Om att laga revan i den kosmiska metabolismen

Den omsättning av energi och materia som äger rum i det stora jordsystemet kan också kallas Moder Jords metabolism. Denna ämnesomsättning är självreglerande och tycks också vara medveten. Det har gett upphov till den så kallade Gaia-hypotesen. Självregleringen verkar dock ha uttömt möjligheterna till ett någorlunda stabilt, om än dynamiskt, klimat till följd av mänsklighetens överutnyttjande av naturens ”resurser”. För att tala klartext: människan har rubbat eller rent av oåterkalleligen fördärvat Moder Jords metabolism. Och för att tala ännu mera klartext så är det kapitalismen som genom sitt behov av ständigt stegrande tillväxt (ackumulation av fiktiva värden) har öppnat denna reva i den jordiska metabolismen. Som den sene Karl Marx påpekade så är detta ett ofrånkomligt fundament i det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalism är helt enkelt detsamma som naturförstörelse. Och, vill jag tillägga, denna naturförstörelse har sin grund i en utarmning eller till och med förstörelse av det mänskliga medvetandet. Som medicinmannen Rolling Thunder påpekade under en kurs i Nordmaling 1982: Föroreningen av Moder Jord kommer ur föroreningen av människors tänkande.

Nu förhåller det sig också så att den jordiska metabolismen är en del av och en avspegling av en betydligt större metabolism – den kosmiska omsättningen av energi, medvetande och materia. As above, so below. Det jordiska speglar det kosmiska, men återverkar samtidigt på det kosmiska. De är ömsesidigt sammanflätade och beroende av varandra och påverkar därmed också varandra ömsesidigt. När jordiska kretslopp av energi och medvetande störs, utarmas eller förstörs av mänskliga aktiviteter så har det negativa återverkningar på den stora kosmiska metabolismen. Det är något ytterst allvarligt eftersom allt vi gör som försvagar skapelsen också försvagar skaparen, alltså den gudomliga sfären – Det kosmiska medvetandet, Det stora mysteriet, Den heliga vinden, Gud, Den heliga ande etc. Detta förhållande lyfts fram på ett tydligt sätt av David Mevorach Seidenberg i boken Kabbalah and Ecology (2015). Kanske är den aspekten av naturförstörelsen den mest ödesdigra eftersom det ordinära ju föds fram ur det icke-ordinära; det jordiska föds fram ur det kosmiska. Nu har vi hamnat i en situation där de negativa/mörka inslagen i den jordiska och i den kosmiska metabolismen driver på varandra i en nedåtgående spiral. Resultat: en allt bredare reva i den kosmiska väven som ger ett ökat momentum åt de mörka krafterna, thursakrafterna - i det kosmiska, i det globala och i människornas värld, såväl på den samhälleliga som privata nivån.

Att kapitalismen över huvud taget uppstod kan sägas vara ett uttryck för en redan då pågående utarmning av den kosmiska metabolismen. Kapitalismens orsak var inte ”bara” jordiska händelser, som utvecklingen inom det feodala samhället, koloniala erövringar, destruktiv ny teknik etc utan i kanske ännu högre grad obalanser i den gudomliga sfären, i Det ovetbara, det kosmiska potentialitetsfältet. Det har funnits insikter om detta långt före kapitalismens inträde på scenen, t ex hos urbefolkningar, men även hos sådana profeter som Yuhannan mamdana (=Johannes döparen) och Yeshua (=Jesus) – jag föredrar att använda de ursprungliga arameiska namnen. Mest känt är kanske Yeshuas yttrande: ”Ingen kan tjäna två herrar…Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon” (Matteus 6:24). Aposteln Paulus sammanfattade denna systemkritik i den kärnfulla meningen ”Kärleken till pengar är roten till allt ont” (Första Timotheosbrevet 6:10). Om vi sätter in dessa yttranden i sin historiska kontext så är det uppenbart att det inte bara handlar om kritik av vissa missförhållanden i det dåtida samhället utan om en systemkritik.

Vad kan då vara vår mänskliga uppgift i detta perspektiv av ömsesidig påverkan mellan den jordiska och den kosmiska metabolismen, mellan den materiella och den andliga dimensionen? Eftersom den pågående och nytillkommande naturförstörelsen ofrånkomligen leder till ytterligare utarmning av det gudomliga behöver vi ställa oss frågan hur vi samtidigt kan laga revan i både den kosmiska och den jordiska metabolismen. I traditionella kulturer har shamaner axlat denna uppgift, t ex som ceremoniella ledare och healers. Jag tror att en shamanism för det 21:a århundradet faktiskt kan öppna många nya vägar i detta arbete för att laga världen och återställa dess skönhet.

Jag hämtar inspiration inte bara från urandligheten utan också i hur Yuhannan mamdana och Yeshua och deras anhängare agerade utifrån sin samhälleliga systemkritik. Båda dessa historiska personer kan betraktas som en sorts shamanska arketyper – de ägnade sig åt olika varianter av healing och magi, de manifesterade sina handlingar som öppna kanaler för det gudomliga och de nådde avgörande insikter genom långa vision quests i vildmarken. Yuhannan inte bara döpte Yeshua in i en upplevelse av direktkontakt med den heliga ande utan fungerade uppenbarligen också som Yeshuas mentor under en avgörande tid. Båda två var starkt influerade av den gammaltestamentliga profeten Jesaja som med lite god vilja skulle kunna betecknas som en sorts andlig socialist när han manade Israels folk att ”Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt” och ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum… ser du en naken, så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!...Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt skall bli strålande dag”. (Jesaja 58:7-10)

Yuhannan sammanfattade denna radikala sociala hållning som ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt”. (Lukas 3:11). Från Yeshuas mun har vi flera liknande yttranden, t ex i uppmaningen till lärjungarna: ”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga” (Lukas 12:33). Både Yuhannan och Yeshua använde det identiska utropet: ”Omvänd er. Himmelriket är nära” (Matteus 3:1). I ett icke-hierarkiskt andligt perspektiv innebär omvändelse helt enkelt att förändra sitt tänkesätt och utveckla ett nytt sätt att leva i en jämlik gemenskap baserad på principen om ömsesidig hjälp. Det vore att förverkliga himmelriket, eller Guds kungarike, och både Yuhannan och Yeshua ville åstadkomma denna omvandling där och då i den ordinära verkligheten – inte i någon sorts oändligt avlägsen framtid eller i form av en virtuell drömvärld någonstans ovan molnen. Följdriktigt finns det många som idag betraktar såväl Yuhannan som Yeshua inte bara som andliga rebeller utan också som anarkistiska prototyper. Om vi lyfter de illusionens slöjor som den etablerade kristendomen har vävt runt dem och befriar dem ur denna kristna fångenskap kan de träda fram som arketypiska inspiratörer i arbetet med att laga de metaboliska revorna, eller med andra ord: för att återställa världens skönhet.

Hur kan man då ta itu med den övergripande uppgiften att manifestera det gudomliga i den ordinära verkligheten och återupprätta det heliga i kosmisk skala? Två begrepp som ligger nära till hands är tacksägelse och lovsång. David Mevorach Seidenberg formulerar detta som: ”bring blessing to all the orders of Creation and divinity” och ”bring blessing to the world through service” och ”make sure that the processes of life are not disrupted by our actions”. En liknande hållning har tidigare formulerats av åtskilliga urfolksrepresentanter, t ex lakotas ceremoniella ledare Black Elk: ”Varje steg ni tar på Moder Jord skall vara som en bön. Vår bön skall verkligen vara en bön från alla varelser, för alla är faktiskt en. Inte bara människan utan alla väsen ber oavbrutet till Den Store Anden på olika sätt. De tvåbenta och alla de andra varelserna på jorden är heliga och måste behandlas därefter”. (Den heliga pipan, 1978).

Det är faktiskt ganska lätt att i sitt eget vardagsliv införliva kontinuerliga ceremonier med tacksägelse och lovsång, lämpligen när man just vaknat och när man ska gå till nattvila. Här är min egen variant: ”Jag lovsjunger Skapelsen. Jag lovsjunger Skaparen – Det kosmiska medvetandet, Det stora mysteriet, Den heliga vinden, Den heliga ande. Jag lovsjunger Moder Jord. Jag lovsjunger Mormor Sol och Syster Regn. Jag lovsjunger livet. Jag lovsjunger den kosmiska sammanflätningen – allt är ett och hänger samman. Jag lovsjunger den stora ömsesidigheten – allt är liv, allt är medvetande och vi ingår alla i den stora kosmiska väven som också finns i oss alla. Jag lovsjunger världens skönhet”. Om man arbetar ceremoniellt med runor, oavsett om det är som en uthark eller en futhark, så kan man helt enkelt sjunga alla 24 runorna som en form av tacksägelse och lovsång eftersom runsystemet ju innehåller allt som är, dvs allt som manifesterar kosmos.

Att arbeta för ett icke-hierarkiskt samhälle som vilar på en ekonomi i resonans med Moder Jord är ett av många sätt att bidra till att laga den metaboliska revan och återställa världens skönhet. Men på vägen mot detta mål finns förstås en mängd olika sätt att manifestera Jesajas ord om att sluta göra det onda och börja göra det goda. Det kan t ex handla om att lindra människors ekonomiska, sociala och hälsomässiga lidande – från det maximala ”sälj vad ni äger och ge åt de fattiga” till att ekonomiskt stödja hjälporganisationer som Majblomman, Stadsmissionen och Frälsningsarmén eller arbeta som volontär på Myrorna eller med utdelning av matkassar eller stänga sina ”sociala” medier och i stället ge av sin tid till en ensam åldring. Allt som minskar mänskligt lidande är bidrag till att laga den metaboliska revan.

Men det kan ju inte bara handla om att minska mänskligt lidande utan även lidandet för andra levande varelser – djur och växter, såväl vilda som domesticerade. Att arbeta för omställning av det industriella jord- och skogsbruket, få stopp på industrifisket och kalhyggesbruket och på det stora hela verka för skydd av djur och natur. Man kan gå med i eller på annat sätt stödja djur- och naturskyddsorganisationer, man kan börja odla en del av den egna maten eller bli vegan, för att nämna några varianter av minskat lidande för andra levande väsen.

Att minska lidandet för Moder Jord bidrar också till att laga revan i den kosmiska väven. Att aktivera och försvara heliga platser, sätta stopp för gruv- och torvbrytning, motverka krig och den pågående destruktiva militära kapprustningen, arbeta för att avskaffa kärnvapen och kärnkraft, verka för en energiproduktion som är en integrerad del av de jordiska kretsloppen och inte minst minska sin konsumtion av varor och energi över huvud taget – det finns hur många sätt som helst att lindra jordens lidande. Och när vi minskar lidandet för Moder Jord, för människor, andra arter och levande väsen ja då minskar vi också lidandet för Det stora mysteriet. Allt detta kan kännas som en övermäktig uppgift men att inte göra någonting alls är inget alternativ för den som med hela sin organism upplevt och insett vad den stora kosmiska ömsesidigheten innebär, nämligen att allt är ett och hänger samman, att allt är liv och medvetande. De exempel som jag har gett i den här texten handlar om att manifestera sin andlighet genom verksamhet i den ordinära verkligheten, men det är ju bara det ena benet som man går på i återställandet av världens skönhet. Det andra benet är den rent ceremoniella verksamheten, de magiska ceremonierna för att i resonans med Det kosmiska medvetandet direkt lägga om trådarna i den kosmiska väven. Som Yeshuas bror Yaakov säger: ”Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan” (Jakobsbrevet 5:16). Den som vill ta del av mina tankar om sådan shamansk och ceremoniell magi hänvisar jag till min lilla skrift Shamanistiska manifestet 2.0.

Alla kan hitta sitt eget sätt att medverka i helandet av den jordiska och den kosmiska revan. ”Bring blessing to the world through service”. Även om ens eget bidrag kan kännas som en försvinnande liten del i detta stora arbete så är det likväl en del av den kosmiska och jordiska metabolismen och att delta i detta stora arbete är också ett sätt att hela sig själv. Och när man helar sig själv minskar världens och Det kosmiska medvetandets lidande och man blir en medvarande som dansar i resonans med det stora kosmiska kretsloppet.

Tiden är inne och vi behöver omvända oss, vilket innebär att vända ryggen åt det kapitalistiska produktions- och konsumtionssamhället och samtidigt vända ansiktet mot Moder Jord och Kosmos. Som ord på vägen citerar jag Black Elks tankar om lakotas fredsceremoni: ”Den första freden, vilken är den viktigaste, är den som kommer till människans själ när hon inser att Wakan-Tanka dväljs i världsalltets mittpunkt, och att den mittpunkten verkligen är överallt, den är inom var och en av oss. Detta är den verkliga freden – och de andra är bara återspeglingar därav. Den andra freden är den som slutits mellan två enskilda varelser och den tredje är den som slutits mellan två folk. Men framför allt måste vi inse, att det aldrig kan bli fred mellan folken förrän man känner den sanna freden, och den finns som jag ofta har sagt, i människans själ”.

Litteratur som inspirerat till denna text:
Diar Al-Haydar: Mandeismen – De sista gnostikerna, Johannes döparens lärjungar (2012)
Black Elk, Joseph Epes Brown: Den heliga pipan – Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (1978)
Paul Dordal: In Search of Jesus the Anarchist (2017)
Matthew Fox, Skylar Wilson, Jennifer Berit Listug: Order of the Sacred Earth - An Intergenerational Vision of Love and Action (2018)
James F. McGrath: Christmaker – A Life of John the Baptist (2024)
Nya testamentet i Bibelkommissionens översättning 2000
David Mevorach Seidenberg: Kabbalah and Ecology – God’s Image in the More-Than-Human World (2015)
Cecilia Wassén, Tobias Hägerland: Den okände Jesus – Berättelsen om en profet som misslyckades (2016) 

Karl Marx går inte att undvika

Den som vill förstå det kapitalistiska samhällets väsen, dess drivkrafter och dess följder kommer inte undan Karl Marx. Det gäller också för dem som vill förstå och avvärja de pågående storskaliga effekterna av detta samhällssystem på klimatet och Moder Jords tillstånd.

Men den som vill förstå Karl Marx har inte stor hjälp vare sig av ”marxister” eller av den tankebyggnad som kodifierats som ”marxismen” eller ännu värre som ”marxismen-leninismen” eller etter värre som ”marxismen-leninismen-Mao-Zedongs-tänkande”. Dessa mer eller mindre bisarra teorier har inte särskilt mycket med Karl Marx eget ursprungliga och dynamiska arbete att göra. Det framgår väldigt tydligt av Sven-Eric Liedmans senaste bok Karl Marx: En biografi (Albert Bonniers förlag 2015). Liedmans avsikt är att befria Marx från marxisterna och marxismen och boken är en utomordentligt grundlig introduktion till Marx väldigt komplexa teorier.

Det råder mängder av missuppfattningar, mer eller mindre vulgära, om vad Marx egentligen stod för, både bland marxister och bland icke-marxister, såväl till vänster som till höger på den politiska skalan. Liedman punkterar åtskilliga av dessa vulgäruppfattningar och leder läsaren tillbaka till Marx egna, ursprungliga tankegångar med möjlighet för var och en att bilda sig en egen uppfattning om denne man och hans verk.

Marx hyste alls inte de grova uppfattningar om mekaniska och enkla samband mellan produktionssätt och människors medvetande som senare tiders marxister gjort till sina. Det gäller också synen på religionen och religionens roll i samhället, sambanden mellan det som brukar kallas samhällets ”bas” och ”överbyggnad” (där Marx egna termer snarare var form och innehåll) och huruvida kapitalismen oundvikligen och lagbundet skulle ersättas av ett socialistiskt produktionssätt. Än mindre hade Marx någon enkel syn på vad för slags revolution som skulle kunna omvandla kapitalismen till något annat och bättre – härvidlag uteslöt han inte alls att det kunde ske via demokratiska parlamentsval. För Marx var det självklart att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk och han motarbetade aktivt och med hetta idéer om att revolutionen skulle kunna genomföras av ett avantgarde-parti. Leninismen innebar alltså ett radikalt brott med andan hos Marx.

Liedman visar också att Marx teorier ständigt omarbetades och utvecklades. Det är stora skillnader t ex mellan vad 1840-talets Marx skrev i de texter som går under namnet de ekonomisk-filosofiska manuskripten och vad 1870-talets Marx formulerade i Kapitalet. Han kände sig heller aldrig färdig med Kapitalet. När hans vapendragare och mecenat Friedrich Engels till slut lyckades sammanställa de marxska manuskripten till det första bandet av Kapitalet kände Marx själv rätt omgående att det var dags att formulera om alltihop. Han blev helt enkelt aldrig färdig med ambitionen att utarbeta en sorts totalteori för det kapitalistiska samhället. Kanske är en sådan totalteori inte ens möjlig – lika lite som försöken från vår tids fysiker att formulera en ”teori för allt”.

Trots ambitionen att formulera en heltäckande samhällsteori finns det stora luckor i Marx tänkande – vilket också framgår av Liedmans bok. Det gäller även om vi tar hänsyn till att han faktiskt skrev sina böcker för mer än 150 år sedan i ett samhälle, en tid och en värld som skiljer sig väldigt mycket från våra dagars tillstånd. En sådan lucka gäller kvinnornas roll såväl i samhällets produktion som i den mänskliga reproduktionen inom familjelivet. Andra luckor handlar om en oförmåga att förhålla sig kritiskt till produktionskrafterna, alltså själva tekniken, och en ovilja att fördjupa det alienationsbegrepp som var så väsentligt för den unge Marx, som då fortfarande var starkt påverkad av Hegels filosofi.

En hel del tvetydigheter och oklarheter hos Marx – t ex hans maskinbeundran liksom den olyckliga formuleringen om ”proletariatets diktatur” i kommunistiska manifestet – bidrog till den olycksaliga kodifieringen av ”marxismen” som ett mer eller mindre slutet teoribygge med en stark slagsida åt materialismen. Denna process började enligt Liedmans uppfattning redan med Friedrich Engels – något som för övrigt bestrids i Tristram Hunts utmärkta Friedrich Engels: Kommunist i frack (Leopard förlag 2013). Processen fortsatte sedan av Karl Kautsky och de tyska socialdemokraterna och fulländades småningom av Lenin och de ryska bolsjevikerna.

Det finns all anledning för den som liksom Marx inte bara vill förklara utan också förändra världen att gå tillbaka till Marx egna texter och då fungerar Sven-Eric Liedman som en utmärkt vägvisare. Sedan gäller det att befria Marx också från Liedman.

Kan man balansera kapitalism och demokrati?

Den oreglerade kapitalismen leder till lägre effektivitet i ekonomin och försvagar demokratin. Det är två av huvudteserna i en ny rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja med titeln Den nya kapitalismen och politikens möjligheter. Författare är LO:s förre chefekonom Dan Andersson som på lite drygt 80 torrformulerade sidor ger en mängd kreativa tankeimpulser för den som söker analysera kapitalismens nuvarande väsen.

Med hjälp av olika statistiska uppgifter som Dan Andersson bl a hämtar från akademiska avhandlingar som sällan eller aldrig når in i massmedierna slår han fast att den moderna kapitalismen förändrades i mycket viktiga avseenden runt 1980. Antalet sysselsatta, antalet arbetade timmar och investeringsnivån sjönk och bland effekterna märks sjunkande fruktsamhet, ökade klyftor i inkomster och förmögenheter samt sjunkande statliga utgifter för medborgarnas sociala skydd. Andersson sammanfattar sin analys av den moderna kapitalismen i 13 teser;

1. Den ekonomiska utvecklingen har drivits av liberala idéer, vilket leder till mindre anständiga arbeten. Sysselsättningen har minskat för dem med låga inkomster genom mer deltidsarbete, olika former av tidsbegränsade och tillfälliga anställningar, bemanningsföretag etc. Resultatet är ökade inkomstskillnader mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar minst.

2. Utnyttjandet av kvinnors arbete i förhållande till männens är lägre jämfört med perioden före 1990. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor minskade kontinuerligt efter andra världskriget och hade helt försvunnit till 1990. Därefter har den ökat igen och år 2008 var skillnaden 6 procent. Jämställdheten på arbetsmarknaden går kräftgång med andra ord.

3. Arbetslösheten har efter 1980-talets mitt etablerats på en högre nivå än under tidigare perioder. Idag är arbetslösheten i Sverige 3-4 gånger så hög som i början av 1970-talet.

4. Investeringarna är på en lägre nivå än före 1990. Kapitalägarnas andel av det som produceras i ekonomin, BNP, växer men likväl sjunker investeringarnas andel av BNP. Som exempel nämner Andersson bostadsbyggandet och statens investeringar i vägar och järnvägar. Kortsiktigheten i ekonomin tilltar, ansvaret för långsiktiga investeringar avtar.

5. Skuldsättningen är högre och bostadsbyggandet lägre. Det minskade bostadsbyggandet är ett exempel på att staten drar sig tillbaka med motiveringen att marknaderna själva ska lösa problemen – vilket de definitivt inte gör.

6. Kortsiktigheten i ekonomin ökar. Statens utgifter som andel av BNP minskar. Framtiden värderas lägre, konstaterar Dan Andersson lakoniskt.

7. En svagt reglerad kapitalism försvagar demokratin. Den genomsnittlige medborgarens förmåga att förverkliga sina önskningar har minskat, bl a till följd av att inkomstklyftorna har ökat.

8. Forskningen kan precist slå fast när förskjutning av resurser mellan olika grupper startar och det sker i samband med en omläggning av den ekonomiska politiken.  Det handlar om den så kallade nyliberala revolutionen med Margaret Thatcher och Ronald Reagan som drivande politiker. Det sker en drastisk omfördelning av inkomster och en omfattande maktförskjutning från arbete till kapital; ”en återerövring som innebär att kapitalismen fortsätter som förut, före välfärdsstaten”.

9. Det har uppstått en skillnad i fruktsamhet mellan dem med mer resurser än genomsnittet och dem med mindre. Faktorer som arbete, inkomst och bostad påverkar fruktsamheten. De som har tillfälliga arbeten och låga löner eller är arbetslösa skaffar inga eller färre barn. Andelen barnlösa kvinnor ökar och ökar mest bland lågutbildade. Bland högutbildade minskar däremot barnlösheten. Lång utbildning och hög inkomst ökar dessutom sannolikheten för att skaffa sig ett tredje barn; ”… det finns en stor grupp i befolkningen som inte kan realisera sina livsdrömmar om att få barn eller få önskat antal barn”.

10. Det sker en omfördelning av inkomsterna till dem med höga inkomster. Orsaken är att progressiviteten i skatterna har minskat, skattesänkningar har gett mest till höginkomsttagare och ersättningarna vid arbetslöshet och sjukdom har försämrats. ”Skatter och transfereringars omfördelande effekt blir väsentligt mindre efter år 1990”.

11. Förmögenheterna är åter på väg att bli starkt koncentrerade till en liten del av befolkningen. Vi närmar oss den fördelning av förmögenheterna som rådde vid sekelskiftet 1900, efter industrialismens genombrott men före demokratins intåg. Den rikaste procenten av befolkningen kommer då att äga 60 procent av den samlade förmögenheten.

12. Den ekonomiska maktelitens inkomster har fördubblats efter att maktförhållandena mellan demokrati och marknad har ändrats. Den ekonomiska elitens inkomster motsvarade 1980 drygt 9 industriarbetarlöner. Nu ligger den på cirka 50 industriarbetarlöner.

13. Statens utgifter som andel av BNP minskar och det försvagar den demokratiska statens kapacitet för ekonomisk effektivitet och trygghet.  Staten har abdikerat från en mängd områden, ex-vis reglering av bankernas verksamhet, försämrade ersättningar vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering.

Dan Andersson anser att det vi ser är en djupgående kris för den demokratiska kapitalismen där marknaderna har blivit för starka i förhållande till det demokratiska systemet. Förskjutningen av makt till kapitalets fördel är resultatet av politiska beslut och därför efterlyser Andersson nya politiska beslut för att balansera kapitalets makt, dock utan att han blir särskilt konkret; ”Det behövs en blandekonomi med en ny balans mellan marknad och demokrati.” ”Det behövs en stark rättsstat som balanserar ett kapitalistiskt ägande.” ”Det behövs en tydlig gränssättning för vad som ska vara offentligt och vad som ska vara privat och vad som lämpar sig för marknader.”

Min känsla när jag läst Dan Anderssons skrift är att den egentligen pekar på politikens omöjlighet när det gäller att i grunden reglera kapitalismen – och detta utan att komma in på så livsavgörande frågor som Peak Oil, resursväggen och klimatförändringar. Kapitalismen undergräver inte bara demokratin utan även sina egna och mänsklighetens existensmöjligheter. Frågan handlar om att finna kreativa utvägar ur kapitalismens återvändsgränd. Svaren måste vi hitta själva och de kan bara komma underifrån.

Blåbär och kapitalackumulation

Att blåbären i de svenska skogarna har dragits in i den globala kapitalackumulationen är något som vi påminns om varje sommar. En aspekt av processen som letar sig in i massmedierna är förhållandena för de bärplockare från länder som Bulgarien, Ukraina, Thailand och Vietnam som lockats hit av rykten och/eller fagra löften om stora förtjänster. Utnyttjande av mer eller mindre lättrörliga arméer av reservarbetskraft eller trasproletariat har sedan lång tid tillbaka varit en av kapitalismens mer frånstötande aspekter. Analyserades redan av Karl Marx. Utförligt.

Dagens globala kapitalism har i större utsträckning än på Marx tid flyttat på själva varuproduktionen i stället för att flytta på arbetskraften. Enklare att låta lågavlönade arbetare tillverka datorer, mobiler och kläder i fabriker i Kina eller Bangladesh än att frakta hit horder av arbetare. Det har varit själva affärsidén för ikoniska företagsledare som Steve Jobs och Stefan Persson.

Med blåbären är det annorlunda. De kan inte flyttas. Alltså får man frakta hit den billiga arbetskraften eller ännu hellre få den att själv ta sig hit på vinst och förlust. Det hela bygger på några grundläggande element i dagens värld;

1) det koloniala förhållandet mellan centrum och periferi,

2) den enorma skillnaden i materiell levnadsstandard mellan centrum och periferi,

3) den strukturella extremt höga arbetslösheten i de perifera områdena,

4) den ännu så länge goda tillgången på fossil energi som gör det lönsamt att transportera billig arbetskraft med flyg från ex-vis Thailand eller med dieseldrivna minibussar från ex-vis Bulgarien.

Det finns många villiga mellanhänder i blåbärens globalisering – fordonsägare, människohandlare, bäruppköpare – som alla tycks göra sig en förtjänst på verksamheten. I toppen på denna ekonomiska pyramid sitter sylt- och saft-företag som Björnekulla, Bob och Findus och deras mer eller mindre anonyma ägare. Ett sätt att komma åt de oseriösa och i många fall kriminella mellanhänderna vore ju att konsumenterna krävde Fair Trade-märkning av de produkter som småningom hamnar på ICAs eller Coops butikshyllor.

Jag plockar mina blåbär i en gammal tradition av självhushållning – dels för direkt konsumtion (finns något bättre än blåbär och kylskåpskall fil?) dels för infrysning och syltning. Det är en tradition som är viktig att hålla fast vid och den kommer att bli allt viktigare inför den avveckling av industrisamhället som oåterkalleligen närmar sig och vars inledning vi redan börjar känna av. Denna tradition befinner sig under hårt tryck, först och främst från det industriella skogsbruket som ödelägger väldiga arealer blåbärsskog. Ingen vet idag om blåbär över huvud taget kan återetablera sig efter stora kalhyggen som även utsätts för så kallad markberedning.

Från det ena året till det andra vet man inte om blåbärsskogen finns kvar. Min morfar som var en passionerad blåbärsplockare kunde vara säker på att hans bärställen fanns kvar åt ut och år in. Den tidens skonsammare skogsbruk förintade inte bärmarkerna. Idag får man på ett helt annat sätt fara runt och leta ställen och kolla om skogen över huvud taget finns kvar.

I år har även ”mina” kvarvarande blåbärsskogar dragits in i den globala kapitalackumulationen. Bulgariska bärplockare i stora skaror har dragit fram i de norduppländska skogarna och spåren förskräcker. Stora mängder bär har plockats på kort tid och utan kunskap om vare sig allemansrätten och dess sedvanor, lokala traditioner eller blåbärsrisets karaktär kan resultatet mer eller mindre beskrivas som skövling. Ris har trampats ner, bärbuskar slitits upp med rötter och allt. När jag plockar blåbär måste jag plocka så att markerna fortsätter producera bär – om nu inte skogsbolaget utraderar skogen. Jag måste plocka ömsint och långsiktigt hållbart och det innebär också samtal med skogsrået och Moder Jord.

Bärplockning kommer att bli ett allt viktigare inslag i människors självförsörjning liksom annan insamling av skogens ”produkter”.  För att det ska bli möjligt måste den värnas mot skogsbolagens härjningar och lösgöras från den globala kapitalackumulationen och kapitalets ”fria rörlighet”. Allt detta hänger nära samman med att man också erkänner bärplockningen som en andlig verksamhet. När den är som bäst är det bara du, blåbären, skogen, en ormvråks jamande och vindens viskande i tallkronorna. Då kan du höra och känna skogsråets närvaro. Och då är det dags att falla på knä och tacka Moder Jord.

Kapitalet som Gud (1) - Om fetischer och teckentydning

Vad Karl Marx en gång försökte göra i sina analyser av den kapitalistiska ekonomin var att beskriva det som verkligen sker i det som synes ske. Det som på ytan förefaller vara ett jämlikt och ”rättvist” utbyte mellan köpare och säljare, mellan arbetare och kapitalägare är i själva verket ett parasitärt förhållande mellan den som äger och den som inte äger. Alla utbyten överför värde från den ena till den andra parten – i kapitalismen från den egendomslöse, som egentligen bara har sin arbetskraft att sälja, till den som äger produktionsmedlen och berikas av varje transaktion.
Marx gav sig också på att analysera begreppet pengar - som många tror är något som arbetar och skapar värde i sig – och betecknade träffsäkert pengar som en fetisch. Slår man upp ordet fetisch i Svenska Akademiens ordlista får man följande förklaring: ”föremål som tros ha magisk kraft; föremål för överdriven beundran eller sexuell fixering”. Stämmer ganska väl överens med hur pengar betraktas i industricivilisationen. Sedan Marx’ dagar har kapitalismen utvecklat en del nya drag, som dock inte kullkastar Marx grundanalys av att arbetet är det enda som skapar värde och att driften att skapa ständigt större mervärde är själva motorn i den kapitalistiska ekonomin. Det nya är t ex finanskapitalets frikoppling från den reella ekonomin där ”värden” av astronomiska tal ”skapas” genom så kallade ”finansiella transaktioner” i stället för som förr genom produktion av varor. Detta om något är ett uttryck för pengarnas fetischkaraktär. Pengarna tycks ha magisk kraft och ständigt nyskapa sig själva genom skickliga ”placeringar”. I själva verket handlar det om att nya pengar skapas genom ständigt nya lån som ges ut av banker, finansinstitut och centralbanker – lån som uppgår till betydligt större belopp än summan av de handfasta produkterna. Låtsaspengar, funny money, kallas detta träffsäkert av en del civilisationskritiker.
Men frågan är om man inte rent av skulle beteckna själva kapitalackumulationen, ja hela kapitalet, som en fetisch ”som tros ha magisk kraft” – t ex när det gäller att lösa den olösliga ekvationen med en ekonomi i ständig ”tillväxt” på ett jordklot som faktiskt är ändligt. Kanske skulle man kunna jämföra industricivilisationens syn på kapitalet och kapitalackumulationen med tidigare civilisationers syn på Gud. Kapitalet som Gud och ekonomkåren som dess prästerskap – ett prästerskap som försöker tyda kapitalets/marknadens/konjunkturens vägar och irrvägar, men väldigt ofta går bet. Förr sa det kristna prästerskapet att ”Guds vägar är outgrundliga”. Idag talar vår finansminister om en internationell skuldstorm vars risker ”är svåra att bedöma” och att ”marknader fungerar ju inte alltid helt rationellt”.
Man skulle kunna jämföra dagens ekonomiska teckentydare med tidigare civilisationers uttolkare av ”gudomliga” tecken. De kunde studera och diskutera himlakroppars rörelser eller ovanliga händelser i naturen och ur dem försöka utröna eventuella samband med händelser i staten eller ekonomin och möjliga handlingsvägar. Våra dagars teckentydare sitter dagarna i ända och stirrar på ständigt föränderliga siffror och diagram på dataskärmar för att kunna dra liknande slutsatser.
Teckentydarna har alltid varit betalade av och lierade med makten och därför har tecknen alltid tolkats till maktens fördel och undersåtarnas nackdel. De ”offer” som krävts för att lösa problem och återställa balans har alltid lagts på undersåtarna – eller möjligen ”de andra”, dvs andra stater eller folk. Det kan gälla allt från aztekernas offrande av levande människohjärtan för solens fortlevnad, via den katolska kyrkans avlatsbrev till USA-imperiets permanenta krigföring och dagens ekonomiska stimulans- och nedskärningsförslag. Påbuden kommer uppifrån och riktar sig nedåt. De kommer från Gud eller Guds ställföreträdare, från Kapitalet eller dess alias Tillväxten eller dess mänskliga ställföreträdare i gestalt av regeringar, finansinstitut och överstatliga organ som Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen – när så är nödvändigt dessutom uppbackade av våld och militära styrkor. Kravet mot ”dem därnere” är samma nu som då – mästerligt sammanfattat i en Joe Hill-sång som ”bed och slit, gnag din bit, du får smör ovanför när du dör”.
Nästa text i denna serie handlar om Kapitalets illusioner och om de uppror som kan växa fram ur systemets inneboende motsättningar.