i Cambridge, Oxford, Berkeley och New York University där han undervisade i europeisk historia. Hans tidigare mest kända bok är Postwar: A History of Europe Since 1945.
När Tony Judt var 60 drabbades han av den dödliga neuromuskulära sjukdomen ALS som gradvis förlamar den drabbade utan att på något sätt påverka tanke- och analysförmåga och han avled i New York 2010. Illa far landet är en sorts politiskt testamente som Judt dikterade under sitt sista år. Samtidigt med den publicerar Karneval hans mer självbiografiska bok Minneshärbärget som bör läsas i direkt anslutning till Illa far landet. I Minneshärbärget ger Judt litterärt högtstående glimtar och tankar från sitt liv – barndomen i London, sportlov i Schweiz, studietiden i Cambridge och Paris, erfarenheter från studentrevolterna i Frankrike och Västtyskland, kibbutzarbete i Israel och, inte minst, anpassningen till att leva i den paradoxala amerikanska kulturen.
Båda böckerna är utifrån en odogmatisk socialdemokratisk hållning ett passionerat försvarstal för det goda samhället, för det allmänna, för välfärdsstaten, det som i Sverige kallades för folkhemmet. Samtidigt rymmer de en mycket skarp kritik av de senaste decenniernas nyliberala politik där välfärdsstaten i smyg avvecklats till förmån för en handfull företagare och aktieägare. Allmänna och gemensamma verksamheter som skola, sjuk- och åldringsvård, el- och vattenförsörjning, kollektiva färdmedel etc har sålts ut till kapitalintressen och, för det mesta, som helhet, också blivit sämre och framför allt bidragit till en ökande ojämlikhet inom och mellan samhällen.
”Republikens institutioner har urartat, framför allt genom pengarnas inflytande. Än värre är att själva det politiska språket har tömts på innehåll och mening”, skriver Judt som betecknar dagens politik som att vi lever i pygméernas tidsålder. Han skulle också ha kunnat beskriva dagens politik som skådespel och teater. Judt riktar sina giftpilar inte bara mot svurna fiender till välfärdsstaten som Reagan och Thatcher utan ännu mer mot Clinton och Blair som höll lika mycket i yxan när det gällde att bana väg för kapitalets intressen på det allmännas bekostnad.
Vänstern har misslyckats med att ge ett konstruktivt svar på finanskrisen 2008 och på det skifte från staten mot marknaden som skett under de tre senaste decennierna, skriver Judt. Han ger inte själv något detaljerat recept över vad som bör göras utan snarare tankeimpulser om i vilken riktning som en kreativ socialdemokratisk politik bör utvecklas; en minskning av ojämlikheten måste sättas främst och det måste skapas en moralisk ramberättelse som ger våra handlingar en mening och ett syfte som går utöver handlingarna själva. Det handlar om hur vi ska dela det offentliga rummet till ömsesidig nytta och hur vi gemensamt ska kunna möta de stora utmaningar som inte minst klimatförändringarna kommer att ställa våra samhällen inför. Socialdemokratin måste lära sig att tänka över gränserna.
Judt understryker att det finns och måste finnas en konservativ dimension i en socialdemokratisk politik. Vi är faktiskt fast förankrade i historien och samhället är ett partnerskap mellan de levande, de döda och de som ska födas. Det finns mycket att försvara i de välfärdsstater som skapades efter andra världskriget och det bästa vi kan hoppas på, skriver Judt, är en successiv förbättring.
Illa far landet är primärt skriven för läsare som är yngre än jag och Judt för att ge dem kunskap om varför välfärdsstaten skapades, vad som var dess betingelser och varför det är ödesdigert när den gröps ur, något som nu sker i hög takt även i Sverige. Men går han verkligen till roten i sin kritik av samhällsutvecklingen? Är industrisamhället över huvud taget möjligt att rädda eller omforma? Något måste hur som helst göras och det är lätt att känna sympati för Judts avslutande rader:
”Och om vi tror oss veta vad som är fel måste vi också handla i enlighet med den kunskapen. Filosoferna har, enligt den berömda maximen, hittills endast tolkat världen på olika sätt men nu gäller det att förändra den”.